Naumanns tidskrift 1873 s. 446

Peter Carlsson i Fogelmara instämde till Södra More häradsrätt A. Jonzohn i Ljungby med påstående att, på grund af Jonzohns såsom för egen skuld tecknade borgen å ett af numera aflidne inspektoren C. J. Ljungdorff och studeranden S. E. Henning den 17 Augusti 1863 utfärdadt skuldebref, hvari de förbundit sig att, gemensamt eller hvilkendera bäst gälda kunde, den 17 Februari 1866 till O. A. Hellichius eller ordres betala 8,500 rdr jemte ränta, af Jonzohn utbekomma återstående 4,296 rdr 9 öre tillika med ränta.

Häradsrätten yttrade medelst utslag den 19 April 1870: att, efter det Ljungdorff och Henning utgifvit ifrågavarande skuldebref att betalas den 17 Februari 1866, och Jonzohn tillika med numera aflidne Jonas Nilsson och N. G. Jonsson från Ljungby, en för alla och alla för en, derför ingått borgen såsom för egen skuld, Peter Carlsson för utbekommande af sin fordran enligt sagda skuldebref sökt handräckning hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län, som i utslag den 31 Maj 1866 förpligtat löftesmännen att skuldebrefvet inlösa; men, emedan detta utslag blifvit af löftesmännen öfverklagadt i Göta hofrätt, som den 28 December

s. 447 Sida 447 i årgången börjar härKopiera citering

1866, med upphäfvande af kon. befallningshafvandes utslag, förklarat målet tvistigt och hänvisat Peter Carlsson att efter stämning till vederbörlig domstol sitt fordringsanspråk fullfölja i fall af befogenhet, och Peter Carlsson sedermera icke förrän genom förevarande rättegång, deri han låtit Jonzohn få stämningen den 2 Augusti 1869, instämt fordringsanspråket, ty och som, efter 4 § i K. Förordningen den 28 Juni 1798, löftesmän, som ginge i borgen såsom för egen skuld, måste, om han ej skulle blifva fri från sin borgen, derför sökas inom tolf månader från förfallodagen; samt med tilllämpning deraf på förevarande fall löftesmännens ansvarighet måste anses vara inskränkt till tolf månader från det hofrättens utslag vunnit laga kraft'; alltså och då Jonzohn ej blifvit för sin borgen sökt inom rätter tid derefter, blefve han från käromålet befriad.

Peter Carlsson vädjade till Giöta hofrätt, som i dom den 13 Januari 1871 yttrade: att emedan stadgandet i 4 § af K. Förordningen den 28 Juni 1798 om skyldighet för innehafvare af fordran, för hvars gäldande löftesman iklädt sig ansvar såsom för egen skuld, att för fordringsrättens bevarande hos löftesmannen söka denne inom tolf månader efter det fordringen till betalning förfallit, icke kunde utsträckas derhän, att, derest ett mot sådan löftesman anstäldt, men tvistigt förklaradt fordringsanspråk icke af fordringsägaren blefve genom stämning fullföljdt inom sagde tid efter det laga kraft åkommit det utslag, hvarigenom anspråket gjorts tvistigt, löftesmannen skulle vara från sin borgen fri; ty och då Peter Carlssons af häradsrätten anmärkta underlåtenhet i berörda afseende följaktligen icke medfört befrielse för Jonzohn från hans borgensansvarighet, blefve häradsrättens utslag af hofrätten upphäfdt; i följd hvaraf häradsrätten hade att på anmälan med målet vidare laglikmätigt förfara.

Om denna dom förenade sig hofrättsrådet Lindqvist, assessorerna Andersson och von Sydow samt vice häradshöfdingen Bråkenhielm, hvaremot assessoren Lackman var skiljaktig och förklarade sig beredd att målet i befintligt skick till hufvudsaklig pröfning företaga.

s. 448 Sida 448 i årgången börjar härKopiera citering

Jonzohn sökte i underdånighet ändring i hofrättens dom.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Östergren och Wedberg samt konstituerade revisionssekreteraren Lagergren, den sistnämnde föredragande) hemställde i underdånigt betänkande den 30 September 1871, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom; hvilket betänkande bifölls vid sakens föredragning den 11 Oktober 1871 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Cramér, friherre Leuhusen, Carleson, Naumann, von Hofsten, Rabe och Huss').

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 8 November 1871.