Naumanns tidskrift 1872 s. 629

Garfvaren G. J. de Verdier upprättade en så lydande handling: »Till herr L. T. de Verdier försäljer jag härigenom min här i staden ägande gård och tomt n:o 144, belägen vid Östra Storgatan, för en köpeskilling af 7,500 rdr rmt, som betales på följande sätt, att köparen öfvertager 3 st. i fastigheten stående inteckningar å tillhopa 3,750 rdr rmt, och återstoden 3,750 rdr rmt är denna dag betald genom särskild liqvid, hvadan köpesumman 7,500 rdr qvitteras. Egendomen tillträdes nu genast. Från denna tid ansvarar ägaren alla skatter och onera, som vidlåda fastigheten. Kristianstad den 23 Februari 1866.

G. J. de Verdier».

s. 630 Sida 630 i årgången börjar härKopiera citering

»Med förestående köp förklarar jag mig nöjd (Dessa ord befunnos vid handlingens företeende i nedanomförmälde rättegång vara öfverkorsade).

Bevittnas.

Carl Alfred Mogren. R. L. Kihlberg».

A denna handling söktes icke lagfart.

Fastigheten intecknades år 1865 för 1,666 rdr 67 öre; den 26 Februari 1866 för 583 rdr 33 öre; och den 28 Februari 1866 för tillhopa 2,500 rdr.

Den 9 April 1869 utfärdade garfvaren de Verdier ett skuldebref å 2,250 rdr, till säkerhet hvarför han, »såsom ägare till huset och tomten n:o 144», pantsatte de två första inteckningarna.

Den 19 Juni 1869 gjorde garfvaren de Verdier konkurs; och uti den förteckning öfver skulder och tillgångar, som de Verdier inlemnade och den 5 Juli beedigade, fanns anmärkt, att den af honom bebodda gården blifvit år 1867 försåld till häradsskrifvaren L. T. de Verdier, men »att detta köp då ännu icke lagfarits».

Sedan vid borgenärssammanträde den 28 Juli 1869 garfvaren de Verdier upplyst, att köpeafhandlingen upprättats den 23 Februari 1867 och icke nämnde dag år 1866, hvilket årtal tillkommit af misskrifning, samt att garfvaren de Verdier icke hade något att anmärka emot det att köpet återginge, beslöto borgenärerna, som ansågo köpet icke hafva blifvit lagligen afslutadt, att rättegång skulle väckas om köpets återgång och fastighetens återvinnande till konkursmassan.

Med anledning deraf aflät handlanden J. W. Svanberg, i egenskap af god man i konkursen, den 9 Augusti 1869 skrifvelse till häradsskrifvaren de Verdier med förfrågan om han icke skulle »vilja låta handeln om fastigheten återgå», för att undvika obehaget af rättegång.

Den 14 Augusti svarade häradsskrifvaren de Verdier, att han satt sig i besittning af fastigheten och derå åtnjutit hyror alltifrån köpslutet samt å köpet sökt lagfart; men till undvikande af rättegång ville han dock »enligt åberopade

s. 631 Sida 631 i årgången börjar härKopiera citering

skrifvelsen låta handeln återgå till massan, hvilket numera, sedan jag sökt lagfart, icke lärer kunna lagligen ske annorlunda än genom öfverlåtelse å köpet på gode männen i massan, för hvilket ändamål Ni behagade (eller gode männen) förse någon härstädes med fullmakt att emottaga och underteckna återgångsöfverlåtelsen, hvilken fullmakt bör tecknas å en afskrift af borgenärernas protokoll, deruti är beslutadt om rättegången».

I bref den 1 September 1869 underrättade Svanberg häradsskrifvaren de Verdier, att han skickat fullmakt till konsuln Mollén i Lysekil för att mottaga köpebrefvet; och samma dag skref Svanberg till Mollén och uppdrog åt honom att låta häradsskrifvaren de Verdier å köpebrefvet anteckna: »till följd af träffad öfverenskommelse har köpet återgått och G. J. de Verdiers konkursmassa förklaras således vara rätter ägare till fastigheten». Dermed följde: »Fullmakt för innehafvaren att å garfvaren G. J. de Verdiers konkursmassas vägnar med häradsskrifvaren L. T. de Verdier träffa aftal om och uppgörelse angående gården och tomten n:o 144 här i staden, hvilken fastighet kommer att blifva konkursmassans tillhörighet; och godkännes hvad ombudet i denna sak lagligen gör och låter. Kristianstad den 28 Augusti 1869.

