Naumanns tidskrift 1872 s. 391

Friherre W. E. Armfelt förordnades till förmyndare för Gustaf Alexander Ulfsax i Rickelbo, hvarefter enahanda befattning uppdrogs först åt handlanden J. Carlsson i Ronneby och sedan åt Johan Salomonsson i Medelhult.

Friherre Armfelt afträdde sin egendom till sina borgenärer, och i denna konkurs fastställdes den 6 Juli 1867 erbjudet ackord, hvarefter friherre Armfelt den 8 i samma månad meddelade sysslomännen i sin konkurs kaptenen C. G. Stenfelt och mönsterskrifvaren A. R. Palm bevis, att de, på sätt 112 § Konkurslagen den 18 September 1862 stadgade, dels till honom återställt den afträdda egendomen dels ock lemnat redovisning för egendomens förvaltning.

I denna konkurs bevakade handlanden Carlsson de ofvanbemälde Ulfsax tillhöriga, hos friherre Armfelt innestående förmyndaremedel, hvilka ock fastställdes till betalning att med i lag stadgad förmånsrätt utgå. Carlsson uppgaf dock icke det belopp, som förmyndaremedlen skulle utgöra, utan yrkade jemte betalningsrätt tillika att erhålla redogörelse, utvisande hvartill berörde medel uppginge.

Johan Salomonsson instämde derefter till 1870-års vinterting med Sunnerbo härad förenämnde sysslomän i friherre Armfelts konkurs med påstående: att som Carlsson på Salomonsson öfverlåtit den honom i konkursen såsom förmyndare för Ulfsax tillerkända rätt, sysslomännen måtte varda ålagdt att. till Salomonsson, såsom då varande förmyndare för Ulfsax, afgifva redovisning för myndlingens medel efter den räkning, som de antingen deröfver redan upprättat eller dem tillkomme att upprätta.

s. 392 Sida 392 i årgången börjar härKopiera citering

Sysslomännen genmälde, att då de, med anledning deraf att i konkursen faststälts ackord, varit enligt sitt förmenande lagligen skyldige att till friherre Armfelt återställa den af honom afträdda egendomen, och de, jemlikt ofvanberörda, af friherre Armfelt utgifna bevis, återställt till honom samma egendom samt tillika afgifvit redogörelse för egendomens förvaltning, de icke kunde vara skyldige att till Salomonsson afgifva den äskade redovisningen, utan finge han i detta hänseende vända sin talan emot friherre Armfelt. För öfrigt hade de icke haft tillgång på några förmyndarehandlingar och saknade derför all utväg att upprätta den begärda förmyndareräkningen, hvartill dessutom de icke voro i något afseende skyldige.

Häradsrätten yttrade i utslag den 25 Augusti 1870: att som, enligt stadgandet i 112 § af gällande konkunslag, det ålåge syssloman att, efter det ackordsaftal i konkursbo blifvit faststäldt, till gäldenären ofördröjligen aflemna redovisning för boets förvaltning, och han följaktligen måste derefter vara från all redovisningsskyldighet till borgenärerna befriad; alltså och då utredt vore, att ackord uti friherre Armfelts konkurs blifvit den 6 Juli 1867 af häradsrätten faststäldt och att sysslomännen i följd deraf till gäldenären aflemnat redovisning för afträdda tillgångarna, blef käromålet af häradsrätten ogilladt.

Salomonsson vädjade till Göta hofrätt och yrkade bifall till sitt instämda påstående.

Sysslomännen bestredo ändringssökandet och invände, att, om äfven borgenärer ägde rätt att klandra den redovisning, sysslomän efter ackords fastställande afgåfve till gäldenären, en sådan klandertalan borde af borgenärer anställas inom samma tid som af gäldenären eller inom tre månader från redovisningens afgifvande, hvarföre och då detta icke iakttagits i förevarande fall, Salomonsson borde anses hafva försutit tid för ifrågakomne klandertalan.

