Naumanns tidskrift 1872 s. 542

På grund af konungens befallningshafvandes i Upsala län förordnande, tilltalade kronofogden Carl Rudolf Lindh, å tjenstens vägnar, vid Films och Dannemora tingslags häradsrätt fältskären Wilhelm Oskar Svanbeck i Risby för det han skulle hafva obehörigen biträdt vid bruksarbetaren Noach Petterssons vid Tobo bruk hustru Anna Sofia Skoglunds förlossning och dervid användt skarpt instrument.

Anna Sofia Skoglund afled den 31 Mars 1869. Hennes och hennes fosters lik förvarades i hemmet till den 11 April, då de begrofvos. Den 29 April verkställdes af provincialläkaren Lundblad obduktion å liken omedelbart efter det de blifvit ur grafven upptagna. Under rubriken species facti fanns i obduktionsprotokollet upptaget: att Anna Sofia Skoglund, som skulle haft svag helsa och späd kroppsbyggnad, var, då hon afled, 39 år gammal; att hon förlöstes första gången i November 1866 med tång och efter långvarigt förlossningsarbete; att hon sommaren år 1868 genom naturens egen åtgärd förlösts från ett ofullgånget och macereradt foster, hvarefter hon lidit af åtskilliga krämpor och

s. 543 Sida 543 i årgången börjar härKopiera citering

haft svårt att gå; att sedan på aftonen den 27 Mars 1869 Anna Sofia Skoglunds förlossningsarbete börjat, och barnmorskan Anna Augusta Hägglund på aftonen ankommit till Skoglunds bostad, Hägglund, då värkarne fortfarit, men modermunnen det oaktadt icke utplånats, utan isynnerhet till höger ett tjockt segment qvarstått, yrkat, att läkare måtte tillkallas, med anledning hvaraf bud skickats till distriktsläkaren Rogstadius, hvilken dock i anseende till sjuklighet varit förhindrad att tillstädeskomma; att, efter det Skoglund uppgifvit sig icke längre känna fostrets rörelse, barnmorskan Hägglund på eftermiddagen den 29 Mars gjort försök att anlägga tång och för sådant ändamål infört venstra tångskeden fullständigt, men, då den högra skeden endast till en del kunnat införas, genast åter uttagit tången; att då icke förmärkts någon blödning från könsdelarne; att sedan Svanbeck och f. d. barnmorskan Söderlund på aftonen den 29 Mars ankommit till stället, Svanbeck kl. 11 på aftonen gifvit Skoglund borax, hvarefter värkarne något ökats; att den 30 Mars, då modermunnen ännu icke fullt utplånats till höger, men fostrets hufvud passerat något ned i bäckenet och stått högt med pilsömmen i tvärvidd, barnmorskan Hägglund på Svanbecks inrådan gjort ett nytt försök att anlägga tången, hvarvid begge skedarne införts, men snart åter utdragits, enär de till följd af sned ställning icke kunnat låsas; att derpå Svanbeck försökt anlägga tången och infört högra skeden, men, i anledning deraf att han icke lyckats införa jemväl den venstra skeden, snart afstått från sitt försök; att blödning från genitalia derpå inträdt; att Svanbeck derefter infört den saxformiga trepanen temligen långt öfver låset, till en början skyddad af fingrarna, samt med trepanen verkställt borrande rörelse, utan att dock öppna saxen; att blödningen eller smärtan för qvinnan icke tycktes blifva i följd af denna åtgärd större än förut; att sedan trepanen uttagits, qvinnan förts till sängs och var i början mycket svag, men blef bättre; att kl. 3e. m. den 30 Mars förlossningen fullbordats genom naturens egen hjelp och att barnet var dödt vid framkomsten; att Skoglund blef

s. 544 Sida 544 i årgången börjar härKopiera citering

sämre på aftonen, yrade något, var mycket törstig och ej sof på natten samt kände sig mycket beklämd öfver bröstet; samt att Skoglund afled vid middagstiden den 31 Mars och att omedelbart efter döden hennes buk var mycket uppsvälld.

Vid obduktionen å Skoglunds döda kropp befunnos de yttre blygdläpparne starkt ansvällda och deras insida starkt injicierad med blod, ytan rödgrå med mörka, nästan svarta fläckar. Nymphæ visade ett liknande utseende; och den högra hade ett hål så stort, att ett finger ledigt kunde införas i detsamma. Moderslidan var vid och slapp med samma utseende som blygdläpparna. Ett stycke af ägghinnorna låg löst i densamma. Lifmoderns väggar voro af olika tjocklek från 1 till 1/2 tum. Ett betydligt parti af lifmodern hängde fritt ned i vagina, största delen till höger om midtellinien, hvilket parti var betydligt lacereradt och bloddränkt i väfnaden, hvarjemte å detsamma funnos två större hål, ett så stort, att fyra fingrar deri kunde införas, och ett annat lemnade rum för två fingrar. Moderslidans slemhinna var i allmänhet starkt injicierad, och på några ställen förekommo blodutådringar under densamma.

I obduktionsprotokollet omförmäldes jemväl, att barnmorskan Hägglund upplyst, det Svanbeck skulle »ett pargånger» gjort försök att med handen gå förbi fostrets hufvud för att kunna fatta detsamma och på sådant sätt extrahera fosterkroppen.

I sitt afgifna utlåtande yttrade doktor Lundblad: Det långsamma förloppet vid förlossningen syntes hafva varit beroende dels på qvinnans svaga krafter, hvaraf följden blifvit, att värkarne, ehuru täta, dock icke haft den för fostrets utdrifvande erforderliga styrka, i sammanhang hvarmed borde anföras det förhållande, att nedersta lifmodersegmentet länge qvarstått tjockt och oeftergifligt; dels på en om ock ringa förkortning af bäckenets tvärvidd i förening med fosterhufvudets ovanliga storlek. Ett förlängdt förlossningsarbete medförde vådor såväl för modern som barnet. I förevarande fall vore dock hufvudsakliga anledningen till döden att söka i de betydande skador, som liköppningen visat förefinnas i

s. 545 Sida 545 i årgången börjar härKopiera citering

lifmoderns nedre segment och hvilka skador utan tvifvel tillkommit genom ett ovarsamt införande af förlossningstången. I fråga om sättet huru de ifrågavarande læsionerna medfört döden, vore det två omständigheter, vid hvilka synnerligt afseende borde fästas, nemligen den blödning, som uppgifvits hafva inträdt efter de operativa ingreppen och hvilken, att döma efter den tydliga blodbristen i liket, icke varit obetydlig, samt den menliga inverkan, dessa skador öfvat på nervsystemet. Såsom en ytterligare i detta senare afseende skadligt inverkande omständighet måste anmärkas fältskären Svanbecks försök att, sedan fosterhufvudet redan stod i bäckenringen, intränga med handen i lifmodern, hvarvid väfnaderna nödvändigt måste utsättas för en högst farlig tryckning och uttänjning.

Svanbeck yttrade: Eftermiddagen den 29 Mars hade f. d barnmorskan Söderlund, som biträdt vid Skoglunds första förlossning, fått anmodan att äfven nu biträda vid Skoglunds förlossning; och Söderlund, som rådfört sig med Svanbeck i frågan, hade förklarat sig villig resa till Skoglunds bostad först efter det Svanbeck lofvat åtfölja Söderlund. Vid ankomsten den 29 Mars hade, vid af Söderlund och Svanbeck anställd undersökning å Skoglund, fostret funnits liggande i öfre bäckenet, starkt tryckande mot modermunnen, hvilken var 1‘/2—13/4 tum öppnad, men hård och svullen på ena sidan. Skoglund hade icke krystvärkar, men svåra sidvärkar och pulsen slog 120—140 slag i minuten. Sedan under loppet af den 30 Mars såväl barnmorskan Hägglund som Svanbeck gjort fåfänga försök med förlossningstången, hade Svanbeck uppmanat Hägglund att verkställa operationen med förlossningssaxen, hvilket hon dock »tvärt nekat», emedan hon icke ansett sig dertill skicklig; men emedan Svanbeck ansett sig »dertill vuxen», hade han »i nödens stund» användt förlossningssaxen; och dervid hade han, som förr med framgång begagnat dylikt instrument, ej begått någon oförsigtighet. Emellertid och då instrumentalförlossningen icke lyckats, hade Svanbeck anmodat vederbörande att efterskicka

Tidskrift för lagstiftning etc, 9:de årg. 35

s. 546 Sida 546 i årgången börjar härKopiera citering

doktor, hvilket ock genast ägt rum. För öfrigt ville Svanbeck hafva anmärkt, dels att det förefölle honom »temligen oförklarligt», att lifmoderns nedre del skulle blifvit af honom genomstungen; dels att fostret befunnits vara dödt redan tidigt på natten till den 30 Mars och således innan Svanbeck användt några instrumenter. För sin del ansåge Svanbeck det Skoglunds död varit en följd af det utmattade tillstånd, hvari Skoglund kommit derigenom att barnmorskan Hägglund redan den 29 Mars och före Svanbecks ankomst i otid oförsvarligt användt instrumenter samt måhända äfven deraf att qvinnans skötsel efter förlossningen temligen vårdslösats.

Mot obduktionsprotokollet och det deri afgifna utlåtande anmärkte Svanbeck, att då Skoglund varit af särdeles svag kroppsbyggnad och, efter de två föregående barnsängarne, sjuklig och haft svårt att gå, samt nu först på femte dygnet efter barnbördsplågornas början genom naturlig förlossning, utan särdeles smärta eller blödning, blifvit fostret qvitt, det icke vore antagligt att hon ljutit döden genom de långt förut gjorda försöken med instrumentalförlossning; att fosterhufvudet varit ovanligt stort och modermunnen trång, hvarföre bristningarna i underlifvet lika lätt kunnat uppkomma genom den naturliga förlossningen; att blödningen uppgått till två, högst tre jumfrur och således icke kunnat vara dödande; att Svanbeck icke, sedan fosterhufvudet stått i bäckenringen, inträngt med handen i lifmodern, utan först den 30 Mars vid middagstiden med två fingrar undersökt qvinnan och då funnit fostret vara nära framme, samt uppmanat barnmorskan Hägglund att verkställa förlossningen, hvilket äfven skett; att det vore besynnerligt om qvinnan dött af de små skadorna i underlifvet och den ringa blödningen, då icke den ringaste inflammation förefunnits; hvaremot det icke vore ovanligt att qvinnor doge i barnsäng, utan att instrumenter begagnats ■—. särdeles då de voro så svaga som Skoglund och haft så många dygns plågor; att det vore svårt att bestämma, huruvida de skador, som anmärkts på en för omkring en månad sedan död kropp, tillkommit med hvasst instrument eller icke, och än svårare att, då vid en förloss-

s. 547 Sida 547 i årgången börjar härKopiera citering

ning flera kort efter hvarandra användt instrumenter, bevisa, att just en af dem gjort skadan och vållat döden; samt att barnmorskan Hägglund första gången i otid användt instrumenter, emedan barnet då ännu varit vid lif, hvilket åter icke varit händelsen vid det andra försöket till instrumentalförlossningen, som 'verkstälts på Skoglunds enträgna begäran.

Åklagaren åberopade såsom vittne i målet barnmorskan Hägglund; men Svanbeck bestred bifall härtill, enär Hägglund dels vore angifverska i målet, dels ock, såsom den der sjelf vid ifrågavarande förlossning begagnat instrumenter, af sitt vittnesmål kunde vänta nytta eller skada.

Genom beslut den 9 Juni 1869 yttrade häradsrätten: att som vid det förhållande att, enligt hvad obduktionsprotokollet utvisade, barnmorskan Hägglund jemte Svanbeck verkställt de vid förlossningen med instrumenter företagna operationer, uppenbart vore, att Hägglund lika väl som Svanbeck kunnat vara vållande till Skoglunds och hennes fosters död, samt Hägglund följaktligen af målets utgång kunde vänta nytta eller skada, förklarades hon, jemlikt 17 kap. 7 § Rättegångsbalken, jäfvig att i målet vittna.

I målet hörde vittnen berättade, att Skoglund insjuknat den 27 Mars på aftonen och att Hägglund samma afton ankommit. Den 28 Mars hade Skoglund behandlats med varma dukar och insprutningar. Natten till den 29 hade doktor Rogstadius efterskickats, men varit förhindrad att ankomma och tillrådt Hägglund att använda instrumenter vid förlossningen. På morgonen den 29 hade Hägglund gjort försök med tång, men icke lyckats förlösa barnet, efter hvilken operation obetydlig blödning uppstått. På eftermiddagen hade Svanbeck och f. d. barnmorskan Söderlund på anmodan infunnit sig. Den 30 hade först Hägglund och derpå Svanbeck gjort misslyckade försök att med tång uttaga barnet. Ett vittne hade iakttagit, att Svanbeck derefter försökt att med handen utfå fostret, hvilket dock jemväl misslyckats. Sedermera hade på Svanbecks tillsägelse läkare genast efterskickats. Efter försöken med instrumenterna hade enligt

s. 548 Sida 548 i årgången börjar härKopiera citering

två vittnens utsagor blodflöde uppkommit, så att på golfvet uppstått en blodfläck af en qvadratfots yta. KL 2 e. m. hade fostret sjelfmant afgått, hvarvid icke någon ovanlig blödning ägt rum. Efter instrumenternas begagnande hade Skoglund blifvit så matt, att hon knappt förmått tala, och klagat öfver lidande i bröstet och hela kroppen. Den 31 Mars kl. 2 e. m. hade Skoglund stilla aflidit.

Barnmorskan Söderlund berättade, att hon närvarit endast den 29 Mars och att hon och Svanbeck hvardera med en à två fingrar en gång undersökt qvinnan, dervid fostret befunnits liggande framstupa och modermunnen varit ej tillräckligt öppen och på ena sidan mycket hård, svullen och krampaktig. För öfrigt förklarade Söderlund: att om instrumenter användts innan modermunnen blifvit tillräckligt öppen, skada å lifmodersegmenterna ovilkorligen måst ske, hvaremot, sedan modermunnen tillräckligt utplånats, instrumenterna kunnat införas utan att tillfoga segmenterna någon skada.

Åklagaren och Svanbeck lemnade vittnesberättelserna utan anmärkning.

Genom utslag den 8 April 1869 befriade häradsrätten Svanbeck från all påföljd af åtalet.

Åklagaren besvärade sig i Svea hofrätt och yrkade, att enär sådana omständigheter icke mot barnmorskan Hägglund förekommit att hon bort förklaras jäfvig att i målet vittne bära, hon måtte varda såsom vittne hörd, och förty målet för ny behandling till häradsrätten återförvisas.

I skrifvelse till sundhetskollegiet anhöll hofrätten, att kollegiet måtte meddela yttrande, om de vid besigtningen å Skoglunds lik iakttagna skador å hennes lifmoder varit i och för sig af dödande beskaffenhet eller om skadorna blifvit dödsorsak endast i förening med omständigheter, de der utan gerningsmaunens skuld tillkommit, eller om hennes död varit orsakad af det utmattade tillstånd, hvari hon efter födseln sig befunnit, och huruvida detta tillstånd varit framkalladt af den behandling, hon undergått; om berörda skada å hennes lifmoder kunde anses hafva uppkommit under användande af förlossningstången eller den saxformiga trepanen;

s. 549 Sida 549 i årgången börjar härKopiera citering

samt om, med afseende â hvad som blifvit upplyst angående de särskilda försök, som af barnmorskan Hägglund och Svanbeck å olika tider vidtagits att använda förlossningstången, och deraf uppkommande blödningar, skadorna kunde anses hafva uppkommit under barnmorskan Hägglunds eller Svanbecks förlossningsförsök.

Kollegiet svarade: att Skoglunds den 31 Mars 1869 timade död varit en följd af kraftuttömning, orsakad genom en samverkan af blodförlust samt den långsamma och svåra förlossningen; att ehuru det alltså icke kunde antagas, att de vid besigtningen och liköppningen å Skoglunds döda kropp iakttagna skador å hennes lifmoder varit i och för sig af dödande beskaffenhet, dessa skador och den blodförlust, som af dem vållats, bestämdt medverkat till och påskyndat hennes död; att det icke funnes anledning antaga hvarken att ifrågavarande skador å Skoglunds lifmoder eller den inträffade blodförlusten uppkommit under eller i följd af förlossningstångens användande och således icke under barnmorskan Hägglunds försök att förlösa barnaföderskan; att det deremot vore antagligt att den af Svanbeck begagnade saxformiga trepanen åstadkommit merberörda skador å lifmodern, ehuru Svanbecks åtgärd att, efter instrumentets fåfänga användande, göra försök »att med handen få ut fostret» torde i någon mån hafva ökat skadornas vidd.

I utslag den 9 Juni 1870 yttrade hofrätten: att då med afseende å hvad sundhetskollegiet i sitt utlåtande andragit barnmorskan Hägglund icke af hvad i målet ditintills förekommit kunde anses af dess utgång vänta nytta eller skada och hon således, der annat laga jäf ej mötte, vore oförhindrad att såsom vittne i målet höras, blef, med undanrödjande af häradsrättens beslut, målet visadt åter till häradsrätten, som hade att uppå anmälan detsamma åter företaga och dermed vidare lagligen förfara.

I anledning häraf anmälde åklagaren målet hos häradsrätten till ny handläggning och yrkade, att barnmorskan Hägglund måtte varda såsom vittne hörd, hvilket åter Svanbeck på redan anförda skäl fortfarande bestred.

s. 550 Sida 550 i årgången börjar härKopiera citering

Medelst beslut den 30 Augusti 1870 yttrade häradsrätten, att emedan hofrätten genom dess utslag den 9 Juni 1870 förklarat Hägglund af hvad i målet dittills förekommit vara oförhindrad att såsom vittne deri höras; ty och som Svanbeck icke ens gittat uppgifva, mindre styrka, någon emot Hägglund förekommande, i målet förut icke pröfvad omständighet, på grund hvaraf hon kunde anses af sakens utgång vänta nytta eller skada; alltså och då annat laga jäf icke blifvit anfördt, funne häradsrätten sig icke, emot hofrättens berörda utslag, kunna å den af Svanbeck emot Hägglund framställda jäfsanmärkning fästa afseende.

Barnmorskan Hägglund hördes derefter och berättade : att sedan Skoglund redan natten till den 26 Mars insjuknat, Hägglund hemtats och kommit till hennes bostad på aftonen den 27 Mars; att Skoglund, som uppgifvit, att hon under hela sitt hafvandeskap varit klen och dålig, hade då endast svaga värkar; att då Skoglunds tillstånd försämrats, Hägglund natten till den 29 Mars skickat bud efter bruksläkaren Rogstadius, hvilken varit hindrad att komma, men skriftligen tillstyrkt Hägglund att anlita tång; att enär Skoglund allt mer försämrats, vittnet förmiddagen den 29 Mars anlagt venstra tångskeden och sökt införa äfven den högra, men, då detta ej lyckats, åter uttagit tången; att under eller omedelbart efter detta försök någon blödning icke förmärkts; att, sedan vittnet föreslagit att efterskicka vederbörande distriktläkare, men detta afrådts, enär han skulle vara bortrest, bud i stället skickats efter barnmorskan Söderlund, hvilken ock på aftonen den 29 Mars anländt i sällskap med Svanbeck; att dessa begge undersökt Skoglunds tillstånd och blifvit ense derom att man borde afvakta modermunnens fullkomliga utplånande, innan försök med instrumenter gjordes; att Söderlund åter hemrest, men Svanbeck stannat qvar och nästan oafbrutet hela natten till den 30 uppehållit sig hos Skoglund samt låtit henne intaga borax, hvarefter värkarne något ökats; att Svanbeck den 30 kl. 7 på morgonen åter undersökt Skoglund och yttrat afsigt att begagna tången, hvilket ock vittnet, ehuru modermunnen ej varit fullt

s. 551 Sida 551 i årgången börjar härKopiera citering

utplånad, likväl, i anseende till för handen varande omständigheter och Skoglunds egen enträgna begäran, gillat; att sedan Skoglund lagts på en bädd på ett bord och vittnet infört begge förut med olja smorda tångskedarne, men ej lyckats tillåsa dem, vittnet åter uttagit tången; att Svanbeck bedt vittnet undersöka, om genom tångens införande någon förändring skett i modermunnen, men att vittnet ej funnit någon förändring; att under detta försök med tången blödning uppstått från genitalia och fortfarit under den af vittnet gjorda undersökning, hvilken blödning dock varit obetydlig, så att efter undersökningens slut å den med lakan täckta bädden syntes en blodfläck utan blodlefrar af endast ett thefats storlek; att Svanbeck derefter anlagt tången och dervid först infört högra tångskeden i stället för den venstra, samt, då vittnet härpå gjort honom uppmärksam, svarat: »det gör ingen ting», hvarefter, då Svanbeck icke lyckats införa den venstra skeden mera än 3 à 4 tum, han yttrat: »han går icke» och åter uttagit begge skedarne; att vittnet, som iakttagit, att Svanbeck ovarsamt infört högra tångskeden, i det han icke åtföljt tången med fingrarne, jemväl förmärkt, att den hos Skoglund förut uppkomna blödning under Svanbecks berörda arbete synbart ökats, hvaremot Svanbecks försök med att införa venstra tångskeden icke tyckts förorsaka förökad blödning; att blödningen efter tångens uttagande blifvit än starkare, så att blodet börjat smårinna och, från att förut endast hafva fläckat bädden, jemväl nedflutit å golfvet, samt Skoglund, som icke klagat öfver någon särskild smärta, tyckts blifva mera utmattad än förut, hvarföre vittnet till Svanbeck yttrat undran, huru det kunde vara, samt fastat hans uppmärksamhet på den starka blödningen, hvartill dock Svanbeck genmält, att blödningen var så obetydlig, att den ej betydde någonting; att Svanbeck derefter yttrat, att han ville med trepansaxen öppna fostrets hufvud, i anledning hvaraf såväl han, som vittnet sökt göra sig öfvertygade om att. fostret, som före förlossningstångens användande af vittnet visat svaga tecken till lif, sedermera aflidit; att, sedan de härom, trott sig hafva erhållit visshet, Svanbeck infört

