Naumanns tidskrift 1871 s. 398

(I fråga om vilkoren för testamentes giltighet jfr. årg. 1865, sid. 8, 9, not 1).

Sedan Anna Stina Danielsdotter den 28 December 1867 aflidit, inlemnade hemmansägaren Johan Persson till Norra More häradsrätt den 15 Januari 1868 i bevakningsändamål ett så lydande

»Testamente.

Som min yttersta vilja och bestämmelse huru med min qvarlåtenskap skall förfaras efter min död, har jag i tillkallade vittnens närvaro tillkännagifvit och antecknas här till framtida efterrättelse neml.: till min systerson hemmansägaren Johan Persson i Melby, hvilken städse bevisat mig huldhet och omvårdnad och som åtagit sig att för mina återstående dagar, de må blifva flera eller färre, draga försorg om min vård och uppehälle, skänker jag härmed med varm hand allt hvad jag äger och har, vare sig i utestående

s. 399 Sida 399 i årgången börjar härKopiera citering

fordringar, det så kallade Tranmantorpet under n:o 3 Wedby, äfvensom alla de lösören såväl i kreatur som öfrigt, som jag nu äger och lemnar efter mig vid min död, likasom Johan Persson äger att uppbära de undantagsförmåner, jag årligen, så länge jag lefver, har att utbekomma af Jon Jonsson i Qvilla, allt mot vilkor, att Johan Persson till mina brorsbarn betalar tillsamman 1,000 rdr rmt, hvaraf hälften eller 500 rdr tillfaller barnen efter min bror Jon Danielsson, och andra hälften barnen efter min broder Nils Danielsson. Dessa mina brorsbarn tillförsäkrade medel böra till dem utbetalas ett år efter min död.

Sålunda bestämdt och beslutadt. Norra Förlösa den 23 Maj 1867.

Anna Stina Danielsdotter (bomärke) med hand å papperet.

Att enkan Anna Stina Danielsdotter vid sundt förnuft och af fri vilja förklarat ofvanstående testamente utgöra hennes yttersta vilja och beslut samt med hand å papperet, sedan det för henne blifvit uppläst, undertecknat samma, äfvensom att jag Lodén, hvilken uppsatt testamentet, skrifvit hennes namn, medan hon hållit på papperet, det varder härmed intygadt af på en gång dervid närvarande vittnen.

Fr. Lodén. Nils Petter Johansson».

Dessa testamentsvittnen hade den 12 Juni 1867 blifvit inför Norra Möre häradsrätt för dödsfalls skull på ed afhörde, dervid de, sedan testamentet för dem förevisats och de erkänt, att de skrifvit sina namn under den derå tecknade vittnesmeningen, i öfrigt berättat:

Lodén: att han på kallelse af Johan Persson infunnit sig hos Anna Stina Danielsdotter, för att biträda henne vid testamentes upprättande; att hon då varit af lamhet sängliggande, men vid fullkomlig sans och fullt bruk af sitt förstånd; att sedan vittnet gjort sig noga underrättad huru hon om sin egendom önskade förfoga, vittnet uppsatt ifrågavarande testamente, hvaruppå och sedan andra vittnet Nils Petter Johansson tillkallats, Lodén uppläst testamentet flera gånger högt och tydligt för Anna Stina Danielsdotter, som

s. 400 Sida 400 i årgången börjar härKopiera citering

förklarat, att hon godkände detsamma och att det utgjorde hennes yttesta vilja; samt att, sedan vittnet på hennes begäran under testamentet tecknat hennes namn, vittnet och andra vittnet Nils Petter Johansson bevittnat detsamma.

Nils Petter Johansson: att vittnet den 23 Maj 1867 efter kallelse af Johan Persson infunnit sig hos Anna Stina Danielsdotter för att bevittna »ifrågavarande testamente», hvilket vid vittnets ankomst redan varit uppsatt af Lodén ; att Lodén, sedan vittnet ankommit, flera gånger uppläst testamentet för Anna Stina Danielsdotter, som förklarade sig dermed nöjd; och »aflade vittnet om hvad som vid testamentets upprättande vidare sig tilldrog fullkomligt lika berättelse som Lodén».

