Angående inteckning på grund af afhandling, hvilken inteckning blifvit sökt och vunnen inom de sista trettio dagarne före början af gäldenärens konkurs. 36 § 4 mom. Konkurslagen. 17 kap.
8 maj 1872
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1873, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,4 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 563–566 i årgången 1873. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan. Stämpelpappersförerd- ningen. Expeditionstaxan, nr 10 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 83 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Rättegångsbalken. Inteckningsstadgan. Stämpelpappersförerd- ningen. Expeditionstaxan, nr 10.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tionde årgången, 1873 i litteraturen — s. 563–566 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 8 Maj 1872»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
9 § 2 mom. Handelsbalken.
Sedan Jöns Olsson i Nosaby till sina borgenärers förnöjande ålagts afträda sin egendom, hvilken konkurs började den 23 December 1869, instämde i Maj 1870 sysslomännen i Jöns Olssons konkurs till rådstufvurätten i Kristianstad åboen Ola Olsson i Önnestad med påstående: att, som Ola Olsson, på grund af två den 30 September 1868 och den 31 Mars 1869 emellan honom och Jöns Olsson upprättade afhandlingar, den 15 December 1869 erhållit inteckning i Jöns Olssons fastighet 217/15 jordfjerdingar n:o 9 Nosaby till säkerhet för 2,750 rdr jemte ränta, att gälla med förmånsrätt från den 24 November 1869, men Jöns Olsson redan den 23 nästföljande December blifvit försatt i konkurstillstånd, Ola Olsson alltså måtte förpligtas medgifva, att nämnde inteckning blefve dödad och kraftlös förklarad.
Ostridigt var, att berörde fordran å 2,750 rdr med ränta grundade sig å kontrakter angående leverering af bränvin och utgjorde i förskott lemnade handpenningar, äfvensom att inteckningssäkerhet icke betingats i kontrakterna.
Ola Olsson bestred käromålet.
Rådstufvurätten yttrade enligt utslag den 7 Juni 1870: att då vid tillkomsten af den skuld, hvari Jöns Olsson, på grund af ofvannämnde kontrakter, till Ola Olsson häftade och till säkerhet för hvilken skuld inteckning uppå dennes ansökning blifvit af rådstufvurätten den 15 December 1869 fastställd uti Jöns Olssons 217/a jordfjerdingar n:o 9 Nosaby, sådan säkerhet icke varit betingad, samt inteckning blifvit sökt och vunnen inom de sista tretio dagarne före början af
s. 564 Sida 564 i årgången börjar här
Jöns Olssons, konkurs, pröfvade rådstufvurätten, enär sysslomännen i Jöns Olssons konkurs, hvilka jemväl vore borgenärer deri, sådant påstått, rättvist, i förmågo af 36 § 4 momentet Konkurslagen den 18 September 1862, förklara samma inteckning vara utan verkan, i följd hvaraf sysslomännen ägde att, sedan utslaget vunnit laga kraft, hos rådstufvurätten göra anmälan om inteckningarnes dödande i laga ordning.
Ola Olsson vädjade till hofrätten öfver Skåne och Blekinge och yrkade, att rådstufvurättens utslag måtte upphäfvas och det instämda käromålet ogillas. Den i rådstufvurättens utslag åberopade paragraf vore icke tillämplig, enär Jöns Olsson icke lemnat någon pant. Det lagrum, som i förevarande fall skulle kunnat komma i fråga att tillämpas, hade varit 17 kap. 9 § 2 mom. Handelsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt K. Förordningen den 8 Oktober 1861. Der stadgades dock icke, att inteckningen skulle dödas, utan blott att den skulle vara utan verkan; men det hade icke ännu påyrkats någon verkan af berörde inteckning.
Hofrätten yttrade medelst dom den 14 Juli 1871, att hofrätten på de i rådstufvurättens utslag anförda skäl, likmätigt 17 kap. 9 § 2 momentet Handelsbalken, sådant detta lagrum lyder genom K. Förordningen den 8 Oktober 1861, pröfvade rättvist, med ändring af samma utslag, bifalla sysslomännens stämningstalan allenast så, att ifrågavarande inteckningar förklarades vara utan verkan.
Ola Olsson fullföljde underdånig talan. En fråga, sådan som förevarande, kunde endast väckas i konkursen och pröfvas af konkursdomstolen; men Ola Olsson hade icke i konkursen bevakat någon fordran. Denna omständighet, äfvensom att rådstufvurätten medelst dom den 4 Juli 1870 till efterrättelse fastställt af gäldenären på inställelsedagen i konkursen erbjudet ackord, styrkte Ola Olsson medelst intyg af vederbörande. Likaledes ådagalade Ola Olsson, att Jöns Olsson ännu den 6 Oktober 1871 fortfarande vore ägare till den intecknade fastigheten. Då sålunda styrkt vore, att inteckningarne ej inverkade på någon annans rätt
s. 565 Sida 565 i årgången börjar här
än Jöns Olssons, yrkade Ola Olsson, att Kongl. Maj:t, med upphäfvande och undanrödjande af domstolarnes beslut, måtte förklara, att ifrågavarande sak icke bort af domstolarne pröfvas på det sätt och i den ordning, som skett.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius, Wedberg, föredragande, och Ryding) hemställde i underdånigt betänkande den 13 April 1872, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att gilla hofrättens dom.
Saken föredrogs den 16 April 1872 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Södergren, Naumann och Strandberg) biföllo det underdåniga betänkandet.
Justitierådet Cramér afgaf följande yttrande: »Som bestämmelserna i 17 kapitlet Handelsbalken uteslutande afse borgenärers rätt och företräde för hvarandra till gäldenärs egendom och således endast äga tillämplighet, der tvist om företrädesrätt borgenärer emellan uppstår; men vid det förhållande att sökanden icke uti Jöns Olssons konkurs äskat betalning för sin ifrågavarande, intecknade fordran, någon slik stridighet emellan honom och Jöns Olssons öfrige borgenärer ej yppats; samt följaktligen den af svaranderne, såsom sysslomän och borgenärer i Jöns Olssons konkurs, emot sökanden i denna sak efter stämning förda talan icke bort föranleda tillämpning af det utaf hofrätten åberopade lagrum; alltså och emedan annat lagligt stöd för samma talan icke är vordet visadt; samt härförutan förekommer att, på sätt af handlingarne inhemtas, Jöns Olssons anbud om ackord med 25 procent åt hans icke förmånsrätt ägande borgenärer blifvit af desse antaget, så att konkursen, sedan rådstufvurätten den 24 Juli 1870 fastställt ackordet, upphört, i betraktande hvaraf frågan om beståndet af den inteckningssäkerhet, Ola Olsson för sin fordran hos Jöns Olsson vunnit, icke numera inverkar på öfrige borgenärers rätt, pröfvar jag rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förklara det i denna sak väckta käromål icke kunna bifallas».
Justitieråden Carleson och Huss yttrade, att, enär Jöns Olssons konkurs genom faststäldt ackordsaftal förfallit, och i
s. 566 Sida 566 i årgången börjar här
saken numera ej tvistades emellan borgenärer om bättre rätt till betalning ur gäldenärs egendom, vid hvilket förhållande 17 kap. 9 § Handelsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt Förordningen den 8 Oktober 1861, saknade tillämplighet, domstolarnes beslut af justitieråden blefvo till kraft och verkan undanröjde.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 8 Maj 1872.