s. 552 Sida 552 i årgången börjar härKopiera citering

den saxformiga trepanen, skyddad af hans fingrar, utan att dock vittnet kunde uppgifva huru långt trepanen införts; att Svanbeck derpå, under yttrande, att han påträffat fostrets hufvud, borttagit de fingrar, med hvilka han förut skyddat trepanen,’ och, utan att öppna densamma, utfört högst fyra borrande rörelser, hvarefter han uttagit trepanen under tillkännagifvande, att han trodde, det fostrets hufvud vore sönderborradt; att blödningen från Skoglunds genitalia härunder visserligen fortfarit, men icke blifvit större än förut; att vittnet derefter åter infört sin hand för att söka klämma ihop fostrets hufvud och såmedelst underlätta dess framkomst, men dervid märkt, att det icke lyckats Svanbeck att å fostrets hufvud göra någon öppning med trepanen, hvarföre vittnet börjat misstänka, att Svanbeck möjligen kunnat tillfoga Skoglund någon skada i genitalia; att vittnet icke yppat denna misstanka för Svanbeck eller gjort erinran mot att Svanbeck i likhet med vittnet gjort försök att hopklämma fostrets hufvud för att få hjernan att rinna ut, dervid Svanbeck likväl icke lyckats att införa mera af handen än till tumgrepen; att vittnet »helt ledigt» infört hela sin hand, hvaremot det »gått trögare» för Svanbeck att införa de fyra fingrar, han af sin hand vid omförmälda försök begagnat; att vittnet då icke kommit att tänka på, att Svanbecks försök att införa handen kunnat öka vidden af de skador, som å Skoglunds genitalia förefunnits, likasom vittnet ej heller nu kunde påstå, att sådant deraf bort följa; att Svanbeck endast en gång infört sin hand, och detta i uttryckt afsigt att klämma på fostrets hufvud, men icke att gå förbi detsamma för att såmedelst utdraga fosterkroppen; att dessa förlossningsförsök upptagit en tid af omkring en timma; att Skoglund derunder ej jemrat sig mer än förut, men blifvit märkbart klenare; att hon derefter lagts tillbaka i sin säng, hvarefter blödningen upphört; att vittnet icke kunde vidare uppgifva myckenheten af det från bordet nedrunna blodet än att det, som slutligen börjat lefra sig, å golfvet upptagit en yta af 1/2 skrifpappersarks storlek; att fostret den 30 Mars kl. 2—3 e. m. af sig sjelft afgått, dervid någon blödning

s. 553 Sida 553 i årgången börjar härKopiera citering

icke förmärkts, och straxt derefter efterbörden; att Skoglund varit klen och orolig samt haft hög puls och icke åtnjutit sömn, men, så vidt vittnet erinrade sig, ej hörts klaga öfver ondt i bröstet; samt att vittnet lemnat Skoglund kl. 8 på aftonen och vid sin återkomst på eftermiddagen den 31 Mars funnit henne död.

Svanbeck gjorde emot vittnesmålet ej annan anmärkning än att han hvarken kunde medgifva eller bestrida uppgifterna om blödningen, enär han under förlossningsförsöken icke fästat någon uppmärksamhet vid blödningen.

Under åberopande af sundhetskollegiets yttrande i målet och hvad deri för öfrigt förekommit, yrkade åklagaren ansvar å Svanbeck dels, enligt 14 kap. 9 § 1 mom. Strafflagen, för vållande till Skoglunds död, dels ock, enligt gällande barnmorskereglemente, för det han obehörigen utöfvat barnförlossningskonsten, hvarjemte åklagaren påstod, att Svanbeck borde åläggas betala kostnaden för obduktionen å Skoglunds döda kropp.

