Angående utfästelse att till annan person öfverlåta ett fastighetsköp, när tredje mans konkurs blifvit nedlagd.

7 november 1872


Så kom texten hit

  • Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
  • Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1873, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
  • Textkvalitet: högst omkring 1,0 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
  • Tryckta sidor: s. 323–325 i årgången 1873. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
  • Avdelning: III. Lagskipning, C) Jordabalken, nr 3 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 52 i bandet.
  • Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Jordabalken, nr 3.
  • Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
  • Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tionde årgången, 1873 i litteraturen — s. 323–325 där är samma sidor som här.
  • Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 7 November 1872»
  • Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.

Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.

Domstolens referat

Den 1 April 1869 sålde Hans Olsson till Leo Olsson i Ottestala sitt ägande s/24 mantal Önne för 2,666 rdr 67 öre, som skulle betalas först efter säljarens död; men den 3 nästpåföljde maj ingaf Hans Olsson till kon:s befallningshafyande i Göteborgs och Bohus län en skrift, hvari han protesterade mot det till Leo Olsson utfärdade köpebref, under förmälan, att han blifvit lockad till utfärdandet, samt att meningen endast varit att uppgöra ett skenköp på det en för Hans Olssons lifstid antagen hälftenbrukare skulle kunna vräkas.

Sedan Hans Olsson den 13 i sistnämnde månad afträdt sina tillgångar till borgenärers förnöjande, upprättade han den 22 i samma månad ett gåfvobref, hvarmedelst han till Olof Samuel Andersson i Nordfjella skänkte berörde fastighet jemte allt hvad han i öfrigt ägde, med vilkor dock att Olof Samuel Andersson skulle betala hans skulder.

s. 324 Sida 324 i årgången börjar här

Leo Olsson och Olof Samuel Andersson uppgjorde derefter den 3 Juni sagde år ett skriftligt och af vittnen bestyrkt aftal, hvarigenom Leo Olsson förband sig, att när Hans Olssons konkurs blifvit nedlagd, oek domstols utslag derom fallit, till Hans Olsson äter öfverlåta ofvanberörda köp om 5/ mantal Önne. Olof Samuel Andersson å sin sida utfäste sig att nedlägga konkursen och betala Hans Olssons skulder, hvarjemte han fritog Leo Olsson för »allt åtal», som kunde röra hemmansdelen. Den af kontrahenterna, som ej fullgjorde sitt åtagande, skulle till den andre betala ett vite af 1,000 riksdaler.

Efter stämning å Léo Olsson till Orousts och Tjörns häradsrätt, yrkade Olof Samuel Andersson: att som Hans Olssons konkurs, i följd af samtlige borgenärernas erkännande att de för sina fordringar undfått godtgörelse, blifvit, enligt af rättens ombudsman i konkursen meddeladt intyg, den 27 Oktober 1869 afslutad, Leo Olsson alltså måtte åläggas fullgöra förberörda kontrakt; i hvilket yrkande Hans Olsson, instämd för att i målet höras, jemväl förenade sig.

Leo Olsson bestred käromålet. Han förnekade, att fastighetsköpet vore fingeradt samt visade att han sökt lagfart och erhållit fasta å hemmansdelen. Hans Olsson, som ej klandrat köpet, hade dessutom ej företett sådana skäl, som kunde berättiga honom återfå hemmansdelen. Det vore nemligen icke med domstols utslag visadt, att konkursen blifvit nedlagd, och då kontraktet skrefs, förutsattes det att återgång skulle ske innan Leo Olsson erhållit lagfart.

Åtskilliga vittnen hördes, af hvilkas berättelser framgick, att Hans Olssons uppgift om ändamålet med köpets afslutande var sanningsenlig.

Häradsrätten yttrade i utslag den 31 Augusti 1871: att alldenstund Olof Samuel Andersson förmedelst bevis, utfärdadt af rättens ombudsman i Hans Olssons konkurs, styrkt att Olof Samuel Andersson fullgjort hvad honom enligt det till grund för stämningspåståendet åberopade kontraktet af den 3 Juni 1869 ålåge; fördenskull och då två i målet på

s. 325 Sida 325 i årgången börjar här

ed hörda vittnen intygat, att Olof Samuel Andersson och Leo Olsson vid upprättandet af samma kontrakt varit vid sundt förstånd och handlat af fri vilja, pröfvade häradsrätten rättvist ålägga Leo Olsson att, inom tvä månader frän utslagets dag, vid vite af 100 riksdaler, till Hans Olsson å ifrågavarande 5/44 mantal Önne utfärda behörigt köpebref, hvari såsom köpevilkor allenast finge förekomma, dels att köpeskillingen utsattes till det i företedda köpeafhandlingen af den 1 April 1869 upptagna belopp 2,666 rdr 67 öre att betalas på sätt i samma afhandling vore stadgadt, och dels att Hans Olsson ägde tillträda hemmansdelen den 14 Mars 1872.

Göta hofrätt, der Leo Olsson efter vad sökte ändring, meddelade dom den 31 Maj 1872: Emedan det till grund för stämningspåståendet åberopade kontrakt af den 3 Juni 1869, i hvad det rörde Leo Olssons utfästelse att till Hans Olsson öfverlåta 5/,4 mantal Önne, icke vore af sådan beskaffenhet, att fullgörandet af samma kontrakt kunde Leo Olsson lagligen åläggas, pröfvade hofrätten, med upphäfvande af häradsrättens utslag, lagligt förklara stämningspåståendet icke kunna bifallas.

Hans Olsson och Olof Samuel Andersson fullföljde i underdånighet talan hos Kongi. Maj:t.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius och konstituerade revisionssekreteraren Adlers) hemställde i underdånigt betänkande den 25 September 1872, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.

Revisionssekreteraren Östergren, föredragande, hemställde för sin del, att enär Leo Olssons vägran att fullgöra, hvad han i åberopade afhandlingen utfäst, ej lagligen kunde medföra den påföljd, som i förevarande sak blifvit yrkad, Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla det slut, hvartill hofrätten i saken kommit.

Vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 10 Oktober 1872 (i närvaro af justitieråden Qvensel, friherre. Leuhusen, Wretman, Bolin, von Hofsten, Olivecrona och Strandberg) bifölls nedre revisionens underdåniga betänkande.

Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 7 November 1872.