Naumanns tidskrift 1871 s. 185

Garfvaren Edvard Wallin, såsom förmyndare för sin minderårige son Axel Leonard, instämde till Wåhla häradsrätt Per Jansson i Wreta och Erik Ersson i Svingbolsta, i egenskap af förmyndare för lifstidsfången Per Gustafsson Alander, med påstående: att, enär Ålander genom anstiftad misshandel å sin fader Gustaf Persson förorsakat dennes död, derför Ålander ock blifvit genom Kongl. Maj:ts utslag den 5 April 1867 dömd till straffarbete på lifstid, samt Ålander, hvilken enligt grunderna för stadgandet i 6 kap. 1 § Ärfdabalkeu icke borde af sitt brott draga nytta, följaktligen ej vore berättigad att besitta den fastighet, 1 mantal skatte-rusthåll Åby, jemte augmentsräntorna af Skärsjö by och qvarn samt Hofs qvarn, som Gustaf Persson, på grund af en utaf jägmästaren Seved Gustaf Tigerhjelm den 5 Oktober 1796 upprättad fideikommisshandling, under fideikommissrätt innehaft, och vid sådant förhållande berörde fastighet borde i öfverensstämmelse med stadganderna i nämnde handling, med uteslutande af Ålander, öfvergå från Gustaf Persson till dennes äldste manlige bröstarfvinge, som vore Wallins i äktenskap med Gustaf Perssons dotter Lisa Johanna födde äldste son Axel Leonard, det måtte Per Jansson och Erik Ersson i deras ofvanberörde egenskap förpligtas att till Wallin, såsom förmyndare för sin bemälde son, afträda ifrågavarande egendom samt redovisa och utgifva afkastningen deraf från Gustaf Perssons dödsdag den 16 Mars 1866, jemte ränta.

Jemväl Gustaf Perssons syster enkan Kajsa Persdotter och hennes son timmermannen Per Landberg gjorde hvar för sig efter stämning anspråk på ifrågavarande fastighet

s. 186 Sida 186 i årgången börjar härKopiera citering

samt afkastningen deraf från år 1867, under åberopande af fideikommisshandlingen.

Ålanders förmyndare bestred yrkandet. Det åberopade stadgandet i Ärfdabalken, som ej utgjorde någon straffbestämmelse, utan härledde sig från de gamla landskapslagarne, enligt hvilka den, som dräpte en anhörig, ansågs utesluten ur slägten, saknade tillämpning. Ålanders rätt grundade sig ej på arf utan på fideikommissförfattningen, hvilken icke innehölle något i fråga om fideikommissrättens förverkande. I alla händelser borde redovisning för fastighetens afkastning ifrågakomma först från stämningsdagen, enär fastigheten innehafts i god tro.

Häremot erinrade Wallin, att det ej kunda anses öfverensstämma med grunden för Ärfdabalkens ifrågavarande stadgande, att Ålander finge skörda ekonomisk fördel af det anstiftade mordet; och då Wallins son, enligt förordnandet, vore närmaste fideikommissarie, yrkade han bifall till käromålet.

Häradsrätten yttrade i utslag den 10 April 1869: att af handlingarne i saken inhemtades, att, efter det Seved Gustaf Tigerhjelm genom gåfvobref af den 5 Oktober 1796 till drängen Per Jansson och hans bröstarfvingar under fideikommissnatur upplåtit jemte annan egendom, som sedermera till gifvaren återfallit, hemmanet Aby ett mantal skatterusthåll n:o 112 jemte dertill hörande augmentsräntor, under vilkor bland annat, att vid Per Janssons död egendomen skulle odelad utan lösen tillfalla och såsom fideikommiss nyttjas af hans äldsta son af första gifte, om någon sådan efterlemnades, eller i annat fall hans äldsta dotter, samt att efter dess frånfälle egendomen skulle under enahanda vilkor öfvergå till dess äldsta manliga bröstarfvinge, arfvinge efter arfvinge i everdeliga tider, och, för den händelse att fideikommissarie utan son med döden afginge, till hans äldste manlige anförvandt; så hade på grund af berörde fideikommissförfattning Per Janssons son Gustaf Persson efter fadrens frånfälle innehaft omförmälda fideikommissegendom till dess han den 16 Mars 1866 ljutit döden genom honom öfver-

