Naumanns tidskrift 1871 s. 696

Per Jönsson och hans hustru Karna Frennesdotter i Attarp sålde år 1868 sitt hemman derstädes, hvarvid de betingade sig icke obetydliga undantagsförmåner samt inflyttade uti en byggnad, som de kort förut åt sig uppfört å hemmanets ägor. Der bodde makarne sedermera allena och hade i allmänhet ej många besök. De voro kända för fromt lynne

1) Om tortur, absolutio af instantia och anklagades insättande på bekännelse, se Utg:s afhandling i denna tidskrift år 1864, sidd. 613 o. f. Jfr. i nämnda artikel annrärkningarne dels angående domarens åliggande i fråga om bevisningen i brottmål och om indiciibevisningens verkan, samt dels beträffande orden »fulla bevis» i 17 kap. 32 § Rättegångsbalken och om reskriptet af den 1 Oktober 1708 (sidd 629 o. f. i nämnde årgång); Anmärkningar rörande bevisningsinstruktioner för den lagfarne domaren och om begreppet »öfvertygelse», samt framställning rörande de särskilda arterna af bevisningsmedel enligt vår svenska lagkomités förslag, se årg. 1867, sidd. 1—12.

2) Se Utg:s uppsats i årgången 1865, s. 129 o. f.: Huru bör 14 kap. 1 § Strafflagen rätteligen tolkas med hänseende till straffbestämmelsen (dödsstraff eller lifstids-straffarbete) ? Se äfven de p. anf. st. s. 134 förekommande korta anmärkningar om benådningsrätten och om dödsstraffets afskaffande.

s. 697 Sida 697 i årgången börjar härKopiera citering

samt förde ett stilla och särdeles sparsamt lefnadssätt, men hade, enligt hvad kunnigt var, en jemförelsevis stor förmögenhet. Någon personlig ovän hade de icke, såvidt kändt var; och ett godt förhällande syntes hafva rådt emellan dem och hemmansägaren.

Den 14 Mars 1871 på morgonen anträffades Per Jönsson och Karna Frennesdotter liggande i livar sin säng, blodiga och döda. Vid närmare undersökning utröntes, att en yxa, som hade sin vanliga plats i förstugan, var blodig. Ett hängskåp, hvari Per Jönsson brukade hafva sina penningar och värdepapper förvarade, syntes hafva blifvit uppbrutet med yxan, efter hvilken spår funnos vid skåpets dörr, deri nyckeln dock satt qvar. Per Jönssons plånbok var tom, och en Karna tillhörig börs saknades; men såväl åtskillige persedlar af silfver som penningar, till belopp af 1,230 rdr, funnos qvar, desse senare undanstuckne i kistor, burkar och askar.

Per Jönsson var vid sin död 73 år gammal, hans hustru 68 år.

Vid besigtning och obduktion, som den 20 Mars af vederbörande läkare förrättades å deras lik, anmärktes å Per Jönssons hufvud sju större och mindre sår samt å halsen två sticksår, och å Kärnas hufvud tre huggsår samt å halsen ett sticksår. A intet af liken förrådde fingrarne spår af motvärn. — Uti embetsattesten intygade läkaren, bland annat, att flera våldsamma slag blifvit makarne å hufvudena tilldelade, antagligen med en yxas hammare och egg samt med den påföljd att hufvudskålen till stor del blifvit krossad; att då intet tecken till motvärn kunnat upptäckas, mordet syntes hafva blifvit begånget under makarnes sömn; att slagen varit för båda absolut och hastigt dödande; och att knifstyngnen i halsen blifvit, efter mordets begående, till full säkerhet för dådets fullkomliga afslutande, de båda makarne tilldelade, för hvilken åsigt bristande tecken till motvärn talade.

Anledning till misstanke att skräddaren Sven Svensson i Näflinge var Per Jönssons och hans hustrus baneman yppades inom kort. Dertill nekade han dock vid polisförhör;

s. 698 Sida 698 i årgången börjar härKopiera citering

men åtskilliga omständigheter emot honom förekommo, så att han den 29 Mars inmanades i häkte.

