Kongl. Förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom i död makes bo, den 18 September 1862, §§ 23 och 24.
28 maj 1872
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1873, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,7 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 518–522 i årgången 1873. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 11 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 74 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tullförfattningar, nr 11.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tionde årgången, 1873 i litteraturen — s. 518–522 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 28 Maj 1872»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Plåtslagaren N. P. Ekholm afled här i Stockholm 1869 och efterlemnade såsom sterbhusdelägare enkan Margareta Ekholm och tre omyndiga barn. Tillgångarna i boet upptogos till 609 rdr; och skulden utgjorde, enligt bouppteckningen, begrafningskostnad, bouppteckningsprocent och 1/4 års hyra, tillsamman 615 rdr 50 öre.
Enkan Ekholm sökte i laga tid urarfvaförmån, och uti urarfvamålet bevakades af vaktmästaren Johan Pettersson på grund af Ekholms skuldsedel och öfverståthållareembetets kanslis utslag tillhopa 764 rdr 60 öre. Derjemte anmäldes andra fordringar till belopp af 633 rdr 83 öre. Tillgångarna i urarfvaboet lemnade icke större utdelning, än att vaktmästaren Pettersson på sin bevakade fordran erhöll 63 rdr 49 öre.
Pettersson instämde derefter till Stockholms rödstufvurätt enkan Ekholm med påstående, att enär hon, som inom laga tid sökt att mot afträdande af boets egendom vinna befrielse från dess gäld, innan tiden till egendomens afträdande gått tillända, till skada för borgenärerna från boet undan-
s. 519 Sida 519 i årgången börjar här
tagit och för egen räkning användt en boet tillhörig, af enkan Ekholms man i lifstiden å honom sjelf tagen lifförsäkringspolis å 2,500 rdr och ett guldur, enkan Ekholm måtte anses skyldig ansvara för sin mans gäld och förty till Pettersson betala dennes i konkursen bevakade fordran hos enkan Ekholms man.
Ostridigt emellan parterna var, att plåtslagaren Ekholm i lifstiden gjort konkurs, och att i konkursmålet enkan Ekholm genom rådstufvurättens dom den 25 Maj 1868 tillerkänts sådan boskilnadsförmån, att all egendom, som genom arf, gåfva, testamente eller annorledes henne tillfallit eller tillfölle, efter det hennes boskilnadsansökning gjordes, skulle anses för enskild egendom, med hvilken hon ej vore pligtig ansvara för gäld, som under äktenskapet förut gjord var.
Enkan Ekholm svarade på stämningen i målet, att hennes man först efter konkursens afslutande försäkrat sitt lif och att lifförsäkningen tagits till förmån för hustru och barn och för betryggandet af deras utkomst; att mannen, innan han aflidit, skänkt hustrun ifrågavarande lifförsäkningspolis och till henne öfverlemnat densamma, som vid dödstillfället funnits i hustruns enskilda förvar; att jemväl mannen skänkt henne gulduret, med vilkor att hon skulle gifva det guldur, hon förut ägde, till makarnes dotter Mathilda, hvilken åter skulle gifva ett henne tillhörigt silfverur till sin syster Helena, och att dessa vilkor blifvit uppfyllda. Då nu ifrågavarande egendom således, efter det enkan Ekholm vunnit boskilnad, tillfallit henne genom fullbordad gåfva, vore hon enligt boskilnadsdomen befriad att med denna egendom ansvara för Petterssons fordran, hvilken tillkommit innan boskilnadsansökningen gjordes. Enkan Ekholm yrkade förty, att käromålet måtte ogillas. För öfrigt anmärkte enkan Ekholm: att, då lifförsäkringsbeloppet användts till hennes och hennes barns uppehälle, och gåfvan af gulduret kommit äfven barnen till godo, borde, för den händelse Pettersson kunde anses hafva någon talan angående berörda egendom, sådan talan ej lagligen pröfvas på instämning emot enkan Ekholm ensam; dock ville enkan Ekholm härmed icke hafva
s. 520 Sida 520 i årgången börjar här
gjort invändning derom, att hennes målsman borde i saken instämmas.
I målet hörde vittnen berättade:
Hirsch och Backlind: att mannen Ekholm på hösten 1868 i bolaget Svea i eget namn tagit två lifförsäkringar, hvardera å 2,500 rdr, af hvilka Hirsch erhållit den ena såsom godtgörelse för sin fordran. För den andra hade enkan Ekholm, efter hennes mans död, genom Hirsch lyftat försäkringsbeloppet.
