Naumanns tidskrift 1874 s. 535

Stadsfiskalen Carl August Silfversparre yrkade å tjenstens vägnar vid Stockholms rådstufvurätt, att som boktryckaren Kristian Emanuel Gernandt, hvilken sökt tillstånd att emellan prenumeranter å den af honom i Stockholm utgifna tidskriften »Svenska familj-journalen» genom utlottning fördela äldre årgångar af tidskriften och taflor i oljetryck, men sådant tillstånd icke erhållit, det oaktadt genom annonser i

s. 536 Sida 536 i årgången börjar härKopiera citering

tidningarne och särskilda tillkännagifvanden, som till abonnenter â tidskriften utdelats med tolfte häftet af tidskriften för år 1871 och första häftet för år 1872, utfäst sig att bland prenumeranterne å tidskriften för åren 1872 och 1873 utdela vinster af ofvan omförmälda beskaffenhet på sådant sätt, att vinsternas fördelning komme att bero på slumpen, samt sålunda för allmänheten inrättat och öppnat lotteri, Gernandt måtte dömas till ansvar enligt K. Förordningen den 21 Mars 1844 angående förbud emot lotteri-inrättningar samt emot försäljning af lotter för in- eller utländska lotteriers räkning.

Rådstufvurätten yttrade genom utslag den 27 Februari 1872: att enär upplyst vore, att Gernandt genom annonser i tidningarne och genom särskilda tillkännagifvanden, som till abonnenterne å ifrågavarande tidskrift utdelats, jemte inbjudning till så kalladt abonnement å tidskriften för år 1872 emot en afgift af nio riksdaler, utfäst sig icke blott att tillhandahålla hvarje abonnent den i tolf häften om året utkommande tidskriften och en af en tafla i oljetryck bestående så kallad ordinarie premie, utan äfven att utdela dels bland abonnenterna för året på sådant sätt, att hvar femte abonnent blefve deraf delaktig, så kallade extra gratispremier, beräknade till ett antal af omkring tio tusen med ett värde af från fem riksdaler till ett tusen riksdaler för hvarje eller sammanlagdt omkring ett hundra tusen riksdaler samt bestående af oljetryckstaflor och olika årgångar af ifrågavarande tidskrift, på sätt i åtskilliga hos rådstufvurätten under rättegången företedda och i protokollen intagna så kallade planer för premiefördelningen upptoges, dels ock bland de abonnenter för år 1872, som höllo tidskriften äfven 1873, och hvilka i egenskap af abonnenter för det senare året skulle erhålla hvar och en en ordinarie premie och hvar femte en extra sådan från fem till trettio riksdalers värde, åttatiofem så kallade »utomordentliga extra premier», utgörande, enligt förenämnde planer, exemplar af tidskriftens näst utkommande årgång samt tillhopa med förutnämnda, jemväl till ett antal af omkring tio tusen beräknade extra premier för år 1873, upptagna till ett värde af omkring ett

s. 537 Sida 537 i årgången börjar härKopiera citering

hundra tjugofem tusen riksdaler, dervid Gernandt tillika förbundit sig att för de vinnande föranstalta om förvandling till reda penningar så väl af de bland ofvanberörde extra premier för år 1872 ingående nio så kallade hufvudpremier, af hvilka en uppskattats till ett värde af 1,000 rdr, en till 840 rdr, en till 503 rdr, en till 353 rdr 50 öre, en till 132 rdr, två till 126 rdr hvardera, en till 115 rdr och en till 100 rdr, som ock af nyss omförmälde 85 för abonnenter å tidskriften för 1872, hvilka fortsatte att hålla den 1873, afsedda utomordentliga extra premier, som utfästs till värden, en af 18,000 rdr, en af 4,500 rdr, en af 2,250 rdr, en af 1,125 rdr, en af 900 rdr, en af 675 rdr, en af 450 rdr, en af 360 rdr, en af 270 rdr, nio af 225 rdr hvar, och sextiosex af 135 rdr hvar, eller sammanlagdt fyratio tusen fem riksdaler, dock med afdrag af tjugofem procent såsom motsvarande vanlig bokhandelsprovision; för den skull och som genom Gernandts ofvanberörde åtgärder, uppenbarligen af honom vidtagne endast för åstadkommande af en större spridning af tidskriften och såsom följd deraf en större behållning å utgifvandet af densamma, skulle åt blott en mindre del af abonnenterne beredas en i förhållande till abonnementsafgiften oskäligt hög vinst, medan någon sådan icke tillgodokomme de öfrige abonnenterne, som likväl genom abonnementsafgiftens erläggande lika med de vinnande bidragit till bildande af den behållning, hvaraf de så kallade extra och utomordentliga extra premierna skulle- utgå, samt, beträffande sättet för fördelningen bland abonnenterne af nyssnämnde premier, dessa äfven, enligt de af Gernandt under rättegången derför uppgifna reglor, komme att vara beroende endast af slumpen, ansåge rådstufvurätten Gernandt vara förvunnen att hafva i Stockholm inrättat och för allmänheten öppnat lotteri å lösören, i följd hvaraf och då Silfversparre ej ens uppgifvit, att de genom lotteriet till föryttrande hållna lösören icke vore åtkomliga, Gernandt dömdes, jemlikt 3 § 1 momentet af ofvan åberopade K. Förordningen den 21 Mars 1844, att för omförmälda förbrytelse böta ett hundra riksdaler banko med 150 rdr rmt, hvarjemte rådstufvurätten

s. 538 Sida 538 i årgången börjar härKopiera citering

förklarade ofvanomförmälda, af Gernandt till fördelning afsedda extra och utomordentliga extra gratispremier vara förbrutna.

