Tjenare enligt legostadgan, eller icke! Olagligt skiljande från tjenst, eller icke? Ersättning för mistning af tjenst.
16 januari 1874
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1874, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,6 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 580–583 i årgången 1874. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Elfte årgången, 1874 i litteraturen — s. 580–583 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 16 Januari 1874»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Vid Ase och Wiste häradsrätt yrkade O. Jönsson, efter stämning å J. C. Drewsen på Frugården: att, enär Drewsen, å hvilkens egendom Wenersnäs Jönsson och hans hustru innehaft tjenst, den förre såsom rättare och den senare såsom mejeriförestånderska, emot en årlig lön till begge af 520 riksdaler jemte underhåll, bostad, sängkläder och vedbrand för sig, sex barn och tjenstepiga, föda till två får och afkastning efter utsäde af två kappar linfrö, skulle den 24 Oktober 1871 obehörigen skiljt Jönsson och hans hustru från omförmälde tjenster, Drewsen måtte förpligtas att till Jönsson och hans hustru för tjensteåret från nämnde dag till den 24 Oktober 1872 utgifva ofvanberörde lön och öfriga förmåner, enligt räkning, med tillsamman 2,285 riksdaler.
Till utveckling af käromålet anfördes: Jönsson och hans hustru, som i förenämnde egenskaper tjenat på Wenersnäs flere år under det detta ägdes af grefve Rewentlow, hade under åtnjutande af ofvanuppräknade förmåner qvarstannat i sina tjenster äfven sedan egendomen den 1 April 1870 genom köp öfvergått till Drewsen. Väl hade Drewsen, utan att tillika lemna Jönsson orlofssedel, den 22 Juli 1871 låtit tillställa honom ett bref af följande innehåll: »Rättaren O. Jönsson. Då jag har utarrenderat Wenersnäs, har jag som följd häraf icke bruk af deras tjenster längre än till den 24 Oktober.
Joh. Chr. Drewsen».
Men Jönsson, som ansåg sig icke vara lagligen uppsagd från tjensten och derjemte saknade betyg, hade ej kunnat söka annan tjenst. Först den 24 Oktober 1871 erhöll Jönsson en så lydande orlofsedel: »På i dag af gårds-
s. 581 Sida 581 i årgången börjar här
rättaren Ola Jönsson framställd begäran om orlofsedel får jag härmed som sådan lemna: att Ola Jönsson varit anställd i min tjenst i egenskap af rättare och hans hustru Maria Jönsson såsom mejeriska vid Wenersnäs egendom sedan den 1 April 1870, då jag tillträdde samma egendom, men till följd af förekommen underhandling om bortarrenderande af Wenersnäs egendom blef Ola Jönsson förliden Juli månad af mig skriftligen uppsagd att vara fri från min tjenst eller sin befattning den 24 nästpåföljande Oktober; och får jag nu nöjet lemna Ola Jönsson och hans hustru det vitsord, att de hvar i sina sysslor skött sina åligganden med utmärkt omtanka och ordning samt för öfrigt uppfört sig till min fullkomliga belåtenhet, hvarföre det är mig en kär pligt att desamma till det bästa rekommendera. Frugården den 24 Oktober 1871.
Joh. Chr. Drewsen».
Drewsen bestred stämningen, enär Jönsson blifvit inom föreskrifven tid uppsagd till afflyttning och icke förr än flyttningsdagen begärt betyg. Den fordrade årslönen vore väl riktig, men öfriga, dessutom obestyrkta anspråken vore oskäliga. Jönsson och hustrun hade flyttat frivilligt.
Häradsrätten yttrade i utslag den 30 Juli 1872: att emedan Jönsson och hans hustru ej blifvit från ifrågavarande tjenster uppsagda på det sätt, Legostadgan den 23 November 1833 föreskrefve, förpligtades Drewsen, jemlikt samma stadga, att till Jönsson genast utgifva ett års lön med 520 riksdaler och öfriga ostridiga löneförmåner, beräknade för ett år, nemligen föda för nio personer och två får, hyra för erforderliga husrum och sängkläder, vedbrand samt afkastning af två kappar linfröutsäde, allt med belopp, som i brist af åsämjande skulle bestämmas af gode män, hvilka borde utses en af hvardera parten eller, i tredskande parts ställe, af exsekutor, med rättighet för de två sålunda utvalda att vid stridiga meningar sins emellan gemensamt tillkalla en tredje, dock ägde ej gode männen att beräkna ersättningarne till högre belopp än Jönsson fordrat, eller 4 rdr per dag för nio personers underhåll, 40 rdr för föda
s. 582 Sida 582 i årgången börjar här
till två får, 150 rdr för husrum och sängkläder, 100 riksdaler för vedbrand och 15 riksdaler för linfröutsädet.
