Naumanns tidskrift 1872 s. 408

Genom resolution den 14 Juni 1859 bief Anders Månsson af kon:s befallningshafvande i Christianstads län vilkorligen, eller intill dess sig visade huruvida någon till besittningen bättre berättigad sig anmälde, antagen till åbo å kronogatehuset n:o 1 Furuboda i Ahus socken och Gerts härad; hvarjemte kon:s befallningshafvande utfärdade kungörelse om åbos antagande å nämnde krono-lägenhet.

I anledning häraf inkommo förklaringar dels från öfverjägmästaren i länet och dels från Yngsjö byemän. I begge bestreds Anders Månssons antagande till åbo å lägenheten, af öfverjägmästaren på den grund att lägenheten skulle utgöra en del af ett under kronans vård varande, Yngsjö by tillhörigt flygsandsfält, och af byemännen derföre att lägenheten vore byns gemensamma tillhörighet, till hvilken Anders Månsson icke hade vidare rättighet än som kunde härledas deraf, att byemännen medelst kontrakt den 2 Juli 1827 antagit hans fader Måns Nilsson till skogvaktare, med rätt att i denna egenskap få bebo lägenheten, samt efter dennes död tillåtit först hans enka och sedermera Anders Månsson att, emot fullgörande af vissa vilkor, innehafva lägenheten. I sammanhang härmed företedde byemännen utdrag af handlingarne rörande laga skifte i Yngsjö by åren 1834 och 1835, upptagande jemväl »Furubodalyckan», inrösningsjord, 7 tunland 11,2 kappland i areal.

Genom utslag den 25 Oktober 1860 utlät sig landshöfdingeembetet, att ehuru Anders Månsson bestridt äktheten

s. 409 Sida 409 i årgången börjar härKopiera citering

af de utaf byemännen företedda handlingar, blef likväl, enär han icke i ringaste mån styrkt, att vare sig hans moder och broder eller någon af hans förfäder haft rätt att öfver åboskapet till lägenheten disponera, hans berörda anspråk lemnadt utan afseende.

Häröfver anfördes besvär hos kammarkollegiet dels af dess advokatfiskalsembete och dels af Anders Månsson. Dessa besvär pröfvades af kollegiet i sammanhang med väckt och af landshöfdingeembetet genom kollegiets pröfning understäldt utslag af den 23 Augusti 1861 afgjord fråga om lägenhetens skattläggning. Och hade kollegiet i begge dessa mål meddelat utslag den 23 Oktober 1865 af innehåll: att enär lägenheten vore upptagen såsom kronans uti 1671-års jordrefningsprotokoll; men Yngsjö byemän, ehuru icke utredt blifvit att kronan efter nämnde tid afhändt sig äganderätten, likväl påstått denna rätt sig tillhöra, hvilket påstående det tillkomme icke administrativ myndighet utan domstol att pröfva; alltså och då, förr än ändtligt beslut derom blifvit meddeladt, fråga om lägenhetens skattläggning och disposition för kronans räkning icke kunde till afgörande företagas, fann kollegiet skäligt att till all kraft och verkan upphäfva landshöfdingeembetets utslag den 25 Oktober 1860 och den 23 Augusti 1861; hvarjemte åt advokatfiskalsembetet uppdrogs att emot Yngsjö byemän i laga ordning anhängiggöra den talan, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Detta utslag vann laga kraft; hvarpå kammaradvokatfiskalsembetet efter stämning å Anders Månsson, såsom innehafvare af en del utaf lägenhetens ägor, jemte bymännen, till Gerts häradsrätt yrkade: att som jordeböckerna från 1658 till 1673 såsom öde kronohemman med åsatt ränta upptoge 1/2 mantal Förrebo eller Fyrebo inom Maglehems socken i Gerts härad, hvilket hemman, sedan detsamma vid 1671-års jordrefning befunnits vara af sand så förderfvadt, att det icke aktats högre än ett gatehus, i 1674 och påföljande årens jordeböcker upptagits såsom gatehus utan ränta och i 1825-års jordebok såsom kronotorp, äfvensom från 1713 i jordeböckerna öfverfördt till Åhus socken, samt

s. 410 Sida 410 i årgången börjar härKopiera citering

vid särskilda den 2 Juni 1864 hållna undersökningar, såväl af behörig landtmätare, som af kronofogden och häradsskrifvaren i orten, jemte två nämndemän, vore genom jemförelse af kartor och handlingar utrönt, att den af Anders . o

