Naumanns tidskrift 1874 s. 265

Sjökaptenen Jonas Berglund var under åren 1865—1868 befälhafvare å skeppet »Abraham Lincoln», för hvilket sjökaptenen Erik Ulander i Hernösand var hufvudredare. Sedan Berglund för sin nämnda befattning afgifvit redovisningsräkning, instämde Ulander till rådstufvurätten i Sundsvall samme Berglund och förmälde, att vid granskning af räkningen denna befunnits vara oriktig i flera hänseenden, hvarföre ock den icke kunde godkännas af Ulander och hans meddelägare i fartyget. Dels saknades erforderliga verifikationer och dels voro flera poster obehörigt påförda. Räkningens granskning hade verkstälts af två rederiet ej tillhörande och således opartiske samt dessutom sakkunnige personer, sjökaptenerne Karl Johan Fehrnström och John E. Hernod; och denna granskning hade ledt till det resultat, att Berglund befunnits hafva påfört flera poster till ett sammanlagdt belopp af något öfver 14,000 rdr, som ansetts böra af Berglund återbäras, derest han icke kunde styrka behörigheten af de gjorda påföringarne. Med anledning häraf yrkade Ulander, att Berglund måtte åläggas förete de verifikationer till hans räkning, hvilka saknades, äfvensom till rederiet återbära de vid granskningen anmärkta belopp eller den del deraf, som icke kunde af Berglund nöjaktigt verificeras.

Af handlingarne inhemtades, bland annat, att Berglunds räkning, omfattande tiden från September 1865 till Januari 1869, slutade med ett saldo, Berglund till godo, af 3,927 rdr 10 öre rmt. Emot denna räkning hade af revisorerna gjorts anmärkningar i 89 särskilda punkter, hvarvid till Berglunds

s. 266 Sida 266 i årgången börjar härKopiera citering

förklaring hemställs poster för tillhopa 6,274 rdr 92 öre och alldeles bestridts poster för sammanlagd! 7,875 rdr 8 öre eller tillsamman 14,150 rdr. Deremot hade förts Berglund till godo 1,316 rdr 72 öre utöfver de af honom sjelf upptagna belopp, så att tvisten följaktligen ursprungligen afsåg ett belopp af 12,833 rdr 28 öre.

Berglund uppgaf, hvad ock lemnats obestridt, att han under ifrågavarande tidrymd till hufvudredaren kontant remit-

terat...............•............................85,419: 50;

och på skeppets koppring, kölhalning och förband jemte inköp af inventarier användt . . 20,714: 95 och att således fartyget lemnat en inkomst

af tillsamman...................................106,134: 45.

Skeppets värde uppgafs under rättegången icke annorlunda, än att detsamma varit assureradt för tillhopa 120,000 rdr.

(Då saken underställdes Kongl. Maj:ts pröfning, qvarstodo 22 af anmärkningspunkterna. För undvikande af för stor vidlyftighet kommer emellertid här icke att meddelas redogörelse för alla dessa tvistepunkter, utan blott för så många af desamma, att läsaren må erhålla ett klart begrepp om betydelsen af Kongl. Maj:ts i saken meddelade dom. -— Tvistepunkterna upptagas i den ordning de förekomma i Kongl. Maj:ts dom).

N:o 10. I räkningen fanns under December 1865 en post, deri skeppet påförts för två ekplankor i Alexandria 97 piaster 20 paras, motsvarande 18 rdr rmt.

Denna post bestreds, emedan derå saknades verifikation.

Berglund: Ifrågavarande ekplankor hade köpts af en arabisk trähandlande, som haft sitt upplag vid landningsstället i Alexandria. Plankorna hade användts till skeppets slup, hvilket kunde bestyrkas af då ombord å skeppet varande timmermannen Norbin. En verifikation på arabiska hade Berglund antagit vara obehöflig, då den i allt fall icke kunnat tolkas eller begripas af hufvudredaren eller hans meddelägare i skeppet.

s. 267 Sida 267 i årgången börjar härKopiera citering

Ulander: Förklaringen, ehuru sinnrik, borde icke kunna befria Berglund från skyldigheten att med verifikation styrka ifrågavarande utbetalning.

Medelst utslag den 6 September 1869 yttrade rådstufvurätten, att denna post å 18 rdr, som Berglund, enligt hvad han uppgifvit, utbetalt för två okplankor, dem han inköpt af en arabisk trävaruhandlande och användt till skeppets slup, vore af beskaffenhet, att Berglund icke skäligen kunde anses hafva varit pligtig att, såsom Ulander förmenat, förse sig med qvitto att den utgiften styrka, hvarföre den emot samma punkt framställda anmärkning ogillades.

Ulander vädjade till Svea hofrätt och anmärkte, att Berglund obehörigen frikänts från betalningsskyldighet i denna del.