Anna Stina Danielsdotters brorsbarn instämde till 1868- års sommarting med Norra Möre härad Johan Persson och yrkade, att berörde testamente måtte upphäfvas och kraftlöst förklaras, samt Anna Stina Danielsdotters qvarlåtenskap följaktligen delas enligt lag emellan hennes arfvingar.

Käranderna hade emellertid redan den 25 Februari 1868 låtit inför häradsrätten för dösfalls skull på ed afhöra åtskilliga personer, hvilka berättat:

Enkan Grustafva Gustafsdotter: att tidigt på våren 1867 och äfven näst föregående vinter Anna Stina Danielsdotter, som då bodde i Qvilla och någon tid förut blifvit af sjukdom lam, så att hon icke kunde gå, varit stundom sinnesslö och stundom fullt sinnesredig; att hon en gång före flyttningen till Förlösa yttrat till vittnet, att alla hennes arfvingar skulle efter hennes död ärfva lika; samt att hennes själskrafter kort efter flyttningen till Förlösa börjat alltmera försvagas.

Arbetskarlen Nils Andersson: att i Oktober eller November 1867 vid ett tillfälle, då vittnet närvarit, en slägting till Anna Stina Danielsdotter frågat henne om ej hennes mening vore, att hennes slägtingar skulle efter henne ärfva lika, hvartill hon svarat jakande, hvarjemte, då samma fråga förnyats, hon yttrat, att det aldrig varit fråga om något annat; samt att vid detta tillfälle jemväl närvarit

s. 401 Sida 401 i årgången börjar härKopiera citering

Pigan Ingrid Stina Johansdotter, hvilken ock vitsordade Nils Anderssons berättelse, dock med den skiljaktighet, att vittnet icke med säkerhet erinrade sig, att Nils Andersson vid tillfället varit tillstädes; tilläggande vittnet, att vid berörde tillfälle talats om, att Anna Stina Danielsdotter redan skulle hafva upprättat sitt testamente, men att vittnet icke erinrade sig hvad hon derpå svarat; samt att vittnet icke kunde fälla något omdöme om Anna Stina Danielsdotters sinnesbeskaffenhet.

Under rättegången upplystes, att Anna Stina Danielsdotter, hvilken enligt prestbevis vore född år 1799, blifvit af häradsrätten den 2 November 1867 satt under förmyndare, sedan åtskilliga personer intygat, att hon vore till sitt förstånd slö och ofta icke ens kunde anses vara vid sina sinnens fulla bruk; hvarjemte Johan Persson sjelf förklarade, att Anna Stina Danielsdotter under året närmast före Juni 1867 väl varit sjuklig, men ej licht af sinnessvaghet, fastän hon stundom varit »klen till humöret», så att hon ej haft noga reda på sig, hvilket sjukdomstillstånd kunnat fortfara än en hel dag, än blott en timma för hvarje gång.

Inför häradsrätten hördes vittnen, hvilka berättade:

Förbemälde Fr. Lodén, sedan hans förut aflagda vittnesberättelse för honom blifvit uppläst: att han i allo vitsordade densamma; att då Johan Persson anmodade vittnet uppsätta ifrågakomne testamente, han yttrat till vittnet, att man borde afvakta något tillfälle, då Anna Stina Danielsdotter vore frisk till kropp och själ, hvilket ock förorsakade, att vittnet vid testamentets upprättande sökt göra sig noga underrättad om hennes helsotillstånd samt framställde frågor till henne såväl för som mot testamentets upprättande; att Johan Persson dock aldrig för vittnet omtalat, att Anna Stina Danielsdotter stundom var sinnessvag, utan blott att hon af sjukdom vore förhindrad att när som helst taga befattning med något så vigtigt, som att upprätta sitt testamente; att vittnet icke förut varit bekant med Anna Stina Danielsdotter, men att andra testamentsvittnet Nils Petter

