Naumanns tidskrift 1873 s. 47

Med anmälan att f. handlanden L. Hagman aflidit, inlemnade grosshandlanden L. W. Herlitz den 16 Juni 1869 till Gotlands norra häradsrätt i bevakningsändamål en så lydande handling:

»Testamente. Nu nedlagd på min sjuksäng, hvarifrån det beror på Gud, om jag åter skall uppstiga eller ej, vill jag, medan krafterna ännu det tillåta, förordna om min qvarlåtenskaps fördelning efter min död, om det är med den Allvises beslut, att så skall ske, hvilket fördelas som följer:

Till min begrafning samt sten till grafven . . rmt 900. Till hemmet för obotligt sjuka i Wisby ... » 2,000. Till Othems kommun » 1,500.

Till M. E. Herlitz’ i Wisby dotter Lotten . . » 3,000. Till tullförvaltaren J. Herlitz i Westervik . . » 3,000. Till min hushållerska Lisen Westergren med skyldighet att stanna qvar till min död » 3,000.

Till Lisen Hoffman och enkan Sandgren tillsammans ..........................................» 500.

Till tullinspektören D. Herlitz’ enka..............» 500.

Till hennes båda döttrar tillsammans...............» 1,000.

Hvad sedan återstår så väl i fast som lös egendom tillfaller h:r M. E. Herlitz’ son Lars.

(Ingen underskrift).

Att testator h:r L. Hagman i Slite i vår närvaro med sundt förnuft och fri vilja erkänt ofvan antecknade donation, varder under edsförpligtelse intygadt. Slite den 5 Juni 1869.

Kari Kolmodin. J. W. Ekman».

s. 48 Sida 48 i årgången börjar härKopiera citering

Hagman afled natten emellan Söndagen den 6 och Måndagen den 7 Juni 1869.

Viel bevakningstillfället hördes på ed testamentsvittnena doktorn Karl Kolmodin och handlanden J. W. Ekman, hvilka intygade: •

Kolmodin: att han och Ekman den 5 Juni 1869 kommit på besök till handlanden L. Hagman, då det ifrågavarande testamentet varit uppsatt och erkänts af Hagman i vittnets och Ekmans närvaro. Hagman hade varit vid sundt förstånd då förordnandet upplästs för honom och han tillfrågats om det skulle vara så som det stod i den upplästa handlingen, dertill han svarat ja. Han hade velat underskrifva detsamma, men ej förmått sådant, hvarpå vittnena undertecknat testamentshandlingen. Förut hade Hagman ej omtalat något testamente och ej heller sedermera yttrat något derom.

Ekman : Någon tid före sin död hade Hagman anmodat vittnet att åt sig uppsätta testamente, hvarpå vittnet enligt Hagmans förordnande uppsatt ifrågavarande, till häradsrätten ingifna testamente; och sedan det för honom blifvit uppläst, hade han dermed förklarat sig nöjd. Några dagar derefter hade vittnet i följd af budskickning från Hagman kommit till honom, då doktor Kolmodin varit på stället. Testamentet blef då ånyo i båda vittnenas närvaro uppläst för Hagman, som derefter, på fråga om han erkände detsamma, dertill svarat ja. Han hade då varit så matt, att han ej orkat underskrifva testamentet, men befunnits vid sitt fulla sinnes bruk; och hade icke någon lockat eller förmått honom till testamentets upprättande eller erkännande.

Derefter hade vittnena tecknat sina namn under testamentshandlingen. Omkring 1 1/, eller 13/4 dygn derefter hade Hagman aflidit.

Hagmans närmaste arfvingar Elisabeth Hoffman och enkan Sandgren instämde till nämnda häradsrätt öfriga testamentstagare med yrkande, att, som berörde testamente icke funnes vara med testators namn undertecknadt och således ej affattadt i enlighet med allmän lag eller på sätt 16 kap.

s. 49 Sida 49 i årgången börjar härKopiera citering

1 § Ärfdabalken syntes föreskrifva, samma testamente måtte ogillas och käranderna tilldömas laglig arfsrätt efter Hagman.