J. W. Svanberg».

Den 7 September 1869 afsände häradsskrifvaren de Verdier till Svanberg bref, deri anmärktes, att fullmakten saknade bemyndigande att »emottaga och underteckna återgångsöfverlåtelsen» ; men att, så snart fullmakten i denna del blifvit fullfärdig, de Verdier genast skulle till Mollén öfverlemna handlingen.

I bref af den 20 September 1869 afsände Svanberg till de Verdier »en fullmakt, hvilken jag hoppas H. H. godkänner, och i så fall är god aflemnar innehafvande köpehandling till konsuln Mollén»; och enligt Svanbergs obestridda uppgift innehöll denna fullmakt endast berättigande att mottaga och underteckna öfverlåtelsehandlingen.

s. 632 Sida 632 i årgången börjar härKopiera citering

Den 30 September 1869 tecknade häradsskrifvaren de Verdier å köpehandlingen: » Till följd af träffad öfverenskommelse öfverlåter jag förestående köp på G. J. de Verdiers konkursmassa, som förklaras nu vara rätter ägare till fastigheten. Köpeskillingen erlägges sålunda, att till åtskilliga inteckningsägare betales för tre reverser å tillsammans 3,750 rdr och till undertecknad eller ordres den 1 instundande Oktober 3,750 rdr allt löpande med sex procent ränta från nämnde dag till liqvid sker. Tillträdet sker den 1 Oktober 1869, från hvilken tid köparne ansvarar skatter och onera samt uppbära hyresmedlen. Häraf äro tvenne lika exemplar upprättade, det ena å detta originela köpebref och det andra å en vidimerad afskrift deraf, försäkras. Lysekil den 30 September 1869.

L. T. de Verdier.

(Två vittnen)».

Mollén hade väl icke tecknat sitt namn under denna handling, men ostridigt var att han godkänt densamma.

Svanberg instämde derefter till rådstufvurätten i Kristianstad bröderna de Verdier, med påstående att såväl köpehandlingen som öfverlåtelsen med deri stadgade vilkor måtte förklaras ogiltiga; och till stöd för detta påstående anförde Svanberg, att häradsskrifvaren de Verdier hvarken i egen person eller genom fullmäktig närvarit vid köpehandlingens upprättande eller sedermera undertecknat den, ehuru sådant först påtänkts, att döma af den derå gjorda anteckning. Icke heller hade lagfart sökts å köpet, utan garfvaren de Verdier hade behållit såväl köpehandlingen, för att vid behof användas, som ock åtkomsthandlingarna till fastigheten, hvilka senare ock funnits bland konkursboets handlingar. Garfvaren de Verdier hade fortfarande bott i fastigheten och der idkat garfverirörelse, och köpet hade före konkursen icke blifvit bekantgjordt. Vid utfärdandet af reversen af den 9 April 1869 hade garfvaren de Verdier uppgifvit sig fortfarande vara ägare till fastigheten. Allt sammanlagdt utvisade uppenbart, att ifrågavarande köp vore dikiadt. I medvetande derom hade ock häradsskrifvaren de Verdier

s. 633 Sida 633 i årgången börjar härKopiera citering

skriftligen medgifvit, att köpet finge återgå, hvilket tydligen innebure, att han icke fordrade någon köpeskilling, utan medgåfve, att allt finge anses såsom om icke något köp ägt rum. Och i allt fall om köpehandlingen vore ogiltig, så vore ock den derå tecknade öfverlåtelsen utan någon betydelse. Konsuln Mollén hade dessutom öfverskridit det bemyndigande, som i Svanbergs bref till honom och i den senare fullmakten gifvits honom och hvilket endast innefattat att emottaga och underteckna öfverlåtelsehandlingen.

Köpevittnena hördes på ed och intygade, att köpehandlingen bevittnats af dem i Februari 1867; hvarjemte ena vittnet förmälde att vid köpehandlingens bevittnande hvarken köparen eller något ombud närvarit, hvaremot andra vittnet icke erinrade sig huru med denna sak förhöll sig. Likaledes mindes sistnämnda vittne icke, om vittnet anmodats af garfvaren de Verdier att bevittna köpehandlingen, hvaremot det andra vittnet erinrade sig detta.

