Angående fyllnads-borgen.
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1873, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,1 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 451–453 i årgången 1873. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 8 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 69 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 8.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tionde årgången, 1873 i litteraturen — s. 451–453 där är samma sidor som här.
- Dag: bandet skriver inte ut någon dag för avgörandet i det här referatet, och ingen har härletts.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Bolaget Sjögren & Nordberg utgaf kreditivförbindelse till filialbanken i Karlskrona å 2,000 rdr med ränta, å hvilken förbindelse handlanderna A. P. Lindahl och J. Andersson tecknade borgen såsom för egen skuld, en för begge och begge för en.
Kreditivansökningen afslogs af skäl, som icke uppgifvits; men kort tid derefter bifölls ansökningen, sedan handlanderna A. Burman och C. F. Löfgren, efter Lindahls och Anderssons borgen, å kreditivförbindelsen tecknat en så lydande borgen:
»Jemte den säkerhet, här förut blifvit lemnad, borga vi för uppfyllandet af förestående förbindelse, en för begge och begge för en, såsom för egen skuld». .
Sedan kreditivtagarne gjort konkurs, inlöste de två förstnämnde löftesmännen, handlanderna Lindahl och Andersson, den 8 December 1870 kreditivförbindelsen med 2,110 rdr 34 öre.
Derefter instämdes Burman och Löfgren af Lindahl och Andersson till rådstufvurätten i Karlshamn med påstående om åläggande för Burman och Löfgren att betala hälften af hvad Lindahl och Andersson utgifvit eller 1,055 rdr 17 öre jemte ränta derå från den 8 December 1870.
Burman och Löfgren bestredo käromålet, då förste löftesmännen ej förrän de inlöst kreditivförbindelsen vetat, att annan borgen derå tecknats, och det sålunda vore uppenbart, att de icke ingått borgen med vilkor eller under förutsättning att de skulle få några, som med dem delade borgensansvarigheten. Den sista borgen kunde således ej anses såsom annat än en affär emellan siste löftesmännen och filialbanken, men ingalunda emellan de särskilda grupperna af löftesmän. För öfrigt vore att märka, dels att den ene af de förste löftesmännen eller handlanden Andersson,
s. 452 Sida 452 i årgången börjar här
som i kreditivtagarnes konkurs bevakat livad han i följd af sin borgen utbetalt, derför erhållit full betalning genom qvittning af sin skuld till gäldbundna boet; dels ock att den andre af de förste löftesmännen eller handlanden Lindahl i konkursen tagit 50 °/ ackord å det af honom utbetalda beloppet.
Andersson förklarade, att, sedan han numera erfarit att skilnaden emellan hans fordran hos och skuld till konkursmassan utgjorde endast 30 rdr, han för sin del frånträdde käromålet.
Lindahl förmälde sig hafva gått in på ackordet för sin andel i utbetalningen för borgensförbindelsen och fullföljde stämningspåståendet.
Rådstufvurätten yttrade medelst utslag den 20 Februari 1871: att emedan borgen för bolagets fullgörande af dess förpligtelser uti ifrågavarande kreditivkontrakt blifvit ingången af samtlige parterne, samt den omständighet, att handlanderne Burmans och Löfgrens borgen blifvit tecknad senare än Lindahls och Anderssons, ej inverkade på rättsförhållandet löftesmännen emellan, funne rådstufvurätten, jemlikt 10 kap. Handelsbalken, det åligga löftesmännen att gemensamt och med lika belopp hvardera ansvara för skuldens betalning; i följd hvaraf och då, sedan Lindahl och Andersson den 8 December 1870 till filialbanken inbetalt bolagets skuld med 2,110 rdr 34 öre, deraf de guldit hälften hvar, samt Andersson förklarat sig hafva blifvit fullt godtgjord för sin andel i berörda inbetalning, Lindahl samt Burman och Löfgren vore pligtiga att med en tredjedel hvardera gälda den hälft af skulden, hvarför godtgörelse ej erhållits af bolagets konkurmassa, utgörande 1,055 rdr 17 öre, som Lindahl guldit, rådstufvurätten pröfvade skäligt förpligta Burman och Löfgren att genast, emot qvitto å kreditivkontraktet eller återbekommande af deras löftesskrift, till Lindahl betala två tredjedelar af sistnämnda belopp med 703 rdr 45 öre, hvilket ej öfverstege hvad i stämningen fordrats, jemte sex procent ränta derå från den 8 December 1870 till dess betalning skedde; dock med skyldighet för Lindahl att till Bur-
s. 453 Sida 453 i årgången börjar här
man och Löfgren redovisa 2/3 af hvad Lindahl på grund af ifrågavarande borgen ur bolagets konkursmassa utbekommit eller framdeles kunde återbekomma.
Burman och Löfgren vädjade till hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som medelst dom den 7 Juli 1871 utlät sig: att som den af Burman och Löfgren å ifrågavarande kreditivkontrakt tecknade borgen, hvilken ostridigt vore ingången först efter det kontraktet blifvit försedt med borgen af Lindahl och Andersson, icke, emot Burmans och Löfgrens bestridande, kunde tolkas så, att å densamma finge grundas skyldighet för Burman och Löfgren att, sedan det i kontraktet omförmälda kreditivbelopp blifvit af Lindahl och Andersson betaldt, större eller mindre del af samma belopp till den ene eller andre af dem återgälda, blef, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, Lindahls i målet väckta talan ogillad.
Om denna dom förenade sig assessorerna Anderberg och Gyllensköld samt hofrättsrådet Fredrikson, hvaremot vice häradhöfdingen Lundvall pröfvade för sin del rättvist fastställa rådstufvurättens utslag.
Underdånig talan fullföljdes.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Östergren och Ryding, den förstnämnde föredragande, samt konstituerade revisionssekreteraren Lagergren) hemställde i underdånigt betänkande den 3 Februari 1872, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom; och detta betänkande bifölls vid sakens föredragning den 8 i samma månad inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen, Carleson, Bolin, Dreijer, Olivecrona och Lagerstråle).
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 13 Mars 187,2.