Sven Svensson är född den 6 Juni 1818 samt har ett sjukligt, dystert utseende och svag kroppsbyggnad. Enligt prestbetyg äger han ganska ringa kristendomskunskap. Vid 21 års ålder blef han sockenskräddare och gifte sig med Bengta Erlandsdotter, med hvilken han sammanaflade en dotter, som han dock, sedan hon uppnått en ålder af 21/2 år, uppsåtligen afdagatog. Vid undersökningen härom upplystes, att Sven Svensson under en del af år 1846 haft en mycket elakartad nervfeber, hvarefter han fick så svåra liggsår, att han för deras botande måste intagas å Kristianstads länslazarett, der han qvarblef nära sex månader eller till den 12 December samma år. Enligt lazarettsläkarens utlåtande, visade han under tiden icke tecken till förståndsrubbning, men mycken enfald och slöhet i omdömet. Hemkommen från lazarettet, tyckte Sven sig vara nästan återställd och frisk, ehuru, enligt hans egen uppgift, sjukdomen menligt inverkat på hans förstånd, så att han stundom saknade fullkomlig sinnesredighet. Efter Svens berättelse, hade den 15 Mars 1847, då hustrun i något ärende bortgått och han sålunda lemnats ensam med barnet, allt förefallit honom så besynnerligt, hvarvid det äfven kommit honom i sinnet, att han framdeles kunde blifva nödställd och att det derföre vore bäst att döda barnet, hvilket han alltid med kärlek omfattat. Denna ögonblickliga föresats hade så mäktigt hänfört Sven, att han, ehuru fullkomligt medvetande om gerningens brottslighet, likväl icke kunde derifrån afhålla sig, hvadan Sven uppsökt ett hampsnöre och lagt det om barnets hals, men borttagit det då en person inträdt i rummet. Efter dennes bortgång, hade Sven åter lagt snöret om halsen på barnet och med detsamma begifvit sig ut i herbergshuset samt upphängt barnet å en i väggen anbragt träknapp.

Såväl läkaren som sundhetskollegiet hördes angående Sven Svenssons sinnesbeskaffenhet. Läkaren sade sig icke kunna anse honom rubbad till sina sinnen, men antog, att en person, så vankelmodig i sitt sinne, så inskränkt till sitt om-

s. 699 Sida 699 i årgången börjar härKopiera citering

dome, som Sven Svensson, skulle kunna förvillas af en vräng tanke ända derhän, att han verkställde den innan han tillräckligt hunnit att besinna sig; och sundhetskollegiet fann ej anledning att afvika från läkarens åsigt om Svens sinnesbeskaffenhet, men, i betraktande af hans vankelmodiga sinnelag och inskränkta omdömesförmåga samt med hänsyn till frånvaron af bevekelsegrund till brottets föröfvande 1), förklarade sig ej våga antaga, att han då varit i full besittning af sina själsförmögenheter eller kunnat uppfatta vidden af sin brottsliga handling.

Häradsrätten förklarade, det berörda ogerning icke kunde Sven Svensson, såsom mindre vetande, tillräknas, eller ansvar derför honom ådömas. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge dömde honom för dråp å sitt barn att mista lifvet. Men Kongl. Maj:t fastställde häradsrättens beslut.

Bengta Erlandsdotter, som sedermera fick två barn med Sven, öfvergick till mormonläran och flyttade jemte desse barn till Amerika; hvarefter Sven för ungefär tio år sedan sammanflyttade med Pernilla Tullsonsdotter, född 1839, med hvilken han för omkring fyra år sedan gifte sig. Med henne har han två i lifvet varande barn, en son, på tionde året, och en dotter något öfver två år gammal; och var Pernilla under förflutna sominaren hafvande. Sven lifnärde sig af arbete i sitt yrke, som han utöfvat i sin födelsebygd, Näflinge socken, och trakten deromkring.

Vid den ransakning, som angående nu ifrågavarande brott inför Westra Göinge häradsrätt ägt rum, uppgaf och bekände Sven Svensson följande: Han hade alltid och synnerligast under senaste året befunnit sig i särdeles fattiga omständigheter, nästan i brist på det nödvändigaste. Från barndomen hade han varit bekant med Per Jönsson och hans hustru samt många gånger arbetat och jemväl tillbragt natten hos dem. Till följd af Svens stora fattigdom, begaf sig hans hustru med yngsta barnet den 2 Mars till sin fader, en torpare i Näflinge, hos hvilken de vistades till den 11

1) Dråparen hade dock sjelf tydligen angifvit bevekelsegrunden (se sid. 698).

