Hvem åligger det att, sedan fideikommissarie aflidit och konkurs efter honom uppstått, men innan nye fideikommissarien tillträdt fideikommissegendomen, betala årligen utgående ränta och amortering å skuld, intecknad i fideikommissegendomen?
28 mars 1871
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1871, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 683–686 i årgången 1871. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, B) Ärfdabalken, nr 8 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 105 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Ärfdabalken, nr 8.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Åttonde årgången, 1871 i litteraturen — s. 683–686 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 28 Mars 1871»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Öfverstelöjtnanten m. m. C. E. C. Kuylenstjerna och länsmannen Patrik Stockman, i egenskap af syssloman dels i löjtnanten Carl von Quantens och hans hustrus âr 1860 började konkurs, dels ock i urarfvaboet efter bemälde von Quantensom afled den 1 Juni 1866, instämdes till Sundals häradsrätt af öfversten m. m. Paul Melin, såsom förmyndare för löjtnanten von Quantens omyndige son Carl Gustaf von Quanten, med påstående: att enär fideikommissegendomen Quantenburg med underlydande, hvilken efter löjtnanten von Quantens död tillfallit öfverste Melins myndling och vore intecknad för två särskilda i Wermlands läns hypotheksförening af löjtnanten von Quanten i lifstiden upptagna lån, från första konkursens början ända till den 14 Mars 1867 innehafts af borgenärerna i första konkursen och sedermera under året från den 14 Mars 1867 till samma dag 1868 innehafts af borgenärerna i senare konkursen, men borgenärerna underlåtit att för åren 1866 och 1867 betala ränta och amortering å sagde lån, till hvilken räntas och amorterings gäldande öfverste Melin i stället måst utgifva, inberäknadt postporto och provision, 13,640 rdr 13 öre, borgenärerna alltså måtte åläggas att till öfverste Melin återbetala nämnde belopp med ränta.
Häradsrätten yttrade medelst utslag den 11 Maj 1869: att emedan det ålegat löjtnanten von Quanten, i egenskap af fideikommissarie till Quantenburgs egendom med underlydande, och hans sterbhusdelägare, hvilka enligt fideikommiss-stiftelsen varit berättigade till fardagsår, att för den tid, de varit innehafvare af egendomen, ansvara för alla de utgifter, som enligt i egendomen intecknade skuldförbindelser
s. 684 Sida 684 i årgången börjar här
borde derifrån utgå; samt, sedan löjtnanten von Quanten till konkurs afträdt sina tillgångar, sterbhusdelägarne, för att vinna befrielse från hans gäld, afstått från de anspråk på hans qvarlåtenskap, hvilka kunnat dem såsom arfvingar lagligen tillkomma, och borgenärerna i de sålunda yppade konkurserna af denna anledning kommit i besittning af och under den i stämningen angifna tid brukat egendomen, berörda åliggande måste anses hafva på de sistnämnda öfvergått, helst de ej kunnat innehafva egendomen med annan eller bättre rätt än löjtnanten von Quanten och sterbhusdelägarne; ty och då ostridigt vore, att öfverste Melin, såsom förmyndare för nuvarande innehafvaren af fideikommisset, fått vidkännas omstämde utgifterna, hvilka till belopp och förfallotider blifvit behörigen styrkte, förpligtades öfverstelöjtnanten Kuylenstjerna och länsmannen Stockman såsom sysslomän i begge konkurserna, att emot betalningsbevis genast till öfverste Melin utgifva fordrade 13,640 rdr 13 öre jemte sex procent ränta derå från den 14 Mars 1868, vid hviken tid penningarna af öfverste Melin erlagts, tills betalning komme att ske.
Sysslomännen vädjade till G-öta hofrätt, som i dom den 8 Juli 1870 fann skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i häradsrättens utslag.
Underdånig talan fullföljdes af sysslomännen.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Sydow och konstituerade revisionssekreteraren Poignant) hemställde i underdånigt betänkande den 22 Februari 1871, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.
Föredraganden t. f. revisionssekreteraren Grlimstedt yttrade deremot: »Enär den till stöd för stämningspåståendet åberopade omständighet, att borgenärerna i ofvanomförmälda konkurser under åren 1866 och 1867 dragit afkomst af fastigheten, deri inteckning dessförinnan blifvit fastställd till säkerhet för lån, som löjtnanten von Quanten i lifstiden erhållit hos Wermlands hypotheksförening, icke torde i och för sig lagligen hafva grundlagt någon skyldighet för ena eller andra konkursmassan att som sin skuld gälda hvad å
s. 685 Sida 685 i årgången börjar här
berörde lån under nämnde år till inbetalning förfallit, hemställer jag i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förklara den af öfverste Melin emot sökanderne instämda talan icke kunna bifallas».
Saken föredrogs den 7 Mars 1871 inför Högsta Domstolen; och som, efter det ej mindre löjtnanten von Quanten afstått sin egendom till borgenärernas förnöjande, än äfven, efter löjtnantens död, hans arfvingar för vinnande af urarfvaförmån afträdt hans qvarlåtenskap, och till följd deraf borgenärerna i dessa konkurser fått tillträda samt under åren 1866 och 1867 innehaft fideikommissegendomen Quantenburg med underlydande, Wermlands hypotheksförening ägt att med förmånsrätt ur egendomens behållna afkastning utbekomma den under nämnde år förfallna ränta å sin i egendomen intecknade fordran, samt svaranden, hvilken, enligt hvad upplyst är, till hypotheksföreningen guldit nämnda ränta, följaktligen inträdt i hypotheksföreningens berörda rätt; alltså funno Högsta Domstolen flesta ledamöter (justitieråden friherre Leuhusen, Bolin, Oliveerona, Lagerstråle och Huss') ej skäl att i domstolarnes beslut göra annan ändring, än att, då personlig ansvarighet för räntans utgörande icke åligger borgenärerna, sökanderna förklarades pligtige att, endast så långt fideikommissegendomarnes afkastning under ifrågavarande två år, efter afdrag af kostnaderna för egendomarnes förvaltning, dertill förslår, till svaranden utgifva det af domstolarne bestämda belopp jemte stadgad ränta.
Justitieråden Qvensel och Dreijer förenade sig om följande yttrande: »Som den af öfverste Melin i saken förda talan går derpå ut, att sökanderna, såsom sysslomän i såväl den af löjtnanten von Quanten i lifstiden gjorda konkurs som i den konkurs, hvilken efter von Quantens död i följd af urarfvagörelse uppstått, skulle vara ovilkorligen pligtige att med massornas egendom för den tid, massorna brukat fideikommisset Quantenburg, fullgöra den på samma tid belöpande ränte- och kapitalafbetalning å den i fideikommisset intecknade skuld; men vid det förhållande att massornas
s. 686 Sida 686 i årgången börjar här
förfogande öfver egendomen haft sin grund deruti, att löjtnanten von Quantens rätt till samma egendom utgjort sådan tillgång, som till konkursboen hört, betalning för den redan vid konkursernas början vid egendomen häftande skulden eller ränta derå ej må ur massorna utbekommas i annan ordning, än de för de särskilda konkurserna gällande konkurslagar bestämma, och i öfverensstämmelse med denna ordning pröfning af Melins anspråk ej kan i förevarande sak äga rum, pröfvade bemälde ledamöter, med ändring af domstolarnes beslut, rättvist förklara den nu instämda talan ej kunna bifallas».
Kongl. Maj:ts dom är utfärdad den 28 Mars 1871.