Lagstridigt dödande af elg, eller icke!
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1870, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 3,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 683–687 i årgången 1870. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, D) Byggningabalken. Jagtstadgan. Stadga om Skiftesverket i riket. Förordningar rörande bränvins tillverkning och försälj- ning, brandstod. Bergsordningar m. fl, nr 20 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 104 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Byggningabalken. Jagtstadgan. Stadga om Skiftesverket i riket. Förordningar rörande bränvins tillverkning och försälj- ning, brandstod. Bergsordningar m. fl, nr 20.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Sjunde årgången, 1870 i litteraturen — s. 683–687 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
A tjenstens vägnar tilltalade kronofogden C. S. Sandelin vid Fernebo häradsrätt bruksägaren Carl Hugo Sköldebrand för det han skulle den 27 Januari 1869, och således under förbuden tid, â Kongsskogs ägor skjutit en elg.
Sköldebrand yttrade i målet: »Den 22 Januari 1869 hade skogvaktaren Lönnqvist anmält, att han å Sköldebrands faders egendom funnit spår efter flera elgar, af hvilka den ena antagligen vore sårad, enär blod syntes i spåren. Följande dag gick Sköldebrand i sällskap med skogvaktaren utåt skogen, för att utforska om någon af elgarne vore illa skadad; och syntes då mycket blod i spåren, hvilka tillika utvisade, att en af elgarne under gåendet icke förmått upplyfta venstra bakbenet från marken, utan släpat detta efter sig. Sedan de några timmar följt spåren, varseblef Sköldebrand, uppkommen på en kulle, fyra elgar gående sakta förbi samma kulle; och den, som gick sist och hvilken var en elgko, haltade på venstra bakbenet och hade närmast ofvanför »karleden» ett stort sår, ur hvilket blod i ymnighet flöt. Sköldebrand gick derefter hem, sedan han först tillsagt skogvaktaren att hvarje dag skaffa upplysning om elgarne uppehöllo sig på skogen och om fortfarande blod syntes i spåren. Då Sköldebrand efter en resa återkom den 26 Januari, underrättade skogvaktaren honom om att elgarne voro qvar och att en af dem fortfarande lemnade efter sig blodiga spår. Dagen derpå gick Sköldebrand med skogvaktaren ut på harjagt, dervid två hundar medhades; och fram mot middagstiden anträffades elgarne, af hvilka tre sprungo bort vid Sköldebrands ankomst; men den fjerde kunde ej gå fortare än att Sköldebrand med hastig gång lätt upphann den. Då Sköldebrand var fullt öfvertygad att elgkon, om ej af
s. 684 Sida 684 i årgången börjar här
annan anledning, åtminstone till följd af den myckna blodförlusten snart skulle dö, sköt han henne och tillkallade skogvaktaren, som stod på afstånd med hundarne i koppel, samt bad honom undersöka elgens sår i benet och tillse om någon af de andra elgarne lemnade efter sig blod i spåren. Sköldebrand lät derefter hemföra elgen och upphänga köttet och huden i ett kallt rum samt anmälde förhållandet hos kronofogden Sandelin, hvarjemte Sköldebrand lät afsåga det sjuka benet och den 30 Januari insända detsamma till veterinärläkaren Aström i Kristinehamn för att af honom undersökas. Då af hvad sålunda anfördt blifvit det vore uppenbart, att Sköldebrand icke i brottslig afsigt, utan af medlidande med elgkons ömkliga tillstånd, skjutit elgkon, hoppades Sköldebrand, att åtalet emot honom måtte ogillas».
Såsom vittne hördes i målet skogvaktaren Lönnqvist, som berättade: »Den 22 Januari 1869 hade vittnet i skogen påträffat elgkon och då förmärkt, att i åtskilliga elgspår funnits blod till sådan mängd, att mindre dricksglas dermed kunnat fyllas, hvilka blodsamlingar vittnet förmodade hafva uppkommit deraf, att det sårade djuret emellanåt måst hvila sig. Det syntes jemväl på spåren, att djuret släpat efter sig ena benet. Vittnet anmälde förhållandet för bruksägaren Sköldebrand, hvilken jemte vittnet påföljande dag gick till skogen, der elgspår påträffades och följdes under någon tid på en väglängd af minst en half mil. Jemväl i dessa spår fanns särdeles mycket blod. Senare på dagen koin bruksägaren Sköldebrand i tillfälle att få se elgarne och omtalade för vittnet att de voro fyra och att den ena af dem hade ett stort sår på venstra bakbenet. På erhållen tillsägelse af Sköldebrand, följde vittnet sedermera under de tre närmast följande dagarne elgarnes spår, i hvilka ständigt mycket blod funnits, hvilket ock vittnet omtalade för Sköldebrand, då denne efter en resa åter hemkom den 26 Januari. Dagen derpå gingo vittnet och Sköldebrand ut på harjagt, och efter några timmars vandring tyckte de sig märka, att elgarne voro nära framför dem, i anledning hvaraf ock Sköldebrand, efter tillsägelse till vittnet att stanna
s. 685 Sida 685 i årgången börjar här
bakom med hundarna, begifvit sig åstad för att taga reda på elgarna. Då vittnet kort derefter hörde ett skott lossas, skyndade vittnet fram och fann en elgko ligga död. Vid undersökning fann vittnet i kons venstra bakben ett flera tum långt öppet sår af stort djup samt att det sårade benet varit betydligt uppsväldt och nästan dubbelt så tjockt som det andra. I skogen var några tums djup snö med särdeles hård skare, som utan tvifvel hindrat sårets läkning; och ansåg vittnet att elgkon skulle dött om några dagar, om hon derunder ytterligare lidit sådan blodförlust, som iakttagits under tiden från den 22 till den 26 Januari. Vid skottets aflossande skyndade de andra elgarne bort, och i deras spår förmärktes icke något blod.