Hofrätten yttrade i dom den 17 Maj 1871: att enär, jemlikt 98 och 109 §§ i Konkurslagen, förmånsrätt ägande borgenärer icke ägde deltaga i pröfningen af ackordsaftal.

s. 393 Sida 393 i årgången börjar härKopiera citering

hvilket icke heller vore för dem bindande, samt det följaktligen mäste åligga sysslomännen att, oberoende deraf att sådant aftal blifvit faststäldt, till nämnde borgenärer redovisa hvad dem eljest ur afträdda tillgångarna bort tillkomma; alltså och då i förevarande fall vore ostridigt, att konkursboet lemnat full tillgång till gäldande af ifrågakomne fordran, samt Salomonsson icke, på sätt sysslomännen förmenat, försutit tid för anställande af sin nu väckta talan derigenom att Salomonsson icke inom tre månader från det redovisning för boets förvaltning till gäldenären aflemnats klandrat samma redovisning, fann hofrätten lagligt att, med upphäfvande af häradsrättens utslag, ålägga sysslomännen vid vite af 100 rdr för hvardera, att inom två månader från hofrättens doms dag till Salomonsson aflemna behörig redovisning för omstämde medel.

Sysslomännen fullföljde underderdånig talan.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Lilienberg, föredragande, samt konstituerade revisionssekreteraren Lagergren och tillförordnade revisionssekreteraren Glimstedt) hemställde i underdånigt betänkande den 11 November 1871, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom och att det torde böra åläggas sökanderna att fullgöra den dem ådömda redovisningsskyldighet inom två månader från Kongl. Maj:ts doms dag.

Saken afgjordes i Högsta Domstolen den 7 Februari 1872, hvarvid justitierådet Lagerstråle biföll nedre revisionens underdåniga betänkande.

Justitierådet Dreijer utlät sig: »Jag finner väl att, såsom hofrätten yttrat, svaranden icke försutit tid för anställande af sin i saken väckta talan, samt äfven, enligt de af hofrätten åberopade 98 och 109 §§ i Konkurslagen, jemförda med 112 § i samma lag, att af den omständighet, att i friherre Armfelts honkurs ackordsaftal blifvit faststäldt, icke lagligen föranledts någon ändring i svarandens rätt, såsom förmyndare för Gustaf Alexander Ulfsax, att för dennes hos hans förre förmyndare, friherre Armfelt, innestående medel, de der ostridigt skolat med förmånsrätt utgå, ur de afträdda

s. 394 Sida 394 i årgången börjar härKopiera citering

tillgångarna af sysslomännen uppbära betalning i den mån fordringen blifvit eller blefve till beloppet bestämd; men emedan för utredande af detta belopp, hvilket i konkursen icke, så vidt handlingarna i denna sak utmärka, varit ens uppgifvet, sysslomännen efter ackordets fastställande enligt min tanka ej ägt att redogörelseräkning för det af friherre Armfelt innehafda förmynderskapet med gällande verkan upprätta; samt för såvidt numera utredningen af fordringens rätta belopp skulle ligga till grund allena för bestämmandet af den skada, som tillskyndats myndlingen derigenom att sysslomännen, utan afseende på hans rätt, genast efter ackordets fastställande till gäldenären återlemnat konkursboets alla tillhörigheter, det från sådan synpunkt icke heller kan lagligen åligga sökanden att redovisningsräkning för medlen afgifva; ty varder hofrättens dom meo voto sålunda ändrad, att sökänderna befrias från den dem ålagda skyldigheten att redovisningsräkning för omstämda medel aflemna, hvartill svaranden inskränkt sin i denna sak instämda talan».

Justitierådet Habe instämde med justitierådet Dreijer.

Justitierådet von Hofsten förenade sig med justitierådet Lagerstråle.

Justitierådet Wretman instämde uti den af justitierådet Dreijer yttrade mening.

Justitierådet Almqvist afgaf följande yttrande: »Vid granskning af förslaget till nu gällande Konkurslag i Högsta Domstolen den 8 November 1861 blef af domstolens flesta ledamöter, i öfverensstämmelse med hvad en i granskningen förut deltagande, men dåmera bortgången ledamot hade yttrat uti en från trycket utgifven skrift, bland annat anmärkt, att, ehuru alla prioriterade borgenärer blifvit från rösträtt om konkursackordet uteslutne och således icke kunde dervid bevaka sin rätt, någon utväg icke blifvit anvisad, huru de, sedan ackordet antagits och gäldenären i följd deraf fått åter inträda i full disposition af sin egendom, skulle i sjelfva verket få åtnjuta sin förmånsrätt till godo. Derom ansågs det framlagda lagförslaget, i likhet med den franska lagen, icke lemna någon bestämmelse,, utan följde af samma förslag

s. 395 Sida 395 i årgången börjar härKopiera citering

ovilkorligen, att, i enlighet ined den i preussiska lagen uttalade grundsats, de prioriterade borgenärerna efter ett konkursackords antagande måste sörja för sig sjelfva; och hemställdes alltså, att denna brist i förslaget måtte afhjelpas.

