Naumanns tidskrift 1873 s. 18

Ytterligare angående fartygs sammanstötning. (Ångfartyget » Wermland» och jaliten »Bore»).

Sjölagen SS 172, 173.

Efter det den 27 April 1869, kl. omkring elfva på aftonen, å segelleden i Mälaren emellan Kungshatt och Johannisdal sammanstötning ägt rum emellan ångfartyget »Wermland», fördt af kaptenen B. O. Ohlsson, på resa från Stockholm till Christinehamn, samt jakten »Bore», förd af skepparen Johan Ericson och lastad med tackjern, på resa från Strömsholm till Stockholm, hvilken sammanstötning haft till påföljd, att Bore inom några minuter kantrat och sjunkit, samt att Wermland så skadats, att det måst för att repareras återvända till Stockholm, hade Ohlsson efter stämning till Stockholms rådstufvurätt yrkat: att som Ericson varit vållande till sammanstötningen derigenom, att han icke, på sätt K. Förordningen den 28 April 1863 föreskrefve, haft signallanternor brinnande å Bore oaktadt svårt mörker under den ifrågavarande aftonen varit rådande, Ericson måtte förpligtas ersätta Ohlsson och hans rederi den genom sammanstötningen förorsakade skada och förlust, utgörande, för resans inställande och deraf uppkommen kostnad, 432 rdr och för ångfartygets reparerande 455 rdr.

s. 19 Sida 19 i årgången börjar härKopiera citering

Ericson genstämde Ohlsson och påstod, att som luften vid det tillfälle, då olyckan inträffade, varit fullt klar, och fullmånan kastat lika starkt, om ej starkare sken, än solen midt på dagen vid molnhöljd himmel, samt Ohlsson följaktligen, ehuru signallanternor å Bore icke varit tända, bort varseblifva Bore tillräckligt tidigt för att undvika sammanstötning; men Ohlsson vållat olyckan derigenom, att han, då fartygen kommit helt nära hvarandra, styrt babord hän i stället för åt styrbord, Ohlsson måtte varda ålagdt att ersätta Ericson för fartyg och last jemte öfriga af ombordläggningen uppkomna kostnader med tillhopa, enligt räkning, 5,680 rdr 95 öre med ränta, samt att fartyget Wermland måtte till skadans gäldande användas.

Den 29 April afgaf Ohlsson sjöförklaring inför notarius publicus i Stockholm, under åberopande af sin dagen förut anmälda sjöprotest. Denna innehöll, att Ohlsson den 27 i samma månad kl. 10 eft. m. från Stockholm afgått med sitt förande ånfartyg Wermland under mulen luft och med lanternorna tillsatta och klart lysande. När ångfartyget passerat Kungshatt och befann sig midt i farvattnet uti sundet emellan Estbröte och södra landet, på ungefär lika afstånd från Kungshatt som från Johannisdal. bemärktes en seglare för ut, äfven liggande i farvattnet; men i anseende till mörkret, och emedan inga lanternor funnos å seglaren, hade ej kunnat iakttagas huruvida denne låg fördevind emot ångbåten eller bidevind under kryssning. När man kom något närmare, bemärktes seglaren stäfvande rätt på ångbåten, hvarför Ohlsson, som befann sig på kommandobryggan, genast kommenderade stopp och back, hvilket också ögonblickligen verkställdes; men som fartygen då voro allt för nära hvarandra, törnade ångbåten med temligen stark fart å babords sida ungefär midskepps på seglaren, hvilken, nästan samtidigt med det Ohlsson kommenderade stopp och back, lade styrbord hän tvärs för ångbåten, som i följd af backningen, efter stöten svängde med sin förstäf åt samma håll eller åt södra landet.

s. 20 Sida 20 i årgången börjar härKopiera citering

Styrmannen F. H. Lundgren, rorgängaren S. Olsson och matrosen Sam. Svensson förmälde, att de icke bemärkt Bore förr än Ohlsson kommenderade stopp och back, men i öfrigt vitsordade de Ohlssons förklaring såsom till alla delar riktig och sannfärdig.

Maskinisten P. M. Högberg, som stått på däck vid gångställningen akter om kommandobryggan, kunde endast intyga, att stopp och backning blifvit verkställda genast efter skedt kommando, samt att Wermland var under full backning då sammanstötningen inträffade.