Ett annat vittne förmälde, att vittnet nämnde den 22 Januari sett å ifrågavarande skog spår efter elgar och blod i spåren; samt att i skogen varit 3 à 4 tums djup snö med hårdt tillfrusen skare.
Äfvenledes företeddes en af förutnämnde veterinärläkaren Åström utgifven attest, deri denne på aflagd embetsed intygade, att med största sannolikhet ifrågavarande djur aldrig med naturens hjelp blifvit friskt, utan förr eller senare dukat under för såret i benet.
Åklagaren förklarade sig icke vilja ifrågasätta, att djuret varit i ett beklagansvärdt tillstånd, då det sköts af bruksägaren Sköldebrand, men icke desto mindre hade Sköldebrand icke varit berättigad till den af honom vidtagna åtgärden; och då i allt fall hvarken med den af Åström utgifna attesten, eller annorledes, ådagalagdt vore, att döden skulle blifvit en snar eller oundviklig följd af omförmälda sår, yrkade åklagaren fortfarande bifall till de af honom framställda ansvarspåståenden.
Häradsrätten yttrade i utslag den 12 Juni 1869: att enär bruksägaren Sköldebrand medgifvit, att han den 27 nästförutgångne Januari å Kongshags skogsmark skjutit en elgko, förty och då, äfven om antagas kunde, att han dödat elgkon af medömkan öfver de plågor och det lidande, som hon, enligt Sköldebrands förmenande, måst hafva känt af
s. 686 Sida 686 i årgången börjar här
ett i hennes venstra bakben befintligt djupt och flera tum längt öppet sär, hvilket Sköldebrand ansett skola inom kort välla kreaturets död, samt att berörde förhållande, efter klagandens förmenande, skulle utgöra skälig anledning till befrielse frän straff för dödande af elg under eljest förbjuden tid, det likväl hvarken af en utaf veterinärläkaren P. A. Aström, som på begäran af Sköldebrand besigtigat den skjutna elgens venstra bakben, under embetsed afgifven attest, uti hvilken endast intygats att elgkon med största sannolikhet förr eller senare skulle komma att dö i följd af nämnde åkomma, eller af hvad eljest i målet förekommit, kunde med visshet antagas, att elgkons sår skolat för henne inom kort medföra döden, dömde häradsrätten Sköldebrand, för det han under förbjuden tid dödat elg, att böta 150 rdr, hvaraf en tredjedel skulle tillfalla Kongl. Maj:t och kronan och två tredjedelar Sandelin; hvarjemte häradsrätten förklarade, att det vid försäljning af den dödade elgens kött och hud erhållna penningebelopp 63 rdr 62 öre skulle vara förverkadt och tillfalla Sandelin ensam.
Sköldebrand besvärade sig i Svea hofrätt, som i utslag den 9 November 1869 fastställde häradsrättens beslut.
Underdånig talan fullföljdes af Sköldebrand.
Målet föedrogs den 4 Juli 1870 inför Högsta Domstolen; och då genom djurläkaren Aströms afgifna bevis och hvad i öfrigt i målet förekommit vore ådagalagdt, att den elgko, som Sköldebrand den 27 Januari 1869 ihjälskjutit, redan dessförinnan led af en så svår och obotlig sjukdom i ena benet, att hon i följd deraf måst duka under, samt Sköldebrands åtgärd att under sådana förhållanden döda djuret, hvarom han genast hos vederbörande kronofogde gjort anmälan, icke kunde anses innefatta någon öfverträdelse af jagtstadgans förbud emot elgjagt, pröfvade Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Cramér, Naumann, von Hofsten och Oliveerona) rättvist att, med ändring af domstolarnes öfverklagade beslut, befria Sköldebrand från utgifvande af de honom i målet ådömde böter.
s. 687 Sida 687 i årgången börjar här
Justitieråden Qvensel, Wretman och Strandberg funno skäl icke vara anfördt, som kunde föranleda ändring i hofrättens öfverklagade utslag.