Garfvaren de Verdier anförde, att anledningen hvarför han vid utfärdandet af reversen den 9 April 1869 uppgifvit sig såsom ägare till fassigheten varit den, att häradsskrifvaren de Verdier, som då ännu icke lagfarit med köpet, tillåtit garfvaren de Verdier att i eget namn upptaga lån »emot utfärdande af nytt köpebref». För öfrigt förmälde garfvaren de Verdier, att han icke hade något att anmärka mot det att konkursmassan återvunne fastigheten.

Häradsskrifvaren de Verdier yttrade, att han öfverenskommit med brodern att denne skulle ombesörja stående lån för en del af den i fastigheten intecknade gälden och att, i händelse den blefve så placerad »att transaktionen kräfde nytt köpebrefs utfärdande till häradsskrifvaren, sådant skulle ske». I Februari 1867 hade garfvaren de Verdier till häradsskrifvaren de Verdier verkligen sålt ifrågavarande fastighet; och den omständighet, att köparen icke underskrifvit köpehandlingen, kunde icke lagligen föranleda dertill, att densamma borde såsom ogiltig anses. Häradsskrifvarens uppgift, att han sökt lagfart å köpet vore sann, ty köpebrefvet och penningar till stämpladt papper afsändes till ett

s. 634 Sida 634 i årgången börjar härKopiera citering

631 Köp om fast egendom lagligen afslutadt eller icke?

ombud, som sedermera lemnat den upplysning, att ansökningen om lagfart tillbakavisats, enär garfvaren de Verdiers konkursmål just då förevar; och sedan förslaget om köpets återgång framstälts, hade häradsskrifvaren återreqvirerat köpebrefvet och penningarna till det stämplade papperet. Med berörde förslag om köpets återgång hade ej kunnat menas annat, än att erhålla gården emot erläggande af köpeskillingen, eftersom denna blifvit i köpebrefvet qvitterad såsom betald; och då Svanberg genom befullmäktigadt ombud afslutat aftalet om återgång af köpet, måste detta vara lika bindande som om Svanberg dervid personligen närvarit. På dessa grunder yrkades att käromålet måtte ogillas.

Rådstufvurätten yttrade genom utslag den 4 April 1870: att enär två vittnen, af hvilka det ena bestämdt intygat, att sådant skett på anmodan af säljaren, bevittnat det köpebref, hvarigenom garfvaren de Verdier till häradsskrifvaren de Verdier försålt gården och tomten n:o 144 i Kristianstad emot 7,500 riksdaler, samt vid sådant förhållande den omständighet, att köparen icke varit tillstädes vid köpebrefvets upprättande, icke kunde förringa afhandlingens giltighet; alltså och då Svanberg icke ådagalagt, att köpet varit skenbart och tillkommit i afsigt att till förfång för borgenärer bereda garfvaren de Verdier fördel, samt i följd deraf köpets verklighet måste anses lagligen styrkt; ty och som den handling, hvarigenom häradsskrifvaren de Verdier erbjudit borgenärerna i garfvaren de Verdiers konkurs äganderätt till omtvistade fastigheten, icke, emot häradsskrifvaren de Verdiers bestridande, kunde tolkas sålunda, som skulle rättighet medgifvits borgenärerna att, utan erläggande af köpeskilling, blifva ägare till fastigheten, ogillades Svanbergs talan.

Svanberg vädjade till hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som i dom den 9 Juni 1871 utlät sig: att emedan på de skäl, rådstufvurätten anfört, afhandlingen den 23 Februari 1866, hvarigenom garfvaren de Verdier till häradsskrifvaren de Verdier försålt ifrågavarande gård och tomt för 7,500 riksdaler, måste anses innefatta lagligt köp; ty och som häradsskrifvaren de Verdier den 30 September 1869 genom

s. 635 Sida 635 i årgången börjar härKopiera citering

påskrift å afhandlingen, enligt träffad öfverenskommelse, öfverlåtit sitt köp af fastigheten till garfvaren de Verdiers konkursbo emot enahanda köpeskilling, som garfvaren de Verdier af häradsskrifvaren de Verdier sig betingat, samt nämnda öfverlåtelse icke stode i strid med det af häradsskrifvaren de Verdier i bref till Svanberg den 14 Augusti 1869 lemnade medgifvande eller med den af Svanberg för konsuln Mollen den 28 i samma månad utfärdade fullmakt, funne hofrätten skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring af rådstufvurättens utslag.

