Naumanns tidskrift 1872 s. 565

Uppå yrkande af Josefina Wilhelmina Molitor förordnade rådstufvurätten i Göteborg genom utslag den 6 Juli 1870, att enär hennes man, f. handlanden Carl Johan Molitor, för flera år sedan öfvergifvit och förlupit hustrun samt afrest till utrikes ort, utan att kändt vore, hvar han sig uppehölle, mannen skulle genom offentlig stämning, i den ordning 13 kap. 4 § Giftermålsbalken stadgade, kallas att sist första helgfria Onsdag i Oktober månad 1871 klockan före 12 på dagen inför rådstufvurätten sig inställa för att afgifva genmäle å hustruns framställda yrkande om skilnad i äktenskapet, vid påföljd att Molitors uteblifvande ej utgjorde hinder för pröfning af samma yrkande; och sedan Molitor icke ställt sig berörde föreläggande till efterrättelse, dömde i utslag den 25 Oktober 1871 rådstufvurätten af anförda

s. 566 Sida 566 i årgången börjar härKopiera citering

skäl och med stöd af åberopade lagrum till skilnad i makarnes äktenskap; hvarefter domkapitlet i Göteborg den 22 påföljde November utfärdade skiljobref för bemälde makar.

Josefina Wilhelmina Molitor sökte derpå hos Kongl. Maj:t, att enär hon ämnade ingå nytt äktenskap och hos pastor i domkyrkoförsamlingen i Göteborg anhållit om utfärdande af lysning dertill, men bemälde pastor af den anledning, att den i K. Förordningen den 27 April 1810 stadgade tid för nytt äktenskaps ingående ej tilländalupit, vägrat att lysning utfärda, Kongl. Maj:t täcktes i nåder tillåta sökanden, att, ehuru nämnda tid ännu icke gått till ända, i nytt gifte inträda.

Ansökningen föredrogs den 12 Februari 1872 inför Högsta Domstolen, dervid justitierådet Huss hemställde, det Kongl. Maj:t täcktes öfver ansökningen meddela det beslut, att som, efter det sökanden från sin förre man, hvilken henne förlupit, och med anledning af hennes ansökning om skiljsmessa varit efterlyst med föreläggande af natt och år, blifvit, jemlikt 13 kap. 4 § Giftermålsbalken, i äktenskapet skild, samt skiljobref undfått, hinder af lag för henne icke möter att, efter iakttagande af hvad om afvittring är stadgadt, utan afbidan af viss tid, ingå i nytt gifte, Kongl. Maj:t finner särskild tillåtelse dertill icke erfordras.

Justitierådet Strandberg hemställde, att Kongl. Maj:t matte förklara ifrågavarande ansökning icke kunna, emot stadgandet i 12 kap. 3 § Giftermålsbalken, bifallas.

Justitierådet Dreijer yttrade: »Den behandling, som af ofvannämnde pastorsembete gifvits åt sökandens ifrågavarande giftermålsärende och som föranledt den nu gjorda ansökningen, hvilar på den genom åtskilliga lagboksupplagor spridda och derföre icke ovanliga, men i min tanke oriktiga uppfattningen af stadgandet i K. Förordningen den 27 April 1810, att, när der säges, att »de makar, som varda i äktenskapet skilde, ej må träda i annat gifte förr än efter den tid och i den ordning, 12 kap. 2 § Giftermålsbalken samt Förklaringen den 23 Mars 1807 punkten 3 föreskrifver», så skulle denna hänvisning till 2 § i samma 12 kap. vara

s. 567 Sida 567 i årgången börjar härKopiera citering

genom tryck- eller annat fel tillkommen och böra rätteligen afse 3 § i kapitlet. Och när med denna uppfattning tillika förenas den — emot hvilken annars för tillämpningen intet må vara att erinra — att det utur 1810-års förordning nyss citerade stadgandet vore att anse såsom en för alla fall af äktenskapsskilnad, och icke blott för de i samma författning afsedda, gällande regel angående tiden, inom hvilken skilda makar må träda i annat gifte, så har man kommit derhän, att jemlikt 1807-års förklaring skulle — såsom den ock formår — när äktenskap blifvit upplöst för begånget hor, hustrun afbida blott så lång tid ifrån det att frågan om skilnad först instämdes till domstolen att hon framfödt eller framföda bort det foster, hvarmed hon kunnat vara hafvande förr än skilnaden söktes; men att i alla öfriga fall nytt gifte ej finge ingås förr än efter samma tid, som enligt 12 kap. 3 § Giftermålsbalken är utsatt såsom enklings och enkas sorgetid. Deraf blir då ock en följd, såsom nu förevarande ärende utvisar, att när en man förlupit sin hustru och blifvit på hennes ansökning om skiljsmessa efterlyst med föreläggande af natt och år, och hustrun derefter vunnit skilnad i äktenskapet, så fordras, att hon, ehuru således, derest hon vid ansökningens afgifvande varit hafvande, fostret måste hafva under tiden blifvit framfödt, ändock skall afvakta ytterligare ett helt år från skilnadsdomen, innan hon får ingå i nytt gifte. Sådan har dock, så vidt jag förstår, lagen icke varit och icke kunnat vara menad.

