Ytterligare angående oloflig bränvinsförsäljning. Jfr. nästföregående nummer.
17 april 1872
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1872, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 406–408 i årgången 1872. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Nionde årgången, 1872 i litteraturen — s. 406–408 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning den 17 April 1872». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
På angifvelse af källarmästaren Johnsson tilltalade t. f. stadsfiskalen A. Kjellén den 9 Januari 1871 vid rådstufvurätten i Eksjö handlanden F. F. Hernlund, för det han skulle i December månad 1870 till åtskilliga personer försålt särskilda slag af spirituösa drycker i mindre parti än femton kannor.
Tvä vittnen (arbetskarlarne Broman och Andersson) berättade sammanstämmande, att Broman den 17 December 1870 på en gång af Hernlund köpt femton kannor bränvin, en och en half kanna konjak och en half kanna punsch.
Hernlund hade förut genom utslag den 7 November 1870 dömts af rådstufvurätten till ansvar för andra resan oloflig bränvinsförsäljning; men detta utslag hade, såsom öfverklagadt, ej vunnit laga kraft, då ifrågavarande mål anhängiggjordes.
Rådstufvurätten yttrade i förevarande mål genom utslag den 13 Mars 1871: att genom afhörda vittnens berättelser Hernlund vore lagligen förvunnen att hafva den 17 December 1870 till vittnet Broman försålt femton kannor bränvin, en och en half kanna konjak och en half kanna punsch; och som 1 § i K. F. angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker af den 21 Maj 1869 uttryckligen stadgade, att bränvin och således ett slag af spirituösa drycker icke finge säljas i mindre parti än femton kannor af annan än den, som dertill vore berättigad; men Hernlund icke i Eksjö förvärfvat sådan rättighet, dömdes, med stöd af 1, 3, 37 och 41 §§ i berörde Förordning, Hernlund, som förut undergått bestraffning för första resan oloflig försäljning af spirituösa drycker jemte
s. 407 Sida 407 i årgången börjar här
fortsättande af samma förbrytelse, att för sådan försäljning andra gången böta 120 rdr och i minuthandelsafgift erlägga 50 rdr, hvilka 170 rdr treskiftades mellan åklagaren, angifvaren och de fattiga i Eksjö.
Hernlund besvärade sig i Göta hofrätt och yrkade upphäfvande af rådstufvurättens utslag, emedan Hernlund icke genom åtalade förfarandet kunde anses hafva brutit emot gällande lag i ämnet. Den konjak och punsch, Hernlund försålt, hade nemligen icke varit annat än med socker förädladt bränvin eller sprit. Om rådstufvurättens tydning af bränvinsförsäljningsförordningen vore riktig, skulle Hernlund ej heller äga rätt att sälja på en gång till exempel sju och en half kanna s. k. finkel och sju och en half kanna distilleradt eller med socker och kryddor tillsatt bränvin. För öfrigt vore att märka, att i tulltaxan bränvin, konjak och punsch m. m. funnos upptagna under den gemensamma benämningen bränvin.
Hofrätten fann, enligt utslag den 5 December 1871, ej skäl att göra annan ändring i rådstufvurättens utslag, än att de Hernlund ådömda böterna nedsattes till 90 rdr.
Om detta utslag förenade sig vice häradshöfdingen Bråkenhielm, assessoren Backman och hofrättsrådet Queckfeldt, hvaremot assessorerna Korsell och Andersson voro skiljaktiga och yttrade: »att då en så beskaffad försäljning som förevarande, enligt desse ledamöters åsigt, destomindre kunde anses vara i K. F. den 21 Maj 1869 förbjuden, som, enligt 37 § i samma Förordning, hvad om minuthandel med eller utskänkning af bränvin stadgats, skulle, med undantag af den i 35 § meddelade föreskrift om bränvinets rening och styrka, gälla äfven för sprit och andra brända eller distillerade, in- eller utländska spirituösa drycker, äfvensom för drycker hvilka vore dermed tillagade, pröfvade bemälde ledamöter rättvist att, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, ogilla åtalet.
Hernlund fullföljde underdånig talan; men vid målets föredragning den 17 April 1872 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Södergren, Cramér, Carleson, Nau-
s. 408 Sida 408 i årgången börjar här
mann, Strandberg och Huss) fann Högsta Domstolen skäl ej vara anfördt, som i hofrättens öfverklagade utslag kunde verka ändring.