Om denna dom förenade sig vice häradshöfdingen Gasslander, assessoren Lindencrona och hofrättsrådet Bergenstråhle, hvaremot föredraganden vice häradshöfdingen Sjöcrona yttrade: »Ehuru ostridigt är, att konsuln Mollén, såsom ombudsman för Svanberg, godkänt ifrågavarande, af honom icke undertecknade öfvelåtelsehandling den 30 September 1869, hvarigenom garfvaren de Verdiers konkursbo tillförbundits att för återfående af ifrågavarande fastighet i stadgad ordning godtgöra utfästa köpeskillingen; likväl, enär, enligt Svanbergs i målet företedda skrifvelse den 1 September 1869 till Mollén, den sistnämndes uppdrag sträckt sig endast dertill att af häradsskrifvaren de Verdier emottaga den till denne utfärdade köpeafhaudling, och samma skrifvelse derjemte innehåller uttrycklig föreskrift angående ordalagen i den öfverlåtelse, som af häradsskrifvaren de Verdier borde tecknas å samma afhandling, vid hvilket förhållande den vid skrifvelsen fogade, af Svanberg utfärdade fullmakt icke kunde berättiga Mollén att i strid med berörda föreskrift godkänna en öfverlåtelsehandling, enligt hvilken konkursboet skulle iklädas ej åtagna förbindelser, så mycket mindre som berörda fullmakt icke blifvit af häradsskrifvaren de Verdier godkänd och, efter det den sistnämnde gjort framställning om att samma fullmakt måtte i uppgifvet afseende fullständigas, Svanberg enligt Mollén lemnad underrättelse tillsändt häradsskrifvaren de Verdier ny fullmakt, hvilken enligt Svanbergs obestridd lemnade uppgift icke innehållit annat än bemyndigande att emottaga och under-

s. 636 Sida 636 i årgången börjar härKopiera citering

teckna dä ifrågasatta öfverlåtelsehandlingen; alltså och då Mollén således, så vidt i förevarande sak är visadt, måste anses hafva, genom att godkänna öfverlåtelsehandlingen den 30 September 1869, i sitt ombudsmannaskap gått längre än honom betrodt varit, i följd hvaraf de skyldigheter, Mollén dervid iklädt konkursboet, jemlikt 18 kap. 2 och 3 §§ Handelsbalken, icke äro för konkursboet förbindande, men. å andra sidan ej, emot häradsskrifvaren de Verdiers bestridande, är till fullo ådagalagdt, att han utfäst sig afstå oftaberörda fastighet till konkursboet på de vilkor, Svanberg ansett vara öfverenskomna, pröfvar föredraganden rättvist att, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag i denna del, ifrågavarande öfverlåtelsehandling den 30 September 1869 upphäfva och ogiltig förklara, hvadan samma öfverlåtelsehandling icke utgör hinder för pröfning af Svanbergs talan och sjelfva köpeafhandlingens ogillande. •

Nu emedan omstämda, »den 23 Februari 1866» af garfvaren de Verdier utfärdade köpeafhandling icke finnes vara af häradsskrifvaren de Verdier underskrifven, samt af bokhållaren Robert Kihlbergs och betjenten Carl Alfred Mogrens vittnesberättelser, jemförda med livad parterna anfört, är ådagalagdt, att häradsskrifvaren de Verdier ej heller, då afhandlingen i Februari månad 1867 af Kihlberg och Mogren bevittnades, sjelf eller genom ombud tillstädesvarit; ty och som bröderna de Verdier icke ens uppgifvit, mindre visat, att de vid annat tillfälle gemensamt och i två vittnens närvaro med hvarandra träffat aftal om ömsesidigt godkännande af afhandlingens innehåll; alltså och då oftaberörda afhandling således icke upprättats i den ordning, som för slutande af fastighetsköp är föreskrifven, och ej heller så, att den i och för sig kunnat bringas till efterlefnad af så väl köpare som säljare med afseende å deras i afhandlingen bestämda ömsesidiga skyldigheter, pröfvar föredraganden rättvist, med upphäfvande af motvädjade utslaget jemväl i denna del, på det sätt bifalla käromålet derutinnan, att omstämda afhandlingen den 23 Februari 1866 förklaras icke kunna såsom lagligt köp anses, hvadan samma afhandling icke utgör hin-

s. 637 Sida 637 i årgången börjar härKopiera citering

der för garfvaren de Verdiers konkursbo att öfver ifrågavarande fastighet förfoga».