En ledamot i rätten vice notarien Falkman var i så måtto skiljaktig, att han, enär i fråga om huruvida de till föryttrande genom lotteri hållna lösören vore för konfiskation åtkomlige annan utredning ej förekommit, än att en del af samma lösören skulle komma att bestå af exemplar utaf tidskriftens årgång för 1874, hvilka antagligen ej nu vore åtkomliga, jemlikt 3 § 2 punkten i åberopade Förordningen, dömde Gernandt att böta 750 rdr och att hafva förbrutit de genom lotteriet till föryttrande hållna lösören, så vidt de funnes åtkomliga.

Begge parterne besvärade sig i Svea hofrätt. Gernandt yrkade befrielse från åtalet af skäl: att företaget icke vore af beskaffenhet att demoralisera utan tvärt om åsyftade att söka i intellektuelt afseende höja en del af folket; att abonnenterne icke underkastats någon slags risk, utan erhölle full valuta för abonnementspriset; att gratispremierne anskaffades icke för andras utan för Gernandts egna, lofligen förvärfvade medel; att fördelningen skedde enligt bestämda och oföränderliga grunder emellan — icke samtliga abonnenterna — utan de grupper af dem, hvilka visat största intresse för tidskriften; att fördelningen skedde icke genom lottdragning utan efter öfverenskommelse i enlighet med stadgade beräkningsgrunder; samt att Gernandt genom ifrågavarande anordning icke inkräktat på annans rätt, utan i eget välförstådt intresse endast uppoffrat en del af sin egen rätt.

Silfversparre yrkade bifall till det slut, hvartill notarien Falkman i sin reservation kommit.

Hofrätten yttrade enligt utslag den 31 December 1872: att emedan Gernandts ifrågavarande företag innebure förespeglingar för dem af allmänheten, hvilka abonnerade å hans tidskrift, att emot utgifvande af viss penningesumma ernå ytterligare fördelar i penningevärde, af hvilka en del skulle bero af omständigheter, som ej kunde på förhand beräknas eller af dem i någon mån bestämmas, samt företaget följakt-

s. 539 Sida 539 i årgången börjar härKopiera citering

ligen vore att hänföra till inrättande af så beskaffadt lotteri, som vore förbudet i K. Förordningen den 21 Mars 1844; ty och som af hvad i målet förekommit framginge, att åtminstone en del af de lösören, som af Gernandt hållits till föryttrande genom lottning, icke funnos åtkomliga, funne hofrätten skäligt på det sätt ändra rådstufvurättens utslag att jemlikt 3 § i åberopade Förordning, Gernandt dömdes att för ifrågavarande förbrytelse böta fem hundra riksdaler och derjemte förklarades hafva förbrutit de genom lotteriet till föryttrande hållna lösören, så vidt de funnes åtkomliga, hvilka böter jemte värdet af de förbrutna lösörena skulle till tveskiftes fördelas emellan stadsfiskalen Silfversparre och de fattige i Stockholm.

Om detta utslag förenade sig hofrättsrådet Montelius samt assessorerne Törnqvist och Gripensköld, hvaremot vice häradshöfdingarne Almgren och Norberg voro skiljaktige, Almgren dock endast .beträffande beloppet af de ådömda böterna, hvilka han, med afseende å hvad i målet förekommit, ville bestämma till sju hundra femtio riksdaler.

Vice häradshöfdingen Norberg åter yttrade: »Äfven jag anser Gernandts ifrågavarande företag vara att hänföra till olofligen inrättadt lotteri; och ehuru det måste numera anses parterne emellan ostridigt, att de så kallade premier, som skulle enligt Gernandts tillkännagifvande emellan abonnenterne enligt de uppgjorda grunderna fördelas och sålunda bortlottas, icke hos Gernandt åtkommits eller för närvarande äro åtkomlige, samt det fall följaktligen är för handen, då, jemlikt K. Förordningen den 21 Mars 1844, böterna kunna sättas till högre belopp än det af rådstufvurätten stadgade; likväl och med afseende ej mindre å insättningarnes belopp, hvilket i betraktande af den valuta i tidskriften jemte de planscher, som ovilkorligen skulle erhållas af hvarje abonnent, ingalunda enligt min åsigt kan anses synnerligen högt, än äfven derå att all grund saknas för bedömande om och i hvad mån företaget må innebära äfventyr för någon förlust för deltagare deri; finner jag för min del ej skäl att i rådstufvurättens utslag angående det Gernandt ådömda bötes-

s. 540 Sida 540 i årgången börjar härKopiera citering

ansvar ändring göra; men då, på sätt ofvan är nämndt, de till utlottning ämnade premier ej, så vidt i detta mål är utredt, för närvarande äro åtkomliga, anser jag att desamma ej kunna, i anledning af Silfversparres i målet förda talan, dömas förbrutna; till följd hvaraf rådstufvurättens yttrande derom af mig undanrödjes».

Gernandt sökte i underdånighet ändring i hofrättens utslag.

Målet föredrogs den 24 September 1873 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Habe, Lagerstråle och Strandberg) förenade sig i följande yttrande: Som emot Gernandts bestridande icke antagas må, att det för omförmälda tidskrift bestämda pris öfverstigit sjelfva tidskriftens skäliga värde, samt vid sådant förhållande Gernandt genom hvad honom i målet blifvit till last fördt, i fråga om fördelning emellan flera bland tidskriftens abonnenter af särskilda så kallade gratispremier, icke är öfvertygad att hafva inrättat och för allmänheten öppnat sådant lotteri, som i Förordningen den 21 Mars 1844 förbjudes; alltså funno dessa Högsta Domstolens ledamöter skäligt, med ändring af domstolarnes beslut, det emot Gernandt i målet anställda åtal ogilla.

Justitierådet Olivecrona fann ej skäl att på Gernandts klagan i hofrättens utslag göra ändring.