Månsson innehafda lägenheten Furuboda i Ahus socken utgjorde en del af förenämnda ödehemmanets ägor, och att anledning icke funnes till antagande att samma lägenhet vore inbegripen i den skogsmark, som tilldömts Yngsjö byemän genom Gerts häradsrätts utslag den 11 Mars 1782, på grund hvaraf byemännen ansett lägenheten vara dem tillhörig; det måtte, enär berörda utslag och protokollen i målet icke omförmälde lägenheten Furuboda, ehuru densamma enligt kartor med beskrifningar alltid haft egna ägor, samt kronan aldrig afhändt sig äganderätten dertill, nämnde lägenhet förklaras vara kronans tillhörighet och böra till dess disposition i laga ordning afträdas.

Anders Månsson anmälde sig såsom mellankommande part, under yrkande att besittningsrätten till lägenheten måtte varda honom tillerkänd. Han åberopade de skäl, advokatfiskalsembetet anfört, och dessutom Kongl. påbudet den 19 December 1683 derom, att allt som icke kunde med goda skäl bevisas i egentlig mening tillhöra någon gård, by, socken eller härad såsom ett dess bonum, måste anses vara konungens och kronans enskilda egendom; och enär Anders Månssons rätt att, såsom förste och ende sökande, få upptaga ifrågavarande ödeshemman vore obestridlig enligt Kongl. Brefvet den 16 November 1752 och K. Förordningen den 24 September 1766, yrkade Anders Månsson att det ifrågavarande âbolediga hemmanet måtte anses och förklaras vara en Kongl. Maj:ts och kronans ödeliggande egendom, till hvars upptagande Anders Månsson vore ovilkorligen berättigad.

Byemännen bestredo advokatfiskalsembetets och Anders Månssons påståenden. I tvist emellan Kongl. Maj:t och kronan samt byemännen hade häradsrätten redan genom sitt den 11 Mars 1782 meddelade utslag ogillat kronoombudets påstående, att den så kallade Furuskogen på utmarken vore en kronopark, samt förklarat densamma vara Yngsjö by till-

s. 411 Sida 411 i årgången börjar härKopiera citering

hörig och således böra, likasom öfriga utmarken, komma till laga delning emellan samtlige byemännen. Likaledes hade Kongl. Maj:t genom dom den 16 November 1840 ansett byemännens äganderätt vara genom häradsrättens nämnda utslag bestämd. Slutligen utmärkte Yngsjö bys under åren 1833 och 1834 upprättade skifteskarta, att äfven lägenheten Furuboda innefattades i det område, som afsåges i häradsrättens och Kongl. Maj:ts berörda beslut.

Det syntes byemännen icke vara tillräckligt ådagalagdt, att omtvistade lägenheten vore densamma som det fordna hemmanet Furuboda. Detta hemman hade enligt de äldsta jordeböckerna stått uppfördt under Maglehems socken i Gerts härad; hvaremot ifrågavarande lägenhet låge i Ahus socken, Willands härad. Att hemmanet efter år 1687 blifvit i jordeböckerna öfverflyttadt från Maglehems till Åhus socken, vore blott ett antagande, utan någon sorts bevisning. Mera troligt vore det, att hemmanet, som jemte angränsande hemmanen Friseboda och Perstorp, äfven i Maglehems socken, legat i ödesmål, hade sina ägor sammanblandade med dessa hemmans och kanske äfven med hemmanet Olseröds samt sålunda försvunnit ur jordeböckerna såsom obefintligt, äfvensom att den närvarande lägenheten Furuboda inom Ahus socken i en senare tid anlagts och fått detta namn. Detta syntes åtminstone framgå deraf, att i 1713-års jordebok hvarken under Maglehems eller Åhus socken vore uppfördt något hemman eller lägenhet med namnet Furuboda; men inom, hemmanet Frisebodas närvarande område funnes verkligen en lägenhet med namnet Furuboda, bebodd af en skogvaktare Hirsch.