Sjöförklaringen beedigades inför Stockholms rådstufvurätt samma dag, den 29 April, af Ohlsson jemte styrmannen, rorgängaren, matrosen och maskinisten.

Ericson å sin sida hade inför notarius publicus den 28 April anmält sjöprotest och den 1 Maj 1869 afgifvit sjöförklaring. Enligt denna senare hade jakten den 27 April kl. 11 på aftonen befunnit sig i farvattnet emellan Johannisdal och Skärholmen seglande för medvind, med seglen saxade. Då bemärktes på ungefär /4 mils afstånd, midt för Kungshatt, en mötande ångbåt, gående midt i farvattnet, hvarvid man om bord å jakten beslöt att hålla nära styrbords land, hvilket beslut genast verkställdes så att jakten efter några minuters förlopp befann sig endast på omkring 15 famnars afstånd från södra landet. Sedan jakten seglat ungefär en fjerdedels fjerdingsväg, alltjemnt med samma afstånd från södra landet, hade ångbåten, som fortfarande hållit sig midt i farvattnet, kommit så nära, att båda fartygen befunnit sig på blott några famnars afstånd från hvarandra. Då ändrade ångbåten plötsligen kurs och styrde babord hän rätt på jakten, som dock i samma ögonblick lades hårdt styrbord hän för att komma ännu närmare land och undgå sammanstötning, hvarvid tillika ropades åt ångbåten att icke segla öfver jakten. Men från ångbåten hördes endast kommandoordet stopp, och i samma ögonblick törnade ångbåten mot jaktens babordssida något för om midskepps. Detta tilldrog sig vid fullt klart månsken, och ingen af de seglare, åtta till antalet, som af jakten passerats, förde någon lanterna.

s. 21 Sida 21 i årgången börjar härKopiera citering

Farvattnet, der sammanstötningen skedde, antogs vara omkring en fjerdedels mil bredt, och jakten befann sig fortfarande på ungefär 15 famnars afstånd från land. När de kommit i land, frågade Ericson matrosen Wiberg hvad ångfartyget hette, hvarvid denne tydligt läste ordet »Wermland» på namnbrädet. Häraf syntes att luften varit så klar och ljus, att sammanstötning icke kunnat komma i fråga utan felaktig manövrering å ångbåtens sida.

Matroserna P. E. Wiberg och K. A. Berglund instämde till alla delar i denna sjöförklaring, hvarefter densamma af Ericson och dem med ed bekräftades inför Stockholms rådstufvurätt den 1 Maj 1869.

Af almanachan för sagda år inhemtades, att fullmåne inträffat den 26 April, att månen dagen derpå skolat uppgå kl. 9,20 eft. midd. samt att solen samma dag gått ned kl. 7,42. Ett af Ohlsson företedt utdrag af meteorologiska journalen vid Stockholms observatorium för den 27 April 1869 upptog: »kl. 9 eftermiddagen himlen klar. Under natten strödda moln».

Ohlsson uppvisade vid rätten en med anledning af sammanstötningen upprättad karta öfver farvattnet, der sammanstötningen inträffat, enligt hvilken karta afståndet från sammanstötningsstället till södra landet utgjorde 600 fot och ej, såsom Ericson uppgifvit, 90 fot. Och anmärkte Ohlsson, att det varit för honom och dem, som befunno sig om bord å ångfartyget, så mycket svårare att varsna den på vattnet lågt liggande, lastade jakten, som denna haft i bakgrunden holmen Estbröte och den framskjutande delen af södra landet. Denna omständighet i förening dermed, att både holmen och den nyssnämnda delen af södra landet vore högländta och starkt skogbevuxna, hade försvårat möjligheten, särdeles under det vid tillfället rådande mörkret, att bemärka fartyg, som vore utan signallanterna och befunne sig nära under ett så beskaffadt land. Sedan jakten blifvit af Ohlsson bemärkt, hade han icke anbefallt någon förändring i kursen, utan endast kommenderat stopp och back, hvilket kommando ock genast åtlyddes; men då ett propellerfartyg

s. 22 Sida 22 i årgången börjar härKopiera citering

backar, blir af propellerns konstruktion en gifven följd, att fartyget under backningen vrider sig med förstäfven babord hän. Detta hade ock skett vid ifrågavarande tillfälle och gifvit Ericson anledning förmoda, att Ohlsson straxt före sammanstötningen skulle hafva anbefallt ångfartygets styrande babord, hvilket dock icke varit händelsen.

