Ytterligare angående oloflig bränvinsförsäljning.
21 september 1871
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1872, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 403–405 i årgången 1872. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Nionde årgången, 1872 i litteraturen — s. 403–405 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning inför Högsta Domstolen den 21 September 1871». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Poliskommissarien C. Luttropp yrkade vid poliskammaren i Göteborg ansvar å C. J. Hagberg för det han, som idkade nykterhetsvärdshusrörelse i Göteborg, skulle under år 1869 före den 15 November olofligen utskänkt bränvin.
Åklagaren uppgaf, att åtalade utskänkningen tillgått sålunda, att Hagberg, som under ifrågavarande tid å sitt värdshus tillhandahållit spisning åt åtskilliga arbetare, till måltiderna anskaffat arbetarne bränvin på det sätt, att han till dem aflemnat af honom utfärdade och å personer, som utom annan handel utöfvade minuthandel med eller utskänkning af bränvin, ställda anvisningar, genom hvilka arbetarne å Hagbergs räkning bekommit sådan spritdryck till myckenhet, motsvarande de i anvisningarne utsatta penningebelopp, hvilket bränvin arbetarne tillåtits att i värdshuslokalen förtära, hvarefter Hagberg af deras aflöning, den han vid hvarje veckas slut fått uppbära, gjort sig betald för spisningen och jemväl räknat sig till godo icke allenast de i anvisningarna utsatta belopp, af hvilka, sedan Hagberg underrättats om fördelningen mellan arbetarne af det bekomna bränvinet, påförts en hvar af arbetarne hvad han af bränvinet bekommit, utan äfven en särskild provision eller ränta å beloppen.
s. 404 Sida 404 i årgången börjar här
Sedan Hagberg förnekat, att han gjort sig skyldig till, åtalade förseelsen, hördes vittnen, af hvilka två sammanstämmande berättade, att vittnena jemte deras underlydande arbetare under år 1869 spisat hos Hagberg, och att bränvin till dem vid måltiderna eller eljest anskaffats på sätt åklagaren uppgifvit; att anvisningarna vanligen lydt å 80 öre, hvarför erhållits ett stop bränvin, som brukat fördelas mellan fyra personer, så att hvar och en af dem erhållit ett qvarter; att Hagberg, efter erhållen underrättelse om bränvinets fördelning, debiterat hvar och en för hvad han bekommit, dervid han dessutom tillgodoräknat sig en viss procent eller för hvarje anvisning å 80 öre ett belopp af 12 öre; att bränvinet förtärts å värdshuset i der tillgängliga koppar, muggar eller andra kärl, hvarvid Hagberg ofta närvarit; att Hagberg, då bränvin hos honom begärts, sagt sig ej hafva sådant att sälja, men i stället städse stått till tjenst med omförmälde anvisningar, som, efter hvad vittnena hade sig bekant, aldrig användts för annat ändamål än hemtning af bränvin; samt att arbetarne ganska ofta, då de velat hafva bränvin, uttryckligen och med uppgifvande af ändamålet hos Hagberg anhållit om anvisningar, för hvilka de kunde bekomma ett stop bränvin eller derutöfver.
Sju andra vittnen instämde i nyssnämnda berättelse, med tillägg att spisgästerna vanligtvis sjelfva för Hagberg redogjort huru bränvinet hvarje gång fördelats, hvarefter Hagberg verkställt debiteringen; att vittnena af Hagberg fått låna buteljer i korgar för bränvinets afhemtning; samt att vittnena för sin del å anvisningarna aldrig erhållit eller ens försökt anskaffa annan vara än bränvin.
Hagberg yttrade, att då hans spisgäster hos honom anhållit att få låna penningar, Hagberg, hvilken ofta saknat dylika, dock på sådant sätt tillmötesgått berörde begäran, att han utfärdat omförmälde anvisningar, hvarefter gästerna användt dem på sätt de sjelfva funnit lämpligt; och yrkade Hagberg befrielse från åtalet på den grund, att det förfarande, som Hagberg enligt vittnenas berättelser användt för
s. 405 Sida 405 i årgången börjar här
att förskaffa sina spisgäster bränvin, icke kunde betraktas såsom olaga handel med bränvin.
Poliskammaren yttrade medelst utslag den 20 December 1869: att emedan omförmälda, af vittnen bestyrkta och af Hagberg erkända förfarande icke kunde betraktas annorlunda än såsom om han sjelf bedrifvit minuthandel med bränvin och tillåtit, att detta på stället förtärts, dömdes, i förmågo af 41 och 45 §§ i K. F. den 26 Oktober 1866, Hagberg, som icke förväfvat sig rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, att för ofvanberörda förseelse plikta 45 rdr och erlägga utskänkningsafgift med 80 rdr; hvarjemte Hagberg, på grund af 2 § i Förordningen den 7 December 1866 angående vilkoren för försäljning till förtäring på stället af vin, öl eller andra icke spirituösa drycker, förklarades förlustig den rättighet till sådan försäljning, som han efter vederbörlig anmälan utöfvat.
Hagberg besvärade sig i Gröta hofrätt, som i utslag den 11 Januari 1871 yttrade, att hofrätten lika med poliskammaren ansåg att hvad i målet förts Hagberg till last måste betraktas såsom oloflig minuthandel med bränvin, hvadan hofrätten på det sätt ändrade poliskammarens utslag, att Hagberg, jemlikt 17, 18 och 41 §§ i Förordningen den 26 Oktober 1866 och 2 § i Förordningen den 7 December 1866, fälldes att för oloflig minuthandel med bränvin böta 30 rdr och erlägga minuthandelsafgift med 50 rdr samt att vara förlustig sin rättighet till försäljning af vin, öl och andra icke spirituösa drycker.
Hagberg fullföljde underdånig talan; men vid målets föredragning inför Högsta Domstolen den 21 September 1871 (i närvaro af justitieråden Qvensel, Södergren, Naumann, Habe, Olivecrona, Lagerstråle och Strandberg) fann Högsta Domstolen skäl ej vara anfördt, som i hofrättens utslag kunde verka ändring.