Parterna utvecklade vidare å ömse sidor deras talan samt företedde åtskilliga kartor med beskrifningar äfvensom andra handlingar, af hvilka inhemtades, bland annat: att sedan vid en den 26 Juni 1781 företagen landtmäteriförrättning i och för delning af Yngsjö bys skog och utmark vederbörande krono-ombud förmenat, att den s. k. Furuskogen på utmarken vore en kronopark, deri bymännen icke kunde få del, Gerts häradsrätt genom utslag den 11 Mars 1782,

s. 412 Sida 412 i årgången börjar härKopiera citering

som ostridigt vunnit laga kraft, ogillat detta påstående och förklarat Furuskogen vara Yngsjö by tillhörande och således böra, på sätt som öfrige utmarker, komma till laga delning emellan jordägarne och hemmansinnehafvarne ; att under det sedermera i byn företagna laga skifte samtlige delägarne i vederbörande krono-ombuds närvaro genom skriftlig förening den 16 April 1833 öfverenskommit, att till allmän plats skulle uttagas skogvaktarehuset med den jord, som dertill lydde och benämndes med uråldriga namnet Furuboda; att sedan derefter allmän åklagare vid häradsrätten yrkat ansvar å samtlige byemännen för det de i Furuboda flygsandsplantering år 1834 eller 1835 skulle nedhuggit 181 stycken furuträd, och fråga i anledning deraf uppkommit huruvida ej byemännen till samma plantering hade äganderätt, delägarne vid sammanträde under laga skiftet beslutat, »att den s. k. Furuboda-lyckan samt Strätet under litt, bp, bq, br, bs och bt samt litt, bu, detta senare beläget vid ån, som löpte förbi Ahus intill s. k. Espet, skulle ingå i delningen med kärren och upplandningarne, men att i händelse förenämnde Furuboda-lyckan och Strätet under förut åberopade litt, tilläfventyrs, i anledning af den äganderättsfråga emellan Kongl. Maj:t och kronan samt Yngsjö bymän, hvilken vid domstol vore anhängiggjord, blefve de senare på ett eller annat sätt frånvunna, de hemmansägare, hvilka i sina skiften erhölle desse ägor, skulle tilldelas lika jemngod jord efter uppskattning af byns till samfäldt bruk från delningen undantagna torfjord»; att i berörde äganderättstvist, i hvilken å Kongl. Maj:t och kronans vägnar yrkats, att dispositionsrätten öfver Furuboda skog med hvad dit hörde måtte byemännen frånkännas, hofrätten genom dom den 21 Juni 1839 sig utlåtit och emedan häradsrätten i dess den 11 Mars 1782 meddelade utslag, hvarigenom furuskogen förklarats vara Yngsjö by tillhörig, derjemte stadgat, att den ene eller andre icke fick nyttja skogen annorlunda, än på sätt författningarne om flygsandens dämpande tilläte, samt byemännen icke förmått visa, att de sedermera förvärfvat sig annan eller vidsträcktare rätt till berörde skog, än den dem med omförmälde inskränk-

s. 413 Sida 413 i årgången börjar härKopiera citering

ning tillerkända, förklarat, att byemännens dispositionsrätt af Furubodaskogen vore underkastad de förfoganden, som vederbörande embetsmyndigheter för flygsandens hämmande lagligen vidtoge; att hofrättens berörda domsut blifvit af Kongl. Maj:t genom dom den 16 November 1840 faststäldt; att emellertid samtlige byemännen genom ny skriftlig förening öfverenskommit, att den s. k. Furuboda-lyckan jemte det derintill i söder gränsande jord- och ängsstycket, som låg emellan landsvägen och Åhustäppet, å ägokartan samt i delningsbeskrifningen utmärkt med litt, bp, bq, br, bs och bt samt innehållande i rymd sju tunnland 11,2 kappland, skulle jemlikt byemännens öfverenskommelse af den 16 April 1833 och på grund af deras med skogvaktaren Måns Nilsson den 2 Juli 1827 upprättade kontrakt, anslås till lön åt den skogvaktare, åt hvilken byemännen öfverlemnade vården och tillsynen af såväl furuskogen som flygsandsfältet, hvilka båda vore belägna söder om ån; samt att i anledning häraf, berörde lägenhet, hvilken vid skiftet tilldelats hemmanet n:o 4, blifvit genom verkstäldt ägobyte till hela byn upplåten.

Häradsrätten meddelade utslag den 15 Juni 1868: och då icke visadt vore, att den tvist, som blifvit afgjord genom häradsrättens utslag den 11 Mars 1782 och hvarigenom den så kallade Furuskogen blifvit tillerkänd Yngsjö byemän, omfattade ifrågavarande jord, samt Kongl. Maj:ts i målet af Yngsjö byemän åberopade dom den 16 November 1840 endast afsåge bestämmelser för utöfvande af den Yngsjö byemän genom berörde utslag tillerkända rätt till skogen, hvilken då benämndes Furuboda plantering, funne häradsrätten dessa beslut, lika litet som den omständighet att gatehuset n:o 1 Furuboda i jordeböckerna sedan år 1687 upptagits tillhöra Willands härad, kunna i målet inverka och förty lemnade de af Yngsjö byemän i berörda afseende gjorda anmärkningar utan uppmärksamhet; men emedan vid det Yngsjö by åren 1832—1836 öfvergångna och den 24 Maj 1845 behörigen fastställda laga skifte, mot hvilket alltså en i målet företedd år 1712 upprättad karta öfver Furuboda, jemlikt K. Brefvet den 10 December 1799, icke finge äga vitsord, icke, så vidt

s. 414 Sida 414 i årgången börjar härKopiera citering

skifteshandlingarna utvisade, eus blifvit påstådt, att inom skifteslagets till gränserna ostridiga ägoområde funnes någon kronan tillhörig lägenhet, den der till större eller mindre del utgjordes af ödeshemmanet Furubodas ägor, samt vid sådant förhållande den i häfdeförteckningen under benämningen »Furuboda-lyckan» upptagna, fastän, vid jemförelse af berörda karta och skifteskartan, utgörande en del af den jord, som å förstnämnda karta upptagits såsom Furuboda tillhörig, icke kunde anses tillhöra annan utom skifteslaget liggande fastighet och följaktligen icke heller den ifrågavarande; ty och då dertill komme, att någon rubbning i berörda laga skifte icke finge äga rum, pröfvade häradsrätten rättvist ogilla käromålet emot Yngsjö byemän; i följd hvaraf och då Anders Månsson, hvilken anmält sig såsom mellankommande part och dervid först yrkat att han måtte berättigas att tillträda omstämda lägenheten, men sedermera att everldelig frälserätt till lägenheten måtte honom tillerkännas, icke i någon mån styrkt att han lagligen åtkommit äganderätten till oftanämnda jord, den Yngsjö by såsom en byn samfäldt tillhörig lägenhet tillvunnit genom ägoutbyte med hemmanet n:o 4 ett åttondedels mantal derstädes, hvilket vid skiftet fått samma jord sig tillagd, Anders Månssons förenämnda yrkande, för den händelse dermed afsåges att få sig tillerkänd äganderätten dertill, af häradsrätten underkändes; och erfordrades vid sådan pröfning af Anders Månssons talan icke vidare yttrande öfver advokatfiskalsembetets emot honom gjorda instämning.

Vad fullföljdes i hofrätten öfver Skåne och Blekinge af advokatfiskalsembetet och Anders Månsson. Embetet androg: För all äganderätt måste laga fång ligga till grund, och der den ej grundades på arf, skifte, köp, gåfva eller pant, och ej heller urminnes häfd åkommit, der vore den påstådda äganderätten olaglig. Nu vore ådagalagdt, att lägenheten Furuboda utgjorde en del af det fordna ödeshemmanet Furuboda n:o 1, som vid 1671-års jordrefning var af flygsand så förderfvadt, att det ej aktades högre än ett gatehus, och sedermera, i följd häraf, i jordeboken upptagits

s. 415 Sida 415 i årgången börjar härKopiera citering

utan ränta och tionde. Yngsjö byemän hade ej visat att de genom laga fång förvärfvat äganderätt till lägenheten. Urminnes häfd kunde ej heller åberopas, då flera, tid efter annan upprättade kartor och handlingar bestyrkte kronans äganderätt till hemmanet och dess öfvergång till en blott lägenhet, som småningom förminskats till dess nuvarande odlade område. I den vid häradsrätten företedda, af Th. Jönsson år 1815 upprättade karta benämndes lägenheten uttryckligen »ödeshemmanet n:o 1 Furuboda mark». Men af handlingarna till det år 1836 afslutade laga skifte i Yngsjö by kunde icke synas, att vid nämnde skifte anmälan hos kon:s befallningshafvande gjorts derom, att ett ödeshemman funnes gränsande till skifteslagets ägor, än mindre att någon undersökning derom skett på sätt K. Brefvet den 18 Oktober 1780 föreskrefve. Gällande skiftesstadga bestämde visserligen i 3 §, att laga skifte, hvarå fastställelse meddelats, ej finge rubbas; men detta stadgande borde ej fattas så, som häradsrätten detsamma tolkat, utan på det sätt, att »nytt skifte» ej finge å skifteslagets jord verkställas till någon viss delägares större beqvämlighet, hvilket ock i nämnde § tydligen utsades. Någon förvärfstitel kunde aldrig grundas på ett laga skifte, och kronan borde ej rimligtvis hafva förlorat sin äganderätt till lägenheten genom det enkla faktum att Yngsjö byemän tillvällat sig dispositionsrätten dertill.

På dessa och öfriga anförda grunder yrkades: att, med upphäfvande af häradsrättens utslag, Kongl. Maj:t och kronan måtte förklaras berättigad att orubbad besitta lägenheten Furuboda, och Yngsjö byemän vara skyldiga att återställa den del deraf, som kunde finnas vara inkräktad efter det 1712-års karta upprättades. Denna karta borde nemligen i ett sådant fall, som det förevarande, äga vitsord emot senare storskiften och laga skiften.

Efter slutad skriftvexling fann hofrätten, i dom den 23 Juni 1870, skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i häradsrättens utslag.

s. 416 Sida 416 i årgången börjar härKopiera citering

Advokatfiskalsembetet och Anders Månsson sökte hvar för sig i underdånighet ändring.

Byemännen bestredo ändringssökandet, hvarjemte deras ombud vid muntligt förhör inför nedre revisionen yrkade, att Anders Månssons talan, såsom varande fullföljd af Högsta Domstolens vaktmästare G. Petersson, enligt fullmakt, icke måtte till pröfning upptagas, enär Petersson, jemlikt 15 kap. 3 § Rättegångsbalken, vore oberättigad och obehörig att hos Kongl. Maj:t föra andras talan.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Östergren och Wedberg samt konstituerade revisionssekreteraren Ryding, den sistnämnde föredragande) afgaf underdånigt betänkande den 13 Januari 1872 af följande innehåll: Beträffande svarandens berörda yrkande täcktes Kongl. Maj:t väl finna, att vid anmärkta förhållandet vaktmästaren Petersson, hvilken icke veterligen är Anders Månssons skyldeman, följaktligen måste, på grund af stadgandet i 15 kap. 3 § Rättegångsbalken, anses obehörig att i förevarande sak uppträda såsom ombud; men då den omständigheten att Anders Månsson, hvilken i behörig tid sig inställt och jemväl i öfrigt fullgjort hvad honom enligt meddelad föreskrift ålegat iakttaga för underdånig talans fullföljd, begagnat obehörigt ombud till sin talans utförande, icke lärer lagligen föranleda till förlust af samma talan, torde svarandernas derom framställda påstående varda af Kongl. Maj:t lemnadt utan vidare afseende.

Hvad sjelfva saken anginge, hemställde nedre revisionen, att Kongl. Maj:t, på de af domstolarna anförda skäl och likmätigt grunderna för Kongl. Brefvet den 18 Oktober 1780, måtte pröfva rättvist fastställa det slut, hvari hofrätten genom sin dom stannat.

Saken föredrogs den 7 Februari inför Högsta Domstolen; och beträffande svarandernas yrkande derom, att Anders Månsson, enär han för sin talans utförande hos Kongl. Maj:t begagnat såsom fullmäktig vaktmästaren hos Högsta Domstolen G. Petersson, hvilken i sådan egenskap åtnjöte årlig lön, måtte förklaras sin talan förlustig, funno Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Wretman, Naumann,

s. 417 Sida 417 i årgången börjar härKopiera citering

von Hofsten och Huss) samma yrkande ej lagligen förtjena afseende.

Justitieråden Gramér och Almqvist gillade i denna del nedre revisionens underdåniga betänkande.

I sjelfva saken biföll Högsta Domstolen samma betänkande.

, Kongl. Maj:ts dom utgafs den 27 Februari 1872.