Borgen för ådömda böter. Målet desert eller icke?
7 februari 1872
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1873, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 315–317 i årgången 1873. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan. Stämpelpappersförerd- ningen. Expeditionstaxan, nr 6 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 50 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan. Stämpelpappersförerd- ningen. Expeditionstaxan, nr 6.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tionde årgången, 1873 i litteraturen — s. 315–317 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs inför Högsta Domstolen den 7 Februari 1872». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Vid Willåttinge häradsrätt yrkade skogsförvaltaren vid Björndams bruk Karl Gustafsson ansvar å kronojägaren Knut Erik Eriksson vid Hedmossen för det Eriksson å brukets skog i Dunkers socken den 10 September 1870, utan erhållet tillstånd, idkat jagt efter elg, hvarjemte Gustafsson fordrade att af Eriksson undfå ersättning för rättegångskostnaden.
s. 316 Sida 316 i årgången börjar här
Häradsrätten förklarade, enligt utslag den 4 Mars 1871, Eriksson saker till åtalade förseelsen och dömde, under åberopande af 24 kap. 13 § Strafflagen, Eriksson att derför böta 100 rdr samt förpligtade honom att godtgöra Gustafsson hans rättegångskostnad med sexton riksdaler.
Svea hofrätt, hvarest Eriksson besvärade sig, utlät sig i utslag den 26 April 1871: att som, enligt hvad häradsrätten uti den för ändringssökande i dess utslag meddelade hänvisning föreskrifvit, det ålegat Eriksson att vid sina besvär foga antingen en af två personer, hvilkas vederhäftighet vore behörigen styrkt, utgifven löftesskrift, deri de, en för begge och begge for en, borgade för ifrågavarande böter, eller bevis, att böterna blifvit i landtränteriet nedsatta, eller ock intyg om sin fattigdom af domstolen eller domaren i orten eller, om det ej kunde ske, af vederbörande kronobetjent eller pastor i den församling, der Eriksson bodde och hade sitt hemvist, vid påföljd, om det försummades, att Eriksson skulle hafva förlorat sin talan emot häradsrättens utslag; men Eriksson, hvilken i berörde afseende vid besvären fogat allenast två, hvardera af två särskilda personer ingångna borgensförbindelser, den ena för de böter och rättegångskostnader, Eriksson af hofrätten kunde i målet blifva ålagdt gälda sin vederpart, och den andra för de böter till belopp af 116 rdr, som blifvit af häradsrätten Eriksson ådömda den 47 Februari 1871, således icke ställt borgen för de genom häradsrättens ifrågavarande, den 4 Mars 1871 meddelade utslag honom ådömda böter, samt Eriksson följaktligen ej fullgjort hvad honom för sökande af, ändring i häradsrättens utslag är vordet föreskrifvet, kunde hofrätten icke emot 38 punkten i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, Erikssons klagan till pröfning upptaga.
Eriksson sökte i underdånighet ändring i hofrättens utslag.
Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 7 Februari 1872; och ehuru den borgen för böter, klaganden hos hofrätten företett till fullgörande af föreskriften i meddelad besvärshänvisning, innehölle, dels att häradsrättens beslut i mål
s. 317 Sida 317 i årgången börjar här
angående åtal emot klaganden för oloflig elgjagt vore meddeladt, icke den 4 Mars 1871, då beslutet i detta mål afkunnades, utan den 17 nästförutgångne Februari, under hvilken dag samma beslut, enligt utfärdadt utdrag af domboken, funnes derstädes upptaget, dels ock att böterna utgjorde 116 rdr, hvilket belopp omfattade såväl de klaganden i målet ådömda böter som ock stadgad kostnadsersättning; likväl och då dessa omständigheter, hvilka ej lemnade rum för tvekan, att borgensförbindelsen hade afseende på förevarande mål, icke skäligen må medföra förlust af klagandens rätt till talan emot häradsrättens derutinnan gifna utslag, blef, med upphäfvande af hofrättens öfverklagade beslut, målet af Högsta Domstolens fleste ledamöter (justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen, Olivecrona och Lagerstråle) visadt åter till sistbemälde rätt, som ägde att detsamma på anmälan åter företaga och laglikmätigt behandla.
Justitieråden Carleson, Bolin och Dreijer funno ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring.