Naumanns tidskrift 1871 s. 177

Den 21 April 1870 kl. emellan 8 och 9 förmiddagen infann sig torparen Johannes Andreasson hos länsmannen Anders Wallgren och anmälde, att Andreasson kl. omkring 7 samma morgon, för att rädda sitt eget lif, ute å marken med bössa skjutit torparen Johannes Börjesson, så att denne deraf ljutit döden. Wallgren begaf sig genast jemte Andreasson till den plats, der Börjesson skjutits, och hvilken plats låg omkring 150 famnar från Börjessons torp å ett mindre åkerstycke, som Andreasson en lång tid innehaft, men hvartill Börjesson då enligt kontrakt skulle hafva erhållit dispositionsrätt. Börjesson befanns ligga död nära en gärdesgård och framstupa öfver en stång, som begagnats

Tidskrift för lagstiftn. etc. 8:de årg. 12

s. 178 Sida 178 i årgången börjar härKopiera citering

vid stenbrytning, samt med ansigtet hårdt tryckt intill marken, som der var nästan jemn. Några alnar derifrån åt motsatt håll, hvarest Börjesson fallit, höjde sig marken till en sluttande kulle. Vid undersökning befanns ett hagelskott hafva träffat öfre delen af Börjessons hufvud och inträngt i hjernan samt borttagit ett stycke af hufvudskålen. På platsen, der Börjesson låg, var en mindre blodpöl, och några bakom honom liggande stenar voro öfverstänkta med blodfläckar. Börjesson hade högra handen instucken i byxfickan och den venstra var utsträckt å marken. Omkring en half aln bakom liket befanns på marken en hoplagd fällknif.

Obduktion verkställdes å Börjessons döda kropp och i afgifvet utlåtande förklarade läkaren, att Börjesson ljutit döden genom skott, laddadt med grofva hagel och afskjutet på nära håll.

Andreasson häktades och ställdes under tilltal vid Inlands Fräkne häradsrätt, hvarest han, som enligt företedt prestbetyg var född 1817 och ej förut varit för brott straffad eller tilltalad, uppgaf, att, efter det han under 20 års tid innehaft torpet Maderna, ägaren dertill år 1869 öfverlåtit torpet åt Börjesson att tillträdas den 14 Mars 1870. Vid öfverlåtelsen hade dock Andreasson anhållit att fortfarande få behålla ett mindre åkerstycke, som han sjelf uppodlat. Jordägaren hade för sin del samtyckt dertill, under yttrande, att Börjesson kunde i utbyte få annan mark; och vid ett tillfälle på sommaren år 1869, då jordägaren i närvaro af Andreasson och Börjesson besett marken, hade Andreassons berörde anhållan framstälts för Börjesson, hvarjemte, under förklarande att Börjesson kunde få annan mark, jordägaren tillstyrkt bifall till nämnde anhållan, emot hvilken icke heller Börjesson gjort någon anmärkning. Sedermera hade icke Andreasson och Börjesson samtalat om denna fråga, förrän den dag, Börjesson blef skjuten. Sagde dag kl. 7 på morgonen begåfvo sig Andreasson och hans son Sven till förenämnde åkerstycke för att der uppföra hägnad. Då de arbetat der en kort stund, infann sig Börjesson och frågade om de arbetade åt honom, hvartill Andreasson sva-

s. 179 Sida 179 i årgången börjar härKopiera citering

rade nej, med tillägg att Andreasson ju enligt träffad öfverenskommelse skulle få behålla åkerstycket. Då Börjesson dertill svarat, att han icke brydde sig om öfverenskommelsen. hade ordvexlingen mellan Andreasson och Börjesson fortsatts, derunder Börjesson närmat sig Andreasson och yttrat, att han skulle slå Andreasson förderfvad, om denne icke upphörde med hägnadsarbetet; och som dervid Börjesson tillika sökt fatta tag i Andreasson, hade denne af fruktan dragit sig några steg tillbaka uppför kullen, hvarest låg en laddad bössa, som Andreassons son Sven medtagit för att dermed skjuta kråkor. Då emellertid Börjesson, under uttalande af vidare hotelser emot Andreasson, följt efter honom, utan att dock gå uppför kullen, hade Andreasson fattat tag i bössan och framsträckt den emot Börjesson, som dock icke upphört med sina hotelser eller vikit tillbaka; men just i detsamma och utan att Andreasson med vett och vilja uppspänt hanen eller ens sigtat på Börjesson, brann skottet af, utan att A. kunde uppgifva anledningen dertill, och träffade Börjesson, som störtade till marken, hvarefter Andreasson genast och utan att efterse Börjessons tillstånd begifvit sig till sitt hem och omtalat för sin hustru hvad som tilldragit sig, samt omedelbart derpå gått till länsmannen Wallgren och anmält förhållandet; förklarande slutligen Andreasson, att bössan tillhörde hans son Sven, som begagnade henne till jagt, samt att Andreasson aldrig förut aflossat något skott.

