Naumanns tidskrift 1871 s. 190

Uti aflidne kassören J. O. Falks vid Stockholms rådstufvurätt anhängiggjorda konkurs framställde Stockholms enskilda bank, medelst bevakning, påstående, att som, efter det enskilda banken den 1 Juni 1867 till riksbankens vexlingskassa n:o 6, hvilken då förestods af sedermera aflidne kassören Falk, inlemnat för vexling dels riksbankens sedlar, uppgående till 57,800 rdr, dels silfvermynt till belopp af 580 rdr, hvaraf enskilda banken från riksbanken utbekommit valuta för silfvermyntet med 580 rdr och i öfrigt fått lyfta 18,940 rdr mot förbindelse att ovilkorligen, då sådant af bankofullmäktige fordrades, till riksbanken återlemna berörda 18,940 rdr, fullmäktige i riksbanken genom resolution den 12 Juni 1867 förklarat riksbanken icke äga förbindelse att ansvara för eller ersätta omförmälde, till vexling inlemnade 57,800 rdr, och enskilda banken till följd deraf emot riksbanken anställt rättegång, som vore på Svea hofrätts pröfning beroende, samt, derest riksbanken befriades från den yrkade ansvarsskyldigheten, det ålåge Falks sterbhus att ansvara enskilda banken för förenämnde, af Falk för vexling emottagna belopp, enskilda banken måtte, för den händelse riksbanken blefve från ansvarsskyldighet befriad, tillerkännas rätt att af Falks afträdda tillgångar med laglig förmånsrätt utbekomma 57,800 rdr med ränta.

Sedan Kongl. Maj:t genom dom den 25 Maj 1869 dels ogillat enskilda bankens talan mot riksbanken att erhålla valuta för 38,860 rdr, dels ock förklarat, att då, beträffande enskilda bankens yrkande att de lyftade 18,940 rdr måtte ovilkorligen tillerkännas enskilda banken såsom dess egendom, frågan derom kunde anses röra äfven Falks sterbhusdelägares

s. 191 Sida 191 i årgången börjar härKopiera citering

och borgenärers rätt, hvilka icke blifvit deröfver hörde, samma yrkande icke kunde bifallas, utvecklade enskilda banken sitt ofvanberörda påstående derhän, att dess framställda fordringsanspråk å 57,800 rdr mätte till betalning i konkursen fastställas med laglig förmånsrätt.

Detta påstående bestriddes af notarien M. Algren, såsom fordringsägare och syssloman i Falks konkurs, under förmälan, att Algren ej kunde medgifva det Falk emottagit ifrågavarande penningar eller, om Falk ock emottagit dem, att han derför ägt ansvars- eller redovisningsskyldighet.

Såsom bevisning åberopades å enskilda bankens sida vittnesmålen i rättegången mellan enskilda banken och riksbanken (hvilka vittnesmåls innehåll inhemtas af rådstufvurättens här nedan införda utslag).

Algren, som medgaf att dessa vittnesmål finge gälla med samma verkan som om de blifvit i förevarande rättegång afgifna, påstod dock att åt desamma ej måtte tillerkännas någon bevisande kraft, enär personerna, som vittnat, varit jäfvige. Den ena hade nemligen aflemnat och den andra emottagit de penningebundtar, om hvilka vore fråga. Att penningar blifvit för enskilda bankens räkning till Falk aflemnade, vore ej visadt, och enskilda banken hade ej anmält sådan fordran hos Falk eller i hans bo. Om medlen ingått till riksbanken, vore riksbanken men ej Falk derför ansvarig.

Rådstufvurätten, dit tvistefrågan blifvit hänskjuten, yttrade i dom den 20 September 1869: att alldenstund genom den i saken åstadkomna bevisning utredt vore, att två hos enskilda banken anställda kassörer lördagen den 1 Juni 1867 på förmiddagen afsändt samma banks vaktmästare Fredrik Carlsson till riksbanken med 57,800 rdr i mindre sedelvalörer, för att i enlighet med två medföljande, öfver nämnde sedlar upprättade förteckningar, den ena å 37,000 rdr och den andra å 20,800 rdr, utvexla dessa penningar mot sedlar af större valörer; att Carlsson i riksbankens vexlingskassa n:o 6, i närvaro af föreståndaren för densamma, kassören J. O. Falk, och dennes biträde kassaskrifvaren Adolf Bagge aflemnat