Backlind: Plåtslagaren Ekholm hade yttrat till vittnet, att han tagit försäkringarna, på det att efter hans död skulle finnas en tillgång af åtminstone 2,500 rdr, och hustrun och barnen skulle hafva något efter honom. Vidare hade Ekholm omtalat, att Hirsch och en annan person lofvat att efter hans frånfälle åt hustrun uttaga lifförsäkringsbeloppet, hvarjemte Ekholm bedt vittnet tillse, att den, som komme att fullgöra detta, lemnade enkan recepisse, så att enkan ej blefve lidande. Vittnet hade sett Ekholm innehafva och begagna gulduret, hvilket vittnet ett par dagar före hans död sett ligga på bordet vid hans sjuksäng. Vittnet, som var god man i urarfvaboet, hade uppmanat enkan Ekholm att vid bouppteckningen uppgifva gulduret, men hon hade ansett sig icke behöfva göra detta, enän mannen med varm hand gifvit henne uret.
Ett vittne: Ekholm hade sagt till vittnet, att han tagit lifförsäkringen för att betrygga hustruns ställning efter hans död. Vittnet hade några dagar före Ekholms död sett honom innehafva ett guldur, som han sagt sig hafva skänkt till hustrun; och efter mannens död hade enkan Ekholm förklarat, det hon ansåge sig berättigad att erhålla uret, enär hon genom gåfva erhållit det af mannen.
Ett vittne: att vittnet, som under sista veckan före Ekholms död vakat vid hans sjuksäng, någon af de första dagarne i samma vecka hört Ekholm yttra till hustrun: »du skall hafva det här till ett minne», hvarvid han pekat på gulduret, »och Thilda skall hafva detta ur». Under början af veckan låg gulduret på ett bord vid Ekholms säng eller
s. 521 Sida 521 i årgången börjar här
hängde på väggen i sjukrummet, men de sista dagarne låg det på hustruns byrå i ett annat rum.
Ett vittne: att vittnet flera gånger sett Ekholm innehafva ett guldur och att Ekholm en gång under år 1863 visat vittnet uret under yttrande: »Om jag faller ifrån, vill jag att hustru och barn skola hafva något efter mig». Flera gånger hade Ekholm på tal om lifförsäkringen yttrat, att han skänkt lifassuransen till hustru och barn.
Ett vittne: att vittnet hört Ekholm omtala, att han tagit två lifförsäkringar, af hvilka hustrun fått den ena.
Enligt dom den 22 Mars 1871 yttrade rådstufvurätten : att emedan, äfven om det finge antagas vara styrkt, att enkan Ekholm, hvilken visat sig hafva genom dom den 25 Maj 1868 i mannen Ekholms då iråkade konkurs sökt och vunnit boskilnad, skulle, på sätt hon invändt, sedermera genom gåfva af mannen kommit i besittning af lifassuranspolisen och gulduret, ett sådant gåfvoaftal emellan makarne ej kunde tillerkännas laga giltighet, för såvidt annans rätt deraf berodde, hvaraf följde, att enkan Ekholm, genom sin uraktlåtenhet att uppgifva och till konkursboet öfverlemna omförmälde lösegendom, oriktigt förfarit och jemlikt 24 § i K. Förordningen den 18 Septemher 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse med mera, gjort sig förfallen till skadestånd; ty och som värdet af lifassuranspolisen och gulduret vida öfverstege beloppet af de i urarfvakonkursen bevakade qvarstående fordringar, förpligtades enkan Ekholm att till vaktmästaren Pettersson, emot skuldsedelns återfående, genast utgifva återstående oguldna kapitalbeloppet 686 rdr 51 öre jemte ränta och lagsökningskostnadsersättning.
Enkan Ekholm vädjade till Svea hofrätt. Rådstufvurätten hade olagligen dömt öfver barnens rätt och på denna grund borde dess dom undanrödjas och målet återförvisas till rådstufvurätten, för att barnens målsmän måtte instämmas att jemte enkan Ekholm i målet svara. Att enkan Ekholm genom gåfva af mannen bekommit ifrågavarande egendom Tidskrift för lagstiftning etc. 10:de årg. 34
s. 522 Sida 522 i årgången börjar här
vore styrkt; och egendomen hade således vid mannens dödsfall ej tillhört hans bo. Då enkan Ekholm vunnit boskilnad, borde ej tillerkännas någon vigt åt rådstufvurättens hufvudskäl, att gåfvoaftal emellan makarne skulle vara ogiltigt.
Hofrätten yttrade i dom den 23 November 1871: att enär genom rådstufvurättens dom icke blifvit dömdt öfver enkan Ekholms barns rätt, ogillades den af enkan Ekholm i berörde hänseende gjorda invändning; och att emedan, hvad sjelfva saken beträffade, enkan Ekholm icke, emot vederpartens bestridande, styrkt, att lifassuranspolisen och gulduret vid hennes mans död varit henne enskild tillhörige, hofrätten icke funne skäl att i rådstufvurättens dom göra ändring.
Enkan Ekholm fullföljde underdånig talan.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius och Östergren, den sistnämnde föredragande, samt konstituerade revisionssekreteraren Adlers) hemställde i underdånigt betänkande den 17 April 1872, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.
Vid sakens föredragning den 23 April 1872 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Södergren, Cramér, Carleson, Naumann, Olivecrona, Strandberg och Huss) bifölls nedre revisionens underdåniga betänkande.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 28 Maj 1872.