Såsom vittnen i målet hördes:

l:o) Förbemälde Ekman, som vidhöll sitt förut afgifna vittnesmål och tillade, att vittnet efter Hagmans begäran skrifvit testamentet. De deri uppgifne personer jemte testamenterade beloppen hade Hagman sjelf bestämt. Handlingen blef efter författandet uppläst för Hagman och qvarliggande hos honom. Utan att Hagman begärt det, hade vittnet uppläst handlingen för honom; hvarjemte Hagman sjelf genomläst densamma. Detta skedde flera dagar före det tillfälle, då vittnet och doktor Kolmodin bevittnade handlingen. Det senaste besöket af vittnet hos Hagman hade varit föranledt deraf, att en hans piga mött vittnet och med helsning från Hagman bedt vittnet komma till honom. Vid detta sistnämnda tillfälle hade vittnet först lemnat Hagman konceptet till testamentet för att se om det varit så, som han velat hafva detsamma; men Hagman hade då begärt originalet och väl försökt men ej förmått underteckna detsamma. Utom vittnet och Kolmodin hade jemväl statkarlen Jakobsson varit tillstädes vid testamentets erkännande. Till bevis om Hagmans sinnesredighet vid tillfället förmälde vittnet, att på Hagmans byrå stått flera buteljer, och att, då hushållerskan bjudit vittnena på punsch, som funnits i en butelj, Hagman frågat, hvad de skulle göra med så många buteljer, samt äfven pekat på en, som innehållit vin för hans räkning.

2:0) Doktorn Kolmodin, som jemväl vidhöll sin förra vittnesberättelse och dessutom förmälde: att, under det vittnet vid ifrågavarande tillfället varit på sjukbesök hos Hagman, hade på Hagmans begäran vittnet Ekman efterskickats och äfven ankommit. Kolmodin gjorde i sin egenskap af Hagmans läkare dagligen besök hos Hagman, hvarföre ock Kolmodins besök ifrågavarande dag varit påräknadt. Först lemnades till Hagman för att af honom undertecknas konceptet till testamentet, dervid han yttrade: »nej det andra» ;

Tidskrift för lagstiftning ctc. 10:de årg. 4

s. 50 Sida 50 i årgången börjar härKopiera citering

och sedan originalet lemnats honom, satte han handen med penna på papperet för att underteckna detsamma, men handen föll ned. Vid detta tillfälle var Hagman fullkomligt redig, såsom bevis hvarpå vittnet anförde, att Hagman fästat sig vid det förhållande, att flera buteljer funnits i rummet, och frågat hvad de skulle göra med så många sådana. Före vittnet Ekmans ankomst vid omförmälda tillfälle hade Kolmodin yttrat till Hagman, att, om han ämnade ställa om sitt hus, det nu vore tid att tänka derpå, ty det kunde hända honom på morgondagen livad som händt honom gårdagen eller att han blefve mållös. Då yttrade Hagman, att han önskade det Ekman måtte efterskickas, hvilket ock skedde, på sätt ofvan omnämndt blifvit.

3:o) Statkarlen Karl Jakobsson: Förmiddagen Lördagen den 5 Juni 1869 hade vittnet uppkallats till Hagman och vid ankomsten till hans rum funnit der handlanden Ekman och doktorn Kolmodin. Sedan vittnet anmodats resa upp Hagman i sängen, der han legat, hade Ekman framräckt till honom ett skrifvet papper; men, efter det Hagman sett derpå, hade han begärt få och äfven erhållit ett annat papper, hvarpå vittnet rest Hagman upp i sängen och denne satt sin ena hand med en penna uti på samma papper för att skrifva; men handen hade fallit ned. Vid tillfället talade Hagman och var, efter hvad vittnet tyckte, vid sitt fulla förstånd. Ekman frågade Hagman, som genomläste papperet, om det skulle vara så, som papperet innehöll, hvartill Hagman svarat ja, hvarpå Hagman lagt sig ned i sängen. Det hade varit på Ekmans och Kolmodins tillsägelse som vittnet rest upp Hagman, hvilken äfven sjelf yttrat, att han ville blifva upprest i sängen. Några dagar före Hagmans död hade vittnet varit i hans kök och derifrån åhört ett samtal i Hagmans rum emellan denne och hans hushållerska Lisen Westergren. Denna senare hade till Hagman framställt begäran, att hon måtte blifva ägare till hans qvarlåtenskap; men Hagman hade svarat, att hon icke finge densamma. Derpå hade hon frågat om Lars Herlitz, såsom Hagman förut sagt, skulle blifva ägare till Hagmans efterlemnade egen-