Enligt dom den 29 Juni 1871 yttrade Svea hofrätt angående denna och tretton andra fullföljda punkter, att enär Berglund icke, emot vederpartens bestridande, medelst behöriga qvittenser eller annorledes styrkt, att han utgifvit de belopp, utgörande tillhopa 1,797 rdr 33 öre, hvilka i dessa delar utgjort föremål för anmärkning, hofrätten pröfvade, med ändring af rådstufvurättens utslag, rättvist förklara berörda belopp skola från de i klandrade redovisningsräkningen påförda poster afgå.

Berglund fullföljde underdånig talan och erinrade hurusom det vore orimligt, att han skulle med verifikation styrka nämnda post. Ulander hade icke gittat bestrida, att Berglund för skeppets räkning användt ekplankorna, eller påstå, att de varit öfverflödiga. I följd häraf och då qvitto icke kunde erhållas, yrkade Berglund, att denna anmärkning måtte ogillas, eller ock Berglund tillåtas med ed betyga, att en skeppet tillhörig båt varit under December 1865 i så bristfälligt skick, att den måst repareras; att plankorna blifvit för berörda ändamål använda; att dessa varit värda 18 rdr och att Berglund för dem utbetalt sagda belopp; och företedde Berglund en attest af timmermannen Norbin derom att Berglund i Alexandria under December 1865 af en trävaruhand-

s. 268 Sida 268 i årgången börjar härKopiera citering

lande köpt två ekplankor, hvilka af Norbin upparbetats på skeppets båtar m. m.

Ulander bestred, att Berglund finge gå den erbjudna eden.

N:o 11. Bland verifikationerna fanns en qvitterad räkning på engelska språket af Leonardo Marroni & C:ni, daterad Trapani den 2 Mars 1866. I denna räkning förekom en post å 1,422 francs 90 centimes »to the cokers as per agreement» (öfversatt: »för drifning enligt ackord»).

Härvid erinrades, att beloppet syntes vara väl högt, då fartyget nyss förut undergått drifning i Alexandria, hvilket kostat 70 pounds 6 shillings 6 pence sterling; att i allt fall det åberopade ackordskontraktet eller någon daglista bort vara bifogad såsom verifikation; samt att i brist häraf beloppet, motsvarande 996 rdr 3 öre, anmärktes till Berglunds förklaring.

Berglund: Ifrågavarande 1,422 francs 90 centimes hade utgifvits för fartygets kölhalning, drifning och svafling i botten. Berglund hade haft ordres af Ulander att i Alexandria gå i torrdocka för att finna de läckor, hvilkas tillvaro redan på utresan gifvit sig tillkänna; men enär denna åtgärd skulle hafva kostat betydligt, samt en lång och dyrbar tid åtgått innan Berglund kunnat få fartyget in i torrdockan, beslöt han att gå med detta, sådant det var, och kölhala i Trapani, hvilket Berglund lyckades verkställa till det för ett fartyg af »Abraham Lincolns» storlek ovanligt billiga priset af 1,422 francs 90 centimes, till hvilket pris sådant arbete icke kunnat utföras hvarken i Hernösand eller annorstädes i Sverige.

Ulander: Då Berglund debiterat för drifning enligt »ackord», torde Ulanders yrkande om Berglunds skyldighet att förete ackordskontraktet anses ganska billigt. Här vore icke fråga om ogillande af Berglunds åtgärd att kölhala skeppet, utan endast om företeende af det dokument, som Berglund sjelf åberopat.

Berglund: Ifrågavarande post bestämdes genom det ackord, som Marroni i Berglunds närvaro och med hans

s. 269 Sida 269 i årgången börjar härKopiera citering

medgifvande uppgjort med drifvarne; och något annat aftal hade så mycket mindre behöft uppgöras, som Marroni & C:ni i den afgifna räkningen icke påfört mera än som varit öfverenskommet. Anmärkningen bestreds.

Ulander: Anmärkningen, såsom ofullständigt förklarad, fullföljdes och yrkades återbäring i fråga om denna post.

Rådstufvurätten yttrade: Som ostridigt vore att fartyget undergått kölhalning och drifning i Trapani, samt Ulander icke visat, att kostnaden derför uppgått till mindre belopp än i Berglunds räkenskaper vore upptaget, blef ifrågavarande anmärkning ogillad.

Ulander vädjade till Svea hofrätt, som yttrade (se här ofvan sid. 267 under n:o 10).

Berglund sökte i underdånighet ändring i hofrättens dom och företedde i en af notarius publicus bestyrkt afskrift den uppgörelse angående kölhalningen i Trapani, som legat till grund för ifrågavarande post. Denna handling lydde sålunda: »För kölhalning af fartyget å begge sidor, hyra af block, trossar och spiror, drifning af botten från nåten under vattenlinien till kölen samt svafling från samma höjd, hvaremot kaptenen har att bekosta dref, beck och tjära — 290 fr. x 5 = 1,450 francs». Vidare förekommo åtskilliga andra uträkningar, slutande med ett belopp af 1,422 francs 90 centimes. Denna handling var undertecknad: »Scontrino Vincenzo».