Andreassons son Sven Johannesson, 22 år gammal, berättade, att han tillsagts af sin fader ifrågavarande dag på morgonen att medfölja till berörde åkerstycke för att der uppföra hägnad, hvarvid fadern tillika uppmanat honom att medtaga bössan för att skjuta kråkor. Sven Johannesson hade till en början gjort invändningar mot att medtaga bössan, men på ytterligare uppmaning af fadern tagit med sig densamma, hvilken några dagar förut laddats. Vid framkomsten ställde Sven Johannesson bössan mot en gärdesgård på en kulle nära intill den plats, der han och fadern började arbetet. Då detta fortgått en kort stund, infann sig Börjesson och, stannande på andra sidan om ett

s. 180 Sida 180 i årgången börjar härKopiera citering

dike utmed åkern, frågade om de arbetade för honom, dertill Andreasson svarade nej och påminte Börjesson om den träffade öfverenskommelsen att Andreasson skulle få behålla åkerstycket. Då Börjesson genmälde, att han icke brydde sig om öfverenskommelsen, föreslog Andreasson, att han skulle göra dagsverken åt Börjesson, ifall denne ville afstå från åkerstycket; men äfven derpå förklarade Börjesson sig icke vilja ingå samt gick öfver diket fram emot Andreasson, som satt sig på en sten, dervid Börjesson tillika yttrade hotelser emot Andreasson om han ej slutade med arbetet. Andreasson reste sig då upp och gick uppför kullen, alltjemt förföljd af Börjesson. Kommen uppå kullen fattade Andreasson i bössan och yttrade: »Snälla Johannes, kom icke in på mig, ty ser jag icke någon annan råd, så är jag tvungen att skjuta», hvartill Börjesson svarade, att han icke vore rädd för Andreasson, om denne också hade tio bössor, hvarjemte Börjesson, under hotelse att slå armar och ben af Andreasson, lutade sig ner och sökte efter stenar. Andreasson, hvilken dervid hade bössan hvilande mot ena armen och ena handen vid hanen, men icke sigtade på Börjesson, vände sig bort från Börjesson, hvarvid skottet brann af och träffade Börjesson, som genast störtade till marken. Vidare uppgaf Sven Johannesson, att det förgått' åtminstone fem minuter från det Andreasson fattade tag i bössan och till dess skottet brann af; att Sven Johannesson under ordvexlingen närmat sig de tvistande, men ej förmått gå fram och skilja dem åt; samt att Andreasson, Sven Johannnesson veterligen, aldrig förut begagnat omförmälde bössa, hvilken Sven Johannesson emellanåt brukat använda vid jagt.

Andreasson, hörd öfver hvad Sven Johannesson berättat, förklarade, att Andreasson icke erinrade sig att -han hotat skjuta Börjesson, utan endast att, då Börjesson hotat slå armar och ben af Andreasson, han yttrat, att han väl finge berga sig.

Andreassons hustru förmälde, att hon icke förmärkt någon misshällighet emellan Andreasson och Börjesson, men hört någon omtala, att Börjesson yttrat, det han skulle gifva

s. 181 Sida 181 i årgången börjar härKopiera citering

Andreasson stryk, när tillfälle dertill yppades; att då Andreasson och. Sven Johannesson ifrågavarande dag gått ut på arbetet, det ej varit något tal om Börjesson; samt att, såvidt hon hade sig bekant, Andreasson aldrig förut lossat något skott.

Börjessons hustru hördes jemväl, men hade icke annan upplysning att meddela, än att Börjesson åtta dagar före sin död omtalat, att han råkat Andreasson och tillsagt honom, att Börjesson skulle taga under sitt bruk ifrågavarande - åkerstycke.