I afseende på tillkomsten af 1810-års förordning utvisa riksdagshandlingarna, att Riksens Ständer, som i underdånig skrifvelse väckt förslaget i ämnet och dervid dels omförmält de fall, då enligt redan gällande lag domaren ägde döma till skilnad i äktenskap, dels hemställt ej allenast att domaren skulle äga att äfven i vissa andra fall döma till skilnad, utan ock att de i skrifvelsen jemväl angifna händelser måtte bestämmas, der sådan skilnad finge hos Kongl. Maj:t sökas, beträffande nu förevarande fråga yttrat: att, utom hvad om brottslig frånskild makas trädande i nytt gifte vore stadgadt, »borde i Riksens Ständers tanka i all-

s. 568 Sida 568 i årgången börjar härKopiera citering

mänhet den tillämpning deraf finna rum, att när på någon af de grunder, hvilka nu kunde såsom skäl till skilnad fastställas, Konungen eller domaren beviljade äktenskaps upplösning, ingendera makan måtte få träda i nytt gifte, förr än domkapitlet meddelat skiljobref, och så lång tid efter skilnadsdomen förflutit, som lagen i 12 kap. 3 § Giftermålsbalken om enkling och enka i afseende på skilnad genom dödsfall bjuder».

Men detta de skiljde makarnes likställande med enkling och enka, enligt nyss anförda lagrum, vann icke godkännande. Högsta Domstolen, som vid granskning af Ständernas framställning dervid gjorde åtskilliga anmärkningar och bland andra den att icke såsom skilnadsanledning upptagits en sådan stridighet i makarnes lynne och tänkesätt, som slutligen öfverginge till afsky och hat, yttrade slutligen: »att då hvad anginge tiden för nytt giftes ingående för de makar, som på nu anförda skäl blefve af Konungen eller domaren åtskiljde, anledningar ej företedde sig till annan inskränkning deruti än som vid andra dylika fall i följd af 12 kap. 2 § Giftermålsbalken och Kongl. Förordningen (Förklaringen?) den 23 Mars 1807 borde iakttagas, tillstyrkte Högsta Domstolen i underdånighet, att samma stadgande äfven vid nu ifrågavarande tillfälle måtte tjena till efterrättelse, till vinnande af nödig likhet uti lagskipningen i dessa med hvarannan gemenskap ägande ärender».

Ur detta yttrande framgår till en början, att Högsta Domstolen i likhet med Ständerna ansåg den ifrågakomna tidsbestämmelsen röra egentligen de makar, som blefve åtskilda på de nya föreslagna grunderna, men äfven att domstolen fann önskvärdt, att denna bestämmelse gjordes sådan, att den instämde med hvad uti andra härmed »gemenskap ägande ärender» redan ägde rum. Af gällande lags grunder följde nemligen, att, äfven så väl som för enkling och enka, afvittring vore lika nödvändig, om någon, som blifvit skild från sin maka, ville ingå nytt äktenskap; och Högsta Domstolens förslag innebar således tydligen med sin hänvisning till 2 § i 12 kap. Giftermålsbalken, att från denna synpunkt

s. 569 Sida 569 i årgången börjar härKopiera citering

vidare uppehåll för skild makas trädande i nytt gifte ej skulle äga rum, än som af samma lagrum vore en följd. Hvad för öfrigt tiden angick, så fanns derom ingen annan särskild bestämmelse än som i 1807-års kongl. förklaring var meddelad för hustru i fall af äktenskapets upplösning för horsbrott. Ditintill hade, såsom K. Brefvet den 19 April 1782 visar, intet uppehåll ansetts vara i lagen grundadt ens för en i sådant fall skiljd hustrus nya äktenskap. Detta kongl. bref, som var föranledt af underdånig förfrågan angående tillämpligheten för det fall, att äktenskapsskilnad skett för mannens horsbrott, af hvad 12 kap. 3 § Giftermålsbalken och Kyrkoordningens 15 kap. 24 § föreskrifva, innehåller, att som emellan äktenskap, hvilka genom döden eller skilnad upplöstes, mycken olikhet vore, den uti förra fallet billiga saknad hos den efterlefvande makan icke i det senare ägde rum, ovisshet om hafvande tillstånd hos en hustru, som från sin man skiljd blifvit, ej heller vore att befara; och då i öfrigt längre tid merendels förelupe emellan brottets begående, skilnad och nytt giftermåls fullbordande, funne på dessa och andra anförda grunder Kongl. Maj:t livad i lagen stadgades om äktenskap, som genom döden upplöstes, icke kunna lämpas till denna händelse. Äfven med instämmande i detta slut måste dock medgifvas, att en väsendtlig förutsättning, hvarpå detsamma hvilade, eller angående tidslängden intill dess att skilnad kunde ske, ej var för alla fall viss, samt att 1807-års förklaring åt frågan gaf en riktigare lösning. — På samma gång nu som, vid jemförelse af hvad sålunda dittills ansetts gälla med livad denna förklaring innebar, det borde vara klart, att, sedan hustru vunnit skilnad från en förlupen man, som varit efterlyst med årslång stämningstid, hon skulle, efter iakttagande af hvad om afvittring var stadgadt, äga att utan vidare tidsutdrägt gå i nytt gifte, på samma gång borde ock följa, att under enahanda iakttagande för de öfriga fall, i hvilka enligt lagen kunde dömas till skilnad, grunden för 3 punkten af 1807-års förklaring vore att tillämpa. Det var denna grund, som Högsta Domstolen, beträffande tiden för nytt giftermål,

