Om arrendator af militieboställe underlåter att i rätt tid betala arrendeafgiften eller annars brister i fullgörande af kontraktet, äger löftesmän att tillträda bostället eller icke? K. Brefvet till krigs- och kammarkollegierna den 25 Juni 1811.
6 augusti 1872
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1872, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,0 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 619–623 i årgången 1872. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Nionde årgången, 1872 i litteraturen — s. 619–623 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 6 Augusti 1872»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Genom kammarkollegiets resolution den 17 Augusti 1866 öfverläts på Otto Olsson arrenderätten till chefsbohemmanet ett mntal n:o 1 Böke för återstående arrendetiden till den 14 Mars 1875. För arrende skyldigheternas fullgörande hade
s. 620 Sida 620 i årgången börjar här
Per Johansson i Gunnebo jemte två andra personer ingått borgen.
Sedan Otto Olsson i början af år 1869 gjort konkurs, som dock blef bilagd medelst faststäldt ackord, afled han den 11 September samma år, hvarefter, för vinnande af urarfvaförmån, hans bo den 8 nästpåföljde November afträddes till borgenärernas förnöjande.
Emellertid hade Per Johansson hos kammarkollegiet begärt, att enär hans medlöftesmän för arrendet blifvit utfattiga och arrendatorn gjort konkurs, så att Per Johansson fått och finge svara ej mindre för arrendeafgiftens erläggande, än äfven för den husröta, som i anseende till hemmanets vanvård uppkommit och uppkomme, arrenderätten måtte på honom öfverlåtas. Häröfver meddelade kollegiet utslag den 24 Sptember 1869: att som Otto Olsson icke blifvit genom domstols beslut från arrenderätten skiljd, eller den sökta öfverlåtelsen af vederbörande medgifven, kunde något afseende icke fästas å Per Johanssons begäran. Talan fullföljdes hos Kongl. Maj:t, som, sedan Otto Olssons sterbhus, i målet hördt, bestridt den sökta arrendeöfverlåtelsen, genom beslut den 3 Maj 1870, enär det ej kunde anses tillkomma administrativ myndighet att afgöra den emellan parterna stridiga fråga huruvida Per Johansson på grund af de förhållanden, han åberopat och styrkt, hunde vara berättigad att arrendet af hemmanet Böke öfvertaga, fastställde det slut, hvartill kollegiet i målet kommit; Per Johansson dock obetaget att sin talan vid domstol anhängiggöra och utföra.
Derpå stämde Per Johansson till 1870-års hösteting i Södra Möre härad Otto Olssons enka jemte hennes gode man och omyndige barns förmyndare P. Wallin med påstående, att de antingen måtte medgifva arrendekontraktets transporterande på Per Johansson, eller ock ersätta hans utgifter i och för samma arrende, hvarefter han, som nödgats, på grund af sin ingångna arrendeborgen, öfvertaga brukningen af hemmanet, vore villig att detsamma till sterbhus-
s. 621 Sida 621 i årgången börjar här
delägarne afträda. Jemväl sysslomannen i begge konkurserna instämdes för att i saken höras.
Sysslomannen i första konkursen funno Per Johanssons yrkande både billigt och rättvist.
Sysslomannen i urarfvakonkursen äfvensom sterbhusdelägarne ville hvarken medgifva att arrenderätten öfverlätes på Per Johansson eller betala de af honom till följd af hans borgen hafda utgifter. Borgenärerne i konkursen räknade arrendet såsom en tillgång, den de ej ville frånsäga sig.
Häradsrätten yttrade i utslag den 14 April 1871: Af handlingarne inhemtades, att Otto Olsson, som genom kammarkollegiets beslut den 17 Augusti 1866 fått efter Jonas Persson öfvertaga arrenderätten till omförmälda chesbohemman för återstående tiden intill den 14 Mars 1875, emellertid den 11 Januari 1869 råkat i konkurs; att, efter det Otto Olsson aflidit den 11 September 1869, hans bo, för vinnande af urarfvaförmån åt hans barn, blifvit den 8 nästpåföljande November till hans borgenärer afträdt; att Per Johansson, som iklädt sig borgen för Otto Olssons arrende, till följd deraf nödgats den 14 Mars 1870 öfvertaga brukningen af bohemmanet, med hvilket sysslomännen i först omförmälda konkurs å borgenärernas vägnar förklarat, sig ej vilja taga någon befattning; men att Otto Olssons enka, förmyndaren för hennes och aflidne mannens omyndige barn samt sysslomännen i urarfvakonkursen deremot gjort anspråk på tillgodonjutande af arrenderätten, utan att dock vilja ikläda sig ansvarighet för den kostnad, Per Johansson för arrendevilkorens uppfyllande måst bestrida, ehuru Per Johansson, som uppgifvits hafva i konkursen bevakat samma kostnad, erbjudit vederparterna att i afseende å bevakningen få inträda i hans ställe och derefter njuta utdelning. Och emedan omförmälda, å svarandernas sida framställda anspråk icke kunde stå tillsamman med den rätt, Per Johansson genom det tvungna öfvertagandet af brukningen finge anses hafva vunnit, utan rättigheter och skyldigheter, i detta fall såsom annars, bort motsvara hvarandra; ty fann häradsrätten svaranderna, genom det förklarande, deras ombud vid
s. 622 Sida 622 i årgången börjar här
häradsrätten afgifvit, vara att anse såsom hade de afstått frän arrenderätten och medgifvit dess öfverlåtande på Per Johansson.
Gröta Iwfrätt, der talan fullföljdes, meddelade den 19 Januari 1872 dom af innehåll: att emedan den omständighet att Per Johansson ingått borgen för uppfyllandet af de förpligtelser, Otto Olsson rörande ifrågavarande arrende sig åtagit, samt Per Johansson på grund af denna sin borgen fått vidkännas utgifter och kostnader till följd af Otto Olssons och Per Johansson medlöftesmäns försummelse eller oförmåga att sina skyldigheter fullgöra, lagligen icke kunde berättiga Per Johansson att, emot Otto Olssons sterbhusdelägares samt borgenärernas i det efter Otto Olssons död afträdda boet genom deras syssloman bestridande, få öfvertaga den åt Otto Olsson upplåtna arrenderätten till ofvannämnda chefsbohemman; ty blef, med upphäfvande af häradsrättens utslag, Per Johanssons härom väckta påstående af hofrätten ogilladt; hvarjemte och då det borde i urarfvakonkursen efter Otto Olsson afgöras om och i hvad mån Per Johansson skulle äga undfå godtgörelse för de af honom erlagda utgifter, hvilka för arrenderätten belöpt intill den 14 Mars 1870, hofrätten förklarade att frågan härom icke i detta mål kunde komma under pröfning; men som beträffande Per Johanssons anspråk på ersättning för de utgifter, han efter nämnde dag och sedan Per Johansson öfvertagit brukningen af chefsbohemmanet haft i och för arrendet, utredning rörande denna del af målet helt och hållet saknades, samt häradsrätten, vid den utgång målet der erhållit, icke kommit att häröfver sig yttra; alltså visades målet härutinnan åter till häradsrätten, som hade att, på anmälan af någondera parten, målet i denna del ånyo upptaga och dermed vidare laglikmätigt förfara.
Per Johansson sökte i underdånighet ändring och företedde åtskilliga handlingar till bestyrkande af de kostnader, han haft i följd af sin arrendeborgen.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren Fâhrœus samt konstituerade revisionssekreterarne Lagergren, föredragande,
s. 623 Sida 623 i årgången börjar här
och Glimstedt) afgaf underdånigt betänkande den 3 Juli 1872: Då uti Kongl. Brefvet till krigs- och kammarkollegierna den 25 Juni 1811 stadgades i afseende å trettio-års-arrenden af militieboställen : att, derest arrendatorn underläte att i rätt tid betala utfästa arrendeafgiften, hans löftesmän ägde att sjelfva tillträda bostället för att derigenom hållas skadeslösa för den förlust, de i och för arrendatorns misshushållning och försummelse fått vidkännas, äfvensom att, då arrendatorn bruste i arrendekontraktets fullgörande, löftesmännen jemväl framför andra vore berättigade att bostället för återstående arrendetiden tillträda; samt uti förevarande fall torde få anses utredt, att icke blott Otto Olsson utan äfven hans sterbhusdelägare brustit i uppfyllandet af de förpligtelser, Otto Olsson i det med kammarkollegiet upprättade kontrakt angående chefsbohemmanet Böke sig åtagit beträffande såväl arrendeafgiftens erläggande som underhållande af boställshusen, i följd hvaraf Per Johansson, som för arrendevilkorens uppfyllande under återstående brukningstiden gått i borgen, måst i omförmälda hänseenden vidkännas utgifter; alltså och då vid sådant förhållande och med anledning af det i kontraktet stadgade äfventyr för underlåtenhet att fullgöra de deri bestämda vilkor, arrenderätten torde böra anses å Otto Olssons och hans sterbhusdelägares sida förverkad; samt Otto Olssons borgenärer icke kunde äga bättre rätt än som Otto Olsson tillkommit, hemställde nedre revisionen i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af hofrättens dom, i så måtto gilla häradsrättens beslut, att svarandernas bestridande af arrendets öfverlåtande på Per Johansson icke må utgöra hinder för honom att hos vederbörande myndighet, under hvars inseende bostället lyder, utverka sig rättighet till arrendets öfvertagande.
Vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 17 i förenämnde månad (i närvaro af justitieråden Carleson, Naumann, Bolin, von Hofsten, Olivecrona, Lagerstråle och Strandberg) bifölls det underdåniga betänkandet.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 6 Augusti 1872.