Naumanns tidskrift 1871 s. 302

Grosshandlanden Ernst Änstrin, — hvilken till säkerhet för sin fordran hos förre bruksägaren Johan Edward Wellander å 31,615 rdr fått sig öfverlåten en i Ortala bruk intecknad förlagsförbindelse å 45,000 rdr och i Wellanders konkurs bevakat sistnämnde belopp med ränta, — yrkade efter stämning till Wäddö och Häfverö skeppslags tingsrätt å handlanden Frans Lundman och häradsdomaren Anders Mattsson: att som vid ett den 10 Juli 1866 hållet sammanträde med. borgenärerna i nämnde konkurs öfverenskommits, att konkursboet skulle för brukets fortsatta drift öfvertaga materialierna och der befintlig tillverkning emot det pris, bo-

s. 303 Sida 303 i årgången börjar härKopiera citering

förteckningen bestämde, att betalas senast en månad efter det dom öfver anmärkningar emot bevakade fordringar fallit, äfvensom begagna brukets inventarier intill den 29 påföljande September, då desamma skulle till inteckningshafvaren återställas, men konkursboet undandragit sig fullgöra omförmälda förbindelse, Lundman och Anders Mattsson, hvilka varit gode män och sysslomän i konkursen, måtte jemte gäldenären samt annan person, om hvilken nu ej vore fråga, förpligtas att, hvilkendera gälda gitte, till Anstrin betala värdet af nämnda, å konkursmassan öfverlåtna lösören med 15,693 rdr 85 öre jemte utfäst sex procent ränta derå från den 10 Juli 1866.

Sedan parterna öfverlemnat frågan till afgörande, yttrade tingsrätten genom utslag den 24 Augusti 1868: att enär, på sätt upplyst vore och Anstrin sjelf medgifvit, de bruksinventarier och den öfriga lösa egendom, hvarför Anstrin i saken äskat redovisning och godtgörelse, blifvit den 10 Juli 1866 å allmänt sammanträde med borgenärerna i Wellanders då pågående konkurs, genom aftal emellan Anstrin å ena, samt öfriga borgenärerna i konkursen å andra sidan, af Anstrin till desse sistnämnde utlemnade, att af konkursboet för drifvande af det boet tillhöriga Ortala bruk under tiden till den 29 September samma år öfvertagas och begagnas, med skyldighet för konkursboet att till Anstrin återställa egendomen eller utgifva dess värde; ty och som boets förvaltning ägt rum å samtliga borgenärernas vägnar, och vid sådant förhållande dem samtlige tillhörde att för förvaltningen ansvara, samt dertill komme att konkursen blifvit redan i Februari månad 1867 genom faststäldt ackord bilagd och afslutad, till följd hvaraf jemväl den gode männen eller sysslomännen i konkursen åliggande befattning med boets angelägenheter tillika med dess skyldighet och behörighet att å borgenärernas vägnar svara upphört; alltså och utan afseende å hvad Anstrin föregifvit derom, att vederparterna skulle förbundit sig att personligen redovisa omförmälda egendom, förklarades de icke vara pligtige att den äskade redovisningen i något afseende fullgöra.

s. 304 Sida 304 i årgången börjar härKopiera citering

Efter vad fullföljde Anstrin talan i Svea hofrätt, som utlät sig i dom den 2 Juli 1869: att emedan upplyst vore ej mindre att, — sedan Anstrin i Wellanders konkurs bevakat fordran under yrkande att, på grund af intecknad förlagsförbindelse å 45,000 rdr, utbekomma samma belopp med förmånsrätt utur de vid Ortala bruk befintliga, gäldenären tillhöriga materialier och inventarier samt der tillverkade effekter, — Anstrin jemte öfrige borgenärer i nämnde konkurs vid borgenärssammanträde den 10 Juli 1866 öfverenskommit och beslutat, att konkursboet skulle öfvertaga materialier och befintlig tillverkning till mängd och pris, som boförteckningen bestämde; att alla inventarier vid bruket finge af konkursboet begagnas för verkens drift intill den 29 påföljande September, då de skulle till inteckningshafvaren återställas, samt att å det belopp, hvartill värdet å materialierna uppginge, skulle godtgöras sex procent ränta från förenämnde den 10 Juli tilldess full liqvid skedde, än äfven att tingsrätten, i anledning af gjord anmärkning emot Anstrins omförmälda yrkande, genom utslag den 21 Mars 1867 förklarat Anstrin berättigad att för det af honom bevakade förlagslånet njuta betalning med förmånsrätt utur Ortala bruks inventarier och effekter, sådana de vid konkursens början befunnos; ty och som Lundman och Anders Mattsson, hvilka det till följd af deras egenskap af sysslomän i konkursen ålegat besörja, att, i den mån konkursboets tillgångar medgifvit, Anstrin erhållit hvad i öfverensstämmelse med ofvanberörde borgenärsbeslut och utslaget i konkursen honom tillkommit, ej iakttagit denna sin skyldighet, utan, enligt hvad utredt vore, öfverlemnat all den ifrågavarande egendomen till Wellander, som derefter ånyo till konkurs afträdt alla sina tillgångar; vid hvilket förhållande och enär den omständighet, att den förra konkursen blifvit medelst ackord bilagd, ej vore af beskaffenhet att derigenom sysslomännens berörde skyldighet blifvit omintetgjord eller förringad, de voro lagligen pligtiga att i omförmälda hänseende hålla Anstrin skadelös; alltså och då Anstrin, medelst en af Wellander den 11 Juli 1866 upprättad förteckning