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 8:de årg. 26

s. 402 Sida 402 i årgången börjar härKopiera citering

Johansson förklarat, att han kände henne väl; att vittnet vore så mycket mer öfvertygadt, att Anna Stina Danielsdotter, då testamentet skrefs, varit vid fullt förstånd, som hon förstått att afgifva fullkomligt rediga svar, ehuru dessa afgåfvos något sakta, emedan hon varit besvärad af att tala; att vittnet särskildt erinrade sig, att vittnet frågat henne om hon ville hafva testamentet skrifvet, hvartill hon svarat ja, och tillika närmare uttryckt sin önskan huru testamentet borde lyda, i enlighet hvarmed ock testamentet författats; och tillade vittnet, på särskilda af kärandernas ombud framställda frågor, att vittnet icke påminde sig om Anna Stina Danielsdotter vid tillfället kunnat säga mer än ja och nej, men trodde, att hon dertill haft förmåga, emedan vittnet kom ihåg, att hon tackat vittnet för besväret; samt att Anna Stina Danielsdotter vid tillfället »varit i besittning af samma sinnesreda som kärandernas ombud tycktes hafva».

Arbetskarlen Nils Andersson, pigan Ingrid Stina Johansdotter och enkan Gustafva Gustafsdotter vitsordade sina förut aflagda vittnesmål, med tillägg af den sistnämnda, att hon, som på vintern 1867 brukat om nätterna vaka öfver Anna Stina Danielsdotter, en gång hört henne yttra, att hennes syster uttryckt önskan att få den egendom, som Anna Stina Danielsdotter komme att efterlemna, men att Anna Stina Danielsdotter till systern svarat, att alla slägtingarne skulle ärfva lika.

Pigan Maria Magnidotter intygade: »Under hela sista året, då Anna Stina Danielsdotter bodde i Qvilla, skötte vittnet henne, och stundom talade hon »snällt», stundom var hon svag i sinnet. Flera gånger under denna tid och särskildt en gång, då hon omtalade, att Johan Perssons moder uttalat önskan att ensam få ärfva henne, yttrade Anna Stina Danielsdotter, att alla skulle ärfva lika; och äfven efter den tid, då testamentet skulle hafva upprättats samt sedan hon flyttat till Melby, hade, hon ofta sagt, att alla skulle ärfva lika. En gång i November eller December 1867 då vittnet frågade henne, om Johan Persson skulle hafva all hennes qvarlåtenskap, yttrade Anna Stina Danielsdotter: »hvem har

s. 403 Sida 403 i årgången börjar härKopiera citering

sagt det?», samt, då vittnet svarade, att detta sades allmänt, »det vet jag ej om; alla skola ärfva lika; ty brorsbarnen äro lika nära slägtingar som systerbarnen». Vid detta tillfälle var Anna Stina Danielsdotter vid fullt redig sinnesbeskaffenhet. Vid ett tillfälle före tiden för testamentets upprättande frågade vittnet henne om Johan Persson skulle bekomma de penningar, han hade till låns af henne, hvartill hon svarade, att Johan Persson skulle dela med sig. Sedan Anna Stina Danielsdotter flyttat till Johan Persson, besökte vittnet henne minst en gång i veckan och fann henne då redan så förslöad, att hon ej kunde bedöma verkan af sina handlingar och än mindre upprätta ett testamente. Hon visste icke ens om hon var i Quilla eller Melby. Dock erinrade sig icke vittnet om vittnet besökt henne den dag, då testamentet skulle hafva upprättats. En gång, då vittnets syster på uppdrag af annan person frågat Anna Stina Danielsdotter hvem som skulle ärfva henne, och om Johan Persson skulle hafva allt, svarade hon: »de skola ej hafva något» ; hvarpå och då vittnet frågat om Johan Persson icke skulle hafva något, hon genast ändrat sig och yttrat: »de skola ärfva lika, det har jag många gånger sagt».