I målet hördes följande vittnen:

l:o) Matrosen Wiberg vidhöll de i Ericsons sjöförklaring gjorda uppgifter. Då ångfartyget först bemärktes från jakten, låg denna i sundet emellan Estbröte och södra landet, och ångfartyget syntes ligga midt i farvattnet nära under landet vid Kungshatt. Vinden var vestsydvest, och började mojna af. Under hela tiden, både före och vid ombordläggningen, satt Ericson vid jaktens roder. Så snart ångfartyget varseblefs, höll Ericson genast än mera styrbord, så att jakten en lång stund före sammanstötningen befunnits nära södra landet eller omkring 15 famnar från land, på hvilket afstånd från land jakten äfven var då ombordläggningen inträffade, — en uppgift, som kunde bekräftas deraf, att jernet, hvarmed jakten var lastad, på ungefärligen nyssberörda afstånd gått till sjöbottnen. Efter hvad vittnet kunnat iakttaga, hade jakten, i anseende till den labra vinden, ej hunnit passera mer än tre famnar från stället, derifrån ångfartyget syntes förändra kurs, och till platsen, hvarest ombordläggningen skedde. Under aftonen hade varit fullt klart månsken, så att fartyg på en fjerdedels mils afstånd kunnat tydligt urskiljas och bemärkas; och medan vittnet befunnit sig i jaktens båt och ångfartyget legat på ungefär 16 famnars afstånd, hade vittnet tydligt läst namnet Wermland på ångfartygets förstäf. Om bord på jakten hade icke funnits flera lanternor än en hvit sådan, att nyttjas i masttoppen.

2:0) Grosshandlanden Aug. Norman: Den 27 April kl. 1/2 11 eftermidd. stadd på väg från mindre teatern i Stockholm till sitt hemvist å Södermalm, hade vittnet iakttagit att luften var klar och att månskenet, obehindradt af moln, fullkomligt upplyste de vittnet omgifvande föremålen.

s. 23 Sida 23 i årgången börjar härKopiera citering

3:o) Styrmannen Lundgren vitsordade innehållet af Ohlssons sjöförklaring. Vid »Wermlands» afgång kl. 10 eftermidd. från Riddarholmen hade månen icke uppkommit öfver horizonten; men vid den ungefär en timma derefter timade sammanstötningen hade vittnet iakttagit, att månen varit uppstigen, ehuru dold eller bortskymd af strömoln. Vittnet hade under tiden varit i sin hytt sysselsatt med uppbörd af passagerareafgifter och andra styrmansbestyr; och ej förr, än vittnet hört Ohlsson kommendera stopp och back, hade vittnet lemnat hytten. Då bemärkte vittnet en seglare för ut på blott en half fartygslängd från ångfartyget. Detta senare hade då nyss passerat Kungshatt och befann sig midt i farvattnet, icke, såsom sjöförklaringen oriktigt innehölle, i sundet emellan Estbröte och södra landet, utan på ett temligen stort afstånd derifrån. Just då vittnet hunnit springa från sin hytt fram till fördäcket, inträffade sammanstötningen, under det ångfartyget genom backningen svängde babord hän med förstäfven, hvilket alltid blifver händelsen med propellerångfartyg när de backas. Vittnet hade icke så noga aktgifvit på afståndet från land, att vittnet kunde säga om fartygen vid sammanstötningstillfället befunnit sig endast 15 famnar från land; dock ville vittnet tro, att afståndet varit större.

Sedan det blifvit antecknadt såsom ostridigt emellan parterna, att Bores tackjernslast befunnits hafva sjunkit på ett afstånd af 15 famnar från land, förklarade vittnet, att som fartygen efter ombordläggningen sins emellan förändrat lägen, jakten således icke sjunkit på samma ställe, der ombordläggningen skett. Detta hade så mycket mindre kunnat vara fallet, som jakten efter stöten haft någon, om ock obetydlig, fart framåt i följd af vinden.