s. 700 Sida 700 i årgången börjar härKopiera citering

i samma månad. Under denna tid hade Sven väl något arbete, men ej nog, och han saknade både bränsle till eldning och tillräcklig föda, hvilket grämde honom djupt, synnerligast för sonens skull, för hvilken han hyste mycken ömhet. För tre eller fyra år sedan hade Sven vändt sig till fattigvården för att erhålla understöd, men ej fått sådant, likasom han flere gånger förgäfves försökt att få låna penningar. Häraf föll han ett par dagar efter hustruns bortgång på den tanken att mörda Per Jönsson och Karna Frennesdotter, för att tillegna sig deras penningar samt derigenom befria sig och sin familj från nöd och bekymmer. Han visste väl ej om Per och Karna hade mycket eller litet penningar hemma hos sig, men deras rikedom var honom bekant, och han antog att ej obetydligt med penningar fanns hos dem. Såsom gammal bekant, befarade han ej någon svårighet att inkomma till dem; och trodde han sig, till följd af deras ensliga lefnadssätt, lätt kunna finna tillfälle att med trygghet utföra dådet, hvartill han likväl ej uppgjorde någon bestämd plan. Med afseende å Per Jönssons och hans hustrus ytterliga sparsamhet och obenägenhet att utgifva penningar, hyste han ingen förhoppning att af Per få någon penningehjelp eller låna nödige medel. I nämnde tanke vidtalade Sven redan den 5 Mars sin svåger att få låna en täljknif, under uppgift, att han ämnade begagna den att dermed skära qvastris; och den 9 Mars, då tanken på mordet mognat till beslut, hemtade han knifven samt slipade den, hvarefter han ständigt bar den hos sig till dess mordet var begånget. På aftonen sistnämnde dag begaf han sig till Per Jönssons, på en knapp fjerdedels mils afstånd från Svens hem belägna bostad, för att söka få låna penningar af Per eller, om det ej lyckades, förskaffa sig dem genom att mörda Per och hans hustru; men, ditkommen, anträffade Sven der en främmande person och hindrades deraf att fullfölja sin afsigt. Sedan han aflägsnat sig, kände han sig glad öfver att hafva brottet ogjordt; men påföljde dag i skymningen gick Sven åter till Attarp för att utföra sitt uppsåt. Vid åsynen af de gamle blef han dock gripen af samvetsförebråelser, så

s. 701 Sida 701 i årgången börjar härKopiera citering

att hau endast frågade om han kunde få köpa en fjerding potatis, dertill han erhöll nekande svar. Sedan hustrun den 11 Mars hemkommit, talade han väl med henne nu, såsom ofta förut, om deras nöd och brydsamma ställning, men förrådde lika litet för henne, som för någon annan, sina mordiska planer. Då på Söndagsmorgonen, den 12 Mars, en person, åboen Jöns Larsson i Näflinge, afslog af Sven framställd begäran att få till skänks eller låns ett lass bränsle, återkom med förnyad styrka tanken att mörda Per Jönsson och hans hustru, hvilken tanke under Lördagen icke så mycket, som under de föregående dagarne, sysselsatt Sven. Den 13 Mars vid pass kl. 4 eller 5 på eftermiddagen lemnade Sven ånyo hemmet, fullt besluten att, sedan mörkret inträdt, fullborda sitt så länge närda morduppsåt. Efter att hafva i en skog afvaktat mörkrets inbrott, gick Sven klockan omkring 6 eller 7, då det började mulna och ett åskväder, som sedermera utbröt, var i annalkande, till Per Jönssons boning, der ljus var tändt. Inkommen, framställde Sven begäran att få låna 5 eller 10 rdr, men det vägrade Per. Dennes hustru bad derpå Sven att åt henne laga en tröja. Med anledning häraf hemtade han för utpressning af sömmarne en yxa från förstugan; och deltog Sven, efter inbjudning, i de gamles aftonmåltid; men hvarken häraf eller af den välvilja, honom nu, såsom alltid, visades af Per Jönsson och hans hustru, rubbades Sven i minsta mån i sin föresats att fullborda sitt uppsåt. Till följd af ovädret och syarbetet beslöts att Sven skulle qvarstanna öfver natten, hvarföre Karna åt honom bäddade en säng i ett annat rum. Klockan 9 gingo makarne till sängs, medan Sven ännu satt vid sitt arbete. Per somnade genast, men Karna låg vaken en liten stund och samtalade med Sven. Sedan äfven hon insomnat tog Sven yxan, smög sig fram till Karnas hufvudgärd och, stående bakom densamma, gaf Karna i hufvudet ett par kraftiga slag med yxhammaren. Hon gjorde icke den ringaste rörelse eller gaf det minsta ljud ifrån sig. Derefter gick Sven fram till Per Jönsson, som fortfor att sofva, och tilldelade honom med yxhammaren två eller tre starka slag

