Naumanns tidskrift 1873 s. 566

Vid sammanträde med borgenärerne i revisionskommissarien J. Branders konkurs den 7 Augusti 1866 framställdes det förslag angående användande af Branders lön till skuldernas gäldande: »att efter det Brander inträdt i tjenstgöring, skulle hela hans lön i tullverket, hvarom dock nu icke är fråga, och af hans lön i kammarrätten 3,500 rdr årligen 905 rdr ingå till konkursmassan», hvilket förslag godkändes af Brander och borgenärerne.

Den 2 November 1866 anhöllo sysslomännen i konkursen, advokatfiskalen Tham och majoren af Funck, hos öfverståthållare-embetets kansli att till konkursmassans framtida säkerhet måtte beviljas införsel i Branders lön till det belopp och på det sätt, borgenärerne beslutat och Brander medgifvit; och hade Brander å denna ansökning tecknat, att han emot samma ansökning ej hade något att erinra.

Genom beslut den 8 November 1866 resolverade öfverståthållare-embetets kansli: att, då Brander medgifvit den af sökanderna, i egenskap af sysslomän i Branders konkurs, gjorda anhållan om införsel, öfverståthållare-embetets kansli funne skäligt bevilja sökanderna i deras nyssnämnde egenskap och till gäldande af de i konkursen bevakade fordringar

s. 567 Sida 567 i årgången börjar härKopiera citering

laglig införsel, clock utan förfång för andras möjligen ägande bättre rätt uti Branders å kammarrättens stat innehafvande lön, deraf sökanderna eller deras rättsinnehafvare alltså finge, på sätt begärdt och medgifvet vore, i den mån lönen utfölle, uppbära och qvittera 905 rdr årligen intill dess de i konkursen bevakade och utan anmärkning lemnade fordringsbelopp blifvit till fullo guldna.

Detta beslut vann laga kraft.

Enligt utslag den 11 Januari 1870 förpligtade öfverståthållare-embetets kansli Brander att till aktuarien Bergman utgifva innehållet af ett den 10 Oktober 1869 till Bergman eller ordres utstäldt skuldebref å 3,000 rdr jemte ränta och expenser; hvarjemte bemälde kansli förordnade att, derest tillgång till utmätning saknades, Bergman ägde att, utan förnärmande af annans möjligen ägande bättre rätt, åtnjuta införsel i den Brander såsom revisionskommissarie tillkommande lön, deraf Bergman eller hans rättsinnehafvare alltså finge, i den mån samma lön utfölle, uppbära och qvittera halfva beloppet intilldess, enligt K. Förordningen den 8 Oktober 1740, hufvudstolen med den ränta, som upplupit då lyftning första gången skedde, blifvit gulden, hvilket utslag sedermera af Bergman transporterats på innehafvaren ; och fanns derå tecknadt, att genom anordningar af statskontoret å skulden afbetalts från den 7 Juni 1870 till den 7 Juni 1871 tillsamman 1,056 rdr 25 öre.

Uti stämning å sysslomännen i sin konkurs till Stockholms rådstufvurätt yrkade Brander, att som all konkursboets egendom redan vid borgenärernes sammanträde den 14 April 1869 varit i penningar förvandlad, och konkursen följaktligen då bort anses vara afslutad, hvarföre ock ena sysslomannen, majoren af Funck, vid borgenärssammanträde den 17 December 1870 förklarat sig villig bifalla Branders anhållan om erhållande af bevis att konkursen vore afslutad, rådstufvurätten, då andre sysslomannen, advokatfiskalen Tham, under förmenande att konkursen ej borde anses afslutad, vägrat meddela det äskade beviset, måtte ålägga

s. 568 Sida 568 i årgången börjar härKopiera citering

56S Angående införsel i tjenstemans lön.

sysslomannen att lagenligt bevis om konkursens afslutande till Brander utgifva.

Tham genmälde, att konkursen ej kunde anses afslutad, enär fordringarne i konkursen icke ännu guldits, och införseln i Branders lön af den 8 November 1866 ännu fortfore.

Genom utslag den 23 Januari 1871 förklarade rådstufvurätten: att, som ostridigt vore, att all den af Brander afträdda egendom blifvit i penningar förvandlad och bland borgenärerna fördelad, förpligtades, jemlikt 125 § Konkurslagen, sysslomännen att till Brander utgifva bevis, att hans konkurs borde såsom afslutad anses, dock utan inskränkning af konkursboets rätt till den ytterligare tillgång, som till följd af den i Branders lön beviljade införsel kunde för boet uppkomma, hvarom underrättelse borde i beviset inflyta.

Brander vädjade till Svea hofrätt och sökte i rådstufvurättens utslag den ändring, att hofrätten måtte förklara, att i beviset skulle uteslutas tillägget angående införseln i hans lön; och hofrätten yttrade i dom den 22 Juni 1871: att enär rådstufvurätten saknat laga anledning att meddela bestämmelse angående innehållet af det bevis, som sysslomännen skulle om konkursens afslutande till Brander utgifva, rådstufvurättens i berörde hässeende meddelade föreskrift blef af hofrätten undanröjd.

Sysslomännen utgåfvo derefter den 29 Juli 1871 till Brander hvar sitt bevis, neml. af Funck: »Som sysslomännen ej lagenligt afslutat konkursen, och Brander derför klagat hos rådstufvurätten, som genom laga kraftvunnet utslag den 23 Januari 1871 förpligtat sysslomännen lemna bevis, att konkursen borde såsom afslutad anses, får jag, i öfverensstämmelse med hvad jag förut i målet yttrat, åberopa såväl rådstufvurättens nämnde utslag som hofrättens dom den 22 Juni 1871 och härmed till bevis meddela, att slutredogörelse skedde den 17 December 1870»; samt Tham: att alla afträdda tillgångarne blifvit realiserade och med nedanomförmälda undantag upptagna i tre utdelningslistor å tillhopa 41/2 procent och att i slutredogörelsen den 17 December 1870 funnes upptagne såsom hos sysslomännen

s. 569 Sida 569 i årgången börjar härKopiera citering

innestående 127 rdr 37 öre för att utdelas nästa gäng i sammanhang med blifvande utdelning af gäldenärens innehållna löneinkomster; att, enligt borgenärernes beslut, gäldenärens medgifvande och öfverståthållare-embetets kanslis beslut, den 8 November 1866 införsel beviljats i gäldenärens lön för årligt belopp af 2,000 rdr (obs. både lönen från kammarrätten och tullverket), på det att de oprioriterade borgenärerne, hvilkas fordringar uppgå till ej mindre än 243,237 rdr, åtminstone måtte erhålla någon afbetalning.

Med åberopande af hofrättens dom den 22 Juni 1871 och såsom innehafvare af reversen till Bergman, anmälde medicine doktoren J. Levertin sig hos statskontoret och begärde utbekomma de å Branders lön för första och andra qvartalen 1871 innestående belopp; men statskontoret resolverade: att då enligt öfverståthållare-embetets kanslis resolution den 8 November 1866 sysslomännen till gäldande af bevakade fordringarne fått införsel till belopp af 905 rdr, hvilken summa ock årligen till sysslomännen utanordnats till och med slutet af år 1870, efter hvilken tid någon andel af lönen ej till dem utgått, utan i statskontoret innehållits på den grund, att Brander efter 1871-års ingång, under uppgift att konkursen vore afslutad, gjort framställning derom, att något belopp ej vidare skulle till sysslomännen anordnas; alltså och då det icke tillkomme statskontoret att pröfva företrädesrätten till medlen, anordnade statskontoret till öfverståthållare-embetets kanslis disposition innestående beloppet 452 rdr 50 öre; hvarjemte handlingarne skulle öfversändas till bemälde kansli.