s. 51 Sida 51 i årgången börjar härKopiera citering

dom, och dertill hade Hagman svarat ja, med tillägg: »Kunnen I sedan förena eder, fån I det göra».

4:o) Fru Elisabeth Söderström: Jemte sin man kyrkoherden C. O. Söderström hade hon den 30 Maj 1869 varit på besök hos Hagman, som då tycktes vara redig. Under samtal med Hagman hade hans yttranden föranledt dertill, att hans afsigt tyckts vara, det en person skulle hafva hans efterlemnade qvarlåtenskap, och att Hagman ansett den för ringa att delas på flera personer. Vittnet erinrade sig, att Hagman äfven under samtalet yttrat, att han finge sända bud på Ekman. Hagman hade gjort flera frågor angående sjukhemmet på Gotland och tyckts hysa benägenhet att skänka något till detsamma äfvensom åt Othems kommun, men varit likasom tveksam, huruvida det, som i sådant afseende kunde bestämmas, med säkerhet komme sjukhemmet och kommunen till godo.

5:0) Kyrkoherden C. (). Söderström: I sällskap med sin hustru och en gång förut hade vittnet besökt Hagman under hans sista sjukdom. Vid första besöket hade vittnet icke samtalat mycket med Hagman. Vittnets egentliga afsigt med senare besöket hade varit att tala i andligt afseende med Hagman om hans hädanfärd; men under samtalet förekommo äfven verldsliga ämnen, hvarvid vittnet yttrat, att det vore skäl, att Hagman till förekommande af processer meddelade något förordnande om de jordiska ägodelarne, hvarjemte vittnet nämnt en aflägsen slägting till Hagman med namnet Höglund, men att Hagman dervid haft en ogillande åtbörd; och vittnet ville minnas sig hafva vidare yttrat något i berörde afseende, men utan påföljd. Angående Lisen Hoffman och enkan Sandgren hade vid tillfället, såvidt vittnet kunde minnas, icke yttrats något. Hagman hade äfven haft yttranden, som tycktes utmärka, att, om han läte sin förmögenhet delas, densamma då blefve otillräcklig för hans arfvingar. Hagman hade velat hafva upplysning huru det skulle kunna ställas så, att, om något bestämdes för sjukhemmet på Gotland, detta då säkert komme samma sjukhem tillhanda. Äfven hade Hagman yttrat något om Othems kommun, men

s. 52 Sida 52 i årgången börjar härKopiera citering

utan att dervid uttrycka någon bestämd vilja. Vittnet tyckte sig minnas, att, på sätt vittnets hustru omnämnt, Hagman yttrat sig vilja sända bud på handlanden Ekman, men kunde dock icke med bestämdhet påstå sådant.