s. 702 Sida 702 i årgången börjar härKopiera citering

i hufvudet. Icke heller hau gaf något tecken till Hf. För att med full säkerhet göra slut pâ Pers och Karnas lif, framtog Sven derpå knifven och stack dermed först Kama och derefter Per i halsen, den sistnämnde måhända två gånger. Möjligen begagnade Sven vid morden äfven yxans egg, men, i anseende till sin upprörda sinnesstämning vid tillfället, påminde han sig ej det. Efter hvad han ville minnas, kom han, innan han gaf knifstyngnen, att observera, att jalousierna framför det ena fönstret voro fråndragna, och då han fruktade, att någon genom fönstret kunde få se hvad som förehades, tog han Per Jönssons pels, som hängde i rummet, och uppsatte den framför fönstret öfver ett jerngaller. Efter missgerningens fullbordande tog han en lampa, gick ut i köket, der han tvättade yxan och händerna, som blifvit blodiga, och begaf sig derifrån in i ett annat rum, hvarest han ur en i ett skåp stående flaska söp något bränvin, äfvensom han tog en hvetekaka, den han genast åt upp. I ett tredje rum öppnade han en kista och utdrog några byrålådor. Ur en af dem tillgrep han Karnas gula börs jemte åtskilliga deri förvarade sedlar och silfvermynt. Han gick derifrån in i det rum, der hängskåpet var. Då nyckeln ej satt i detta skåp, försökte han, ehuru förgäfves, att med yxan uppbryta dörren dertill. Nyckeln anträffade han emellertid ofvanpå skåpet, och dermed öppnade han dörren. I skåpet fann han en del silfver-, men mest kopparmynt, äfvensom åtskilliga sedlar i en plånbok. Qvarlemnande plånboken, hvilken han åter sammanlade, tillegnade han sig penningarna, som han, med undantag af 23 eller 24 rdr, nedlade i börsen. , Då han passerade genom dagligstugan och såg de misshandlade liken, kände han ånger och samvetsqval öfver sin rysliga gerning. Omsider släckte han lampan och ett af honom påtändt ljus, ställde yxan på sin vanliga plats i förstugan och aflägsnade sig. Knifven stack han ned i jorden, och börsen med deri förvarade penningar gömde han i en skog. Sedermera hemtade han dock penningarne derifrån, inlade dem i en af honom förfärdigad skinnpung, bortkastade börsen och gömde skinnpungen under en sten på

s. 703 Sida 703 i årgången börjar härKopiera citering

ett annat ställe, hvarest penningarna slutligen anträffats och befunnits tillhopa utgöra 361 rdr 33 öre.

Pernilla Tullsonsdotter uppgaf deremot i strid med mannen, att han genom sitt arbete förtjenat fullt tillräckligt för familjen att lefva af och på de senare åren så mycket, att makarne till och med afbetalt skulder. Ehuru förflutna vintren varit sträng och dyr, hade de icke någon gång saknat föda eller lidit nöd. Tillfällig brist på bränsle kunde dock någon gång hafva uppstått, till följd af den ovanligt starka kölden. Ingalunda för nöd skull begaf sig Pernilla den 2 Mars till sin fader. Då saknades i hemmet hvarken bröd eller sofvel, och då Pernilla återkom hem, funnos ännu matvaror qvar. Sven berättade endast då, art han, för att spara på det lilla bränsle, de ägde, ett par dagar suttit hos en annan person och arbetat. Aldrig hade han talat med hustrun om nöd och brist eller behof af penningar, eller ens nämnt, att han ämnade försöka låna sådana. Det enda svårmodiga drag, Pernilla kunde påminna sig att Sven visat, var, att han för några år tillbaka yttrat afsigt att sjelf beröfva sig lifvet. Makarnes sammanlefnad hade alltid varit fridsam, utom då Sven någon gång varit drucken; och Sven hade städse ådagalagt öm kärlek mot hustrun och barnen.

Åklagaren länsmannen Bring förklarade, att han, lika med Pernilla, antog att bevekelsegrunden för morden ingalunda varit nöd, och att hans öfvertygelse var, att de hade en helt annan orsak. Efter åklagarens utsago, hade Pernilla ej varit en så felfri, förträfflig och trogen hustru, som hon sökt göra troligt, utan hade hennes stora böjelse för öfverflöd och fåfänga föranledt anspråk, som ej af Sven kunde tillfredsställas, samt i följd häraf förebråelser, för hvilka han aldrig fått ro.

Sven Svensson förmälde härpå, att han ofta fått emottaga bannor och förebråelser af sin hustru för det han ej kunnat förskaffa henne tillräckligt med penningar, och ofta hade hon klagat öfver huru mycket hon måste umbära och hvilken dålig man Sven var. Ehuru han detta oaktadt hyst stor ömhet för såväl hustrun som barnen, kunde han likväl

s. 704 Sida 704 i årgången börjar härKopiera citering

ej fördölja, att dessa hustruns förebråelser redan för flera år sedan ledt honom på den tanken, att med hvilka medel som helst söka skaffa de penningetillgångar, öfver hvilkas umbärande hustrun klagade, och för hvarje gång hon yttrade missnöje, hade denna tanke hos Sven vunnit i styrka samt slutligen föranledt ifrågavarande brott.

Af de personer, som för öfrigt blifvit i målet hörda, intygade två vittnen, hos hvilka Sven bodde 1867, sammanstämmande, att de icke erfarit, det han varit i betryck eller armod, ehuru Sven ofta beklagat sig deröfver, att hustrun var så fåfäng och anspråksfull, att han aldrig kunde förtjena för henne tillräckligt med penningar, samt omtalat att Pernilla, hvilkens vilja synbarligen var den enda rådande i huset, var snål emot honom. Efter vittnenas öfvertygelse, företog sig Sven icke gerna något emot hustruns vilja eller utan hennes medgifvande; och ofta hade han bedt vittnena göra hvad han sjelf ej vågade.

