Ytterligare om bränvinsutminutering. Jfr. årg. 1865, s. 623 o. f., y. 677 o. f.; 1866, s. 712 o. f., 764 o f.; 1867 s. 135 o. s v.
20 oktober 1870
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1871, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 2,2 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 250–253 i årgången 1871. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, D) Byggningabalken. Jagtstadgan. Stadgan om skiftesverket i riket, förordningar om sjösänkning, vattenverk, bergverk, brand- stod, eldskada, tillverkning och försäljning af bränvin m. fl, nr 3 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 35 i bandet.
- Sidhänvisning: innehållsförteckningen anger s. 317 för det här referatet, men referatet börjar på s. 250 enligt sidhuvudet. Sidhuvudet gäller här; avvikelsen redovisas i stället för att döljas.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Byggningabalken. Jagtstadgan. Stadgan om skiftesverket i riket, förordningar om sjösänkning, vattenverk, bergverk, brand- stod, eldskada, tillverkning och försäljning af bränvin m. fl, nr 3.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Åttonde årgången, 1871 i litteraturen — s. 250–253 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 20 Oktober 1870». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Efter stämning till rådstufvurätten i Wimmerby, yrkade stadsfiskalen F. A. Söderholm ansvar å Carl Peter Larsson i Fallerås för det han den 21 December 1869, vid handel med bränvin i Wimmerby, utlemnat eller emellan flera köpare fördelat bränvin under femton kannors belopp, utan att vara till sådan bränvinsförsäljning berättigad, hvarjemte påstods, att af Söderholm i beslag taget, Larsson tillhörigt bränvin jemte kärl måtte dömas förbrutne.
Larsson uppgaf, att han till den marknad, som nämnde den 21 December ägt rum i Wimmerby, infört 180 à 190 kannor bränvin, som han hållit till salu å enkan Harzells gård derstädes från morgonen till fram på förmiddagen, då Söderholm infunnit sig och gjort beslag på två kärl, innehållande omkring 60 kannor bränvin. Vid denna bränvinshandel hade dock Larsson icke gjort sig skyldig till något olagligt förfarande, ty Larsson, som icke till någon försålt bränvin i mindre partier än 15 kannor, kunde icke anses skyldig till ansvar, ifall en eller flera köpare efter gjordt inköp fördelat det inköpta bränvinet till andra, eller om flera köpare förenat sig om inköpet, eller om köparne afhemtat det köpta bränvinet i så många kärl som köparne funnit lämpliga. Larsson bestred följaktligen det emot honom framställda ansvarspåstående och yrkade att återfå det i beslag tagna godset.
I målet hördes vittnen, hvilka berättade:
l:o) Arbetaren Lars Peter Nilsson: att vittnet på morgonen sagde den 21 December sett att å enkan Harzells gård ägde rum bränvinshandel, hvarvid tillgick så, att flera personer, som hvar för sig velat köpa bränvin till mindre belopp än femton. kannor, der på stället »lagt ihop» penningar för
s. 251 Sida 251 i årgången börjar här
inköp af ett större parti bränvin, oftast öfver femton kannor, hvarefter en af köparne framlemnat penningarna till Larsson, som tillsagt sina biträden att uppmäta det begärda partiet; att uppmätningen verkstälts medelst uppumpning af bränvin i ett mått, rymmande fem kannor, hvilket mått, sedan det blifvit fyldt, aflemnats till den eller de, som voro eller uppgåfvos vara köpare och derefter uttömdes på stället uti andra mindre kärl till de belopp, hvar och en af de särskilda köparne borde erhålla, och att dermed fortsatts, till dess det sålda större partiet blifvit med fem-kannemåttet uppmätt och fördeladt ; att denna bränvinsförsäljning upprepats i flera omgångar; samt att vittnet vore öfvertygadt att Larsson måst varseblifva, huru fördelningen af bränvinet tillgått, ehuru vittnet icke vågade med ed betyga detta.
