298 Återvinning af jord utan lösen.
8 februari 1872
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1873, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,2 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 298–299 i årgången 1873. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tionde årgången, 1873 i litteraturen — s. 298–299 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 8 Februari 1872»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
berg, såsom ägare af huset och tomten n:o 327, motsvarande enligt nya nummerordningen n:o 283, â sist omförmälde afhandling tecknat bevis af den 6 Juni 1831, det Norberg medgåfve inteckning i sitt nyssnämnda hus och tomt till säkerhet för den förpantningsrätt, som enligt ordalydelsen i afhandlingen vore innehafvaren deraf tillförsäkrad, rådstufvurätten den 3 näst derpå följande Oktober beviljat sådan inteckning, hvilken den 19 Oktober 1868 senast förnyats; och emedan det af Salmenius och hans hustru i förbemälda köpebref gjorda förbehåll, enligt mitt förmenande, innebär, att skogslotten försåldes med tillträdesrätt efter femtio år å den dag, då den för skogslotten bestämda köpeskilling tre tusen rdr banko kunde erläggas, samt Helin ej må anses hafva förvärfvat vidsträcktare äganderätt till nu ifrågavarande del af skogslotten än den, som tillkommit hans fångesmän; ty och enär innehafvaren af skogslotten varit oförhindrad att, på sätt som synes skett vid aftal, hvilket måste anses hafva föregått tillkomsten af Norbergs förberörda skriftliga medgifvande, inskränka sin ofvau omförmälda rätt derhän, att skogslotten ansåges vara pantsatt för en penningsumma, motsvarande den derför ursprungligen bestämda köpeskilling; alltså, då inteckning tillsäkerhet för sagda pantaftal blifvit i den tomt, hvartill sagde del af skogslotten hörer, beviljad, innan Helin förvärfvade äganderätt till samma tomt, och derefter behörigen förnyad, samt elementarläroverket följaktligen, jemlikt 9 kap. 2 § Jordabalken, fortfarande är berättigadt att, intilldess motsvarig del af panteskillingen gäldas, samma skogslott besitta, pröfvar jag för min del lagligt att, med upphäfvande af motvädjade utslaget, ogilla Helins instämda talan».
Helin sökte i underdånighet ändring i hofrättens dom.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne von Segebaden och Svedelius, den förstnämnde föredragande, samt konstituerade revisionssekreteraren Glimstedt) yttrade i underdånigt betänkande den 27 December 1871: att då det aftal, hvarigenom A. M. Salmenius vid ifrågavarande tomts försäljning den 17 Mars 1815 förbehållit sig oinskränkt besittningsrätt under femtio år till omtvistade skogslotten, med rättighet att
s. 299 Sida 299 i årgången börjar här
vid nämnde tids slut erhålla viss penningesumma, ifall då varande ägare af tomten önskade sätta sig i besittning af skogslotten, icke vore hänförligt till sådan pantsättning af jord, som i 9 kap. Jordabalken omförmäldes, samt den i huset och tomten n:o 327 den 3 Oktober 1831 meddelade och sedermera behörigen förnyade inteckning till säkerhet för berörda aftals bestånd följaktligen icke medförde laglig skyldighet för tomt- och skogslottsägaren att med fastigheten ansvara för omnämnda löseskilling ; alltså och på de af rådstufvurätten i öfrigt anförde skäl hemställde nedre revisionen i underdånighet: att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af hofrättens dom, fastställa det slut, hvari rådstufvurätten i målet stannat.
Saken föredrogs den 10 Januari 1872 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Södergren, Cramér, Carleson, Wretman, Olivecrona, Lagerstråle och Strandberg); och emedan åberopade, den 17 Mars 1815 upprättade köpebref, hvarigenom Anders Magnus Salmenius och hans hustru till handlanden J. Utter försålt, jemte andra tomter, jemväl ifrågakomne, sökanden nu tillhöriga, uttryckligen innehåller, att den tomterna tillagda andel i skog och mark icke vore på något sätt under gårdshandeln inbegripen, utan förblefve Salmenii och hans arfvingars enskilda tillhörighet; ty och då sökanden icke visat någon laglig grund för sin i denna sak förda talan om åläggande för elementarläroverket att ifrågavarande skogslott till sökanden utan ersättning afträda, pröfvade Högsta Domstolen rättvist gilla det slut, hvari kofrätten i saken stannat.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 8 Februari 1872.