Ett vittne uppgaf, att mot slutet af 1867, då Sven och hans familj flyttade till vittnet, hos hvilket de bodde i två år, förhållandet ej alltid varit godt emellan makarne, och att de i allmänhet haft ett sådant lefnadssätt, att det synts vittnet anmärkningsvärdt om förtjensten på yrket kunnat räcka dertill.

Ett annat vittne, som på sista tiden bott i samma hus som Sven, berättade, att vittnet en gång i vintras, men eljest aldrig, hört Sven klaga öfver att makarne hade bekymmer för sitt uppehälle; att hustrun väl någon gång yttrat missnöje öfver att mannen ej förmådde förtjena mera, än att hon nödgades umbära åtskilligt, som hon önskade, men att i allmänhet, så vidt vittnet förstått, ett godt förhållande ägt rum emellan makarne.

Ett femte vittne, en qvinna, som uppehöll sig hos Per Jönsson, då Sven den 9 Mars på aftonen ditkom, förmälde, att han då var så häftig och tvär i sitt sätt samt föreföll att vara i så upprörd sinnesstämning, att hon blef rädd för honom; och en annan qvinna vittnade, att Sven Svensson en gång för 7 eller 8 år sedan, för att bevisa, huru dåliga

s. 705 Sida 705 i årgången börjar härKopiera citering

tankar stundom kunde fresta, för henne omtalat, att han blifvit så ledsen vid Pernilla Tullsonsdotter, att han en natt kommit på den tanken att göra af med henne, men så att det skulle sett ut såsom om hon dött en naturlig död.

En kusin till Sven Svensson, förutbemälde Jöns Larsson, uppgaf, att Sven såsom yngling visat ett stilla, fogligt lynne, samt att han ingen gång under sista vintren begärt att få låna penningar af Jöns Larsson, hvilken den 12 sistlidne Mars, på Svens begäran, lofvat att åt honom hemföra ett lass bränsle.

Pernilla Tullsonsdotters fader förklarade, det han ej visste att makarne någonsin lidit nöd eller ens haft ekonomiska bekymmer, samt att Pernilla aldrig beklagat sig öfver sin man; och Pernillas syster förmälde, det hon alltid ansett förhållandet emellan makarne godt.

Slutligen uppgåfvo två personer, att Sven i sitt hus icke hade synnerlig tillgång på bränsle eller mat.

Genom utslag den 20 Juni 1871 dömde häradsrätten, på grund af Sven Svenssons, af förekomna omständigheter styrkta bekännelse, Sven Svensson, som ansågs hafva gjort sig skyldig att för mord mista sitt lif och för första resan stöld hållas till straffarbete i 6 månader och vara förlustig medborgerligt förtroende i 5 år, att i en bot mista lifvet genom halshuggning.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, hvars pröfning häradsrättens utslag blifvit understäldt, dömde i utslag den 28 sistlidne Juli, under åberopande af 11 kap. 14 §, 14 kap. 1 och 46 §§ samt 21 kap. 1, 8 och 10 §§ Strafflagen, Sven Svensson att för mord och rån mista lifvet samt för alltid vara förlustig medborgerligt förtroende.

Detta utslag hemställdes till Kongl. Maj:ts pröfning; och Sven Svensson bönföll att af nåd varda från dödsstraffet förskonad och få umgälla sina brott med straffarbete på lifstiden. Han hade hyst den falska föreställning, sade han, att han omöjligen kunde försörja sig och sin familj med de inkomster han kunde ärligen förvärfva. Denna misströstan

Tidskrift för Lagstiftn. etc. 8:de årg. 45

s. 706 Sida 706 i årgången börjar härKopiera citering

hade uppstått när hustrun senast blef hafvande, och underblåstes af hennes ofta förnyade knot öfver att Sven ej kunde anskaffa det nödvändiga. Han hade icke drifvits af mordlusta, utan af åtrå efter penningar för att lindra familjens armod; och han hade ej tänkt sig något annat sätt att komma åt dessa penningar, än genom att undanrödja ägarne.

Målet föredrogs den 25 September 1871 inför Högsta Domstolen, hvarvid dess flesta ledamöter (justitieråden Södergren, Naumann, Lagerstråle och Strandberg) pröfvade hofrättens utslag vara lagligen grundadt.

Justitieråden Qvensel, Wretman och Habe funno Sven Svensson vara lagligen öfvertygad att hafva, på sätt i hofrättens utslag förmäles, mord och rån föröfvat, men pröfvade, jemlikt de af hofrätten åberopade lagrum, rättvist döma Sven Svensson för nämnde brott till straffarbete på lifstid och att vara medborgerligt förtroende för alltid förlustig.