s. 192 Sida 192 i årgången börjar härKopiera citering

såväl förenämnda sedlar, hvilka varit hoplagda i bundtar, som ock förteckningarne; att Bagge emottagit hela penningebeloppet och jemfört sedelbundtarnes antal och sedelvalörerna med förteckningarne utan att dervid göra någon anmärkning; att, sedan Carlsson aflägsnat sig, Bagge under expeditionstiden samma dag af penningarne räknat och summerat sedlar till belopp af 31,000 rdr, men att, då Carlsson sagde dag klockan omkring 1 eller 1/22 åter infunnit sig uti nämnda vexlingskassas lokal, Carlsson på förfrågan erhållit det svar, att vexlingsexpeditionen ännu icke vore färdig; att då Carlsson nästpåföljande måndag den 3 Juni på morgonen i kassalokalen ånyo efterfrågat vexlingsexpeditionen, han fått det svar, att den skulle bekommas senare på dagen; att, efter det sistnämnde dag blifvit bekant att Falk försvunnit, inventering med anledning deraf uti vederbörandes närvaro företagits i vexlingskassans lokal, dervid anträffats såväl omförmälda förteckningar som ock 18,940 rdr; att ett vittne, bemälde Bagge, vid denna inventering funnit en del af de i ett skåp i kassalokalen förvarade bundtar af sedlar så lika några af dem vittnet den 1 Juni af Carlsson emottagit, att vittnet måste anse dem vara samma bundtar, samt att vittnet, som haft tillfälle skärskåda de den 19 Juni till enskilda banken öfverlemnade sedlar, dervid igenkänt att af dessa sedlar en del bundtar, utan att vittnet kunde uppgifva huru många, vore desamma som af Carlsson blifvit inlemnade; att ett vittne, kassören i enskilda banken Sandberg, intygat, bland annat, att enär, af de den 19 Juni från riksbanken återbekomne bundtar sedlar, åtta, innehållande hvardera ett tusen sedlar à en riksdaler, och en bundt, innehållande ett tusen sedlar à fem riksdaler, eller tillsamman 13,000 rdr, vore försedda med initialbokstäfverna af de fruntimmersbiträden, som i enskilda banken räknat desamma innan de från Sandbergs kassa lemnats till Carlsson för utvexling i riksbanken, vittnet igenkände dessa bundtar vara desamma, han den 1 Juni lemnat till Carlsson; samt att vittnet kassören Hammarström af de från riksbanken återbekomna bundtar å tillhopa 5,800 rdr likaledes igenkänt,

s. 193 Sida 193 i årgången börjar härKopiera citering

att dessa voro desamma, som han lemnat Carlsson till vexling, deraf att de varit märkta med begynnelsebokstafven i vittnets namn H; fördenskull och emedan sålunda måste anses upplyst, ej mindre att Falk för vexling af enskilda bankens vaktmästare Carlsson emottagit beloppet 57,800 rdr, än äfven att Falk i lifstiden derför icke lemnat i utbyte någon del af de deremot begärda sedlar; ty och som kassörerna i riksbanken vore lika redovisningsskyldige till vexlingssökande, som andra personer, hvilka för uppgifvet ändamål finge emottaga dem icke tillhöriga medel, intilldess de visat sig hafva fullgjort det med penningarnes öfverlemnande till dem afsedda uppdrag, förklarades enskilda banken vara lagligen berättigad att af Falks konkursbo erhålla redovisning och betalning för det af enskilda banken fordrade belopp 57,800 rdr rmt, samt till följd deraf och enär af hvad styrkt vore måste antagas, att vid inventeringen af Falks kassaskåp funne penningar 18,940 rdr vore samma sedlar, som af enskilda bankens vaktmästare Carlsson blifvit till Falk i samma lokal, hvarest de igenfunnits, lemnade för vexling, men hvarför valuta icke erhållits, och samma sedlar således icke tillhörde gäldenärens bo, då offentlig stämning i anledning af ansökning om urarfvagörelse efter Falk utfärdades, utan vore en enskilda bankens för vexling deponerade tillhörighet, pröfvade rådstufvurätten, som i enlighet med 17 kap. 2 § Handelsbalken fastställde enskilda bankens rätt till samma belopp, 18,940 rdr, i afräkning å dess förberörde till redovisning godkända fordran, skäligt förklara enskilda banken berättigad att för sin återstående oredovisade fordran hos Falk, stor 38,860 rdr, njuta utdelning utur det efter honom afträdda boets tillgångar, dock endast med oprioriterad rätt; äfvensom att, derest boet dertill räckte, i enlighet med 117 § Konkurslagen erhålla ränta å sistnämnda belopp från den dag offentliga stämningen gafs.

Falks sterbhusdelägare äfvensom Algren, för egen del och såsom syssloman i konkursen, vädjade till Svea hofrätt. Rådstufvurätten hade utsträckt sin pröfningsrätt långt utom

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 8:de årg.

s. 194 Sida 194 i årgången börjar härKopiera citering

konkursmålet, och pröfvat något helt annat än som utgjorde föremål för urarfva- och konkursansökningen. Enskilda banken hade ej företett något fordringsbevis eller annan handling, som ådagalade, att Falk varit redovisningsskydlig för några bankens medel. Banken ägde följaktligen icke någon rätt till utdelning, än mindre förmånsrätt i konkursen. — Jemväl jäfs-anmärkningarna mot vittnena fortsattes.

Hofrätten, medelst dom den 5 Maj 1870, fann ej skäl att i rådstufvurättens dom göra ändring.

Sterbhusdelägarne sökte i underd. ändring. Enskilda banken hade icke i laga ordning väckt talan derom, att banken blifvit af Falk bedragen. Icke desto mindre hade domstolarne i en ren konkurstvist upptagit en sådan fråga till pröfning. Och då banken icke hade någon fordringsrätt, yrkades att, med gillande af jäfs-anmärkningarne och undanrödjande af domstolarnes beslut, banken måtte förklaras oberättigad till all utdelning i konkursen under hvilken form som helst.

Nedre revisionen (t. f. revisionssekreterarne Adlers, föredragande, samt Lagergren och Glimstedt) hemställde i underd. betänkande den 2 November 1870, att Kongl. Maj:t måtte finna sökanderne icke hafva anfört skäl, som kunde verka ändring i hofrättens dom; och vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 16 i nyssnämnde månad (i närvaro af justitieråden Södergren, Naumann, von Hofsten, Habe, Strandberg och Huss) pröfvade Högsta Domstolen rättvist gilla hofrättens dom.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 13 December 1870.