s. 305 Sida 305 i årgången börjar härKopiera citering

visat, att den egendom, som på grund af borgenärsbeslutet blifvit till konkursboet öfverlemnad, och hvilken egendom enligt förteckningen bestått af såväl materialier och tillverkning som åtskilliga bruksinventarier, uppgått till värde af 15,693 rdr 85 öre, pröfvade hofrätten rättvist, med ändring af tingsrättens utslag, på det sätt bifalla Anstrins käromål, att Lundman och Anders Mattsson jemte Wellander förpligtades att, hvilkendera gälda gitte, till Anstrin betala 15,693 rdr 85 öre jemte sex procent årlig ränta derå från den 10 Juli 1866 tilldess liqvid skedde; Lundman och Anders Mattsson dock obetaget att särskildt i laga ordning föra den talan, hvartill de på grund af den omständighet, att Anstrin i Wellanders senare konkurs anmält samma fordringsanspråk, som han i den förra konkursen bevakat, kunde finna sig befogade.

Om denna dom förenade sig assessoren Ahlgren samt vice häradshöfdingarne Nordenfalk och Norberg, hvaremot hofrättsrådet Munthe var i så måtto skiljaktig, att då gällande konkurslag icke innehölle stadgande att sysslomän i konkurs, för hvad de af konkursboets egendom hade under gemensam förvaltning, skulle vara ansvariga, en för alla och alla för en, hofrättsrådet för sin del pröfvade rättvist ålägga Lundman och Anders Mattsson att till hälften hvardera, tillika med Wellander, betala 15,693 rdr 85 öre samt ränta.

Lundman och Anders Mattsson sökte i hofrättens dom i underdånighet ändring.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Wedberg, föredragande, och t. f. revisionssekreteraren Lagergren) yttrade i underdånigt betänkande den 24 April 1870, bland annat: »Lika med hofrätten torde Kongl. Maj:t finna, att det ålegat sökänderna, i deras egenskap af sysslomän, att besörja att, i den mån boets tillgångar medgåfvo, Anstrin erhållit hvad i öfverensstämmelse med borgenärernas beslut den 10 Juli 1866 och utslaget i konkursen honom tillkommit, och att, då sökanderna, hvilka icke föreburit, att hos konkursmassan ej funnits för nämnda ändamål erforderlig egendom, ej iakt-

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 8:de årg. 20

s. 306 Sida 306 i årgången börjar härKopiera citering

tagit denna sin skyldighet utan, enligt hvad utredt vore, öfverlemnat all egendomen till gäldenären, som derefter ånyo till konkurs afträdt sina tillgångar, sökänderna vore pligtiga att ansvara för den uti ifrågavarande hänseende för Anstrin uppkomna skada; till följd hvaraf och då den utaf Anstrin åberopade, den 11 i nämnda månad och år upprättade förteckning, enligt hvilken konkursmassan fått emottaga deruti uppräknade och till 15,693 rdr 85 öre värderade effekter, hvilka alla funnos vara af beskaffenhet att utgöra föremål för borgenärernas berörde, med Anstrin träffade aftal, och att Anstrin finge anses hafva uti dem ägt förmånsrätt, vore, hvad anginge effekternas mängd och värde, på sätt aftalet bestämde, upprättad i öfverensstämmelse med gäldenärens bouppteckning, dervid dock — — — — — — —, nedre revisionen hemställde, att Kongl. Maj:t måtte icke finna skäl att i hofrättens dom göra annan ändring än att, enär, efter hvad af domhafvandens hos Kongl. Maj:t företedda förordnande för sysslomännen i konkursen inhemtades, förutom sökanderna jemväl gäldenären och en annan person varit sysslomän, och det lagligen icke torde åligga sökanderna att annorledes än gemensamt med de öfriga sysslomännen uti ifrågavarande hänseende ansvara, och Anstrin icke visat, att af de å nyssnämnda förteckning upptagna effekter mera voro att hänföra till materialier, hvarå allenast, enligt aftalet emellan borgenärerna och Anstrin, ränta bort räknas från den 10 Juli 1866, än som uppginge till värde af 10,280 rdr 42 öre, sökanderna förklarades icke kunna åläggas vidare betalningsskyldighet än att de skulle till Anstrin utbetala hvardera en fjerdedel af effekternas värde, rätteligen utgörande 14,820 rdr 35 öre med den af hofrätten stadgade ränta å 10,280 rdr 42 öre från den 10 Juli 1866 och å återstoden 4,539 rdr 93 öre från den genom aftalet bestämda förfallodagen den 21 April 1867, tilldess betalning skedde.

Revisionssekreteraren Lilienberg var af skiljaktig mening och yttrade: »Då sökanderna, i sin egenskap af gode män och sysslomän i Wellanders konkurs, icke torde vara Anstrin ansvar skyldige för hvad de må hafva åtgjort eller försum-

s. 307 Sida 307 i årgången börjar härKopiera citering

mat i afseende â fullgörande af vilkoren uti ifrågavarande, emellan Anstrin och borgenärerna i konkursen slutade aftal om inventarier och materialier m. m. vid Ortala bruk, hemställer jag för min del i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med ändring af hofrättens dom, gilla det slut, hvari tingsrätten stannat».

Saken föredrogs den 29 April 1870 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Bolin, Dreijer, Lagerstråle och Huss) biföllo nedre revisionens underdåniga betänkande.

Justitieråden Qvensel och friherre Leuhusen yttrade, att då, efter deras omdöme, den omständighet, att sökanderna såsom sysslomän i bruksägaren Wellanders genom ackord afslutade konkurs låtit gäldenären tillträda boets egendom, icke föranledde den ifrågaställda ansvarsskyldigheten för sökanderna, justitieråden biföllo det slut, revisionssekreteraren Lilienberg tillstyrkt.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 17 Maj 1870.