I fråga om nådansökningen förenade sig justitieråden Qvensel, Wretman och Rabe om följande yttrande: Då af handlingarne visade sig, att Sven Svenssons förstånd är ovanligt svagt och vid ett föregående tillfälle, då han afdagatagit sin dotter, varit sådant, att sistnämnda brott förklarats icke kunna honom tillräknas, samt anledning är, att den missgerning, hvarom han i detta mål finnes förvunnen, tillkommit under inflytelsen af en ogrundad misströstan om möjligheten att sig och familj försörja, i förening med önskan att tillfredsställa hustruns verkliga eller förmodade begär efter yppigare lefnadssätt, än Sven Svenssons ärliga förvärf kunnat bereda, ansågo bemälde ledamöter, som trodde att dödsstraff borde tillämpas endast i fall af utomordentlig svår beskaffenhet, och att sådant fall destomindre här vore för handen, som ändock allvarligt straff kunde Sven Svensson drabba, sig böra tillstyrka: att Sven Svensson måtte af nåd förskonas från dödsstraffet och tillåtas att i stället umgälla sitt brott med straffarbete för lifstiden och förlust af medborgerligt förtroende för alltid.

Justitierådet Södergren: Vid pröfningen af hofrättens hemställda utslag i förevarande mål har jag funnit de ytter-

s. 707 Sida 707 i årgången börjar härKopiera citering

ligt svåra omständigheterna i Sven Svenssons begångna missgerningar, i anseende till bevekelsegrundens art, det ihärdigt stadgade uppsåtet, den långa förberedelsen, det lömska sättet att ernå de utsedda offren för brottslingens roflystnad och slutligen det under lugn besinning verkställda mordet å de bägge i sofvande tillståndet mer än vanligt värnlösa ålderstigna personerna, icke tillstädja att derå må tillämpas den mildare af Strafflagens i 14 kap. 1 § gifna alternativa straffbestämningar för mord. Och med detta mitt omdöme i domarepröfningen måste jag anse mig redan hafva uttalat den åsigt, att jag icke heller i mitt utlåtande öfver brottslingens nådansökning kan tillstyrka en tillämpning af omförmäldte mildare alternativ, nemligen det straffarbete på lifstid, som ofta ådömes för brott, hvilka med Sven Svenssons missgerningar ej äga någon rimlig jemförlighet; ett straff, hvilket, sådant det i lagstiftningens allmänna reglor för verkställigheten är inrättadt, låter brottslingen fortlefva i daglig beröring och samverkan med andra menniskor, hvilkas rättssäkerhet han inom fängelsets murar kunde våldsamt angripa, allt under mångfaldig möjlighet att fången genom våld eller list bereder sig undflygt ur fängelset; — ett straff, som, efter hvad jag tror mig äga grundad anledning att antaga, af allmänheten betraktas såsom visst icke innebärande säkerhet att brottslingen skall under hela sin återstående lefnad förblifva beröfvad den frihet han förverkat, utan fasthellre medförande icke blott möjligheten till de rymningar erfarenheten allt för ofta visat, utan ock den farhåga, att efter något tiotal af år brottslingen, i anseende till hans fogliga undergifvenhet för fängelsets tvångsreglor, såsom förment yttre tecken till en moralisk förbättring, hvars verkliga tillvarelse ej med någon säkerhet kan utforskas i hans inre väsende, skall åter utsläppas i samhället.

Jag kan således för min del icke tillstyrka, att Sven Svenssons ådömda straff må af nåd utbytas mot den bestraffning, som inom straffarternas i nu gällande lag bestämda ordning står dödsstraffet närmast, sådant nemligen detta straff till verkställighetssättet är i lag-stadganden