Häradsrätten yttrade i utslag den 30 Augusti 1870: att ehuru sundhetskollegiet i förenämnda utlåtande förklarat, att Skoglunds död varit en följd af kraftuttömning, orsakad genom en samverkan af blodförlust och den långsamma och svåra förlossningen, samt att, ehuru det icke kunde antagas, att de vid besigtningen och liköppningen å Skoglunds döda kropp iakttagna skador å hennes lifmoder varit i och för sig af dödande beskaffenhet, dessa skador och den blodförlust, som af dem vållats, bestämdt medverkat till och påskyndat Skoglunds död; likväl och emedan af på ed i målet hörde personers berättelser upplyst och ostridigt vore, att den enda afsevärda blödning, som hos Skoglund vid förlossningen ägt rum, inträffat under det på morgonen den 30 Mars af såväl barnmorskan Hägglund som Svanbeck gjorda försöket att med instrumenter förlösa Skoglund, samt att Hägglund, hvilken af vittnena varit den enda, som om berörda försök och derunder uppkomna blödning kunnat lemna närmare upplysningar, intygat, att blödningen, som börjat redan innan Svanbeck begagnat den saxformiga trepanen,

s. 554 Sida 554 i årgången börjar härKopiera citering

hvarken under eller efter densammas användande ökats; ty och. som i följd häraf och då antagas måste, att blödningen varit utaf de å Skoglunds lifmoder iakttagna skador vållad, antagligt vore, att samma skador äfven uppkommit innan Svanbeck användt skarpt instrument eller under och i följd af de utaf Hägglund och Svanbeck omedelbart efter hvarandra med förlossningstången nyss förut företagna operationer, men vid slikt förhållande och enär uppenbart vore, att barnmorskan Hägglund lika väl som Svanbeck kunde hafva förorsakat de med förlossningstången åstadkomna skador å Skoglunds lifmoder, samt Hägglund följaktligen kunde af målets utgång vänta nytta eller skada, något vitsord icke kunde lemnas åt hennes uppgifter i afseende å de vid tångens användande förefallna omständigheter; alltså och då någon utredning icke kunnat vinnas derom, att Svanbecks försök att anlägga förlossningstången vållat den hos Skoglund uppkomna blodförlust, pröfvade häradsrätten, som med anledning af sundhetskollegiets utlåtande, i hvad det rörde Svanbecks försök att efter trepanens fåfänga användande införa sin hand i Skoglunds lifmoder, ansåge samma försök, jemväl om det vore behörigen styrkt, icke i och för sig kunna på målets utgång äga inflytande, rättvist Svanbeck från allt ansvar för vållande till Skoglunds död att befria; men enär Svanbeck, oaktadt examinerad barnmorska funnits att tillgå, låtit begagna sig till förrättande af förlossning, fälldes Svanbeck, jemlikt 27 och 29 §§ af Kongl. Reglementet för barnmorskor den 28 November 1856, att för berörda förseelse böta fem riksdaler till tveskiftes emellan åklagaren och Tegelsmora sockens fattiga; och kunde vid denna sakens utgång Svanbeck ej tillförbindas ersätta kostnaden för obduktionen å Skoglunds döda kropp, utan borde denna ersättning gäldas af allmänna medel.

Åklagaren besvärade sig i Svea hofrätt och yrkade bifall till sina vid häradsrätten framställda påståenden emot Svanbeck.

Svanbeck bestred den sökta ändringen.

s. 555 Sida 555 i årgången börjar härKopiera citering

Hofrätten begärde utlåtande af sundhetskollegiet derom, huruvida den af barnmorskan Hägglund afgifna berättelse föranledde ett förändradt utlåtande af kollegiet angående de omständigheter, om hvilka hofrätten tillförene äskat kollegiets yttrande.

Kollegiet yttrade: att Anna Sofia Skoglunds död varit en följd af kraftuttömning, orsakad genom en samverkan af blodförlust samt den långsamma och svåra förlossningen; att, ehuru det alltså icke kunde antagas, att de vid besigtningen och öppnandet af Skoglunds döda kropp iakttagna skador å hennes lifmoder varit i och för sig af dödande beskaffenhet, dessa skador och den blodförlust, som af dem vållats, bestämdt medverkat till och påskyndat Skoglunds död; att enär någon blödning vid anläggandet af förlossningstången ingalunda vore sällsynt och icke någon anledning förekomme, att barnmorskan Hägglund vid sina försök att införa tången ovarsamt förfarit, det icke heller kunde antagas, att de å Skoglunds lifmoder bemärkta betydliga skador och den deraf beroende blodförlust uppkommit i följd af Hägglunds åtgärder; att deremot, ifall Svanbeck under de förhandenvarande omständigheterna och på det af Hägglund uppgifna sätt infört förlossningstången, utan att dervid leda tångskeden på de införda fingrarne, det vore antagligt, att detta ovarsamma och om grof okunnighet vittnande förfarande föranledt skada å Skoglunds lifmoder och alltså äfven ökat blodförlusten; att det vidare måste antagas, att den af Svanbeck begagnade saxformiga trepanen icke kunde hafva undgått att åstadkomma svårare skada å Skoglunds lifmoder, ehuru det icke kunde med visshet bestämmas, huru stor del af de iakttagna skadorna vållats af förlossningstången och huru mycket af trepanen; att, såvidt Hägglunds vittnesbörd kunde anses hafva ådagalagt, att Svanbeck efter försöken med tången och trepanen icke infört sin hand längre än till tumgrepen uti Skoglunds födslodelar, denna hans åtgärd icke kunde anses hafva ökat skadornas vidd.