Ulander bestred allt afseende å denna handling och medgaf icke heller, att den vore utfärdad af den person, i hvars namn den vore skrifven.

N:o 13. I Marroni & C:nis räkning förekom jemväl en post å 125 francs för »assistance in all» (öfversatt: för biträ de inalles).

Härom anmärktes, att denna utgift syntes vara onödig eller åtminstone hafva bort ingå i det höga drifvareackordet, isynnerhet då i konsulaträkningen dessutom funnes upptaget

s. 270 Sida 270 i årgången börjar härKopiera citering

arvode för in- och utklarering med 28 francs 5 centimes och för gratifikationer 10 francs. — Denna post bestreds.

Berglund: Dessa 125 francs voro »barkenärs» arvode, som hvarje fartyg betalde i förhållande till dess storlek. Att beloppet med hänseende till »Abraham Lincolns» storlek var särdeles billigt, derom hade revisorerne lätt kunnat förvissa sig, ifall de anställt jemförelse emellan hvad Berglund för »Abraham Lincoln» i berörde afseende utbetalt och hvad som för samma ändamål utgifvits för ett rederiet tillhörigt annat fartyg, som samtidigt befunnit sig i Trapani.

Ulander: Emedan Marroni & C:ni utfärdat räkningen och således uppgjort ackord med Berglund angående kostnaden för fartygets kalfatring, antog Ulander att i kostnadsbeloppet 1,422 francs 90 centimes jemväl beräknats det Marroni & C:ni tillkommande arvode. På grund häraf och utan afseende på hvad som betalts för andra fartyg, som icke kölhalat i Trapani eller för sådant ändamål uppgjort kontrakt med Marroni & C:ni, vidhölls anmärkningen.

Berglund: Marroni & C:ni hade icke af »Abraham Lincoln» haft annan inkomst än berörde 125 francs.

Rådstufvurätten yttrade: Som Ulander icke, emot Berglunds förklaring, att ifrågavarande utgift utgjort sedvanligt barkenärsarvode, ådagalagt något förhållande, som bestyrkte anmärkningen, blef densamma ogillad.

I anledning af Ulanders vad yttrade hofrätten (se här ofvan sid. 267 under 1:0 10).

I sin deduktion förmälde Berglund, att en befälhafvare till följd af bristande språkkunskap och lokalkännedom omöjligen kunde i utländska hamnar reda sig utan biträde af tolk och upplysningar om priset å lifsförnödenheter m. m. Ulander hade icke gittat förebära något skäl för invändningen att sådant biträde i Trapani varit öfverflödigt. På grund häraf yrkades, att anmärkningen måtte ogillas.

N:o 35. I en qvitterad räkning, afgifven af en byggmästare i Livorno den 30 Mars 1867, fanns en post å 100 lire »for assistence master carpenter».

s. 271 Sida 271 i årgången börjar härKopiera citering

I afseende å denna post begärdes förklaring.

Berglund: Då inan uppgjort ackord för dag med hvarje man, mäste fartygsbefälhafvaren hafva en i språket kunnig qvartersman för att efterse arbetarne, när han sjelf nödgades vara frånvarande.

Ulander: Denna förklaring skulle godkännas, ifall Berglund, som med skeppet kommit från Alexandria i barlast och i London uppgjort certeparti angående en marmorlast från Livorno till Boston, kunde nöjaktigt uppgifva hvilka göromål i land nödgat honom att sjelf vara frånvarande.

Berglund: Det torde icke vara obekant, att en fartygsbefälhafvare hade åtskilligt att ombestyra i land, medan fartyget låge i hamn.

Rådstufvurätten yttrade: Som Berglunds förklaring, att i landets språk kunnig qvartersman varit erforderlig för tillsyn å arbetarne vid fartyget, medan Berglund nödgats vara i land, syntes rådstufvurätten vara antaglig, ogillades denna anmärkning.

Hofrätten, dit Ulander vädjade, utlät sig (se här ofvan sid. 267 under n:o '10).

Berglund fullföljde underdånig talan och förmälde, att då skeppsbyggmästarens räkning utvisade allt det arbete, han haft om händer, och detta arbete varit nödvändigt, samt räkningen vore qvitterad, anmärkningen borde ogillas.

N:o 36. Bland verifikationerna fanns en på italienska språket, hvilken verifikation i öfversättning lydde sålunda: »Debet till Guiseppe Bargigli, bildhuggare. Förfärdigat galjonsfigur till Abraham Lincoln med fastsättning francs 300».

Denna räkning bestreds, emedan fartyget vid afseglingen från Hernösand varit’ försedt med galjonsbild.

