Sedan i en stämning framstälts yrkande om betalning för två särskilda fordringsanspråk, meddelar domstol i utslag hufvudsakligt yttrande om det ena af anspråken, men uppskjuter målet i återstående delen till annan dag, hvarefter om det andra an-

21 september 1871


Så kom texten hit

  • Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
  • Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1872, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
  • Textkvalitet: högst omkring 1,7 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
  • Tryckta sidor: s. 383–384 i årgången 1872. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
  • Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
  • Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
  • Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Nionde årgången, 1872 i litteraturen — s. 383–384 där är samma sidor som här.
  • Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 21 September 1871». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
  • Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.

Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.

Domstolens referat

Rådmannen Th. W. Jeansson, såsom förmyndare för aflidne handlanden W. T. Gullbrandssons omyndiga barn, yrkade efter stämning till rådstufvurätten i Kalmar att, på grund af botryckaren Otto Westins den 3 Oktober 1857 till Gullbrandsson utgifna förbindelse å 8,106 riksdaler samt en räkning, hvari under den 2 Januari 1867 Westins skuld till Gullbrandssons sterbhus för »diverse enligt bok» upptagits till 235 rdr 40 öre, af Westin utbekomna 6,713 rdr 67 öre jemte ränta och ersättning för rättegångskostnaden.

Genom utslag den 7 Juli 1868 ålade af anförda skäl rådstufvurätten Westin att gälda de å hans skuld enligt anmärkta förbindelsen återstående 6,478 rdr 27 öre jemte ränta; men uppskjöt, för vidare utredning af fordringsanspråket på grund af räkningen, till annan dag handläggningen af målet i denna del äfvensom beträffande frågan om rättegångskostnaderna, hvarefter rådstufvurätten genom utslag den 25 nästpåföljande Augusti förpligtade Westin att på grund af räkningen betala 235 rdr 40 öre och ränta derå, hvaremot rättegångskostnaderna qvittades emellan parterna.

Westin erlade emot hvarje af dessa utslag vad och fullföljde i särskilda inlagor sin talan i Gröta hofrätt, som genom dom den 3 December 1869 i ett sammanhang afgjorde målen och, med anledning af Westins framställda yrkande att hofrätten måtte förordna om åtal emot rådstufvurättens ordförande och ledamöter, för det rådstufvurätten i särskilda utslag pröfvat omförmälda, af Jeansson genom en stämning väckta fordringsanspråk, öfverlemnade handlingarna till advokatfiskalsembetets åtgärd.

I afgifvet memorial yttrade advokatfiskalen Landegren att, enär Jeansson varit ovilkorligen berättigad att få sin instämda talan i ett sammanhang afgjord, rådstufvurätten oriktigt förfarit, då den, genom att i särskilda utslag pröfva densamma, förorsakat, att Westin nödgats erlägga särskilda vadeskillin-

s. 384 Sida 384 i årgången börjar här

gar och medelst särskilda inlagor fullfölja talan i samma mål samt såmedelst åbragts obehöriga kostnader.

I förklaring yttrade de ledamöter, hvilka bidragit till utslaget den 7 Juli, att Westin och Jeansson, enligt hvad ett vid förklaringen fogadt intyg utmärkte, frånträdt all talan emot rådstufvurätten med anledning af dess förfarande i målet, hvarföre ock advokatfiskalens anmärkningar borde förfalla; men att i allt fall befogenheten af dessa anmärkningar syntes vara ganska ringa, enär enligt 2 kap. 5 § Utsökningsbalken det ostridiga ej finge uppehållas för det som stridigt vore och således rådstufvurättens förfarande ingalunda kunde anses vara lagstridigt.

Advokatfiskalen erinrade, att åberopade stadgandet i Utsökningsbalken gällde för exsekutiv myndighet och ej för domstol. Rådstufvurättens anmärkta förfarande vittnade deremot om en helt och hållet obehörig och utom gränsen för domarens befogenhet liggande omvårdnad om den enskilde partens rätt, hvarigenom rådstufvurätten brutit mot gällande rättegångsordning, som ovilkorligen påkallat, att målet ej blifvit sönderdeladt utan i sammanhang bedömts, och hvilket förfarande vållat, att yttrande om rättegångskostnadsersättningen, som enligt 21 kap. Rättegångsbalken bort i sammanhang med hufvudsaken afgifvas, meddelats först i utslaget af den 25 Augusti. Vid sådant förhållande och då enligt advokatfiskalens åsigt rådstufvurättens förfarande innefattade godtyckligt åsidosättande af gällande rättegångsordning, kunde icke advokatfiskalen i anledning deraf att enskilde parten nedlagt sina påståenden låta sin talan förfalla utan hemställde, att de rådstufvurättens ledamöter, som bidragit till utslaget af den 7 Juli, måtte fällas till ansvar enligt 25 kap. 17 § Strafflagen.

Hofrätten förklarade i utslag den 5 Januari 1871, att hofrätten funne rådstufvurättens anmärkta förfarande icke vara af den beskaffenhet, att ansvar derför kunde ådömas, till följd hvaraf advokatfiskalens derom gjorda hemställan lemnades utan bifall.

Advokatfiskalen Landegren fullföljde underdånig talan.

Målet föredrogs den 21 September 1871 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Qvensel, Södergren, Naumann, Babe, Olivecrona, Lagerstråle och Strandberg); och fann Högsta Domstolen ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring.