Naumanns tidskrift 1872 s. 625

Angående kronans fiske i Dalelfven vid Elfkarleby vattenfall. Tillämpning af stadgandet i 10 kapitlet 6 § Byggningabalken.

Med anledning af riksens ständers skrifvelse till Kongl. Maj:t den 26 Maj 1834, angående ifrågasatta förändringar i begagnandet af det fiske, som kronan ägde i Dalelfven vid Elfkarleby vattenfall, hade undersökning å stället hållits den 22 September 1835, hvarvid strandägarne tillstyrkt, att de af kronofiskets arrendator då begagnade, nedanför Elfkarleby vattenfall belägna notvarp borde särskildt på arrende utbjudas; att all notdrägt på andra än omförmälda ställen skulle vid vite af 100 rdr banko varda förbjuden såväl för notvarpens arrendator, som för öfriga strandägare, och att hvar och en strandägare skulle få anteckna sig till den

Tidskrift för lagstiftning etc. 9:de årg. 40

s. 626 Sida 626 i årgången börjar härKopiera citering

årliga skatt, han för sin strands fria begagnande till en tredjedel af elfvens bredd ville till kronan sig åtaga från och med år 1840 och allt framgent, med vilkor att icke nedanom fallet begagna något slags byggnad till laxfiske och icke heller nyttja not, pulsnot eller skottnät, utan endast vanliga läggnät och ref, samt att icke i kungsådran fiska, allt vid vite af 100 rdr banko. Efter det anbud så väl å arrendet af notvarpen, som ock å berörda skatt, blifvit afgifna, förordnade Kongl. Maj:t i bref till kammarkollegiet den 16 Februari 1838, att de gjorda anbuden skulle under de i undersökningsprotokollet upptagna, här ofvan omförmälda vilkor och föreskrifter samt dervid fästade viten antagas. Sedermera afläts den 5 September 1850 till kollegiet nådigt bref derom, dels att frågan om fortfarande afgifter af strandägarne för de fördelar, som genom de år 1838 vidtagna åtgärder i afseende å Elfkarleby kronofiske blifvit dem vid strandfiskets idkande beredda, finge förfalla, och strandägarne, det oaktadt, äga att med laglig redskap berörda fiske begagna, dels ock att de kronan tillhöriga utarrenderade fiskelägenheter i Dalelfven skulle i vanlig ordning till nytt arrende utbjudas med bibehållande af de vid förra utarrenderingen fästade vilkor, föreskrifter och viten.

Till 1869-års hösteting med Wesslands och Elfkarleby tingslag instämde t. f. kronofogden A. Holm gästgifvarne J. E. Lindholm och C. 0. Næssén i Westanå med yrkande att de, som vid Dalelfvens strand nedanför Elfkarleby vattenfall upptagit ett notvarp för laxfångst utom de notvarp derstädes, hvilka tillhörde kronan och vore for dess räkning utarrenderade, måtte derför livar för sig dömas till det ansvar, ofvan omförmälda Kongl. Bref af den 16 Februari 1838 och den 5 September 1850 bestämde.

Under åberopande af kammarkollegiets år 1756 för Elfkarleby bruk utfärdade skattebref å Westanås hemman, i hvilken saluhandling fiske och fiskevatten särskildt uppräknats såsom tillhörande hemmanet, förmälde svaranderna, att de

s. 627 Sida 627 i årgången börjar härKopiera citering

upptagit notvarpet â Westanås odlade fiskevatten, långt nedanför kronofiskena, och att om föregående strandägare, utan kännedom om skattebrefvets innehåll, träffat öfverenskommelse med kronan, vore nuvarande strandägare icke bundna deraf. Fiskeristadgans 9 § bestämde, att kronans på häfd grundade rätt till fisken ej må sträckas till andra lägenheter än der sådana fisken af ålder varit. De åberopade kongl. brefven vore upphäfda genom Fiskeristadgan. Kongl. brefvet af år 1838 afsåg egentligen öppnande af vestra grenen i elfven ofvan Elfkarleby fal len och sättet för de namngifna s. k. kronofiskenas utarrendering. Under förutsättning, att alla strandägarne gemensamt skulle öfvertaga kronofiskena, gjordes bestämmelse om fiskets bedrifvande utom dessa. Af 1850-års bref framginge, att, sedan strandäganderätten tillerkänts jordägarne med rätt till fiskes bedrifvande, brefvet endast afsåge kronofiskenas utarrenderande med bibehållande af de år 1838 gifna vitesbestämmelser för arrendatorerna, d. v. s. att till strandägarnes fördel arrendatorerna förbjöds tiska utom de s. k. kronofiskena. Dessa bestämmelser vore dock ej bindande för andra än dem personligen, som vid sammanträdena närvarit. Uti 1838-års bref hade strandäganderätten bestämts till en tredjedel af vattnet. Det notvarp, svaranderna upptagit, sträckte sig ej utom denna tredjedel och vore ej beläget inom området för de s. k. kronofiskena. På dessa skäl bestreds åtalet.

Häradsrätten meddelade utslag den 6 Juli 1870: Enär, sedan i sammanhang med ny utarrendering af kronans laxfisken i Elfkarleby fråga uppstått om upphörande af de afgifter, strandägarne sig åtagit för de fördelar, som genom de år 1838 vidtagna åtgärder i afseende å Elfkarleby kronofiske blifvit dem vid strandfiskets idkande beredda, samt kammarkollegiet i häröfver afgifvet utlåtande förklarat, det strandfisket vore strandägarnes obestridliga tillhörighet, och ansett detsamma böra, i öfverensstämmelse med lag, för framtiden åt strandägarne frigifvas att med laglig redskap begagnas, Kongl. Maj:t genom ofvananförda bref till kammarkollegiet den 5 September 1850, jemte meddelande af be-

s. 628 Sida 628 i årgången börjar härKopiera citering

stämmelse angående utarrendering af kronans fiskelägenheter i Dalelfven, tillika föreskrifvit, att frågan om fortfarande afgifter af strandägarne för förut omförmälda fördelar finge förfalla och att strandägarne, det oaktadt, ägde att med laglig redskap strandfisket begagna; ty och då härigenom det i Kongl. brefvet den 16 Februari 1838 gifna förbud för strandägare att vid egen strand idka notdrägt måste anses hafva blifvit upphäfdt, samt ostridigt vore, att det notvarp, för hvars upptagande svaranderna tilltalats, upptagits invid Westanå bystrand å byns eget fiskevatten, blef Holms talan ogillad.

Svea hofrätt, der Holm sig besvärade, yttrade i utslag den 20 Juni 1871: att emedan Lindholm och Næssén erkänt, att de upptagit det omstämda notvarpet på Westanås odelade vatten i Dalelfven nedanför Elfkarleby vattenfall; ty och som, på grund af hvad i målet förekommit, antagas måste, att laxfisket i Dalelfven nedanför nämnda fall är kronan tillhörigt; samt Lindholm och Næssén icke visat, att de till begagnande af samma fiske erhållit annat eller vidsträcktare tillstånd, än det genom Kongl. brefven den 16 Februari 1838 och den 5 September 1850 strandägarne gjorda medgifvande att utau afgift vid egen strand till en tredjedel af elfvens bredd idka fiske med läggnät och ref, dervid dock not icke finge begagnas; alltså och då Lindholm och Næssén sålunda vore förvunna att hafva genom olofligt fiskande gjort intrång i kronans fiskerätt, fann hofrätten, som ansåg det af Holm åberopade, i berörda kongliga bref bestämda vite icke, mot stadgandet i 3 § af K. Förordningen den 16 Februari 1864, angående strafflagens införande och livad i afseende derå iakttagas skall, kunna i detta mål tillämpas, skäligt, med ändring af häradsrättens utslag, döma Lindholm och Næssén för hvad dem sålunda till last kommit, att, jemlikt 24 kapitlet 14 § Strafflagen, böta hvar för sig tio riksdaler? som skulle tillfalla kronan.

Lindholm och Næssén anförde underdåniga besvär.

Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 5 Februari 1872, hvarvid justitieråden Cramér, Almqvist och Wretman

s. 629 Sida 629 i årgången börjar härKopiera citering

funno det ej kunna anses ljusligen ådagalagdt, att klaganderna icke skulle äga att vid utöfvandet af deras rättighet till fiske i Westanå bys fiskevatten fånga lax äfven med not, och pröfvade förty, jemlikt grunderna i 10 kapitlet 6 § Byggningabalken, rättvist att, med undanrödjande af ej mindre hofrättens utslag än ock häradsrättens beslut i målet, lemna parterna öppet att frägan om klagandernas rätt till notdrägt inom nämnda fiskevatten i laga ordning efter stämning anhängiggöra; och skulle emellertid den i målet väckta talan om ansvar å klaganderna göras hos häradsrätten hvilande intill dess ätt nyssberörda tvistemål blifvit slutligen afgjordt.

Justitieråden Naumann, von Hofsten och Huss funno skäl icke vara anfördt, som kunde föranleda ändring i hofrättens öfverklagade utslag.

Kongl. Maj:ts utslag affattades i öfverensstämmelse med de tre förstnämnde justitierådens mening.