År i konkursbo hustru lagligen berättigad att uudauskifta den löseskilling, hon måst taga i stället för henne före äktenskapet i arf tillfallen andel i fastighet å landet! K. Förordningen den 18 September 1862, §§ 7 och 8.
24 februari 1870
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1870, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 564–567 i årgången 1870. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkursiagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 13 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 87 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkursiagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 13.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjunde årgången, 1870 i litteraturen — s. 564–567 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 24 Februari 1870»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
På inställelsedagen i förre kaptenen J. A. Wijkanders och. hans hustru Wilhelmina Fredrika Wijkanders, född Creutz, vid Carlskoga häradsrätt anhängiga konkurs hade bemälda hustru, jemte hennes tillförordnade gode man riksarkivarien m. m. J. J. Nordström, uti ingifven skrift yrkat, att som af den förmögenhet till belopp af 20,850 rubel 672/3 kopek silfver, hvilken Wilhelmina Wijkander vid sitt den 2 Februari 1854 med Wijkander ingångna äktenskap i boet infört, 5,500 rubel utgjort lösen, som Wilhelmina Wijkander vid den 22 Juli 1852 förrättadt arfskifte efter hennes i Finland aflidne fader, grefve Carl Gustaf Creutz, nödgats taga i stället för henne tillkommande andel i arffallna fastigheter å landet, samt denna löseskilling lagligen borde såsom arfvejord betraktas, Wilhelmina Wijkander måtte förklaras berättigad att få omförmälda 5,500 rubel såsom sin enskilda egendom från konkursboet undanskifta och deröfver enligt lag förfoga, äfvensom att, då till betalning af den gäld, som kunde blifva en följd af de förbrytelser, för hvilka Wijkander vore tilltalad, återstoden af omförmälda, af henne i boet medförda 20,850 rubel 672/3 kopek samt hennes giftorätt i boet icke borde användas, Wilhelmina Wijkander måtte förklaras icke vara pligtig att med samma återstod och sin rättighet för öfrigt i boet deltaga i betalning af så beskaffad gäld.
Såsom skäl härför anfördes dessutom: Att löseskillingen måste betraktas såsom arfvejord, låge i sakens natur och följde jemväl af stadgandet i 17 kap. 2 § Ärfdabalken, enligt denna §:s lydelse i Kongl. Förordningen den 6
s. 565 Sida 565 i årgången börjar här
Februari 1849, hvilket stadgande ej kunde anses förändradt genom nya lagen om testamentsrätten af den 21 December 1857; men i allt fall vore löseskillingen enligt finsk lag att anse såsom fast egendom, och det öfverensstämde med all internationel rätt, att en persons rättigheter i fråga om jordfastigheter skulle bedömas efter det lands lag, der rättigheten tillkommit. Wijkanders hustrus rätt vidtog vid arfskiftet. Samma rätt var äfven gällande i Sverige år 1854, då äktenskapet ingicks, och ingen civillag hade retroaktiv verkan på rättsförhållanden, som blifvit gällande under skyddet af en äldre lag.
Sysslomännen i konkursen anmärkte, att Wilhelmina Wijkanders rätt till undanskiftande af egendom ej vore behörigen styrkt, hvadan de bestridde yrkandet derom.
Häremot erinrades, att då Wilhelmina Wijkander gifte sig, var surrogat-grundsatsen i fråga om lösen för arfvejord både efter svensk och finsk lag oförändradt vid gällande kraft, och vederlaget således hennes enskilda egendom. Senare lagar kunde ej verka ändring häri.
Häradsrätten utlät sig i dom den 6 Oktober 1868: att som, likmätigt 7 § af K. Förordningen om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo den 18 September 1862, ena makan ej emot borgenär ägde njuta vederlag för såld odaljord, och dessutom vederlag för Wilhelmina Wijkanders förenämnda andel i arfvefastigheter i allt fall ej finge äga rum, enär samma andel blifvit föryttrad innan hon trädde i äktenskap med gäldenären; samt icke vore visadt, att någon behållning i boet funnits näst innan ifrågasatta förbrytelserna af gäldenären först begingos, och ej heller blifvit ådagalagdt, huru mycket eller b vilka af de medel, som gäldenären genom förfalskningarne sig tillskansat, icke i boet influtit eller kommit detsamma till godo, funne häradsrätten Wihelmina Wijkanders berörda ansökning icke kunna bifallas.
