Angående oäkta barns underhåll. Fattigvårdsstyrelses ersättningsanspråk mot fadren.
20 februari 1872
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1872, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,4 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 505–510 i årgången 1872. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Nionde årgången, 1872 i litteraturen — s. 505–510 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 20 Februari 1872»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Genom utslag den 21 Oktober 1856 förpligtade Kållands häradsrätt Jan Daniel Olofsson i Jönslunda, såsom fader till ett af Anna Greta Svensdotter den 5 Juli samma år framfödt oäkta gossebarn, Frans Oskar, att såsom bidrag till samma barns underhåll och uppfostran till barnets moder årligen utgifva 50 rdr, räknadt från barnets födelse till dess det fyllt 15 år eller kunde sig sjelf försörja, hvilken afgift skulle erläggas för första året genast samt sedermera den 5 Juli årligen. Genom utslag den 30 Juli 1870 ålade kon:s befallningshafvande i Skaraborgs län, på ansökning af fattigvårdsstyrelsen i Sunnersbergs socken, fattigvårdsstyrelsen i Lidköping att genast om nämnde gossebarn taga vård i öfverensstämmelse med föreskriften i 6 § af K. Förordningen om fattigvården i riket den 13 Juli 1853.
Derefter stämde Lidköpings fattigvårdsstyrelse, genom sin ordförande J. Sandvall, till 1870-års hösteting med Kållands härad bemälde Jan Daniel Olofsson och, med förmälan att fattigvårdsstyrelsen genom sistberörda utslag blifvit ålagdt
s. 506 Sida 506 i årgången börjar här
jemväl att ersätta Sunnersbergs fattigvårdsstyrelse för hvad som till barnets vård utgifvits, yrkade Olofssons förpligtande att till Lidköpings fattigvårdsstyrelse utgifva det honom genom anmärkta utslaget ådömda uppfostringsbidrag. jemte ränta från de särskilda förfallodagarne, dock med afdrag af 175 riksdaler, som Olofsson till barnets vårdare och morfader Sven Sundvall den 13 December 1856 utbetalt.
Härjemte uppgaf käranden att Anna Greta Svensdotter sedan flera år vore fattighjon i Lidköping, så att fattigvårdsstyrelsen utöfvade målsmanrätt för så väl henne som barnet.
Olofsson bestred käromålet och åberopade till grund för bestridandet en handling af följande innehåll: »Jag undertecknad har träffat en öfverenskommelse med hemmansägaren Jan Daniel Olofsson i Jönslunda att han i barnuppfostringshjelp i det förut domfälda mål med pigan Anna Greta Svensdotter med hennes redan framfödda gossebarn, att Jan Daniel Olofsson skall i ett för allt betala till berörda piga eller hennes fader 175 rdr rgs, som kontant äro betalda; som härmed qvitteras af Trädgårdstorpet den 13 December 1856. Sven Sundvall, med hand i pennan.
Vittnar: S. Jason. Anders Lustig.
Med ofvanstående öfverenskommelse förklarar jag mig nöjd; som försäkras af Trädgårdstorpet den 13 December 1856. Anna Svensdotter med hand i pennan.
Vittnar: S. Jason. Anders Lustig».
Käranden medgaf att berörde aftal blifvit ingånget med Anna Svensdotters fader, som var dömd att betala höga böter för vållande till skogseld; och Anna Svensdotter, inseende fadrens belägenhet, hade ej tvekat att gifva sitt bifall till en summas lyftande på en gång, men förstod ej den list, som dolde sig under uppgörelsen. Genom denna uppgörelse hade såväl hon som hennes fader blifvit försatta i djupaste nöd och nödgats anropa fattigvården om hjelp. Men Olofsson hade icke ägt att, på sätt som skett, uppgöra med Sundvall eller barnets moder; ty domstolen hade ej tillerkänt modren ersättning för det förhållande, hvari Olofsson stod till henne, utan fastmera för att betrygga barnets vård och uppfostran.