6:0) Handlanden J. N. Myrsten: Vittnet hade såsom biträde i bodhandeln konditionerat hos Hagman från Oktober 1854 till April 1860 och under denna tid åtnjutit Hagmans fulla förtroende. Jemväl sedermera hade vittnet flera gånger sammanträffat med Hagman. Vid ett besök hos Hagman den 25 Maj 1869 klagade denne deröfver, att han var så matt, att han ej kunde vara uppe och tillse huru det gick med arbetsfolkets göromål. Vidare yttrade Hagman, att, om han öfverlemnade egendomen till annan person, han ju sjelf icke skulle hafva något att lefva af, hvarjemte en sådan person kunde förskingra alltsamman; och om han testamenterade bort sin egendom, så skulle den person, som visste sig få egendomen, bara gå och vänta på att Hagman skulle snart dö. För öfrigt behöfde han ej gifva bort något, ty ingen hade gifvit honom någonting; och kanske han snart kunde blifva så frisk, att han kunde cå uppe igen. Sedermera talade vittnet ej med Hagman om detta, såsom det tycktes, för honom obehagliga ämne förrän Onsdagen den 2 Juni. Under tiden hade ryktesvis berättats, att Hagman skulle gjort testamente; men då vittnet tillsporde honom, om så vore förhållandet, svarade han nej och tillade, att Ekman ginge här och pratade och skrefve och ville, att Hagman skulle göra testamente, »men inte kunde Hagman gifva bort sin egendom och blifva alldeles utan». På vittnets fråga om ej Hagman sändt bud efter Ekman med begäran, att han skulle skrifva testamente, svarade Hagman något vresigt, att han aldrig skickat bud och ej heller tillsagt Ekman; och då vittnet tillade, att Hagmans slägtingar m. fl. skulle blifvit tillskrifne penningar till stort belopp, yttrade Hagman förargad, att han aldrig skrifvit sådant; och då vittnet ytterligare yttrat: »men då har väl Ekman skrifvit det», svarade Hagman: »han må väl ej skrifva bort något, med mindre jag skall veta om det. Dessutom skall jag ju sjelf skrifva under mitt

s. 53 Sida 53 i årgången börjar härKopiera citering

namn, om någonting skall blifva gällande». Vid vittnets besök Fredagen den 4 Juni var Hagman mållös och hans hushållerska satt bredvid hans säng. Vittnet såg då på pulpeten i rummet ett till hälften hoprulladt papper, hvarpå fanns skrifvet: Elise Westergren 3,000, M. E. Herlitz 3,000 rdr, tullförvaltare Herlitz 3,000, jungfru Hoffman och enkan Sandgren 500 m. m. En del var öfverstruken och en del skrifven med blyertspenna. Hushållerskan omtalade för vittnet, att Hagman nu sagt» att Lars Herlitz skulle hafva resten af egendomen. Förvånadt häröfver frågade vittnet, huru Hagman kunde hafva sagt något sådant, då han vore mållös, hvartill hushållerskan svarade: »kl. 5 i morse talade han och då sade han det». Slutligen förmälde vittnet, att vid de omvittnade samtalen med Hagman icke någon jemte vittnet och Hagman tillstädesvarit; och att vittnet den 4 Juni sammanträffat med Ekman, som då omtalat, att Hagman gjort testamente, hvarjemte Ekman uppräknat dispositionerna till Lisen Westergren, M. E. Herlitz, tullförvaltaren Herlitz, tullinspektören Herlitz’ enka samt jungfru Hoffman och enkan Sandgren äfvensom Lars Herlitz, allt i öfverensstämmelse med nu klandrade testamentets innehåll, utom det att Ekman ej uppgaf att i testamentet tillagts M. E. Herlitz’ dotter 3,000 rdr.

7:o) Hustrun Maria Lundberg: Hon hade under åren 1828—1831 tjenat hos makarne Hagman. Under denna tid föddes fru Hagmans brorson Lars Herlitz och benämndes efter Hagman, hvilken jemte sin hustru bevistade hans döpelse. Hagman hade under sagde tid yttrat, att »bemälde Herlitz skulle erhålla makarne Hagmans qvarlåtenskap, såsom de jemväl varit öfverens om». •

Käranderna yrkade bifall till käromålet, enär det klandrade testamentet icke kunde anses vara i laglig ordning upprättadt. Det kunde nemligen hvarken anses såsom skriftligt eller muntligt testamente. Skulle det vara skriftligt, hade det bort af Hagman undertecknas för att vara gällande; och skulle det vara muntligt, hade Hagman vid testamentets upprättande bort yttra allt, som genom testamentet skulle stadgas, hvilket dock icke ägt rum.

s. 54 Sida 54 i årgången börjar härKopiera citering

Svaranderna bestredo bifall till käromålet, enär testamentet enligt tvä sammanstämmande vittnens utsagor upprättats af Hagman med fullt och sundt förstånd samt af fri vilja. •