Förutnämnda G-ustafva Gustafsdotter hade närvarit vid sistberörda tillfälle och hade hört Anna Stina Danielsdotter på Maria Magnidotters fråga svara: »det kommer an på om jag är dem något skyldig».

Maria Magnidotter kunde deremot icke påminna sig detta yttrande.

Jonas Jonsson, af hvilken Anna Stina Danielsdotter bekommit undantagsförmåner, intygade, att hon flyttat från vittnet i Maj 1867 och derförinnan varit mycket slö och sjuk samt icke haft reda på sina handlingar. Vittnet visste deremot icke om Anna Stina Danielsdotter blifvit friskare sedan hon flyttat till Johan Persson.

Det andra testamentsvittnet Nils Petter Johansson afled innan rättegången började.

I sina slutpåståenden yrkade käranderna bifall till käromålet, enär hvad i målet förekommit utvisade, att Anna

s. 404 Sida 404 i årgången börjar härKopiera citering

Stina Danielsdotter icke haft sina sinnens fulla bruk vid uppsättandet af testamentet, hvars lagliga tillkomst dessutom icke vore lagligen styrkt, samt i allt fall Anna Stina Danielsdotter vid flera tillfällen efteråt yttrat, att alla hennes arfvingar skulle ärfva lika efter henne; genom hvilka yttranden, såsom innefattande hennes yttersta vilja, borde anses, att det till förmån för Johan Persson upprättade testamente blifvit återkalladt.

Johan Persson bestred käromålet, då det borde anses styrkt, att testamentet i behörig ordning upprättats, och käranderna icke visat, att detsamma af Anna Stina Danielsdotter återkallats.

Häradsrätten yttrade i utslag den 6 Februari 1869: att ehuru Fr. Lodén samt Nils Petter Johansson, för dödsfalls skull hörde inför häradsrätten den 12 Juni 1867, på vittnesed intygat, dels Lodén, att han, som, för att uppsätta testamente åt Anna Stina Danielsdotter, den 23 Maj samma år inställt sig hos henne i Norra Färlösa och då funnit henne sängliggande af lamhet, men vid sans och förståndets fulla bruk, dervid gjort sig noga underrättad huru hon ville förordna och i enlighet dermed uppsatt klandrade testamentet, hvarpå Nils Petter Johansson tillkallats, samt dels Lodén och Nils Petter Johansson likstämmigt: att samma testamente derefter i begges närvaro blifvit flera gånger uppläst för Anna Stina Danielsdotter, som, med godkännande af testamentet, förklarat det innefatta hennes yttersta vilja och låtit sitt namn derunder inskrifvas af Lodén; likväl, alldenstund Lodén, då han sedermera blifvit på gångna eden hörd i målet, med vitsordande af sitt omförmälda intyg, på fråga tillkännagifvit, att han ej förrän den 23 Maj 1867 sett Anna Stina Danielsdotter och således ej ens till personen kände henne annorledes än genom de vitsord, som då lemnades först af Johan Persson och sedan af Nils Petter Johansson; att redan då Lodén till förrättningen kallades af Johan Persson, denne angifvit hurusom nödigt vore att välja dag, å hvilken Anna Stina Danielsdotter vore frisk både till kropp och själ; att hon vid omvittnade tillfället visserligen var be-