Enär detta icke skett utan förslaget blifvit antaget i oförändradt skick, måste den, som lika med mig delar den uppfattning, som vid granskningen i Högsta Domstolen gjorde sig gällande, också anse lagen sakna föreskrift derom, att de prioriterade borgenärernas rätt skall äfven i detta fall, då ackord i konkursen mellankommit, tillgodoses af sysslomännen. Väl har till bemötande af förutnämnda, inom Högsta Domstolen gjorda anmärkningar blifvit erinradt, att af stadgandet i 109 § Konkurslagen derom, att ackordsaftalet icke är bindande för prioriterade borgenärer, kunde dragas den slutsats, att desse borgenärer skulle äga rätt att ur de afträdda tillgångarne uppbära af sysslomännen betalning för sina fordringar, men denna slutledning synes mig icke äga bindande giltighet, då i betraktande tages, att nämnde 109 § icke har till föremål att meddela något stadgande i berörda ämne; att Konkurslagen i 7 kapitlet, hvilket handlar om utdelning och redovisning samt afslutande af konkurs, tydligen endast afser konkurs, som blifvit fullföljd, samt sysslomännens skyldighet att i sådan konkurs utdela tillgångarne till borgenärerna och för dem redovisa, och att 112 §, hvilken är den enda, som talar om gode mäns eller syssomäns redovisningsskyldighet för de afträdda tillgångarna i de fall, då förlikning eller ackord mellankommit, ej stadgar skyldighet för dem att utdela eller redovisa tillgångar, vare sig till prioriterade eller oprioriterade fordringsägare, utan innehåller, jemte den utan vilkor eller inskränkningar gjorda förutsättning, att i begge nämnda fall, nemligen ej mindre då konkursen genom förlikning blifvit nedlagd än då densamma till följd af faststäldt ackordsaftal förfallit, afträdd egendom skall till gäldenären återställas, det stadgande, att gode männen eller sysslomännen skola till honom gifva redovisning för egendomens förvaltning.

s. 396 Sida 396 i årgången börjar härKopiera citering

Af motiven till den vid granskningen i Högsta Domstolen åberopade preussiska konkurslag synes, att ehuru denna lag stadgade, att konkursmassans förvaltare skall efter faststäldt ackord vidtaga de åtgärder, som till säkerhet för dess fullgörande blifvit i aftalet betingade och isynnerhet sörja derför att massans kreditorer erhålla betalning af de fonder, som dertill böra afsättas, vore likväl dermed icke meningen att bereda de prioriterade borgenärerne någon säkerhet, utan borde dessa sjelfva sörja för sin rätt. Man finner således, att olika åsigter gifvas om hvad uti ifrågavaraede ämne lämpligen bör stadgas; och den mening, som anses ligga i den preussiska lagen, har också blifvit i motiven till samma lag utvecklad och försvarad. Emellertid var det denna mening, som Högsta Domstolens ofvanbemälde ledamöter ansågo ej böra lemnas rum i vår lag. Men nu har icke, så vidt jag kan fatta, i denna lag, lika litet som det ansetts böra ske i de åberopade franska eller preussiska lagarne, kommit att inflyta något stadgande, som innebär att vid ackord i konkurs någon annan skall iakttaga de prioriterade borgenärernas rätt än de sjelfva; och vid sådant förhållande kan jag icke döma sysslomän, hvilka, efter det ackord blifvit faststäldt, med anledning af det i mitt tycke tydliga stadgandet i lagens 112 §, till gäldenären redovisat och återställt den afträdda egendomen, skyldige att af egna medel godtgöra prioriterade borgenärer för deras fordringar; hvadan och då i förevarande sak är ostridigt att sökänderna, efter det ackord i friherre Armfelts konkurs blifvit faststäldt, fullgjort sitt åliggande att till Armfelt redovisa den afträdda egendomen, jag finner dem ej kunna förpligtas att den af svaranden yrkade redovisning fullgöra och pröfvar alltså för min del rättvist att, med upphäfvande af hofrättens, dom, fastställa häradsrättens utslag».

Justitierådet friherre Leuhusen pröfvade rättvist att, med ändring af hofrättens dom, fasställa häradsrättens utslag.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 11 April 1872.

Anm. Utan tvifvel skulle en Förklaring af Konkurslagen i detta ämne

vara högeligen önskvärd.

Red.