Häradsrätten yttrade i utslag den 23 December 1870: att emedan genom vittnena Kolmodins och Ekmans sammanstämmande berättelser vore styrkt, att den omstämda testamentshandlingen, som Ekman intygat sig hafva efter Hagmans begäran och meddelade föreskrifter författat, blifvit för Hagman den 5 Juni 1869 uppläst, derefter han, på fråga om samma handling utgjorde hans vilja, vid redig sinnesförfattning svarat ja, samt han, enligt såväl dessa vittnens som Karl Jakobssons intyg, upprest i sängen, försökt underteckna handlingen, men sådant icke förmått i anseende dertill att handen, såsom Kolmodin och Jakobsson uppgifvit. fallit ner; och den omständighet, att Hagman icke förmått egenhändigt underteckna testamentshandlingen, så mycket mindre kunde föranleda till densammas underkännande, som testamente finge i vittnens närvaro, enligt 16 kap. Ärfdabalken, muntligen eller utan skrift upprättas, samt för öfrigt iakttagits hvad i nämnda lagrum föreskrefves i afseende på testamentes upprättande eller att det skulle ske i tvenne gode mäns närvaro; ty och då handlanden Myrstens vittnesmål, såsom omfattande andra tillfällen än det, då den omstämda testamentshandlingen godkändes, hvarigenom den äfven erhållit egenskapen af laga testamente, icke kunde leda till förringande af testamentsvittnenas och Karl Jakobssons förenämnda berättelser, hvilka dessutom i mer eller mindre mån vunne styrka af kyrkoherden Söderströms och hans hustrus utsagor, blef, med ogillande af käromålet, klandrade testamentet, såsom på laga sätt tillkommet samt otvetydigt uttryckande Hagmans yttersta vilja, förklaradt giltigt.

Emot detta utslag vädjades till Svea hofrätt, som yttrade medelst dom den 21 December 1871: att emedan ifrågavarande såsom testamente åberopade handling ej blifvit af handlanden Hagman underskrifven, samt vid granskning af doktor Kolmodins och handlanden Ekmans vittnesmål tillika

s. 55 Sida 55 i årgången börjar härKopiera citering

med den bevisning, som för öfrigt vore förebragt, ej funnes lagligen styrkt, att vid det tillfälle den 5 Juni 1869, då omvittnade testamentet skulle blifvit gjordt, Hagman sjelfmant och i egna ord förordnat om sin egendom så, som handlingen innehölle, utan fasthellre genom vittnesmålen vore ådagalagdt, att Hagman, hvilken vid berörde tillfälle varit så svag, att han ej förmått handlingen underskrifva, allenast på det sätt gifvit sin vilja tillkänna, att han efter handlingens uppläsande med ja besvarat till honom framställd fråga huruvida han godkände förordnandet; ty och då vid dessa förhållanden omförmälda handling, jemväl om den betraktades i förening med det förklarande, Hagman, på sätt nyss nämndt vore, i afseende på densamma afgifvit, ej kunde anses innefatta egenskap af laggildt testamente, pröfvade hofrätten rättvist att, med ändring af häradsrättens utslag, käromålet sålunda bifalla, att omstämda handlingen förklarades icke ut~ göra hinder för käranderna att, på sätt lag förmådde, taga arf efter handlanden Hagman.

I denna dom söktes i underdånighet ändring. Hagmans godkännande af testamentet hade icke skett allenast derigenom att han jakande besvarat till honom framställd fråga om han bifölle detsamma, utan äfven genom en följd af yttranden och åtgärder, hvilka, betraktade i sitt sammanhang, otvetydigt uttryckte Hagmans yttersta vilja. Lagen fordrade icke, att testamente skulle ske skriftligen, utan medgåfve, att sådant finge muntligen upprättas; men ett skriftligen uppsatt, om än af testator icke underskrifvet testamente borde dock vara att föredraga framför ett blott muntligt, emedan det skriftliga dels måste antagas vara bättre öfvertänkt, än ett blott muntligt yttrande, dels ock bättre betryggade emot minnets misstag.