s. 187 Sida 187 i årgången börjar härKopiera citering

gången misshandel på anstiftan af Ålander, hvilken derefter, såsom ende sonen efter Gustaf Persson, velat fideikommisset tillgodonjuta, men hvilket anspråk Wallin, Kajsa Persdotter och Per Landberg, sedan Alander förklarats saker till mord å sin fader och blifvit af Kongl. Maj:t dömd att derför hållas till straffarbete på lifstiden, yrkat måtte blifva ogiltigt förklaradt; och emedan i 6 kap. 1 § Ärfdabalkeu vore stadgadt, att ej någon finge arf taga efter den, som han med vilja dräpit, utan att han och alla, som genom honom kunde komma att ärfva, vore derifrån skiljde; samt, äfven i afseende på sådan egendom, hvilken, på sätt med ifrågavarande inträffade, från en tidigare innehafvare öfvergick under särskilda vilkor i afseende på dispositionsrätten till hans afkomlingar i viss en gång för alla dem emellan bestämd, men på gällande arfslagar grundad ordning, en senare afkomlings först genom företrädarens död vidtagna rätt till egendomen måste såsom arf efter den sistnämnde betraktas, vid hvilket förhållande hvad af Per Jansson och Erik Ersson blifvit invändt emot tillämpligheten i förevarande fall af åberopade lagens rum icke kunde vinna afseende; ty blefvo Per Gustafsson Alander, hvilken sin fader Gustaf Persson med vilja dräpit, samt Ålanders efterkommande förklarade förlustiga all rätt till omstämda, af Gustaf Persson innehafda fideikommissegendom; och enär, efter hvad visadt blifvit, Wallins minderårige son Axel Leonard vore, sedan Ålander förklarats sin arfsrätt förlustig, äldste närmaste manlige anförvandt till sin moderfader Gustaf Persson och till följd deraf, jemlikt ofvan först anmärkta bestämmelser i fideikomnissförfattningen, berättigad att fideikommisset tillträda, blef, med ogillande af Kajsa Persdotters och Per Landbergs anspråk, förordnadt, att fideikommissegendomen Aby ett mantal skatterusthåll med tillhörande augmentsräntor skulle fardagen den 14 Mars 1870 afträdas till Wallin såsom laga målsman för sin son Axel Leonard, för hvilkens räkning jemväl skulle redovisas såväl all till afträdesdagen fallande inkomst af fideikommisset som ock af Per Gustasson Ålanders tillgångar hvad detsamma intilldess häradsrättens utslag meddela-

s. 188 Sida 188 i årgången börjar härKopiera citering

des afkastat frän Gustaf Perssons dödsår, under hvilket, det der skulle räknas till den 14 Mars 1867, hans sterbhus enligt fideikommissförfattningen ägt att afkastningen åtnjuta.

Ålanders förmyndare vädjade till Svea hofrätt och anförde: Tigerhjelmska stiftelsen innefattade en gåfva och denna kunde ej förverkas på andra grunder än de i K. Förordningen den 21 December 1857 omförmälda. Stadgandet i 6 kap. 1 § Ärfdabalken, såsom varande ett undantag från allmän arfslag, måste tolkas strängt efter ordalydelsen. Alander hade icke dräpit sin fader, utan vore endast dömd för delaktighet i dråpet.

Jemväl Kajsa Persdotter och Landberg fullföljde vadetalan och yrkade bifall till sina påståenden.

Hofrätten, i dom den 9 Juni 1870, pröfvade rättvist häradsrättens utslag att gilla.

Från detta beslut, som innefattade adjungerade ledamöterna Boivies, Lilienbergs och Westmans åsigt i saken, var hofrättsrådet friherre Leuhusen skiljaktig och yttrade: »Som Per Gustafsson Ålanders rätt att efter sin fader komma i besittning af omtvistade hemmanet ett mantal skatte-rusthåll Äby med tillhörigheter grundar sig, icke på arfsrätt enligt allmän lag utan på den af jägmästaren Seved Gustaf Tigerhjelm den 5 Oktober 1796 upprättade fideikommissförfattning, samt Ålanders rätt följaktligen, eften min tanke, bör bedömas efter nämnda särskilda författning; alltså och då densamma icke stadgar att fideikommissrätten genom brott förverkas, pröfvar jag rättvist att, med ändring af häradsrättens utslag, garfvaren Wallins, Kajsa Persdotters och Per Landbergs instämda talan ogilla».

Förmyndarne för Ålander sökte hos Kongl. Maj:t ändring.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius, föredragande, och Wedberg samt t. f. revisionssekreteraren Glimstedt) afgaf underd. betänkande den 2 November 1870: Som lagens stadgande uti 6 kap. 1 § Ärfdabalken torde böra tillämpas jemväl i afseende å sådan egendom, som enligt fideikommissförfattning öfvergår till annan ägare 1); alltså och

1) Hvilken sålunda blir hæres ex testamento. Red. anm.

s. 189 Sida 189 i årgången börjar härKopiera citering

pâ de af häradsrätten i öfrigt anförda skäl hemställde nedre revisionen i underd. att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist domstolarnes beslut i fullföljda delen att fastställa.

Saken föredrogs den 7 i nyssnämnde månad inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Almqvist, friherre Leuhusen, Bolin, Olivecrona och Lagerstråle) biföllo det underd. betänkandet.

Justitierådet Södergren yttrade: att som, enligt det åberopade gåfvobrefvet af den 5 Oktober 1796, fideikommissegendomen vid förste innehafvarens sons Gustaf Perssons död borde tillfalla dennes äldste manlige bröstarfvinge, eller, om sådan saknades, annan frände i stadgad ordning; och vid det förhållande, att Gustaf Perssons son, sökandernes myndling Per Gustafsson Alander såsom anstiftare af mord å hans fader blifvit dömd såsom hade han sjelf varit gerningsman. Per Gustafsson Alander, enligt det af domstolarne åberopade lagrum, vid fadrens död icke var hans arfvinge; hvadan på Alander icke är tillämplig den bestämning, hvarmed gåfvobrefvet, noggrant uppfattadt efter ordens lydelse, anvisar Gustaf Perssons närmaste efterträdare i fideikommissets besittning; fann justitierådet, som ansåg något yttrande icke böra i denna sak meddelas utöfver hvad käromålet mot Alander innefattar, skäligt sålunda fastställa domstolarnes öfverklagade domslut, att Per Gustafsson Alander förklaras sakna rättighet att närmast efter fadren besitta den omtvistade egendomen, hvilken alltså skall från Alander till vederparten afträdas, äfvensom att egendomens afkomst skall redovisas och erläggas såsom domstolarne stadgat.

Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 29 November 1870.