4:0) Rorgängaren Olsson tog jemväl på sin ed Ohlssons sjöförklaring. Vittnet hade allt ifrån ångfartygets afgång kl. 10 eftermidd. stått vid rodret, akter ut på fartyget, likasom Ohlsson hela tiden stått uppe på kommandobryggan, som var anbragt tvärs öfver midskepps. Vid afresan från Stockholm var himlen mulen och månen ännu icke synlig. En stund

s. 24 Sida 24 i årgången börjar härKopiera citering

efter det ångfartyget passerat Kungshatt, hade Ohlsson med venstra handen gifvit vittnet tecken att styra babord, hvilken signal vittnet ock genast efterkommit. På samma gång hade vittnet, dä men icke förr, bemärkt en seglare för ut, som vittnet tyckt äfven i samma ögonblick förändra kurs och hålla styrbord hän mot södra landet. Omkring två minuter derefter hade Ohlsson kommenderat stopp och back, hvarpå och sedan högst åtta minuter förflutit — derunder vittnet hållit babord och seglaren fortfarande hållit styrbord hän — sammanstötningen ägt rum så att ångfartygets förstäf träffat jaktens babordssida nära midskepps. Vittnet var förvissadt att stället, der jakten sjunkit, var närmare land, än der ombordläggningen inträffat. Månen hade vid tillfället ej varit klart lysande, men, oaktadt skuggan från skogen på det högt liggande södra landet, hade det likväl varit så ljust, att seglare kunnat bemärkas på något afstånd. Efter sammanstötningen hade begge fartygen i följd af den fart, ångfartyget då haft, närmat sig södra landet, hvarvid jakten sannolikt af ångfartyget drifvits fram emot landet.

Vid ett senare tillfälle hördt ånyo, tillade vittnet, att ångfartyget under starkaste farten gjorde sju knop i timman; att jakten hållit styrbord medan ångfartyget styrt babord; att om ångfartyget styrt styrbord i stället för babord, sammanstötningen kunnat undvikas; att ombordläggningen skett, kort efter det Ohlsson första gången kommenderat stopp och back; samt att, ehuru vittnet icke kunde uppgifva något bestämdt angående tiden från det Ohlsson med handen gaf tecken att styra babord och intill dess sammanstötningen skedde, vittnet dock antog att åtta minuter derunder förflutit.

5:0) Matrosen Svensson hade varit uppe å ångfartygets däck från fartygets afgång till dess sammanstötningen inträffade och under tiden sett månen stundtals lysa klart, men deremellan vara bortskymd af strömoln, såsom förhållandet varit vid afresan. Icke förr än Ohlsson från kommandobryggan ropat babord åt rorgängaren och samtidigt med ena handen gifvit honom tecken att styra i nämnda riktning, hade

s. 25 Sida 25 i årgången börjar härKopiera citering

vittnet varseblifvit en seglare för ut omkring tio famnar från ångfartyget. I samma ögonblick, och samtidigt med det ångfartygets kurs förändrats till babord, såg vittnet seglaren äfven ändra kurs och, i stället för att vända stäfven mot ångfartyget, såsom förut var fallet, hålla styrbord hän med stäfven emot södra landet. Omedelbart efter det Ohlsson kommendrat babord, befallde han äfven stopp och back, men i anseende till ångfartygets starka fart och det ringa afståndet från jakten, då den först bemärkts, hade sammanstötningen icke kunnat undvikas, utan ångfartyget med förstäfven törnat mot jaktens babordsida nära midskepps. Slutligen vitsordade vittnet hvad Ohlssons sjöförklaring i öfrigt innehöll.

6:0) Gust. Olsson: Vittnet, som var eldare på ångfartyget, hade funnit vädret utmärkt vackert då fartyget lemnade Stockholm, och under natten hade det jemväl varit månljust. Ungefär ett par minuter hade möjligen förflytit från det vittnet förnummit kommandoorden stopp och back intill dess ombordläggningen skedde. Ohlsson hade under aftonen uppehållit sig å kommandobryggan, men vittnet tyckte honom ej vara rätt nykter, ehuru dock ej mera berusad, än att han kunnat gå och reda sig sjelf.