s. 708 Sida 708 i årgången börjar härKopiera citering

bestämdt. Och dock är det ytterst ogerna jag skulle från mig aflägsna tanken på en möjlighet att, utan åsidosättande af Strafflagens nödvändiga helgd, utan fara att den allmänna rättskänslan skall förnärmas eller samhällets fordran af säkert rättsskydd varda oroad, undgå verkställigheten af det nu ådömda dödsstraff. Med den fasta öfvertygelsens hela värma omfattar jag nemligen den af flera bland lagstiftningsvetenskapens tänkare uttalade grundsats, att dödsstraffets användande icke kan försvaras på annan grund, än den verkligt tvingande nödvändighetens; och jag hyser föimin del starkt tvifvel om verkligheten af en sådan nödvändighet. Det vill för mig synas, som skulle dödsstraffet icke vara ett oundgängligt medel för att ur det samhälle, hvars frid och rättssäkerhet brottslingen stört med en ondska, som icke tillåter något vidare förtroende till honom, så utestänga honom, att han säkert afskiljes från all den beröring med andra menniskor, hvaruti han kunde göra skada åt någon enda af dem, hvilka staten är skyldig rättsskydd. Han kunde för alltid inspärras i cell, så säkert inrättad, att fången, beröfvad möjligheten till samverkan med någon annan, vare sig inom eller utom fängelsemurarne, icke kunde undkomma; och sådana anstalter, att icke ens i utöfningen af bevakningspersonalens dagliga bestyr för fångens vård och skötsel något våld från hans sida vore att befara, måste utan tvifvel ligga inom den menskliga uppfinningsförmågans och den mekaniska konstens gränser och äfven i afseende på sin skenbara hårdhet mot fången, äfven då den efter omständigheternas kraf utsträckes till det aldra yttersta, alltid äga sin fulla rättmätighet just i den brottslighet, som uteslutit allt förtroende till hans sinnelag och enligt hittills gällande lagstiftning gjort honom förfallen till dödsstraff. Icke heller skulle, enligt min föreställning, dödsstraffet vara nödvändigt såsom ensamt medel att tillfredsställa rättvisans fordran att för de gröfsta af alla brott funnes en bestraffning, som vore hårdare än alla andra straff, eller vara nödvändigt för att i allmänhetens sinnelag verka nog afskräckande från missgerningar. Brottslingens inspärrande för lifstiden i den ensliga

s. 709 Sida 709 i årgången börjar härKopiera citering

cellen, i verklig akt och mening, att endast den i följd af naturens lagar skeende upplösningen af hans fysiska lif blefve det tidiga eller det sena slutet af hans strafflidande, och att det af sådant fängelselif, om det fortginge i en längre följd af år, sannolikt härflytande aftynandet i brottslingens fysiska och psykiska lif vore en redan i sjelfva straffbestämningen förutsatt möjlighef, lika väl som i dödsstraffet det våldsamma och hastiga utsläckandet af lifvet naturligtvis vore just den beräknade nödvändigheten och verkligheten: — ett sådant straff skulle, synes det mig, visst icke komma att allmänneligen uppfattas såsom lindrigt och mindre afskräckande, utan fasthellre komma att tänkas med fasa; och till bruket af detta straff skulle jag anse det erfordras, att officiela berättelser af fängelsets föreståndare, af prest och af läkare angående cellfångens tillstånd blefvo periodiskt afgifna och med synnerlig omsorg offentligen gjorda tillgängliga för allmänhetens kännedom; ett medel för lika ändamål, som offentligheten vid dödsstraffets verkställande skall äga. All öfvergång från ett efter allmänna begreppet hårdare straffsystem till ett mildare kan för någon tid väcka bekymmer, att det nya icke skall äga nog afskräckande verkan, — såsom förhållandet var vid spö- och risstraffens afskaffande. Tidigare måhända, än man vågat hoppas, träder dock det nybildade in i sin påräknade verkan. Så förmodar jag i förevarande fråga, att, efter iakttagande af den antydda utvägen att leda allmänna begreppet till klar insigt om cellstraffets verkligen förfärande art, det icke skulle dröja lång tid innan hos allmänheten sig rotfästat en visshet, att ett straff funnes, som vore värre än allt förut kändt fängelsestraff; mången skulle säga att det vore värre än dödsstraffet.

Det är just i det sistnämnda afseendet jag förmodar det ifrigaste inkastet komma att göras mot den åsigt jag här utvecklat. Den komme måhända att anses syfta till verklig grymhet. I denna sällsamma ställning, der den stränga ifver, som kräfver bilans blodiga bruk till utsläckande af menniskolif, skulle föra mildhetens talan mot den, som, för att icke låta straffet taga något enda steg utöfver sitt nöd-

s. 710 Sida 710 i årgången börjar härKopiera citering

vändiga ändamål, vill låta naturens lagar bestämma det fysiska lifvets bestånd, vill låta den menskliga anden förblifva i fortgående möjlighet att genom sann ånger öfver sitt fall renas, att vinna inre frid och förädling, intilldess att jordlifvet för denna varelse naturenligt upphör, tror jag något annat svar å nämnde inkast icke erfordras, än att, i användandet af detta fängelsestraff, staten icke gjorde annat eller mera, än hvartill brottslingens ondska och det allmänna rättstillståndets oafvisliga kraf nödvändigt måste tvinga. Det kan vara möjligt, att cellfångens lif räcker i många år, hvaraf sannolikt blefve den följd, att hans själslif småningom nedsjönké till ett tillstånd af fånighet. Cellstraffet tillämpas derföre icke under längre tid för den brottsling, som är ämnad att kunna någon gång åter träda ut i samhällslifvet. Annat vore naturligtvis förhållandet för den, som inträder i en cell, öfver hvars ingång med skäl kunde tecknas uppmaningen åt den olycklige att »lemna hoppet utanför». Så hemskt blefve verkligen det öde, som skulle vara ett vederlag mot halshuggningen. Har någonsin denna varit i något hänseende berättigad i lagstiftningen, så måste äfven cellfångenskapen på lifstid vara berättigad. Den förra är en uppsåtlig absolut förstörelse af menniskolif; den senare blott en förlust af friheten, möjligen ledande till skada för lifvet, derföre att naturen gjort friheten till vilkor för lifvets bestånd. Utan tvifvel har ock det nu brukliga fängelsestraffet förkortat lifvet för en ofantlig mängd menniskor.