Ett vittne, ägaren till ifrågavarande åkerstycke, upplyste, att på sommaren 1869, då fråga uppstått om torpets öfverlåtande till Börjesson, Andreasson begärt få behålla åkerstycket, dertill vittnet för sin del samtyckt, ifall Börjesson äfven gåfve sitt bifall dertill; men att då Börjesson derom hördes, han hvarken medgifvit eller bestridt detta. Någon misshällighet emellan? Andreasson och Börjesson hade vittnet icke på annat sätt färmärkt, än att Andreassons yttranden antydde, att' han icke »tyckte om» Börjesson.

Ett annat vittne hade vid ett tillfälle på vintern 1870 samtalat med Andreasson om berörde åkerstycke, dervid Andreasson sagt, att han nog skulle behålla det, och tillagt, såsom orden fallit: »om Börjesson kommer mig för nära, så skjuter jag honom, ty jag har ett skarpladdadt gevär». Samma dag som Börjesson blef skjuten, hade vittnet samtalat med Sven Johannesson, som omtalat, att Andreasson efter skottet yttrat: »Så ligg der nu»; och att, då Sven Johannesson genmält: »Nu gjorde ni illa, far, ni kunde skjutit i benen», Andreasson svarat: »Nej det gjorde jag ej, ty hade jag det gjort, hade det blifvit detsamma, när han blifvit frisk igen».

Andreasson bestred, att han fällt de i vittnesberättelsen omnämnda yttranden till sonen, och påstod, att Andreasson, vid samtalet med vittnet om åkerstycket, icke sagt: »jag skjuter honom», utan endast: jag skjuter».

Ett annat vittne berättade, att en dag i Mars 1870 Andreasson, på vittnets fråga hvad han tyckte om sin nye granne, yttrat:

s. 182 Sida 182 i årgången börjar härKopiera citering

»Han säges vara en spekulant; men om han blifver för näsvis, kan man ju skjuta ett skott, så blifver han väl snäll». Vittnet hade dock icke förmärkt, att Andreasson hyste något agg till Börjesson.

Andreasson medgaf, att han fällt det af sista vittnet omförmälda yttrandet, men påstod, att han dermed endast menat, att som Börjesson brukade gå ute om qvällar och nätter och hålla oväsen, Börjesson kunde skrämmas derifrån genom skotts aflossande.

EÜ annat vittne uppgaf, att Andreasson en gång frågat vittnet, hurudan karl Börjesson var, dervid och sedan vittnet svarat, att han väl vore som andra, Andreasson yttrat: »Ja han må vara huru som helst, så vet jag dock ett råd», utan att Andreasson redogjort hvad han med detta yttrande mente.

Andreasson påstod, att hans berörde yttrande icke inneburit någon hotelse emot Börjesson.

Ett annat vittne, som besökt Andreassons bostad en gång på våren 1870, hade då hört Andreassons hustru och hennes son Sven samtala om ifrågavarande åkerstycke, och att hustrun derunder dels talat något 'om en person, som med en bössa jagat bort tre andra personer, dels ock knutit händerna och yttrat, att man väl finge begagna sig af knytnäfvarne. Vid ett annat tillfälle jemväl på våren 1870 hade Börjesson i berusadt tillstånd yttrat: att, om han finge se Andreasson på åkern och Börjesson erhållit några supar, han skulle slå till Andreasson, så att denne icke skulle stiga upp så snart.

Ett annat vittne berättade, att Andreassons hustru, som besökt vittnet kl. emellan 7 och 8 på morgonen samma dag Börjesson blef skjuten, dervid yttrat till vittnet, bland annat, att det nu skulle gifva sig, huru det kunde gå emellan hennes man och Börjesson, emedan de gått till hvarandra.