Svanberg sökte i underdånighet ändring i hofrättens dom.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Wedberg och konstituerade revisionssekreteraren Lagergren') yttrade i underdånigt betänkande den 24 Februari 1872: att då häradsskrifvaren de Verdier icke, så vidt visat blifvit, vid det tillfälle, då förenämnda, af garfvaren de Verdier utfärdade köpeafhandling bevittnades, sjelf eller genom ombud varit tillstädes och godkänt samma afhandling, samt häradsskrifvaren de Verdier ej heller sedermera och innan garfvaren de Verdier blifvit i konkurstillstånd försatt, vare sig genom köpeafhandlingens underskrifvande eller annorledes, bevisligen lemnat sitt samtycke till det deri omförmälda köp, samt vid sådant förhållande laga köpeaftal icke torde anses hafva blifvit före konkursens början emellan garfvaren de Verdier och häradsskrifvaren de Verdier träffadt; ty och då följaktligen det emellan häradsskrifvaren de Verdier och konsuln Mollén å konkursmassans vägnar ingångna aftal om öfverlåtelse af fastigheten torde vara utan verkan, hemställde nedre revisionen, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med ändring af domstolarnes beslut, förklara omförmälde afhandling och öfverlåtelse ogiltiga, så vidt desamma på borgenärernas rätt inverkade.

Konstituerade revisionssekreteraren Poignant yttrade: »Emedan, äfven om antagas må, att ifrågavarande, den 23 Februari 1866 daterade köpeafhandling vid det tillfälle, då densamma, på sätt bokhållaren Robert Kihlberg och Carl Alfred Mogren, i saken hörde, berättat, af dem med deras påskrift bevittnades, blifvit af garfvaren de Verdier i vittnenas närvaro erkänd, det likväl förekommer, att afhandlingen icke tillika är vorden af häradsskrifvaren de Verdier underskrifven, och att, enligt hvad ett af bemälde vittnen bestämdt intygat och svaranderna lemnat obestridt, häradsskrifvaren de Verdier vid berörda tillfälle icke ens sjelf eller genom ombud varit tillstädes och samtyckt till det i afhandlingen omförmälda köp, samt följaktligen köpeaftal om ifråga-

s. 638 Sida 638 i årgången börjar härKopiera citering

komna fastighet icke torde blifvit i öfverensstämmelse med 1 kap. 2 § Jordabalken emellan garfvaren de Verdier och häradsskrifvaren de Verdier slutet; ty och som vid sådant förhållande det aftal om öfverlåtelse af fastigheten, hvilket sedermera må hafva träffats emellan häradsskrifvaren de Verdier samt konsuln Mollén och hvarom häradsskrifvaren de Verdier den 30 September 1869 å köpeafhandlingen gjort anteckning, lärer vara att anse såsom förfallet, hemställer jag i underdånighet, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, förklara omförmälda köpeafhandling och öfverlåtelse ogiltiga, såvidt desamma på borgenärernas rätt inverka».

Saken föredrogs den 29 Februari 1872 inför Högsta Domstolen; och emedan upplyst är, att häradsskrifvaren de Verdier, hvilken ej varit tillstädes vid det tillfälle, då ifrågavarande, den 23 Februari 1866 daterade salubref bevittnades, sedermera hvarken kommit i besittning af den uti samma bref omförmälda fastighet eller derå sökt lagfart, och han ej heller, så vidt handlingarna utmärka, före början af garfvaren de Verdiers konkurs visat sig innehafva salubrefvet; ty och som berörda salubref vid sådant förhållande icke kan anses utgöra laga bevisning derom, att köp om ifrågavarande fastighet blifvit i laga ordning emellan garfvaren de Verdier och häradsskrifvaren de Verdier före den förres konkurs slutet; samt i följd häraf det aftal om öfverlåtelse af fastigheten, hvilket sedermera träffats emellan häradsskrifvaren de Verdier samt sökandens ombud konsuln Mollén och hvarom anteckning den 30 September 1869 å förutnämda salubref gjorts, måste anses såsom förfallet, pröfvade Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Södergren, friherre Leuhusen, Wretman, Naumann, von Hofsten och Strandberg) rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, förklara omförmälda salubref och öfverlåtelse ogiltiga, så vidt angår borgenärernas rätt.

Justitierådet Huss biföll nedre revisionens underdåniga betänkande.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 25 Mars 1872.