Levertin sökte derefter hos öfverståthållare-embetets kansli att utfå berörde medel.

Häröfver hörde yttrade:

Brander: att han ansåge den åt sysslomännen beviljade införsel hafva upphört med detsamma konkursen förklarats afslutad, och följaktligen Levertins ansökning böra bifallas;

af Funck: att, då konkursen numera vore afslutad, han ansåge sig icke vara behörig att å borgenärernes vägnar Tidskrift för lagstiftning etc. 10:de årg. 37

s. 570 Sida 570 i årgången börjar härKopiera citering

föra talan i saken och att han för egen räkning ej hade någon anledning att yttra sig i målet, enär hans rätt ej vore af målets utgång beroende;

Tham: att han bestrede bifall till ansökningen, enär, äfven om enligt domstols beslut konkursen ansåges vara afslutad, konkursmassans rätt till Branders lön destomindre upphört, som samma rätt grundats på ett emellan Brander och konkursmassan träffadt aftal, och den beviljade införseln, enligt öfverståthållare-embetets kanslis beslut, skulle, enligt beslutets ordalydelse, gälla, till dess de i konkursen bevakade och utan anmärkning lemnade fordringar blifvit till fullo guldna samt att Tham följaktligen yrkade, att medlen måtte utassigneras till sysslomännen för att till afbetalning å berörde fordringar användas.

Genom utslag den 5 September 1871 yttrade öfverståthållare-embetetes kansli: Enär, enligt 31 och 35 §§ i Konkurslagen den 18 September 1862, ifrågavarande medel, hvilka utgjorde hälften af den revisionskommissarien Brander i sådan egenskap tillkommande lön för tid efter det hans konkurs blifvit genom domstols beslut förklarad skola såsom afslutad anses, icke kunde betraktas vara till konkursboet afträdda, hvadan konkursboet ej heller kunde, vare sig på den under konkursen emellan Brander och hans borgenärer träffade öfverenskommelse angående användandet af Branders löneinkomster eller på öfverståthållare-embetets kanslis i följd af denna öfverenskommelse konkursmassan beviljade införsel i samma inkomster, grunda anspråk på nämnde medel såsom en konkursboets tillgång, förty och då deremot sökanden, såsom numera innehafvare af Bergmans rätt, enligt öfverståthållare-embetets kanslis den 11 Januari 1870 meddelade beslut, hade införsel i Branders revisionskommissarielön och således ägde uppbära hälften deraf intill dess sökandens hos Brander enligt förut omförmälde skuldebref ägande fordran tre tusen riksdaler, jemte ränta och kostnadsersättning, blifvit gulden, å hvilken fordran ditintills endast ett tusen femtiosex riksdaler tjugofem öre blifvit afbetalde, förklarade öfverståthållare-embetets kansli sökanden

s. 571 Sida 571 i årgången börjar härKopiera citering

berättigad att, utan afseende å Thams bestridande, ifrågavarande medel i afräkning å berörde fordran lyfta, och förordnade i följd deraf, att, så snart utslaget vunnit laga kraft, den af statskontoret till öfverståthållare-embetets kanslis disposition anordnade och derefter å bemälde kanslis räkning i riksbanken, insatta andel af Branders lön, fyra hundra femtiotvå riksdaler femtio öre, skulle till sökanden emot qvitto och afskrifning å omförmälde skuldebref utanordnas.

Tham öfverklagade, i egenskap af syssloman i konkursen och på grund af beslut utaf åtskillige borgenärer, öfverståthållare-embetets kanslis berörde utslag. Öfverenskommelsen emellan Brander och hans borgenärer angående Branders lön var ej inskränkt till någon viss tid. Den i utslaget åberopade 31 § i Konkurslagen vore icke på förevarande fall tillämplig, enär den handlade om huru förfaras skulle med gäldenärs lön under den tid, han vore från tjenstgöring afstängd; men här vore fråga om gäldenärs skyldighet enligt 32 § i nämnde lag att med sin lön betala bevakade fordringar. Först genom hofrättens den 22 Juni 1871 meddelade dom bestämdes, att Branders konkurs borde anses såsom afslutad: och dock yttrades i öfverståthållare-embetets kanslis utslag, att ifrågavarande medel influtit för tid efter det konkursen förklarats afslutad. Domstols förklarande, att konkurs vore afslutad, innebure ej annat än att gäldenär ägde åter inträda i rättigheter, af hvilka han under det konkursen pågick var i saknad, men befriade honom icke från skyldigheten att betala fordringarne.

Hofrätten yttrade medelst utslag den 29 December 1871: Emedan öfverståthållare-embetets kansli, på ansökning af Tham och majoren af Funck, i egenskap af sysslomän i Branders konkurs, genom resolution den 8 November 1866 beviljat dem, till gäldande af de i konkursen bevakade fordringar, laglig införsel i Branders å kammarrättens stat innehafvande lön och i afseende derå förklarat dem eller deras rättsinnehafvare berättigade att, i den mån lönen utfölle, räknadt från och med nyssnämnde November månad, af lönen uppbära och qvittera nio hundra fem riksdaler riksmynt

s. 572 Sida 572 i årgången börjar härKopiera citering

årligen, intill dess de i konkursen bevakade och utan anmärkning lemnade fordringsbelopp blifvit till fullo guldne, samt den rätt till åtnjutande af viss andel i Branders löneinkomster, konkursboet sålunda sig förvärfvat, innan ännu Bergman, hvilkens rätt Levertin innehade, deri fått införsel, icke genom den omständigheten, att konkursen medelst domstols beslut förklarats vara såsom afslutad att anse, blifvit omintetgjord eller inskränkt; alltså och då ostridigt vore, att den del af Branders lön för 1871-års första och andra qvartal, hvarom nu vore fråga, eller fyra hundra femtiotvå riksdaler 50 öre, ej öfverstege hvad å de i konkursen bevakade och utan anmärkning lemnade fordringar ännu återstode oguldet, funne hofrätten skäligt, med ändring af öfverståthållare-embetets kanslis utslag, förklara Branders konkursbo vara framför Levertin berättigadt att komma i åtnjutande af berörde medel, fyra hundra femtiotvå riksdaler femtio öre, hvilka följaktligen skulle till sysslomännen i konkursen i vederbörlig ordning utanordnas.

Levertin sökte i underdånighet ändring i detta utslag.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Östergren, konstituerade revisionssekreteraren Giimstedt och t. f. revisionssekreteraren Welin, den sistnämnde föredragande) hemställde i underdånigt betänkande den 31 Augusti 1872, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att fastställa hofrättens utslag.

, Efter det handlingarna cirkulerat, afgjordes saken i Högsta Domstolen den 27 November 1872, hvarvid justitierådet Carleson yttrade: »För min del finner jag den emellan parterne uppkomna tvisten om bättre rätt till ifrågavarande medel icke vara af beskaffenhet att kunna exsecutive afgöras, i följd hvaraf jag anser att, med undanrödjande af hofrättens och öfverståthållare-embetets öfverklagade beslut, parterne böra hänvisas att sin talan vid domstol efter befogenhet anhängiggöra och utföra».

Högsta Domstolens öfrige ledamöter funno deremot hinder icke möta, att förevarande fråga om utdelning af de innehållna lönemedlen, i den ordning den blifvit väckt och

s. 573 Sida 573 i årgången börjar härKopiera citering

fullföljd, nu, utan hänvisning att vid domstol instämmas, till slutlig pröfning företoges.

Justitierådet von Segebaden gillade det underdåniga betänkandet.

Justitierådet Huss pröfvade för sin del, med ändring af hofrättens utslag, rättvist fastställa öfverståthållare-embetets i målet gifna beslut.

Justitieråden Rabe och Naumann gillade det underdåniga betänkandet.

Justitierådet Carleson yttrade: »Enär Branders konkurs ej kan på grund af hvad i detta mål förekommit anses hafva varit afslutad förrän den derom uppkomna tvist blifvit genom hofrättens laga kraftvunna dom af den 22 Juni 1871 afgjord, samt nu ifrågavarande andelar af Branders lön derförinnan utfallit, så bifaller äfven jag det slut, nedre revisionens underdåniga betänkande tillstyrker».

Justitierådet Almqvist anförde: »Lika med öfverståthållare-embetet finner jag väl ifrågavarande lönemedel hafva revisionskommissarien Brander tillfallit för tid efter det hans konkurs varit afslutad. Men jag anser, att hvarken af allmänna lagens stadgande i 7 kap. 2 § Utsökningsbalken eller af hvad i Förordningen den 8 Oktober 1740 är stadgadt om den ordning, hvari borgenär må vinna rätt att hos statsverket lyfta gäldbunden tjenstemans lön till betalning för fordran, då detta stadgande uppfattas efter de i samma förordnings inledning meddelade underrättelser om orsakerna till dess tillkomst, kan hemtas grund för sådant antagande, som skulle uteslutande rätt till gäldbunden löntagares framdeles utfallande lönetillgång, den han genom beviljande af införsel för borgenären hindrades att sjelf uppbära, böra tillkomma den borgenär, som i förväg dertill först sig anmält, utan deremot skulle enligt min åsigt med gäldenärs så beskaffade tillgång, då den till betalning från kronan utfaller, i fråga om särskilda borgenärers rätt inbördes, derom i ofvannämnde lagbud icke är något stadgadt, förfaras efter den allmänna grund, som för samtidiga utmätningsanspråk enligt lag gäller; i öfverensstämmelse med hvilken grund

s. 574 Sida 574 i årgången börjar härKopiera citering

jemväl, utan hinder af någon beviljad införselrätt i gäldenärs lön, denna under gäldenärens konkurs skall, jemlikt 31 § i gällande konkurslag, vara konkursmassan tillhörig till den del, som icke till kostnaden for tjenstens bestridande eller till gäldenärens eget, hans hustrus och oförsörjda barns underhåll tarfvas. I följd häraf och då revisionskommissarien Branders rätt att under sin fortgående tjenstetid åtnjuta den hans embete tillslagna lön, efter min tanke, icke är att i någon tidpunkt betraktas såsom en tillgång, hvilken med ens kunde för all kommande tid tagas i mät och på en gång såsom betalningsmedel för skuld användas, eller kunde af löntagaren genom en alla eller flera kommande aflöningsperioder omfattande öfverlåtelse på en gång till en borgenär med alla öfrigas uteslutande afträdas, utan lönen, hvarje gång den från statsverket skall utbetalas, är då att anses såsom en ny tillgång, hvilken tjenstemannen förvärfvat medelst sin tjenstgöring under den tidrymd, för hvilken det till utbetalning från statsverket förfallna lönebeloppet är beräknadt, finner jag för min del i förevarande fråga om företrädesrätt på grund af de särskilda resolutioner om införsel, som blifvit åberopade, sökandens fullföljda talan icke leda till annan ändring af hofrättens dom, än att öfveståthållareembetet, utan hinder af de beslut, som i denna sak varit af parterne öfverklagade, må uppå anmälan äga att med frågan, huru den innehållna lönetillgången lagligen skall fördelas emellan de revisionskommissarien Branders fordringsägare, hvilka derå gjort anspråk, lag och beskaffenheten likmätigt förfara.

Justitierådet Södergren instämde med justitierådet Almqvist.

Och skulle Kongl. Maj:ts dom utfärdas i enlighet med nedre revisionens underdåniga betänkande.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 23 December 1872.