s. 507 Sida 507 i årgången börjar här
Att Olofsson träffat aftal med personer, som ej förmått uppfylla sin dervid åtagna förbindelse, vore hans ensak, och derför borde ingen kommun betungas; ingifvande käranden derjemte ett af Anna Svensdotter aflemnadt, af vittnen bestyrkt skriftligt förklarande, att hon aldrig afsagt sig den barnuppfostringshjelp, som Olofsson ålagts till henne betala, men väl gillat att hennes fader, som vårdat barnet, skulle på en gång få uppbära 175 rdr, samt att, om hennes medgifvande blifvit annorlunda uppfattadt, hon, som ej vore skrifkunnig och således ej förstått hvad som i öfverenskommelsen inflickats, deremot protesterade, helst hon från barnets födelse varit utfattig och oförmögen att det utan fosterlönen försörja.
Häradsrätten yttrade i utslag den 20 December 1870: att emedan ostridigt vore, ej mindre att Anna Greta Sundvall numera saknade tillgång att bidraga till bemälde barns vård och underhåll, än äfven att i följd deraf fattigvårdsstyrelsen i Lidköping, inom hvilken stad Anna Greta Sundvall nu vore boende, genom behörig myndighets beslut förklarats skyldig att om barnet draga försorg; ty och då vid sådant förhållande fattigvårdsstyrelsen, jemlikt 7 § 1 mom. af K. Förordningen den 13 Juli 1853, angående fattigvården i riket, ägde utöfva målsmansrätt öfver barnet; fördenskull och som den af Jan Daniel Olofsson åberopade, af Anna Greta Svensdotter och hennes fader Sven Sundvall godkända öfverenskommelse den 13 December 1856, enligt hvilken Jan Daniel Olofsson skulle, i stället för ifrågavarande uppfostringsbidrag, betala »i ett för allt» 175 riksdaler, ägt laglig giltighet, såvidt barnets rätt anginge, endast i det fall, som nu ej inträffat, att Anna G-reta Sundvall och Sven Sundvall förmått sjelfva om barnet draga försorg, bifölles stämningspåståendet på det sätt, att Jan Daniel Olofsson förpligtades till fattigvårdsstyrelsen i Lidköping, emot qvitto, genast utgifva ofvannämnda bidrag för tiden från barnets födelse till den 5 Juli 1870 samt framdeles årligen, så länge fattigvårdsstyrelsen bekostade barnets underhåll, jemte sex procent ränta å hvarje hittills upplupet årsbidrag från förfallodagen
s. 508 Sida 508 i årgången börjar här
tills betalning skedde, â hvilken ränta borde afgå bevillning för tiden intill 1861-års slut; dock med rätt för Jan Daniel Olofsson att härifrån ytterligare afdraga de af honom, efter hvad ostridigt vore, den 13 December 1856 erlagda 175 rdr jemte lika ränta derå, som nu sagd vore; och skulle det åligga fattigvårdsstyrelsen i öfverensstämmelse med 9 § i åberopade Förordning, att för medlen redovisa i laglig ordning, der så äskades.
Jan Daniel Olofsson vädjade till Göta hofrätt.
Han erkände sin skyldighet att med det af häradsrätten i dess år 1856 meddelade utslag bestämda årsbidrag godtgöra fattigvårdsstyrelsen för den tid gossen behöft dess understöd, äfvensom för det till Sunnersbergs församling utbetalda belopp; hvarjemte Olofsson företedde intyg af ordföranden i Sunnersbergs kommunalnämnd, att gossen af fattigvårdsstyrelsen i nämnde församling erhållit understöd första gången den 30 Maj 1868, samt att han varit utackorderad från den 16 Juli 1869 till den 13 Oktober 1870, för hvilket Lidköpings fattigvårdsstyrelse ersatt kostnaderna med 76 rdr 5 öre. För den föregående tiden ville Olofsson deremot ej betala något, enär den skriftliga öfverenskommelsen emellan honom samt barnets moder och morfader upphäfde all kraft af 1856-års utslag mot Olofsson för hvarje år, som barnet genom hans åtgörande åtnjutit vård och uppfostran, eller från dess födelse till dess det vid 13 ålder bekom understöd af Sunnersbergs fattigvårdsstyrelse, under hvilken tid dess morfader, enligt bifogadt intyg af denne, vitsordadt af tre grannar, haft gossen i sitt hus samt vårdat, klädt och födt honom försvarligt.
Fattigvårdsstyrelsen, som bestred hvad Olofsson anfört och yrkade fastställelse af häradsrättens utslag, anförde dervid: att då Olofsson ej erlagt hvad han blifvit dömd att till barnets underhåll och uppfostran betala, det bristande beloppet borde komma barnet genom dess målsman till godo. Gossen, som hade fått gå omkring i bygden att tigga eller stjäla sitt uppehälle, var fullkomligt varvårdad då Sunnersbergs socken tog honom om hand. För att kläda gossen,
s. 509 Sida 509 i årgången börjar här
gifva honom tillfälle att gå i skolan samt skaffa honom god värd hade fattigvårdsstyrelsen årligen måst utbetala vida mer än det årsbidrag, som Olofsson vore ålagdt att utgifva; och fattigvårdsstyrelsen måste ännu många år fortfara med dessa kostnader, om gossen skulle kunna blifva en nyttig samhällsmedlem. Olofsson vore en förmögen man, men gossens moder deremot fattighjon.
Hofrätten meddelade dom i saken den 23 Juni 1871: Enär bestämmelserna i häradsrättens utslag den 21 Oktober 1856, angående skyldighet för Jan Daniel Olofsson att lemna Anna Greta Sundvall visst årligt bidrag till underhåll och uppfostran af ifrågavarande barn, icke kunde göras emot Jan Daniel Olofsson gällande; men Jan Daniel Olofsson vid det förhållande att Anna Greta Sundvall vore urståndsatt att bidraga till barnets försörjning, jemlikt 1 §iK. Förordningen angående fattigvården i riket, vore pligtig att ensam om barnet draga försorg; alltså pröfvade hofrätten lagligt, med ändring af häradsrättens utslag, på det sätt bifalla fattigvårdsstyrelsens påstående, att Jan Daniel Olofsson förpligtades att till fattigvårdsstyrelsen gälda dels de 76 rdr 5 öre, som af nämnde styrelse för barnets underhåll utbetalts till Sunnersbergs socken tillika med fem procet ränta derå från stämningsdagen, dels ock hvad fattigvårdsstyrelsen ytterligare utgifvit och nödgades utgifva för barnets nödvändiga vård och försörjning; dock finge den Jan Daniel Olofsson sålunda ådömda betalningsskyldighet ej utsträckas utöfver hvad honom genom häradsrättens utslag blifvit ålagdt utgifva.
Från detta beslut, hvarom hofrättsrådet von Sydow samt assessorerna Uggla och Bergius förenade sig, var assessoren Ekermann i så måtto skiljaktig, att han ansåg Jan Daniel Olofsson icke kunna nu förpligtas att till fattigvårdsstyrelsen återgälda hvad styrelsen framdeles till barnets underhåll kunde komma att utgifva.
Sandvall, å fattigvårdsstyrelsens vägnar, sökte i underdånighet ändring.
Medelst underdånigt betänkande den 5 Januari 1872 hemställde nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius,
s. 510 Sida 510 i årgången börjar här
Östergren och Fâhrœus, den sistnämnde föredragande) att Kongl. Maj:t mätte finna skäl icke vara anfördt, som i hofrättens öfverklagade dom kunde verka ändring.
Saken föredrogs den 24 i nyssnämnde månad inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Cramér, Carleson, Wretman, Naumann, von Hofsten, Lagerstråle och Strandberg) hvarvid Högsta Domstolen biföll nedre revisionens betänkande. ’
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 20 Februari 1872.