s. 405 Sida 405 i årgången börjar härKopiera citering

svärad af att tala och derföre talade sakta, men redigt; att hon, på frågor om testamentet skulle skrifvas, lemnade Lodén till svar: »ja», och äfven närmare uttryckte sin önskan, men att han icke kunde bestämdt minnas, om Anna Stina Danielsdotter vid tillfället förmådde säga annat än ja eller nej, dertill Lodén dock trodde henne hafva varit förmögen, enär det qvarstod i hans minne, att Anna Stina Danielsdotter efteråt tackade honom för besväret; fördenskull, emedan denna förklaring så märkligt förringade Lodéns första intyg, att, äfven om misstag på person finge anses icke hafva förelupit, det i allt fall ej längre qvarstode såsom bestämdt intygadt, att Anna Stina Danielsdotter sjelf uttalat huru hon ville om qvarlåtenskapen efter henne förordna, eller kunde anses vara med säker uppfattning af vittnen fästadt, att Anna Stina Danielsdotter vid tillfället verkligen varit i besittning af sitt förstånds fulla bruk, samt Lodén dessutom icke på något sätt intygat huruvida efter hans uppfattning Anna Stina Danielsdotter vid testamentets upprättande varit fri från hvarje påtryckning, som kunde lägga band på hennes vilja; ty och som andra testamentsvittnet Nils Petter Johansson, som aflidit före målets anhängiggörande och derföre ej' kunnat i målet vittna, icke vid det tillfälle, då han för dödsfalls skull hördes, afgifvit uttryckligt förklarande om Anna Stina Danielsdotters förmåga vid testamentets upprättande att bruka förståndet och frivilligt handla; alltså och då dertill komme att testamentets verklighet äfven blifvit genom andra vittnens intyg satt i tvifvel, funne häradsrätten laglig visshet ej vara vunnen derom, att Anna Stina Danielsdotter af fri vilja samt med sundt och fullt förstånd upprättat klandrade testamentet, i följd hvaraf detsamma, i hvad kärandernas rätt anginge, af häradsrätten undanröjdes; och finge, i brist af åsämjande, hos häradsrätten sökas bestämmande af tid och ort för arfskiftets förrättande.

Johan Persson vädjade till Göta hofrätt. På Johan Perssons der framställda begäran hördes inför rådstufvurätten i Kalmar på ed förre hemmansägaren Anders Petter Johansson i Kalmar och husägaren Johan Pettersson i Frid-

s. 406 Sida 406 i årgången börjar härKopiera citering

hem, hvilka sammanstämmande intygade: att de den 24 Maj 1867 eller möjligen någon af de närmaste dagarne derefter besökt Anna Stina Danialsdotter, som dervid berättat för dem, att hon den 23 i nämnde månad testamenterat till Johan Persson allt hvad hon qvarlemnade, utom ett tusen rdr, som han skulle betala till hennes slägtingar; och att vid ett annat besök hos Anna Stina Danielsdotter två eller tre veckor före hennes död eller något före jultiden 1867, hon vid sundt förstånd yttrat angående testamentet af den 23 Maj 1867 till Johan Persson, att detsamma borde orubbligen och oryggligen efterlefvas, sådant detsamma funnes vara lydande. På grund af hvad dessa vittnen sålunda berättat och i öfrigt förekommit yrkade Johan Persson, att den i målet instämda talan måtte ogillas.

Vid detta vittnesförhör närvoro icke Johan Perssons vederparter; men, efter det förhöret hållits, inlemnade de till hofrätten en skrift, deri de sökte jäfva Anders Petter Johansson på den grund, att han skulle vara under tilltal för vanfrejdande brott, till styrka hvarför de jemväl företedde ett af domhafvanden i Norra Möre härad utfärdadt intyg, att förre hemmansägaren A. P. Johansson i Kalmar vore under tilltal vid häradsrätten för förfalskning dels af en löftesskrift å ett lånereversal, dels af ett diariibevis, samt för delaktighet i bedrägligt förfarande emot borgenärer.

Vid förhör för hofrätten bestred Johan Persson allt afseende å det framställda jäfvet, enär den i domhafvandens intyg omförmälde A. P. Johansson icke vore samma person, som inför rådstufvurätten i Kalmar aflagt vittnelsmål.