Vederparterna hade redan vid hofrätten erinrat, att tillförlitlig upplysning och bevisning saknades derom, att Hagman förklarat just den åberopade handlingen innefatta hans yttersta vilja. Af vittnesmålen framginge nemligen, att Hagman bestämdt ogillat den ena af de vid tillfället, då testamentet skulle upprättats, företedda handlingar ; och då

s. 56 Sida 56 i årgången börjar härKopiera citering

han icke underskrifvit någon handling, kunde man omöjligen veta hvilken handling som vunnit hans bifall. Under åberopande häraf och hvad i öfrigt förekommit, bestreds den sökta ändringen.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Fâhræus och Ryding, den sistnämnde föredragande) hemställde i underdånigt betänkande den 20 Juli 1872, att Kongl. Maj:t mätte pröfva rättvist att, med ändring af hofrättens dom, fastställa häradsrättens utslag.

Konstituerade revisionssekreteraren Glimstedt hemställde, att Kongl. Maj:t mätte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.

Vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 14 Augusti 1872 bifölls nedre revisionens betänkande af Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden Almqvist, Carleson, Babe och Lagerstråle).

Justitieråden Södergren och von Segebaden funno väl det vara upplyst, att, efter det ifrågavarande såsom testamente bevakade handling blifvit på Hagmans begäran och i enlighet med af honom meddelade föreskrifter af i målet hörde vittnet handlanden Ekman författad, handlingen blifvit den 5 Juni 1869 för Hagman i Ekmans och jemväl såsom vittne hörde doktor Kolmodins gemensamma närvaro uppläst samt att Hagman, på fråga om handlingen utgjorde hans vilja, vid redig sinnesförfattning svarat ja; men emedan, sedan Hagman efter handlingens uppläsande försökt att medelst sitt namns undertecknande å handlingen gifva densamma egenskap af testamente, men sådant icke kommit att ske i anseende dertill att, såsom vittnen uppgifvit, Hagmans hand fallit ned, Hagman icke anmodat annan person att å handlingen teckna hans namn eller ens för vittnena förklarat, att densamma, änskönt den saknade hans underskrift, skulle såsom hans vilja gälla; ty funno justitieråden omförmälda handling icke kunna anses innefatta egenskap af laggildt testamente; i följd hvaraf justitieråden pröfvade rättvist fastställa det slut, hvari hofrätten i målet stannat.

Justitierådet Naumann yttrade, att vid omvittnade tillfället den 5 Juni 1869 hade, enligt vittnesmålens föran-

s. 57 Sida 57 i årgången börjar härKopiera citering

ledande, Hagman väl fått genomläsa det af Ekman uppsatta skriftliga förslag och godkänt detsamma genom bejakande af en derom till Hagman framställd fråga; men när Hagman skolat genom sin underskrift gifva förslaget egenskap af testamente, hade han underlåtit detta och låtit handen falla. Att sådant icke härrört af blott kroppslig svaghet, utan fasthellre af obeslutsamhet eller åstundan att uppskjuta ärendet eller ock ett i afgörandets stund påkommet missnöje med förslagets lydelse eller ånger öfver sin förut visade benägenhet att, enligt förslagets innehåll, frånkänna de lagliga arfvingarna deras arfrätt, ansåg justitierådet framgå af det förhållande, att Hagman icke heller uppdrog sitt namns undertecknande åt någon af de närvarande, ehuru, enligt vittnens uppgift, Hagman vid tillfället hade sundt förstånd samt talade i ett likgiltigt ämne. Något testamente hade vid det tillfället alltså icke kommit till stånd, enligt justitierådets tanka. Och att Hagman under tiden, efter det han sålunda underlät att ifrågavarande handling med sitt namn bekräfta eller bekräfta låta, intill dess han natten efter den 6 Juni afled, skulle hafva i en eller annan form gifvit sin yttersta vilja tillkänna, dertill funnes af handlingarna ingen anledning. Efter öfvervägande häraf pröfvade justitierådet rättvist fastställa hofrättens dom.

Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 10 September 1872.