7:o) Maskinisten Högberg: Vid ångfartyget Wermlands afgång från Stockholm kl. 10 på aftonen ifrågavarande dag hade vittnet, som varit anställd såsom maskinist på fartyget, iakttagit, att då och till dess sammanstötningen med jakten skedde varit vackert väder, klart och månljust. Efter ankomsten till Kungshatt hade vittnet uppehållit sig på däck hela tiden intill dess sammanstötningen något efter kl. 11 på aftonen ägde rum, samt minst tio minuter derförinnan och straxt efter det Kungshatt passerats bemärkt jakten. Ohlsson hade kommenderat babord tre omedelbart efter hvarandra upprepade gånger samt genast derefter och på lika sätt tre gånger »stopp och back», men innan sistnämnda kommando tredje gången uttalats, hade sammanstötningen ägt rum. Denna ansåg vittnet hafva kunnat undvikas, om Ohlsson kommenderat styrbord, i stället för babord.

s. 26 Sida 26 i årgången börjar härKopiera citering

samt till och med om ångfartyget ej styrts så ytterligt babord, enär jakten styrde rak kurs, hvilken vittnet ej såg jakten förändra. Från den plats, vittnet hade vid stopparen på däcket bakom skorstenen, hade väl varit svårare att .se föremålen för ut, än från rorgängarens plats vid rodret, enär så väl skorstenen som däckshytterna för vittnet bortskymt en del af utsigten, men vittnet hade vid tillfället stigit fram på sidan om skorstenen, för att kunna bättre se, och hade mycket väl iakttagit hvad som passerat framför fartyget. Befarande, med anledning af ångfartygets manöver åt babord, att fartyget skulle komma antingen öfver skutan eller på land, hade vittnet uppkallat eldaren på däck på det han skulle höra Ohlssons ordres och kunna, i fall det skulle behöfvas, vittna om hvad som komme att förelöpa. Redan vid afresan hade vittnet funnit Ohlsson något rörd af starka drycker, dock ej i högre grad, än att han varit fullt mäktig att föra kommandot, hvarföre vittnet i afseende derpå ej hyst någon fruktan att ångfartygets manövrering ej skulle rätt verkställas.

Ohlsson, som bestred riktigheten af eldaren Olssons och maskinisten Högbergs vittnesmål, hvilken senare, enligt Ohlssons uppgift, straxt efter tilldragelsen blifvit för fylleri och opålitlighet afskedad från ångfartyget, förmälde i öfrigt, att hvarje sjöfarande nogsamt kände hvilken missledande verkan månskenet åstadkommer å vattenytan, huru genom detsamma föremålen förstoras eller erhålla annan form och annat läge än de verkligen hafva. Uppenbart vore dessutom, att om Ericson författningsenligt haft lanternor lysande, jakten skulle i tid observerats och ombordläggningen följaktligen ej inträffat. I samma ögonblick jakten upptäcktes vara en förligvindseglare var belägenheten redan så kritisk, att om Ohlsson möjligen icke användt de medel till olyckans afvärjande, som sedermera kunnat befinnas åndamålsenligast, något ansvar derför icke skäligen borde drabba honom.

Rådstufvurätten yttrade i dom den 21 April 1870: att, enär vid det tillfälle den 27 April 1869, klockan omkring 11 på aftonen, då ifrågakomna sammanstötning emellan ång-

s. 27 Sida 27 i årgången börjar härKopiera citering

fartyget Wermland och jakten Bore ägt rum, befälhafvaren å sistnämnda fartyg skepparen Ericson, fastän, enligt K. Förordningen den 28 April 1863 om hvad â fartyg iakttagas borde till undvikande af ombordläggning, honom ålegat att emellan solens nedgång, som, efter hvad almanachan utvisade, inträffat klockan 7 timmar 42 minuter efter middagen, och solens uppgång klockan 4 timmar 15 minuter påföljande morgon, hafva under ifrågavarande segling haft å jakten sidolanternor med grönt och rödt sken tillsatta och tända, hvarigenom befälhafvären å ångfartyget Wermland, sjökaptenen Ohlsson, kunnat i tillräcklig tid förut varseblifva jakten och vidtaga sådana manövreringsåtgärder, att ombordläggningen undvikits, likväl, såsom Ericson medgifvit, ej begagnat sådana lanternor och icke ens haft sådana till hands för att vid behof användas; alltså och emedan antagas måste, att berörda försummelse å Ericsons sida varit till sammanstötningen vållande, helst ej något af hvad i föreskrifterna om styrning förekomme finge, emot uttryckliga stadgandet i 20 § af åberopade K. Förordning, frikalla Ericson från följderna af försummelsen att begagna lanternor, blef, i förmågo af 172 § Sjölagen, Ericsons instämda gentalan ogillad och Ohlssons talan sålunda bifallen, att Ericson ålades ersätta honom, såsom befälhafvare å ångfartyget Wermland, den genom sammanstötningen ångfartyget och dess rederi tillskyndade skada, nemligen dels förlust genom resans inställande och deraf uppkommen kostnad med fordrade 432 rdr och dels hvad till ångfartygets reparation ostridigt åtgått med 455 rdr, eller tillhopa 887 rdr rmt.