s. 570 Sida 570 i årgången börjar härKopiera citering

med förkastande af den föreslagna »inskränkningen» enligt 12 kap. 3 § Giftermålsbalken, ansåg böra »till vinnande af likhet i lagskipningen» göras tillämplig jemväl på de makar, som komme att i äktenskapet skiljas af de orsaker, hvilka då vore föremål för lagstiftningen. Hvad mannen särskildt angår, vill det enligt dessa grunder synas följa, att efter skedd äktenskapsskilnad, så snart han blott iakttagit afvittringsföreskrifterna, afvaktande af någon viss tid för trädande i nytt gifte ej erfordrades.

Vid underdånig föredragning af ärendet den 8 Februari 1810 täcktes Kongl. Maj:t »till alla delar bifalla hvad Högsta Domstolen i detta ämne i underdånighet tillstyrkt, med befallning att kontraproposition i likhet dermed skulle för Riksens Ständer framställas»; och åt denna proposition gafs uti nu ifrågavarande del denna lydelse: »De makar, som på ofvan anförda skäl varda af domaren eller Kongl. Maj:t i äktenskapet skiljda, må ej träda i annat gifte, förr än efter den tid och i den ordning, 12 kap. 2 § Giftermålsbalken samt 3 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 föreskrifva».

Om än denna i den nådiga propositionen, till uttryckande af Högsta Domstolens förslagsmening, antagna redaktion kunnat göras tydligare för ändamålet, borde densamma dock, vid jemförelse med domstolens protokoll, som var jemte propositionen till ständerna öfverlemnadt, icke kunna missförstås. Och ständerna, utan att vidhålla sitt förra förslag om tillämpande af bestämmelsen i 12 kap. 3 § Giftermålsbalken, gjorde ej heller i öfrigt i denna del någon anmärkning. Deremot, angående vissa andra delar af det nådiga förslaget, framställdes af ständerna anmärkningar, och detta föranledde ett af ständerna i underdånig skrifvelse den 13 April 1810 upptaget kontraförslag till text, börjande med de ord, som i den sedermera utkomna förordningen vidtaga med »utom ofvannämnda händelser» och fortgå till författningens slut; varande dock i detta kontraförslag, utan angifven grund, den kongl. propositionens lydelse uti ifrågavarande del ändrad sålunda: »De makar, som varda i

s. 571 Sida 571 i årgången börjar härKopiera citering

äktenskapet skiljde, måge ej träda i annat gifte, förr än etc». Dermed kunde dock någon ändring i sak dessmindre vara afsedd, som, så snart propositionens lydelse härutinnan i öfrigt lemnats orubbad, de uteslutna orden verkligen kunde vara, såsom ofvan är antydt, utan betydelse för tillämpningen.

Efter det Högsta Domstolen ånyo blifvit hörd, fann Kongl. Maj:t den 26 April 1810 godt att till Rikets Ständers hemställan lemna sitt bifall, hvarefter den 27 April förordning i ämnet på rikssalen afgafs. (Att denna i några mindre ordställningar afviker från ständernas textförslag, är utan inverkan på hvad nu föreligger).

Efter denna utredning synes mig oriktigheten af den främst ofvan omförmälda uppfattning af Förordningen den 27 April 1810 vara ådagalagd; och jag finner mig på dessa grunder böra instämma i den af justitierådet Huss gjorda hemställan».

Justitieråden von Hofsten, Naumann och Wretman instämde med justitierådet Huss.

Justitierådet Cramér yttrade: »Enär, på sätt af handlingarna inhemtas, frågan om skilnad i äktenskapet emellan sökanden och hennes utur landet afvikne förre man blifvit hos rådstufvurätten anhängiggjord redan den 22 Juni 1870, anser jag mig, med stöd af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, äga anledning tillstyrka, att Kongl. Maj:t täcktes, med bifall till ansökningen, förklara, att sökanden må, utan hinder deraf att ett år ej förflutit efter det hennes förra äktenskap blifvit i laga ordning upplöst, i nytt gifte inträda».

Kongl. Maj:ts utslag af den 5 Mars 1872 är öfverensstämmande med den af justitieråden Huss, von Hofsten, Naumann och Wretman yttrade mening.