Berglund: Vid afseglingen från Hernösand fanns visserligen i fartygets förstäf en bild, som dock saknade ben. I Livorno nödgades Berglund lätta och afkapa bogsbrötet på längden samt fälla ned detsamma i stäfven omkring 11 tum. För att kunna verkställa detta arbete, måste Berglund låta

s. 272 Sida 272 i årgången börjar härKopiera citering

borttaga bilden, som dä gick sönder. Pä samma gång skadorna botades, lät Berglund äfven göra bilden fullständig genom tillsättande af de felande benen, hvarjemte Berglund lät på båda sidor om forstäfven anbringa bildhuggeriarbete, såsom vanligt vore med alla fartyg, hvilka vore försedda med full och helgjuten bild. Det kunde väl ej vara meningen att Berglund skulle betala denna kostnad.

Ulander: Då bogsbrötet enligt Berglunds uppgift måst fällas elfva tum, och galjonsbilden vid aftagandet gått sönder, hade det varit klokare att vara utan galjonsbild. Flera andra fartyg hade under bättre konjunkturer varit utan galjonsbild; och då Berglund icke utan rederiets vetskap haft rättighet eller skyldighet att anskaffa eller omgöra galjonsbilden, så bestredes denna post.

Berglund: Utan tvifvel skulle rederiet affordrat Berglund betalning för galjonsbilden, ifall han helt och hållet borttagit densamma; och obestridligt vore väl att det varit Berglunds både skyldighet och rättighet att låta laga bilden.

Rådstufvurätten yttrade: Enär Ulander, emot Berglunds förklaring att han låtit å fartyget anbringa ifrågavarande bild i stället för den förut varande galjonsbild, som vid företagande af uppgifven, ej klandrad förändring i afseende å bogsprötet gått sönder, ej gittat anföra någon omständighet af beskaffenhet att föranleda dertill, att Berglund borde kostnaden för den nya bilden sjelf vidkännas, blef anmärkningen ogillad.

Hofrätten yttrade (se här ofvan sid. 267 under n:o 10).

Berglund sökte i underdånighet ändring. Anskaffandet af ny galjonsbild kunde så mycket mindre anses hafva varit onödigt, som galjonsbild förut funnits.

N:o 78. I sin räkning, afgifven för »Abraham Lincoln» i Falmouth, hade Berglund under den 30 Oktober 1868 upptagit en post å 10 shillings sterling »för distanspenningar till lotsen».

s. 273 Sida 273 i årgången börjar härKopiera citering

Denna påföring bestreds på den grund att distanspenningar till lotsar brukade förekomma endast vid ingående och sådana icke funnes upptagna i den mäklareräkning, som Fox & C:ni i Falmouth den 30 Oktober 1868 afgifvit och i hvilken såväl ingående som utgående lotspenningar funnes upptagne.

Berglund: När lots toge utom sitt distrikt ledning af ett fartyg, vore han, isynnerhet under en stormig Oktobernatt, synnerligen välkommen. I engelska lotsreglementet vore distanspenningar föreskrifna. Emellertid, om befälhafvare å fartyg kände »coutumen», kunde han undgå att betala sådana distanspenningar genom att uppgöra ackord med lotsen, som då vanligen åtnöjde sig med 10 à 12 shillings sterling såsom »dusör». .Den anmärkta utgiften vore en sådan dusör.

Ulander: Då berörde distanspenningar icke influtit i mäklareräkningen, och något bevis om deras utgifvande icke förefunnes, så att Ulander med detsamma kunde för medredare försvara godkännandet af ifrågavarande post, bestreds densamma fortfarande.

Rådstufvurätten yttrade: att, som Ulander icke visat, att genom ifrågavarande påföring rederiet fått vidkännas i berörde hänseende högre utgift än vederbort, anmärkningen ogillades.

Hofrätten, dit Ulander vädjade, utslät sig (se här ofvan sid. 267 under n:o 10).

I sin deduktion anförde Berglund, att en fartygsbefälhafvare, som vore skyldig att såsom eget gods vårda fartyget, följaktligen hade icke blott rättighet utan äfven skyldighet att under mörker och i tjocka vid ingående till fremmande hamn söka lots. I anledning häraf och som Berglund den 30 Oktober 1868 vid ingåendet till Falmouth i anseende till mörker och tjocka haft stor svårighet att hitta vägen dit, hade Berglund med en på ett afstånd af 15 à 16 mil från Falmouth anträffad lots träffat den öfverenskommelsen, att denne skulle för lotsning till närmaste lotsdistrikt erhålla 10 shillings sterling. Som Berglund betalt detta belopp och

Tidskrift för lagstiftning etc. ll:te årg. 18

s. 274 Sida 274 i årgången börjar härKopiera citering

genom öfverenskommelsen betingat sig billigare vilkor än taxan för lotsning bestämde, vore det beklagligt att man, för det Berglund saknade verifikation till utgiften, ville bestrida densamma, hvilkens riktighet Berglund erbjöd sig att med ed bestyrka.

N:o 26. I en Berglunds egen räkning, afgifven i Shields den 20 September 1866, fanns en post â pounds 11: 17 sterling för en resa till London.