Ännu ett inkast torde jag hafva att bemöta. Det kunde måhända anmärkas, att ifrågavarande, på oföränderlighet beräknade fängelsestraff i sjelfva sitt begrepp komme i strid mot Grundlagens stadgande om Konungens benådningsmakt. Jag är långt ifrån att åsyfta någon ens den ringaste inskränkning af denna makt, den jag anser böra stå lika fri från gränser, som den hitintills varit. Det är nog dermed, att Konungen pröfvar i hvarje fall om Han skall vilja göra bruk af denna höga makt. Strafflagens text komme icke att med något ord motsäga denna konstitutionela makt,

s. 711 Sida 711 i årgången börjar härKopiera citering

lika litet som den nu i sina stadganden om straffarbete för lifstid gör en sådan motsägelse.

I den judiciela behandlingen af förevarande mål har jag visst icke förbisett, att en granskning af lagstiftningsgrundernas sanning och lämplighet måste ligga utom ämnet och sakna all inverkan på min dom; hvarföre jag ock, min pligt likmätigt, tillämpat lagen sådan den är lydande. Men uti mitt rådgifvarekall i fråga om utöfningen af Konungens höga makt att i brottmål göra nåd och sätta det ena straffet i stället för det andra, under den i Grundlagen åt brottslingen förvarade rätt att efter eget val Nåden antaga eller det honom ådömda straff undergå, har jag funnit mig böra närmare utveckla min åsigt om hvad jag tror utgöra enda möjligheten att tillstyrka benådning i ett sådant fall, som det förevarande. Jag har sökt att skildra det enda straff, som, enligt min föreställning, kunde sättas i stället för det Sven Svensson ådömda. Frågan synes mig äga stor och vidtomfattande vigt. Vid flyktigt betraktande kunde det möjligen tyckas, som skulle statens välfärd icke bero derpå, om en viss lifdömd blefve af nåd förskonad från dödsstraffet och ginge från saken dermed, att han finge sluta sig till sällskapslifvet af våra många fästningsfångar. Men under det att, tid efter annan, den ene lifdömde mördaren vederfares samma milda lott som den andre, framställer sig för den uppmärksamme betraktaren saken annorlunda. Han inser dessa frågors sanna natur af verkliga statsärender, hvilkas omvårdnad kan äga betydlig inverkan på statens väl. I sina tankar sammanför han nemligen de spridda företeelserna till ett sammanhang af yttringar från ett gemensamt system; han frågar då med oro: månne äfven i afseende på de för säkerheten inom samhällslifvet mera allmänt farliga mordgerningar, hvilkas bevekelsegrund icke utgår från rent personliga förhållanden emellan mördaren och hans offer, såsom verkligen lidna eller inbillade oförrätter eller annan väckelse till våldsamma lidelser af hat mot viss person, utan blindt framkallas af den roflystnad, som vill vända sig mot hvem som helst, känd eller okänd, den på enslig väg i lön-

s. 712 Sida 712 i årgången börjar härKopiera citering

doni anträffade eller den i sin hemfrids lugn mot mördarens anfall oberedde och värnlöse, — månne äfven för sådana fall verkliga meningen skall vara, att den lömske mördarens onda vilja icke skall återhållas af annat straffhot, än det nästan dagligen tillämpade, som lofvar ett sällskapligt fängelselif, af beskaffenhet att kunna på ett eller annat sätt afbrytas? Och brottslingarne — de göra ock sina betraktelser i samma syftning; de kunde tro det vara alldeles likgiltigt, om den redan för tredje resan stöld straffade tillfredsställer sin roflystnad medelst mord och rån eller med ett i smyg begånget tillgrepp, o. s. v. Sålunda grundläggas måhända faror för mångas välfärd och lif; så äfventyras aktningen för samhällslagarne — och i detsamma statens välfärd.

Justitieråden Naumann, Lagerstråle och Strandberg funno anledning icke förekomma att för Sven Svensson tillstyrka nåd. —

I Statsrådet den 21 Oktober 1871 mildrade Konungen det ådömda dödsstraffet till lifstidsstraffarbete.