Vice notarien Härd af Segerstad var härifrån skiljaktig och yttrade: att vid jemförelse af de i saken afgifna vittnesmål syntes vara ådagalagdt, ej mindre att ifrågavarande afton kort före och vid sammanstötningen det varit så månljust, att jakten bort af Ohlsson, derest han iakttagit nödig vaksamhet, i så tillräcklig tid iörut bemärkas, att han kunnat verkställa den för ombordläggningens undvikande erforderliga manöver, än äfven att, medan jakten bibehöll sin förut styrda kurs utefter södra landet på ringa afstånd der-

s. 28 Sida 28 i årgången börjar härKopiera citering

ifrån, Ohlsson, hvilken, enligt två vittnens utsagor, ej varit vid tillfället rätt nykter, låtit, kort före sammanstötningen och samtidigt med det jakten bemärktes från ångfartyget, genom att kommendera babord förändra ångfartygets kurs, hvilket haft till följd att ombordläggningen ägt rum; men som derjemte ostridigt vore, att Ericson nämnde afton icke haft, såsom honom ovilkorligen ålegat, lanternor med grönt och rödt sken å jakten tillsatta och tända, hvarigenom möjligheten att från ångfartyget bemärka jakten och dess kurs betydligt försvårats, fann denne ledamot, med hänsyn till föreskrifterna i 2, 5, 15 och 20 §§, i K. Förordningen den 28 April 1863, Ohlsson genom felaktig manöver och Ericson genom försummelse att begagna lanternorna, hafva, hvar i sin mån, varit till sammanstötningen vållande, samt pröfvade för den skull och med stöd af 172 § Sjölagen skäligt förklara, att fartygen skulle draga hvar sin genom ombordläggningen uppkomna skada, till följd hvaraf parternas i målet ömsesidigt framställda yrkanden af honom ogillades.

Ericson vädjade till Svea hofrätt. Rådstufvurätten hade icke besinnat, att, då Ohlsson åtta minuter före sammanstötningen styrde undan åt babord för Bore, afståndet varit, enär Wermland gick 6 à 7 knop i timman, omkring 2,500 alnar- Vid sådant förhållande kunde icke såsom orsak till sammanstötningen antagas den omständighet att Ericsson ej förde lanternor. Det var vid tillfället så ljust att man tydligt såg föremålen på mer än en fjerdingsvägs afstånd. Ohlssons uppgifter om föremålens förtoning vore alldeles orimliga; och om en sådan förtoning för Ohlsson ägt rum, hade den haft sin orsak i hans mindre nyktra tillstånd vid tillfället. I fråga om skyldigheten att föra lanternor, vore undantag gjordt för de arktiska farvattnen i de fall då det vore så ljust, att lanternor icke behöfdes; och i allt fall vore ingen anledning att antaga, det bristen på lanternor vållat ifrågavarande sammanstötning, till hvilken uppenbarligen Ohlssons oriktiga manöver varit enda orsaken. Ericson yrkade följaktligen bifall till sina påståenden. i