Hofrätten yttrade i dom den 27 Maj 1870 dels beträffande jäfsanmärkningen emot vittnet Anders Petter Johansson : att enär densamma icke kunde anses lagligen styrkt, helst af Johan Perssons vederparter medgifvits, att i Kalmar funnes flera personer med samma namn som vittnet, blef, med jäfsanmärkningens ogillande, såväl detta vittnes som ojäfvig lemnade Johan Peterssons berättelser verkan af laga bevis tillerkänd; dels, vidkommande sjelfva saken: att emedan

s. 407 Sida 407 i årgången börjar härKopiera citering

genom testamentsvittnena Fr. Lodéns och Nils Petter Johanssons edfästade berättelser samt öfriga i målet förekomne omständigheter blifvit tillförlitligen utredt och styrkt, att Anna Stina Danielsdotter uppgifne dagen vid sundt och fullt förstånd samt af fri vilja upprättat ifrågavarande testamente, samt Johan Perssons vederparter ej visat, att, såsom de föreburit, Anna Stina Danielsdotter derefter genom nytt testamente eller annorledes ändrat eller återkallat sitt genom klandrade testamentet gjorda förordnande, hofrätten pröfvade rättvist att, med upphäfvande af motvädjade utslaget, ogilla den emot testamentet väckta klandertalan.

I denna dom söktes i underdånighet ändring. Jäfvet emot förre hemmansägaren Anders Petter Johansson i Kalmar vidhölls och bifogades nu intyg från rådstufvurätten i Kalmar, att den Anders Petter Johansson, som vittnat inför bemälde rådstufvurätt, vore samma person som den, hvilken omförmäldes i det af domhafvanden i Norra Möre härad utfärdade bevis. Derjemte och med företeende af intyg från stadsfiskalen i Kalmar att afhörde vittnet Johan Pettersson i Fridhem vore mindre väl känd, förde ett högst oordentligt lefnadssätt och under tiden 1867-—1870 blifvit tio gånger af rådstufvurätten i nämnde stad bötfälld för fylleri — yrkades, att Johan Peterssons vittnesmål måtte frånkännas allt vitsord. I sjelfva saken påstods, att, med upphäfvande af hofrättens dom, häradsrättens utslag måtte fastställas.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius, föredragande, och Wedberg) afgaf den 26 Oktober 1870 underdånigt betänkande; och som genom företedda handlingar styrkt blifvit, att förre hemmansägaren Anders Petter Johansson, på sätt sökänderna emot honom anmärkt, blifvit för förfalskningsbrott och delaktighet i bedrägeri ställd under tilltal, hemställde nedre revisionen, att Kongl. Maj:t, med ändring af hofrättens beslut i denna del, måtte finna Anders Petter Johanssons vittnesmål icke kunna någon verkan tillerkännas, hvaremot hofrättens angående Johan Pettersons vittnesberättelse meddelade yttrande torde af Kongl. Maj:t godkännas.

s. 408 Sida 408 i årgången börjar härKopiera citering

Beträffande sjelfva saken, så enär de i målet afhörde vittnens berättelser icke torde, emot sökändernas bestridande, kunna anses innefatta full bevisning derom, att klandrade testamentet blifvit af Anna Stina Danielsdotter vid sundt och fullt förstånd och af fri vilja upprättadt, tillstyrkte nedre revisionen, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med ändring af hofrättens dom, fastställa det slut, hvaruti häradsrätten i saken stannat.

T. f. revisionssekreteraren Glimstedt var i så måtto af skiljaktig mening, att han, beträffande sjelfva saken, hemställde, att som genom afhörda vittnens berättelser och öfrige i målet förekomne omständigheter torde böra anses tillförlitligt styrkt, att Anna Stina Danielsdotter vid sundt och fullt förstånd och af fri vilja upprättat ifrågavarande testamente, samt sökanderna ej visat, att testamentet sedermera blifvit af Anna Stina Danielsdotter ändradt eller återkalladt, Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa det slut, hvari hofrätten stannat.

Saken föredrogs den 2 November 1870 inför Högsta Domstolen, dervid, i fråga om anmärkt jäf emot förre hemmansägaren A. P. Johansson och angående verkan af Johan Petterssons vittnesberättelse, Högsta Domstolen gillade nedre revisionens underdåniga betänkande.

Beträffande sjelfva saken biföllo Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen, Carleson, och Bolin) t. f. revisionssekreteraren Glimstedts särskilda mening; hvaremot justitieråden Dreijer, Olivecrona och Lagerstråle gillade betänkandet.

Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 29 November 1870.