Med afseende härå samt då fartyget befraktats i Newcastle, fordrades upplysning om behofvet af sagde resa samt huru ett så högt belopp kunnat erfordras dertill.

Berglund: I Newcastle befraktade han skeppet till Alexandria, men någon antaglig retourfrakt kunde då ej erhållas, hvilket ådagalades af åtskilliga emellan Berglund och Ulander vexlade telegram. Af en händelse fick han på börsen veta, att en frakt från Damiette kunde fås i Dünkirchen. Berglund reste derföre genast dit för att försäkra sig om densamma; men kom för sent. På återresan uppgjorde han i London om förandet af en marmorlast från Livorno till Boston. Kostnaderne för denna resa vore påförda, sådana de utgått, med iakttagande af den största sparsamhet, hvilken revisorerne, med deras erfarenhet om kostnader för resor i England, hade bort kunna vitsorda.

Ulander: Det hade icke lyckats honom begripa, att den debiterade resan till London jemväl inbegrepe resan till Dünkirchen. Åtskilliga af Abraham Lincolns redare hade rest i England, utan att hafva funnit resekostnaderne så höga som Berglund uppgifvit dem. För öfrigt hade ifrågavarande resa icke varit behöflig, enär Ulander hade vid den tiden såsom kommissionär i London ett stort befraktningshus, som sannolikt med sina affärsvänners hjelp kunnat uppgöra erforderligt fraktaftal. Det hade derföre varit mera med rederiets intresse öfverensstämmande, om Berglund vändt sig till detta hus, hvilket bäst bevisades dermed att ingenting, åtminstone till rederiets fördel, uträttats med resan. Skulle det tillåtas fartygsbefälhafvare att, när de så funne nödigt,

s. 275 Sida 275 i årgången börjar härKopiera citering

företaga långa och kostsamma resor för att afsluta frakter, oaktadt deras rederier på de förnämste platserna ägde tillförlitliga agenter, så kunde ju på sådana resor användas en stor del af frakten. På grund af hvad sålunda anförts bestreds denna post.

Berglund: Först efter en liflig, men fruktlös telegramvexling med rederiets i London varande stora befraktningshus, beslöt Berglund att resa till London och besökte vid sin ankomst nämnde firma, som ingenting kunnat eller kunde åtgöra för anskaffande af frakt. Och derom kunde Ulander omöjligt Sakna kännedom, då Ulander erhållit kännedom om alla de emellan Berglund och bemälde befraktningsfirma vexlade bref och telegram.

Rådstufvurätten: Då, enligt hvad Berglund uppgifvit och Ulander icke bestridt, ifrågavarande resa blifvit af Berglund företagen för anskaffande af frakt för fartyget och således i ändamål, som haft rederiets fördel till syfte, samt livad i målet förekommit ej utgjorde bevis derom, att debiterade resekostnaderna vore för högt tilltagna, ogillades anmärkningen.

Ulander vädjade till hofrätten och anmärkte, att det icke vore medgifvet, att resan ägt rum för rederiets skull eller för någon dess fördel.

Hofrätten: Då Ulander förmält sig icke medgifva, att ifrågavarande resa blifvit företagen för rederiets skull eller någon dess fördel, samt genom hvad i saken förekommit icke kunde anses ådagalagdt, att anmärkta utgiften varit af beskaffenhet, att densamma bort af rederiet vidkännas, funne hofrätten, med ändring af rådstufvurättens utslag, skäligt förklara äfven ifrågavarande post böra ur redovisningsräkningen afgå.

Berglund sökte i underdånighet ändring i hofrättens dom och fogade vid sin deduktion dels ett den 21 Augusti 1866 från Ulander till Berglund i Newcastle aflåtet bref, deri Ulander bland annat yttrade: »Jag ser, att du korresponderat med Stringer Pembroke & C:ni om frakts erhållande, men att ännu icke något blifvit definitivt afgjordt. Du får

s. 276 Sida 276 i årgången börjar härKopiera citering

i detta kritiska ögonblick sjelf afgöra hvad bäst kan vara för skeppet och derefter handla»; dels ett från Ulander till Berglund i Newcastle den 28 Åugusti 1866 aflåtet telegram af innehåll, att intet kunde åtgöras härifrån (från Hernösand); dels ett bref från Ulander till Berglund i Alexandria af den 19 Oktober 1866, i hvilket bref bland annat förekom följande: »Jag har tagit notis af den insända kontokuranten i Newcastle. Som tiderna, under det du låg i England, voro mycket skrala, så var det kanske det bästa du gjorde att antaga frakten på Amerika, hvilken visserligen ej var hög, men dock sådan att behållning blir derpå, om en någorlunda qvick expedition kan erhållas i Livorno».

Bland handlingarna fanns ett bref från Berglund i New- Castle till Ulander af den 11 September 1866. Deri yttrades, bland annat: »Jag har nu varit i London och från Livorno afslutat till Boston. Att det icke är någonting att hurra öfver, säger sig sjelft; men hvad skall man göra i dessa tider? och att gå från Alexandria till Quebec är äfven långt. Jag hoppas dock, att om allt går lyckligt och väl, man åtminstone bör hafva intresse samt mat och månadspenningar, ty några förtjenster kan man just ej påräkna. — — — Jag var äfven öfver i Dünkirchen, der jag hört en frakt var att erhålla från Damiette; men jag kunde ej få den. Jag hoppas, att du finner dig belåten med nu afslutade frakt, ty några andra utsigter hade jag ej».

Berglund yttrade: att af Ulanders bref af den 21 Augusti 1866 och telegram af den 28 Augusti samma år syntes att vid berörde tid rederiet icke kunde anskaffa frakt åt skeppet, utan öfverlemnade helt och hållet åt Berglund att derom bestämma. Af sådan anledning och för att anskaffa frakt måste Berglund resa från Newcastle till London och Dünkircken samt lyckades på denna resa utverka fartygets befraktning till Amerika, — hvilka åtgärder blifvit gillade i Ulanders bref af den 19 Oktober 1866. Då nu kostnaderne för dessa resor icke kunde på annat sätt verificeras än af Berglund sjelf. anhöll han, att då icke någonting kunnat framhållas, som förringade trovärdigheten af Berglunds räk-

s. 277 Sida 277 i årgången börjar härKopiera citering

ning i denna del, anmärkningen måtte ogillas, eller ock Berglund måtte tillåtas att få med ed bekräfta riktigheten af sina nyssnämnda uppgifter och att hans utgifter för resan uppgått till 11 pounds 17 shillings sterling.

N:0 45. 1 Berglunds räkning, afgifven i S:t Johns den 19 Juli 1867, fanns skeppet debiteradt för drickespenningar till arbetsfolk med lasten fem dollars.

Häremot anmärktes: att, då stufvareräkningen uppginge till 519 dollars 90 cents, arbetet för barlastlossningen till 19 dollars samt för bränning och skrapning till 20 dollars, och således arbetspenningarne i S:t Johns sammanlagde utgjort 558 dollars 90 cents, syntes ofvannämnde drickespenningar hafva varit öfverflödige.

Berglund: Hvarje skeppare och redare borde veta, att drickespenningar oftast gifvas, då ett godt resultat i inlastningen vunnes; och revisorerna jemte redarne hade skäligen bort finna, att anmärkte drickespenningarne varit väl förtjente. Från Hernösand hade »Abraham Lincoln» 285 Petersburger standard inne. I S:t Johns lofvade Berglund stufvareförmannen 5 dollars i drickespenningar, om 300 standard kunde intagas. Af frakträkningen framginge och styrktes, att 315 standard instufvats i skeppet i S:t Johns och således 30 standard mera än från Hernösand, hvilket ock tillskyndat rederiet en fraktförhöjning af 93 pounds sterling. Detta resultat vore väl värdt fem dollars.

Ulander: En skeppare hade icke skyldighet eller rättighet att på rederiets bekostnad gifva drickespenningar.

Rådstufvurätten: Emedan ifrågavarande utgiftspost vore af beskaffenhet, att Berglund icke ägt att dermed belasta rederiet, hvarföre han skulle sjelf vidkännas den, ålades honom att redovisa omförmälde fem dollars.

Berglund vädjade till hofrätten. På sätt han uppgifvit och Ulander lemnat obestridt, hade det med stufvareförmannen öfverenskomna vilkoret icke blott fullgjorts, utan hade tillika genom förmannens omtanka och goda beräkning till-

s. 278 Sida 278 i årgången börjar härKopiera citering

skyndats rederiet betydlig fördel, i det att fraktbeloppet ökats med 1,674 rdr.

Ulander bestred ändringssökandet.

Hofrätten fann icke skäl att göra ändring i rådstufvurättens dom.

Berglund fullföljde underdånig talan.

N:o 84. Med »Abraham Lincoln» hade Berglund fraktat från Akyab till Antwerpen 11,500 säckar rice och 29 säckar sopor. I den häröfver upprättade frakträkning hade Berglund fört sig till godo: gratifikation till Berglund 21 pounds sterling».

Ulander bestred denna post.

Rådstufvurätten yttrade: Som i den för Berglund, i hans egenskap af befälhafvare, utfärdade instruktionen föreskrefves, bland annat, att alla gratifikationer, som bestämdes i certepartierna, tillfölle rederiet, såvida ej, när någon synnerlig omsorg och vård behöfdes i fråga om sådane laster, som ovilkorligen fordrade en särskild eftersigt, gratifikationen vore ämnad såsom dusör derför, i hvilket fall densamma finge tillfalla kaptenen; alltså och då Borglund, emot Ulanders bestridande, icke gittat förebringa någon bevisning derom, att han, hvad med fästadt afseende å beskaffenheten af ifrågavarande last ej heller vore antagligt, åt samma last nödgats egna synnerlig omsorg och vård, ålades Berglund att för rederiet redovisa de i förevarande punkt anmärkta medel.

Hofrätten utlät sig: Som det af Berglund i hofrätten åberopade certeparti icke innehölle, att den deri utfästa gratifikationen till befälhafvaren blifvit bestämd såsom godtgörelse för erforderlig synnerlig omsorg och vård om lasten, vid hvilket förhållande gratifikationen bort, jemlikt den för Berglund gällande instruktionen, tillfalla rederiet, pröfvade hofrätten rättvist gilla rådstufvurättens domslut i denna dol.

Berglund fullföljde underdånig talan.

s. 279 Sida 279 i årgången börjar härKopiera citering

N:o 8. Berglund hade beräknat sig kaplake jemväl på ersättning for liggedagar och godtgörelse för barlastning.

Rådstufvurätten ålade Berglund redovisa sagda belopp, då han enligt instruktionen ägde åtnjuta 5 % kaplake â »frakterna», men berörde ersättning och godtgörelse icke vore att hänföra till frakter; och hofrätten fann ej skäl att ändra detta beslut.

Berglund fullföljde underdånig talan.

Sedan rådstufvurätten meddelat yttrande angående de särskilda anmärkningsposterna, utlät sig rådstufvurätten: och som de belopp, hvilka enligt den utgång Ulanders klandertalan erhållit i de delar, der klandret vunnit bifall, borde tillkomma rederiet för ifrågavarande fartyg, utgjorde tillhopa 2,771 rdr 31 öre; alltså och då i den klandrade skeppsräkningen ett belopp af 3,927 rdr 10 öre vore upptaget såsom slutsaldo, Berglund tillgodo, och hvilket, såvidt visadt vore, Berglund icke utbekommit, samt ostridigt vore, att Berglund i räkenskaperna oriktigt fört sig sjelf till last sammanlagdt 1,316 rdr 72 öre, från hvilka två sistnämnde belopp, tillsamman 5,243 rdr 82 öre, borde afgå ofvanberörde, rederiet tillkommande 2,771 rdr 31 öre, förklarades, såsom slutföljd af domsluten i nyssnämnde delar, att, med rättelse af räkningens ofvanberörde slutsaldo 3,927 rdr 10 öre, detsamma fastställdes att utgöra allenast 2,472 rdr 51 öre.

Hofrätten yttrade i berörda afseende: Då enligt den utgång, saken hos hofrätten erhållit, från det saldo, hvarmed klandrade redovisningsräkningen Berglund till godo slutade 3,927 rdr 10 öre, med tillägg af det belopp, hvilket, på sätt rådstufvurätten yttrat, Berglund oriktigt fört sig sjelf till last 1,316 rdr 72 öre eller tillhopa 5,243 rdr 82 öre, borde afgå, förutom det af rådstufvurätten stadgade belopp 2,771 rdr 31 öre, ytterligare 1,728 rdr 63 öre, fastställdes nämnde räknings saldo Berglund till godo att utgöra endast 743 rdr 88 öre.

s. 280 Sida 280 i årgången börjar härKopiera citering

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Wedberg och Ryding, den sistnämnde föredragande, samt konstituerade revisionssekreteraren Glimstedt) hemställde i underdånigt betänkande den 19 Februari 1873, att Kongl. Maj:t måtte finna behörigheten af de påföringar, hvilka i punkterna 11, 13, 35, 36, 38 och 55 utgjort föremål för anmärkning, vara genom hvad i saken förekommit tillförlitligen ådagalagd, till följd hvaraf Kongl. Maj:t täcktes pröfva rättvist att, med ändring af hofrättens dom, fastställa det slut, hvartill rådstufvurätten i dessa delar kommit.

Hvad anginge anmärkningarne under n:o 47 och 67, hemställdes af anförde skäl, att samma anmärkningar måtte varda af Kongl. Maj:t ogillade.

Angående öfrige fullföljde anmärkningspunkter torde Kongl. Maj:t pröfva skäligt gilla hofrättens dom; kommande alltså sökandens tillgodohafvande att utgöra dels det af hofrätten bestämda och emellan parterne ostridiga belopp 743 rdr 88 öre och dels de, med ändring af hofrättens dom, nu till fastställelse ytterligare föreslagne 3,180 rdr 98 öre eller sammanlagdt 3,924 rdr 86 öre.

Saken föredrogs den 25 Februari 1873 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Södergren, Cramér, Carleson, Wretman, Naumann, Bolin och Huss), dervid fattades följande beslut: »Som den befattning, för hvilken ifrågavarande klandrade redogörelse är afgifven, medfört förbindelse för sökanden att under färder och vistande på främmande orter i de fall, der föreskrifter af skeppets redare icke varit gifna eller i anseende till ärendernas beskaffenhet och nödvändigheten af skyndsamhet i deras ombesörjande icke lämpligen bort särskildt inhemtas, pröfva och bestämma de åtgärder, som för rederiets bästa och till uppfyllande af dess förbindelser borde äga rum; och detta åliggande för sökanden tillika förutsätter såsom vilkor, att i redovisningen för detta värf sökandens förklaringar angående de af honom på främmande ort för fartyget vidtagna åtgärders behöflighet och lämplighet skola äga vitsord, så länge icke rederiet framställt giltiga grunder för antagande att sökan-

s. 281 Sida 281 i årgången börjar härKopiera citering

dens uppgifter och omdömen varit oriktiga eller hans åtgärder varit afvikande från hvad tillbörlig vårdnad af herns kall skolat fordra; till hvilken allmänna grundsats jemväl måste höra att, då rederiet icke, så vidt handlingarne i denna sak utvisa, genom något uttryckligt beting gjort det till sökandens åliggande att äfven i sådana fall, der det icke af hans egna omdöme angående det möjliga, nödiga och lämpliga, eller af allmän plägsed i sjöväsendet, vore påkalladt, på de främmande orterna, anskaffa bevisning smedel för bestyrkande af alla för fartyget gjorda kostnaders verklighet och belopp, sökanden icke ovilkorligen derföre att sådana bevisningmedel nu för anmärkta punkter i redovisningen saknas, må i följd af svarandens blott på dylik grund stödda bestridande förnekas att göra sina utgiftsposter gällande; alltså och med afseende å de af sökanden i saken afgifna förklaringar, i jemförelse med hvad å vederpartens sida är vordet andraget, samt å de af rådstufvurätten angående särskilda anmärkningspunkter anförda grunder och å de af sökanden hos Kongl. Maj:t företedda skriftliga intyg, pröfvade Högsta Domstolen rättvist, med ändring af hofrättens dom, ogilla den emot sökanden väckta klandertalan i punkterna: n:0 10 angående 18 rdr för två ekplankor; n:o 11 om 996 rdr 3 öre för skeppets drifning i Trapani; n:o 13 om 87 rdr enligt räkning af Marroni & C:ni; n:o 29 angående 8 rdr 10 öre telegramporto; n:o 35 om 70 rdr för tillsyn öfver arbetare; n:o 36 om 210 rdr för en gallionsbild; n:o 38 om 29 rdr 75 öre telegramkostnad; n:o 39 angående 7 rdr för vägning af en barlastpråm; n:o 54 om 36 rdr telegramkostnad; n:o 35 angående 270 rdr för filt; n:o 66 om 27 rdr för vatten; n:o 73 om 9 rdr distanspenningar till lots; n:0 82 angående 19 rdr 25 öre för telegrammer; 1:0 26 om 213 rdr 30 öre för resa från Newcastle till London; n:0 47 angående det af hofrätten fastställda anmärkningsbelopp 52 rdr 20 öre för kopparslagares arbete i Newport; n:0 6,9 om 1,466 rdr utbetalde till W. Andersson & C:ni i Kapstaden; n:0 45 angående 18 rdr 75 öre, drickspenningar till stufvare i S:t Johns; n:0 52

s. 282 Sida 282 i årgången börjar härKopiera citering

om 144 rdr för diverse kostnader under lossning och koppring af fartyget i Newport och n:o 63 om 216 rdr för åtskilliga utgifter vid besigtningar och för resor.

Deremot fann Högsta Domstolen icke skäl att göra ändring i domstolarnes beslut, i hvad angår anmärkningspunkterna 1:0 84 om 378 rdr, utgörande en i certeparti utfästad gratifikation, och punkten n:o 8 om 150 rdr 50 öre, beräknad kaplake; äfvensom och då, beträffande punkten 10:0 15, vid granskning af den såsom verifikation åberopade så kallade arbetslistan för Maj månad 1866 befinnes att genom misstag, medelst sammanblandning af den förra afdelningens slutsumma med den senare afdelningens poster, denna sistnämndas särskilda slutsumma kommit att obehörigen ökas med det anmärkta beloppet 2 speciedaler, 66 skillingar, motsvarande 10 rdr 20 öre svenskt riksmynt, och sålunda dubbel påföring af detta belopp skett, Högsta Domstolen fastställde det slut, hvaruti hofrätten i denna punkt stannat.

Då sökanden icke i denna sak väckt käromål emot vederparten om utbetalning af det belopp, som enligt den klandrade räkningen kunde sökanden såsom innestående fordran tillkomma, utan hos hofrätten endast haft att svara å det emot räkningen anställda klander och yrkandet om utbetalning af hvad till följd deraf kunde finnas vara sökandens skuld, ansåg Högsta Domstolen, att, vid den utgång detta fordringsanspråk emot sökanden fått, vidare yttrande om slutliga tillämpningen af hvad i de fullföljda tvistefrågorna blifvit dömdt nu icke erfordras, än att hofrättens bestämmande af det sökanden tillgodokommande saldo undanrödjes.

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 26 Mars 1873.