Åklagaren yrkade ansvar å Andreasson för det han, med berådt mod och i afsigt att döda, med en bössa skjutit Börjesson i hufvudet, så att denne genast aflidit; och Börjessons hustru påstod: att, som hennes och Börjessons två barn, en son om två år och en dotter om fyra år, genom Börjessons frånfälle komme att sakna nödigt underhåll, skadestånd måtte

s. 183 Sida 183 i årgången börjar härKopiera citering

af Andreassons tillgångar hvartdera barnet tilläggas med 20 rdr årligen. *

Häradsrätten yttrade medelst utslag den 19 Maj 1870: att det vore utredt, att Johannes Börjesson ifrågavarande dag på morgonen ljutit döden genom ett skott, hvilket, enligt Johannes Andreassons frivilligt afgifna erkännande, blifvit af honom aflossadt ur en bössa, som han vid tillfället hållit riktad emot Börjesson; men emedan det icke kunde anses lagligen styrkt hvarken att Johannes Andreasson afskjutit skottet med berådt mnod eller att han haft för afsigt att döda Börjesson, utan Johannes Andreasson, efter det Börjesson anländt till det ställe, der Johannes Andreasson och hans son för tillfället varit sysselsatta med arbete och med Johannes Andreasson börjat ordvexling, syntes hafva af hastigt mod fattat bössan och riktat densamma mot Börjesson samt efter några minuter aflossat skottet, hvaraf denne träffats och nedfallit död; ty och enär vid de förhållanden, att Börjesson icke vid tillfället varit beväpnad eller försedd med något tillhygge, och att han, då skottet aflossats, stått på ett afstånd från Johannes Andreasson af några alnar och i fallet haft högra handen instucken i byxfickan, Johannes Andreasson icke kunde anses hafva varit i så trängande nöd eller fara, att han till sitt fredande behöft skjuta på Börjesson eller ens tillgripa bössan, samt Johannes Andreasson således icke för nödvärn aflossat skottet, funne häradsrätten Johannes Andreasson förvunnen att hafva af hastigt mod, men utan afsigt att döda Börjesson, emot denne aflossat omförmälda skott, hvarföre häradsrätten, i förmågo af 14 kap. 5 § Strafflagen samt med afseende å de besvärande omständigheter, vittnesberättelserna i målet innefattade, dömde Johannes Andreasson att för dråp å Johannes Börjesson undergå straffarbete i åtta år; och förpligtades Johannes Andreasson bland annat enligt 6 kap. 4 § nämnde lag att till Börjessons barns underhåll årligen utgifva 20 rdr för hvartdera barnet till dess det uppnått femton års ålder.

Grötha hofrätt, hvars pröfning häradsrättens utslag underställdes och der Johannes Andreasson besvärade sig, yttrade

s. 184 Sida 184 i årgången börjar härKopiera citering

i utslag den 6 Juli 1870: att enär beträffande Johannes Börjessons död annat förhållande icke blifvit ådagalagdt, än det Johannes Andreasson vid häradsrätten erkänt eller att, efter det Börjesson ' ifrågavarande dag infunnit sig hos Johannes Andreasson och hans son Sven Johannesson, hvilka varit sysselsatta med uppsättande af hägnad omkring ett åkerstycke, hvarå Johannes Andreasson och Börjesson begge gjort anspråk, samt med Johannes Andreasson börjat ordvexling angående åkerstycket, Johannes Andreasson, då Börjesson under ordvexlingen närmat sig honom, fattat en medhafd laddad bössa och framsträckt densamma emot Börjesson samt, utan att Johannes Andreasson med vett eller vilja uppspänt hanen eller sigtat på Börjesson, skottet straxt afbrunnit och träffat denne i hufvudet, så att han genast nedfallit död, funne hofrätten, att Johannes Andreasson, hvars föregifvande, att hans omförmälda förfarande härrört från behof att sig värja, ej förtjenade afseende, icke kunde svårare dömas än att han, jemlikt 9 § 2 momentet i 14 kap. Strafflagen, skulle, för det han genom synnerligen grof vårdslöshet varit vållande till Johannes Börjessons död, hållas till straffarbete i två år; och skulle Johannes Andreasson, enligt 6 kap. 4 § Strafflagen, såsom bidrag till Börjessons barns underhåll, årligen utgifva tjugo rdr för hvartdera barnet till dess det uppnått femton år eller kunde sig sjelf försörja.

Öfver hofrättens utslag förde Börjessons hustru underdånig klagan.

Vid målets föredragning den 31 Oktober 1870 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen, Carleson, Dreijer, Bolin, Olivecrona och Lagerstråle') pröfvade Högsta Domstolen rättvist att, med ändring af hofrättens utslag, i hvad det blifvit öfverklagadt, på det .sätt fastställa häradsrättens beslut, att Johannes Andreasson, för hvad honom i målet till last kommit, dömdes att hållas till straffarbete i sex år.