Riksarkivarien Nordström vädjade till Svea hofrätt och anmärkte, att då Wilhelmina Wijkander enligt lag varit pligtig att taga lösen för sin del i ärfda fastigheten, häradsrättens uppfattning, att hon »sålt» fastighetsandelen, vore oriktig. Den bevisning, häradsrätten påfordrade, vore omöjlig
s. 566 Sida 566 i årgången börjar här
att åstadkomma. De medel, gäldenären medelst förfalskningen sig tillskansat, hade till största delen användts till upprätthållande af Ölsbodaverken, och hvad som möjligen influtit i boet, komme derifrån att utgå, så att Wilhelmina Wijkander i sjelfva verket ej haft del deri eller nytta deraf.
Uti dom den 20 Maj 1869 yttrade hofrätten: att emedan den omständighet, att ofvanberörde 5,500 rubel silfver utgjort löseskilling för fast egendom å landet, deruti Wilhelmina Wijkander genom arf erhållit del, icke lagligen föranledde dertill, att ett emot samma löseskilling svarande belopp borde såsom Wilhelmina Wijkanders enskilda egendom ur afträdda boet undanskiftas ; ty och som de medel, Wijkander genom brott åtkommit, måste, enär annat förhållande icke vore styrkt, anses hafva i större eller mindre mån kommit makarnes gemensamma bo tillgodo och i de afträdda tillgångarna ingått, samt således den ersättning, hvilken i följd af de brottsliga handlingarne Wijkander ålåge, icke kunde hänföras till sådan gäld, hvaraf Wilhelmina Wijkander ingen nytta eller del haft; alltså pröfvade hofrätten rättvist gilla det slut, hvari häradsrätten stannat.
Under hufvudsakligt åberopande af hvad förut anförts, fullföljde riksarkivarien Nordström underd. talan hos Kongl. Maj:t. Han erinrade jemväl, att 7 § i 1862-års K. Förordning om boskilnad m. m., såsom afseende endast sådana köpeafhandlingar, som skett i makars bo, eller de förhållanden, om hvilka i 11 kap. Giftermålsbalken stadgades, ingalunda vore här tillämplig.
Uti underd. betänkande den 16 Oktober 1869 hemställde nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne Adlers, föredragande, samt Lilienberg och Lagergren) att Kongl. Maj:t, likmätigt grunderna i 7 och 8 §§ i Förordningen om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo den 18 September 1862, måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom i fråga om rättighet för Wilhelmina Wijkander att ur afträdda boet undanskifta ett emot ifrågavarande löseskilling 5,500 rubel silfver svarande belopp, äfvensom att hofrättens dom i öfrigt torde fastställas.
s. 567 Sida 567 i årgången börjar här
Då saken den 24 Januari 1870 förekom till afgörande i .Högsta Domstolen, efter det handlingarne för närmare granskning bland dess ledamöter cirkulerat, blef nedre revisionens betänkande gilladt af de flesta ledamöterna (justitieråden Alexanderson, Södergren, Cramér, Carleson och Olivecrona).
Justitierådet Naumann yttrade: att enär sökandens yrkande blifvit af sysslomännen i konkursen bestridt på den grund, att Wilhelmina Wijkanders rätt till egendomens undanskiftande icke vore behörigen styrkt, samt icke visadt är, att de åt henne, vid arfskifte efter hennes fader den 22 Juli 1852, såsom vederlag för arfvejord tillfallna och vid hennes med Wijkander den 2 Februari 1854 ingångna äktenskap i boet införda 5,500 rubel silfver blifvit till hennes förmån särskildt afsatta och icke äro vordne förvandlade, pröfvade justitierådet, med åberopande af 8 § i Kongl. Förordningen den 18 September 1862 om boskilnad och undanskiftande af egendom i makars bo, jemförd med 115 § i Konkurslagen den 12 Mars 1830 1) rättvist gilla det slut, som betänkandet innefattar.
Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 24 Februari 1870.