Angående förskott på arf.
22 januari 1873
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1873, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,8 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 698–702 i årgången 1873. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, B) Ärfdabalken, nr 8 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 103 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Ärfdabalken, nr 8.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tionde årgången, 1873 i litteraturen — s. 698–702 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 22 Januari 1873»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Aflidne förre nämndemannen Ola Håkanssons i Tranemåla son, förre nämndemannen Ola Olsson i Påkamåla m. fl. sterbhusdelägare, instämde till Bräkne häradsrätt Ola Håkanssons svärson hemmansägaren Peter Nilsson i Källaby med påstående: att som genom ett den 23 Mars 1870 efter aflidne Ola Håkansson förrättadt arfskifte Peter Nilssons hustru Karolina Olsdotter tillagts lika arfsrätt med hvar och en af öfrige Ola Håkanssons arfvingar, oaktadt hon dessförinnan vid sin flyttning från föräldrahemmet såsom förskott å sitt blifvande arf bekommit ej mindre lösören, i värde uppgående till tusentals riksdaler, än ock penningar till belopp af minst tio tusen riksdaler, berörde arfskifte måtte ändras och rättas sålunda, att Peter Nilsson förpligtades med svornom ede till skiftes återbära allt hvad han med sin hustru förut bekommit i penningar och lösören, de senare beräknade till det värde, desamma rätteligen haft, samt att käranderne måtte hvar för sig ur boets sålunda bildade tillgångar tilläggas andel efter de grunder, som vid skiftet blifvit följda.
s. 699 Sida 699 i årgången börjar här
Peter Nilsson bestred käromålet, enär han eller hans hustru icke af Ola Håkansson med återbäringsskyldighet bekommit någonting, utan hvad som bekommits varit gåfva.
I målet hördes vittnen som berättade:
l:o) Ett vittne: Att kort efter det Ola Håkansson bortgift sin dotter med Peter Nilsson, Ola Håkansson vid ett samtal med vittnet yttrat, att han gifvit Peter Nilsson och hans hustru kontant 10,000 rdr och lösbo, värdt 1,000 rdr, äfvensom åtskilliga persedlar af koppar, hvarjemte Ola Håkansson, sedan vittnet yttrat, att detta ej vore mycket för en så rik man som Ola, tillagt: att det dock vore en ganska vacker gåfva, och att lika mycket gifvits till alla barnen, af hvilka yngste sonen, som han älskade mest, skulle hafva hemmanet; samt att Ola Håkansson ej vid tillfället antydt, att hvad han sålunda gifvit sina barn, skulle återbäras i händelse af dödsfall.
2:o) Ett vittne: Att vid ett vittnets besök hos Ola Håkansson på våren 1868 (eller samma år som Ola dog) samtal uppstått emellan honom och vittnet angående Ola Håkanssons affärer, hvarvid denne yttrat, att han för tillfället vore strandsatt för mynt, enär han för sin måg fått utbetala 11,000 rdr; att namnet på bemälde måg ej uppgifvits, men att förut under samtalet Peter Nilsson ofta omnämnts.
3:o) Ett vittne: Att en gång på hösten 1867 Ola Håkansson för vittnet beklagat sig deröfver, att han haft mycket besvär att skaffa penningar åt sin måg Peter Nilsson, som under loppet af en kortare tid emottagit emellan 7 à 8,000 rdr, hvilka penningar, enligt hvad Ola Håkansson då tillika yttrat, skulle afgå på Peter Nilssons hustrus blifvande arf efter Ola.
4:0) Ett vittne: Att Ola Håkansson, som från 1845 och till sin död haft sin handel hos vittnet och städse för vittnet hyst stort förtroende, vid ett besök, på vittnets fråga, uppgifvit, att han åt sin blifvande måg Peter Nilsson »utfåst» 10,000 rdr; att efter Peter Nilssons giftermål Ola Håkansson omtalat för vittnet, att Ola utbetalt till Peter Nilsson såväl 10,000 rdr som 1,000 rdr, med förklarande tillika, att
s. 700 Sida 700 i årgången börjar här
Olas öfrige barn skulle hafva enahanda belopp; samt att vittnet af den anledning, att Ola Håkanssons berörde svar föranledts af vittnets fråga, huru stort arf Peter Nilssons hustru skulle bekomma, antagit att hvad Peter Nilsson bekommit skulle afgå på hans hustrus blifvande arf.
Häradsrätten yttrade medelst utslag den 23 Mars 1871: att som genom i målet hörde vittnens berättelser half bevisning förekommit derom, att Peter Nilsson icke såsom gåfva, utan i afräkning på sin hustrus blifvande arf bekommit lösören och penningar till värde och belopp af sammanlagdt 11,000 rdr; alltså och då sanning derutinnan ej stode att vinna annorlunda än medelst edgång, ålades, jemlikt 17 kap. 29 och 30 §§ Rättegångsbalken, Peter Nilsson att, om han förmådde, med ed betyga: att han icke före eller under sitt giftermål med Karolina Olsdotter, i afräkning på hennes blifvande arf, utan såsom gåfva, af numera aflidne Ola Håkansson bekommit varor och penningar till värde och belopp af 11,000 rdr, eller det mindre belopp, han kunde under eden inbegripa.