Hofrätten yttrade i utslag den 10 Juli 1871: att hofrätten funne hvad i målet förekommit icke föranleda till

s. 556 Sida 556 i årgången börjar härKopiera citering

antagande, att barnmorskan Hägglund kunde af dess utgång vänta nytta eller skada, i följd hvaraf, med ändring af häradsrättens utslag, laga verkan tillerkändes hennes i målet aflagda vittnesberättelse ; och emedan Hägglund på aflagd vittnesed berättat, att, vid det af Svanbeck på morgonen den 30 Mars gjorda försök att med förlossningstång förlösa Anna Sofia Skoglund, Svanbeck ovarsamt infört högra tångskeden, i det han icke med fingrarna åtföljt tången, och att den hos Skoglund förut uppkomna blödning derunder synbarligen ökats, samt Svanbeck erkänt, att han senare samma dag, i ändamål att genomborra fostrets hufvud, i Skoglunds lifmoder infört en saxformig trepan; ty och med afseende å hvad sundhetskollegiet yttrat, funne hofrätten skäligt att, med ändring af häradsrättens utslag, döma Svanbeck, hvilken, på sätt häradsrätten förklarat, gjort sig saker till olofligt utöfyande af förlossningskonsten, men dessutom vore öfvertygad att hafva ouppsåtligen genom oförsigtighet och vårdslöshet vållat Skoglunds död, att, jemlikt de af häradsrätten åberopade paragrafer i Kongl. Reglementet den 28 November 1856 samt 4 kap. 1 § och 14 kap. 9 § Strafflagen, för hvad honom i målet till last låge böta 150 riksdaler, hvilka böter tillfölle kronan; hvarjemte Svanbeck förpligtades ersätta kostnaden för obduktionen å Skoglund och hennes foster med 47 rdr 43 öre, enligt af sundhetskollegiet granskade räkningar.

Svanbeck sökte i detta utslag i underdånighet ändring. Hofrätten hade, utan att anföra något skäl, tillerkänt barnmorskan Hägglunds vittnesmål laga verkan och endast på samma vittnesmål fällt honom till ansvar. Men på förut anförda skäl yrkade Svanbeck, att Hägglund borde såsom återgångsvittne förklaras; hvarjemte och för den händelse detta yrkande icke godkändes, Svanbeck förmälde, att ehuru han vid häradsrätten icke uttryckligen sådant förklarat, hans mening dock varit att bestrida Hägglunds vittnesmål i allt hvad detsamma icke öfverensstämde med hvad Svanbeck angående förloppet vid förlossningen uppgifvit vid första rättegångstillfället, då han ännu hade saken i minne.

s. 557 Sida 557 i årgången börjar härKopiera citering

Åklagaren yttrade i afgifven förklaring, att han med den kännedom, han ägde om Svanbecks menniskoälskande sinne och ömhet för lidande medmenniskor, numera vore fullständigt öfvertygad derom, att Svanbeck, under medvetande om förmåga att kunna förlösa Skoglund från hennes foster, dervid lemnat sitt biträde af barmhertighet och medlidande, men hvarken af vinningslystnad, begär att gå examinerad läkare i förväg eller under annat uppsåt än att verka godt. Emellertid och på grund af hvad i målet förekommit ansåge sig åklagaren böra yrka fastställelse af hofrättens utslag.

Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 12 April 1872 (i närvaro af justitieråden Södergren, Cramér, Carleson, Wretman, Naumann, Bolin och Huss); och i fråga om den af Svanbeck emot i målet afhörda vittnet barnmorskan Anna Augusta Hägglund framställda jäfsanmärkning, blef, med ändring af hofrättens utslag, häradsrättens derom meddelade yttrande af Högsta Domstolen gilladt; men, med afseende å hvad Svanbeck erkänt samt de vid obduktionen å Anna Sofia Skoglunds döda kropp gjorda iakttagelser äfvensom å hvad sundhetskollegiet i dess utlåtande intygat och i öfrigt förekommit, fann Högsta Domstolen ej skäl att göra ändring i det slut, hvari hofrätten beträffande sjelfva målet och deri fordrad ersättning stannat.