s. 29 Sida 29 i årgången börjar härKopiera citering

Hofrätten meddelade dom den 27 Juli 1871: Emedan hvad Ohlsson samt i målet hörda vittnen rorgängaren Olsson och maskinisten Högberg berättat föranledde till antagande, att Ohlsson vid ifrågavarande tillfälle någon stund eller, enligt vittnesmålen, omkring åtta minuter förr än sammanstötningen emellan ångfartyget och jakten ägde rum, bemärkt den senare såsom mötande ångfartyget; ty och som, ehuru Ohlsson uppgifvit, att han till en början antagit, att jakten seglat bidevind under kryssning, och först på omkring två kabellängders eller 1,200 fots afstånd förmärkt, att jakten gått fördevind emot ångfartyget; likväl, på grund af nyssbemälde vittnens utsagor jemte hvad i öfrigt förekommit, måste antagas att, då jakten alltifrån den stund densamma från ångbåten blef synlig, styrt oförändrad kurs styrbord hän på obetydligt afstånd från södra landet, Ohlsson, derest han iakttagit nödig uppmärksamhet, bort från sin plats å ångfartygets kommandobrygga kunna förvissa sig om jaktens kurs medan ännu fartygen befunnit sig på så stort afstånd från hvarandra, att, genom skyndsam förändring af ångfartygets kurs styrbord hän, faran för sammanstötning kunnat förminskas; men Ohlsson, sådant oaktadt, låtit ångfartyget fortgå babord hän i riktning mot jakten; alltså fann hofrätten, att ehuru Ericson, genom åsidosättande af den honom åliggande skyldighet att å jakten föra lanternor med grönt och rödt sken tillsatta och tända, i främsta rummet och hufvudsakligen förorsakat sammanstötningen, Ohlsson dock låtit sådan felaktighet i afseende på ångfartygets manövrering komma sig till last, att han måste anses hafva varit i någon mån till sammanstötningen vållande, dervid dock borde i betraktande tagas, att vid ifrågavarande tillfälle tidens knapphet icke medgifvit öfverläggning; hvarföre hofrätten, med fastställande af rådstufvurättens domslut i fråga om den af Ericson förda ersättningstalan, pröfvade rättvist på det sätt ändra motvädjade domen, i hvad den angick Ohlssons käromål, att, jemlikt 172 och 173 §§ Sjölagen, den skada, som genom sammanstötningen förorsakats ångfartyget eller dess rederi, skulle emellan båda fartygen fördelas till hälften på

s. 30 Sida 30 i årgången börjar härKopiera citering

hvartdera, och att följaktligen Ohlssons talan endast i så måtto bifölls, att Ericson förpligtades att af det belopp 887 rdr, hvartill, på sätt ofvan omförmäldes, berörda skada blifvit beräknad, utgifva till Ohlsson, såsom ångfartygets befälhafvare, allenast hälften med 443 rdr 50 öre.

Ericson sökte i underdånighet ändring och anförde: Det vore uppenbart, att sammenstötningen vållats genom ångfartygets styrande babord hän. Ohlsson och hans rederi borde derföre med ångfartyget ersätta den å jakten och dess last timade skada, derest icke visas kunde, att skadan härrört deraf att jakten ej haft lanternor tända; ty blott den omständigheten i och för sig utgjorde ej skäl att frikänna Ohlsson. Men att underlåtenheten att hafva lanternorna å jakten tända icke i ringaste mån varit orsaken till olyckan, kunde en hvar finna vid betraktande af hvad i målet förekommit, helst dessutom skenet från lanternor icke kunde synas på mer än några hundra alnars afstånd då det vore så ljust som ifrågavarande afton.

Uti underdånigt betänkande den 22 Juni 1872 hemställde nedre revisionen (revisionssekreteraren Fdhrœzis och konstituerade revisionssekreterarne Ryding, föredragande, och Glimstedt) att Kongl. Maj:t måtte finna hvad sökanden anfört icke föranleda ändring i hofrättens dom.

Saken föredrogs inför Högsta Domstolen den 7 nästpåföljde Augusti, hvarvid de flesta ledamöterna (justitieråden Almqvist, Naumano, Strandberg och von Segebaden) biföllo det underdåniga betänkandet.

Justitieråden Carleson, Rabe och Lagerstråle förklarade: att som i målet förekommit: emot sökanden att han vid ifrågavarande tillfälle icke haft föreskrifna signallanternor å jakten Bore tända, och emot svaranden, att han, oaktadt Bore varit från ångfartyget Wermland synlig så länge före sammanstötningen, att svaranden, med iakttagande af föreskriften i § 16 af Förordningen den 28 April 1863, om skyldighet för ångfartyg att minska fart, då det nalkas annat fartyg så att fara kan uppstå för ombordläggning, äfven-

s. 31 Sida 31 i årgången börjar härKopiera citering

som af nödig förändring i Wermlands kurs, sannolikt kunnat undvika sammanstötningen, men han likväl underlåtit sådant i tid iakttaga ; funno justitieråden den inträffade skadan vara förorsakad genom vållande å båda sidor, utan att detta vållande kunde föras mera den ene än den andre till last; vid hvilket förhållande, jemlikt 172 § Sjölagen, hvartdera fartyget skulle draga sin skada; och pröfvade justitieråden förthy rättvist sålunda ändra hofrättens dom, att sökanden befriades från allt deltagande i ersättningen för den skada och förlust, som tillskyndats ångfartyget Wermland.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 3 September 1872.