Parterna vädjade till hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Med hofrättens tillstånd anställdes ytterligare vittnesförhör, hvarvid berättade: ett vittne, att Ola Håkansson vid ett besök hos vittnet omtalat, att han då liqviderat Peter. Nilsson och hans hustru hvad de skulle hafva, nemligen 10,000 rdr i penningar och lösörebo till värde af 1,000 rdr, hvarjemte Ola Håkansson yttrat dels, såsom orden fallit: »Var det ej en grann gåfva att få», dels ock att de yngsta och äldsta barnen skulle hafva lika; ett vittne: att vittnet vid ett tillfälle hört Ola Håkansson förklara, att Peter Nilsson med sin hustru fått 10 eller 11,000 rdr, och att Ola dervid icke begagnat ordet hemgift, utan endast orden få eller fått; samt ettt vittne: att vittnet på sommaren 1865 hört Ola Håkansson uppgifva, att Peter Nilsson och hans hustru skulle hafva 10 eller 11,000 rdr, hvarjemte och efter det vittnet anmärkt, att det icke vore en liten summa, och frågat om det räckte till så mycket för alla barnen, Ola Håkansson svarat, att alla barnen skulle vederfaras lika rätt.
s. 701 Sida 701 i årgången börjar här
Ola Olsson och medparter yttrade derefter, att det vore âdagalagdt, att Peter Nilsson och han hustru fått penningar och lösörebo till belopp och värde af 11,000 rdr. Detta belopp borde återbäras till skifte, så att alla syskonen mätte få lika stort arf.
Peter Nilsson genmälde, att någon bevisning att hans hustru fått något af Ola Håkansson i hemföljd eller medgift icke vore förebragt. Hvad Peter Nilssons hustru bekommit, hade varit gåfva med varm hand, och någon återbäringsskyldighet för henne borde derföre icke ifrågakomma.
Hofrätten yttrade medelst dom den 19 April 1872: att emedan den egendom, Peter Nilsson och hans hustru vid eller under deras giftermål må hafva bekommit af den sistnämndas fader, icke, såvidt visadt vore, blifvit dem under hemföljds egenskap gifven, samt vid sådant förhållande någon laglig skyldighet för Peter Nilsson att, på sätt af Ola Olsson och hans medparter yrkats, till skiftes återbära hvad bemälde makar af Ola Håkansson erhållit, icke i förevarande fall förefunnes, hofrätten pröfvade rättvist, med upphäfvande af häradsrättens utslag härutinnan, det instämda anspråket att ogilla.
Ola Olsson och medparter sökte i underdånighet ändring i hofrättens dom. Det hade aldrig påståtts, att Peter Nilssons hustru bekommit 11,000 rdr i hemföljd, utan såsom förskott på blifvande arf. Detta förskott borde vid arfskiftet beräknas, och Peter Nilsson åläggas återbära så mycket, att alla arfvingarne efter Ola Håkansson finge ärfva lika.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Östergren och Lilienberg, den sistnämnde föredragande, samt konstituerade revisionssekreteraren Adlers) yttrade i underdånigt betänkande den 4 December 1872: Kongl. Maj:t torde väl finna det icke vara âdagalagdt, att svaranden Peter Nilsson i följd af sitt giftermål med Ola Håkanssons dotter Karolina bekommit lös egendom såsom hemföljd; men emedan, i fråga huruvida hvad svaranden må hafva af Ola Håkansson erhållit borde, jemlikt 12 kap. 9 § Ärfdabalken, vid arfskifte
s. 702 Sida 702 i årgången börjar här
efter Ola Håkansson beräknas, Peter Nilsson medgifvit, att han af Ola Håkansson såsom gåfva bekommit lös egendom,, och Ola Håkansson icke, så vidt visadt vore, förordnat, att samma egendom ej skulle vid arfskifte efter honom beräknas, samt till stöd för sökandernes uppgift, att värdet af denna egendom utgjort 11,000 rdr, torde förekommit sådan bevisning, att Peter Nilsson härutinnan borde med ed sig värja, hemställde nedre revisionen, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med upphäfvande af hofrättens dom, ålägga Peter Nilsson inför häradsrätten med ed betyga, att hvad han i följd af sitt giftermål med Karolina Olsdotter erhållit af hennes fader Ola Håkansson uppgått i värde, icke till 11,000 rdr, utan allenast till det mindre belopp, Peter Nilsson ägde före edgången uppgifva; och skulle häradsrätten äga att bestämma tid för edens afläggande samt att, sedan sig visat, om Peter Nilsson eden ginge eller deråt bruste, med saken vidare lagligen förfara.
Detta betänkande bifölls vid sakens föredragning den 12 December 1872 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Södergren, Cramér, Carleson, Naumann, von Hofsten och Rabe).
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 22 Januari 1873.