Drewsen vädjade till Göta hofrätt. Han bestridde, att Jönsson och hans hustru varit hos honom lagstadde tjenare. Då Drewsens fader den 28 Mars 1870 af grefve Rewentlow köpte egendomen Wenersnäs med tillträdesrätt den 1 påföljande April och Drewsen trädde i fadrens rätt, lät Drewsen Jönsson och hans hustru, enligt bestämmelse vid köpet, fortfarande för löpande året till den 24 Oktober 1870 förblifva i sina anställningar på de af grefve Rewentlow utfåsta vilkor. Huruvida Jönsson och hustru varit lagligen stadde af Rewentlow, hade Drewsen sig ej bekant, men visst vore att de sedermera aldrig uppburit städjepenning vid Wenersnäs eller ansetts dertill berättigade. Efter den 24 Oktober 1870 fortforo Jönsson och hustrun med sina befattningar på samma vilkor som förut, utan vidare aftal, utan att orlofsedel lemnades eller begärdes, och utan att städja ifrågasattes. Med afseende härå och då legostadgan ej vore här tillämplig, yrkade Drewsen upphäfvande af häradsrättens utslag och befrielse från krafvet.
Hofrätten meddelade dom den 21 Mars 1873: Alldenstund ostridigt vore att Jönsson och hans hustru, som under flera år näst före den 24 Oktober 1870 vid Wenersnäs egendom innehaft tjenster, Jönsson såsom rättare och hans hustru i egenskap af förestånderska för dervarande mejeri, hvilka tjenster vore att hänföra till sådana, som afses i gällande legostadga, med bibehållande af samma tjenster qvarblifvit vid egendomen jemväl för året från sistnämnde dag till den 24 Oktober 1871, samt den uppsägning till flyttning å sist omförmälda dag, Drewsen uti ett af honom till Jönsson den 22 Juli 1871 aflåtet handbref verkställt, icke varit i enlighet med 41 § Legostadgan åtföljd af orlofsedel, hvadan uppsägningen ej medfört någon verkan; fördenskull och emedan Jönsson och hans hustru, hvilka vid ofvanberörda förhållanden varit för det år, hvarom nu vore fråga, att såsom lagstadde tjenstehjon hos Drewsen betrakta, desto hellre måste anses hafva den 24 Oktober 1871 blifvit af Drewsen från
s. 583 Sida 583 i årgången börjar här
sina befattninga skiljda, som Drewsen, enligt hvad han sjelf uppgifvit, låtit sistsagde dag från Jönsson och hans hustru inventera af dem omhänderhafd redskap och annan lösegendom, som tillhört Drewsen; ty och då beträffande beloppet och beskaffenheten af de utaf Jönsson fordrade löreförmåner, Drewsen medgifvit att Jönsson och hans hustru för det år, som förflutit näst före den 24 Oktober 1871, bekommit såsom kontant lön 520 riksdaler, samt han icke heller gittat förneka, att jemväl öfrige uppgifne förmåner åtföljt lönen, pröfvade hofrätten lagligt fastställa det slut, hvartill häradsrätten i saken kommit.
Drewsen sökte i underdånighet ändring under åberopande af hvad han förut anfört och med erinran att stämningspåståendet, såsom saknande laglig bestyrkelse i allt utom beloppet af kontanta lönen, blifvit af honom bestridt.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren Svedelius, föredragande, och Fàhrœus samt t. f. revisionssekreteraren von Bahr) hemställde medelst underdånigt betänkande den 29 November 1873, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.
Saken föredrogs den 9 December 1873 inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Qvensel, Almqvist, Babe och Olivecrona) biföllo underdåniga betänkandet.
Justitieråden friherre Leuhusen, Bolin och Lagerstråle gillade hofrättens dom, dock att i anledning af stadgandet i 5:te § af Legostadgan, sådan samma § lyder i Kongl. Kungörelsen den 1 Oktober 1858, vid uppskattningen, i brist af åsämjande parterna emellan, af de utöfver lönen svaranden och hans hustru tillagda förmåner, afdrag bör ske för den inkomst, svaranden och hans hustru må hafva genom arbete åt andra under ifrågavarande år sig förskaffat.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 16 Januari 1874.