2:o och 3:0) Arbetarne Alexander Johansson och Adolf Andersson sammanstämmande: att de iakttagit, att Larsson ifrågavarande dag å enkan Harzells gård idkat bränvinshandel på sådant sätt, att sedan Larsson för försåldt bränvin emottagit penningar, hans folk pumpat upp bränvin från ett större kärl i ett femkannemått, som fyldt utlemnats till köparen och derefter af denne fördelats i flera små kärl eller kuttingar, hvilka stått utmed och omkring det lass, hvarå Larssons större bränvinskärl legat; att vid fördelningen af bränvinet från femkannemåttet de kringstående personerna sjelfva begagnat ett lånadt kannemått, hvarmed de mindre kärlen påfylts, och att de senare derefter af de särskilda ägarne straxt bortburits; att denna handel skett i flera omgångar och med största skyndsamhet; att en mängd köpare, som önskade få köpa mindre partier än femton kannor, stått omkring Larssons vagn och väntat, till dess de fått det åstundade bränvinspartiet; samt att Larsson, som stått bredvid vagnen, ej kunnat undgå att tydligen se huru vid handeln med och fördelningen af bränvinet tillgått;
4:0) Torparen Isacsson: att vittnet vid ifrågavarande tillfälle varseblifvit, hurusom en person, hvilken anmält sig hos Larsson att få köpa 19 kannor, sjelf fått emottaga femkannemåttet och tillika fått låna ett enkannemått, hvarmed
s. 252 Sida 252 i årgången börjar här
han från det större kannemåttet uttömt bränvin på flera större och mindre kärl, hvilka stått utmed Larssons lass; samt att vittnet, som infunnit sig på platsen för att få köpa en kanna bränvin, icke genast kunnat få köpa bränvin af orsak, att andra personer, som slagit sig ihop om inköp af bränvin, förut anmält sig, hvarföre ock vittnet ämnat vänta och förena sig med några andra tillkomna personer; men att vittnet icke kommit att få köpa bränvin, emedan stadsfiskalen Söderholm då infunnit sig och gjort beslag på bränvinet.
Larsson medgaf, att sedan omförmälda femkannemåttet blifvit af hans folk påfyldt, detsamma utlemnats till köparen, som tömt det i annat kärl, och att dermed fortsatts, till dess det köpta partiet, hvilket aldrig understigit femton kannor, utlemnats; men förnekade, att han åsett huru det köpta bränvinet fördelats, — en sak hvarmed för öfrigt Larsson ansett sig icke hafva haft något att skaffa.
Rådstufvurätten yttrade medelst utslag den 7 Februari 1870: att emedan genom den i målet förebragta bevisning vore utredt och styrkt, att vid den af Carl Peter Larsson ifrågavarande dag utöfvade bränvinsförsäljning tillgått på det sätt, att flera personer, som önskat köpa mindre myckenhet än femton kannor, på stället, der försäljningen skett, förenat sig och till gemensamt inköp af femton kannor eller derutöfver lagt tillsamman penningar, hvilka sedermera genom någon af köparne öfverlemnats till Carl Peter Larsson, som låtit genom sina biträden ur bränvinskärl uppumpa det begärda bränvinet, hvarefter detsamma, i den mån det med ett femkannemått af Carl Peter Larssons folk hunnit uppmätas, på stället och i Carl Peter Larssons åsyn emellan de särskilda köparne fördelats å deras till Carl Peter Larssons bränvinslass framförda mindre kärl eller kuttingar, hvilka af sina ägare genast blifvit bortförda; samt att ett slikt förfarande ägt rum icke blott en utan flera upprepade gånger, dervid Carl Peter Larsson enligt två vittnens utsago icke kunnat undgå att tydligen se huru vid handeln och fördelningen tillgått; ty ansåge rådstufvurätten Carl Peter Larsson hafva brutit emot det i 3 § af K. F. den 26 Okto-
s. 253 Sida 253 i årgången börjar här
ber 1866 stadgade förbud emot fördelning af det i parti försålda bränvinet emellan flera i mindre myckenhet än femton kannor; på grund hvaraf och i förmågo af 17, 18, 41 och 54 §§ i sagde Förordning, Carl Peter Larsson dömdes att böta 30 rdr och att utgifva minuthandelsafgift för 200 kannor, efter 25 öre för kannan, med 50 rdr, hvilka belopp skulle fördelas så, att åklagaren deraf erhölle 2/3 och stadens fattigkassa 1/a; hvarförutan i beslag tagna bränvinet, 60 kannor, tillika med de kärl, som för detsammas afhemtande varit tjenliga och nödiga, förklarades förbrutna och skulle, sedan utslaget vunnit laga kraft, å offentlig auktion till den högstbjudande försäljas samt behållna försäljningssumman emellan åklagaren och fattigkassan på ofvannämnda sätt fördelas.
Larsson besvärade sig i Gröta hofrätt, som i utslag den 5 April 1870 fann ej skäl att göra ändring i rådstufvurättens beslut.
Larsson fullföljde underdånig talan.
Målet föredrogs den 20 Oktober 1870 inför Högsta Domstolen; och som klaganden hvarken af den omständighet att, efter det han vid åtalade tillfället till en person sålt och aflemnat femton kannor bränvin, den sålunda inköpta varan sedermera blifvit emellan köparen och andra personer till följd af särskildt, dem emellan träffadt aftal fördelad, eller i öfrigt är förvunnen om öfverträdelse af det i åberopade 3 § af K. F. den 26 Oktober 1866 stadgade förbud för säljare att försåldt bränvin emellan flera köpare fördela; alltså funno Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Wretman, Bolin och Strandberg), med ändring af domstolarnes beslut, skäligt klaganden från ansvar i målet befria, i följd hvaraf det i beslag tagna godset borde till klaganden återställas.
Justitieråden von Hofsten, Olivecrona och Lagerstråle funno skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring.