Vidkommande skyldighet att betala en levererad och förbrukad vara efter det vid varans aflemnande betingade pris, eller ock efter det pris säljaren, sedan köparen underlåtit betala, kunnat å en senare tid för varan erhålla.
21 juli 1874
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 217–222 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tull- och lots-författnin- garne. Legostadgan. Sparbanksreglemente, nr 7 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 33 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tull- och lots-författnin- garne. Legostadgan. Sparbanksreglemente, nr 7.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 217–222 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 21 Juli 1874». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Till rådstufvurätten i Söderhamn instämde i Mars 1873 handelsbolaget Ebn:r Parker & Comp. i Birmingham plåtslagaren G. F. Norelius med påstående, att enär bolaget efter aftal med Norelius i Juni 1871 till honom levererat ett parti plåt och å derför öfverenskommet pris af 39 pounds 12 shil-
s. 218 Sida 218 i årgången börjar här
lings 6 pence utställt vexel att betalas den 9 September 1871, men Norelius, då hans accept å vexeln fordrades den 1 Juli, vägrat sådan och vid i anledning deraf gjord notarialprotest förklarat sig ej vilja behålla plåten, samt bolaget, som vid sådant förhållande ansett plåten qvarligga för bolagets räkning, år 1872 sålt densamma till annan person för 61 pounds 10 shillings 6 pence, Norelius, som, då varan skolat afhemtas, befunnits hafva sjelf användt plåten och vid anstäldt kraf vägrat betala mera än förstberörda med bolaget aftalade pris, måtte förpligtas till bolaget utgifva det belopp, för hvilket plåten slutligen sålts, med 61 pounds 10 shillings 6 pence jemte ränta.
Bolaget företedde den i stämningen omförmälda notarialprotesten, som utvisade, att, då notarius publicus den 1 Juli 1871 affordrat Norelius accept eller betalning för vexeln å 39 pounds 12 shillings 6 pence, hade Norelius nekat härtill, under uppgift, att plåten visserligen kort förut utbjudits till honom och, ehuru han icke ingått i köpeaftal med utbjudaren, sedermera tillsändts honom, men att Norelius »icke ville behålla eller använda plåten».
Norelius genmälde, att, då en dag i Juni 1871 ett ombud för bolaget infunnit sig hos Norelius och utbjudit ett parti plåt, hade Norelius, utan att gifva svar härpå, tillsagt ombudet att återkomma senare samma dag, derförinnan Norelius ämnade underrätta sig om det i Stockholm gångbara priset å plåt samt kostnaden för frakt derifrån och till Söderhamn. Ombudet hade likväl icke vidare afhörts, men kort derefter fick Norelius plåten sig tillsänd, hvarefter vexeln presenterats. Då plåten sedermera icke afhemtades från Norelius, hade han användt densamma; och för att visa sin rätt härtill företedde Norelius, bland annat, dels en af bolaget å honom utfärdad räkning å plåten, slutande å 39 pounds 12 shillings 6 pence, samt dels ett af bolaget den 15 Juli 1871 till Norelius aflåtet bref, deri bolaget i fråga om plåten yttrat: »Det är nästan för långt att sända sådana tunga varor för att de sedan skola blifva upplagda för vår räkning, — med ett ord: vi kunna ej ingå derpå. Plåten är
s. 219 Sida 219 i årgången börjar här
för bolaget obrukbar der den nu finnes, och bolaget kan ej gå in på att betala returfrakt till Stockholm; derföre, om vi ej höra af eder med omgående post, öfverlemna vi sahen åt vårt rättsliga ombud». Detta bref hade Norelius bekommit den 21 Juli, hvarefter han i skrifvelse den 31 i samma månad svarat, att, om vexeln företeddes å förfallodagen, skulle han infria densamma.
Bolaget erkände sig hafva aflåtit brefvet af den 15 Juli, men uppgaf, att svar derå ej erhållits, hvadan bolaget väntat att plåten skulle ligga för dess räkning, tills bolaget ville använda densamma, hvilket inträffat 1872, då plåten sålts till då gängse pris. Norelius hade aldrig under år 1871 erbjudit betalning för plåten, utan fasthellre inför notarius publicus bestridt, att han reqvirerat varan, och vägrat betalning, hvadan ock Norelius, innan han år 1872 tillegnade sig plåten, haft skyldighet att träffa nytt aftal om priset och, då så ej skett, vore pligtig att betala enligt 1872-års pris.
Rådstufvurätten yttrade medelst utslag den 28 April 1873: att emedan Norelius, efter det han år 1871 från Eben:r Parker & Comp. bekommit ifrågavarande plåt, hvarför Norelius enligt då gällande pris debiterats 39 pounds 12 shillings 6 pence, när den af bolaget å sagda belopp på Norelius dragne vexel för honom uppvisats, afgifvit ofvanberörda förklarande, men, sedan bolaget, med anledning deraf, såsom obestridt vore, under år 1872 till annan person försålt plåten mot pris af 61 pounds 10 shillings 6 pence, det befunnits att Norelius användt plåten; ty och då Norelius icke, emot bolagets bestridande, visat, att han medelst svar å bolagets skrifvelse af den 15 Juli 1871 tillkännagifvit sig vilja plåten behålla, samt Norelius således måste anses pligtig ersätta bolaget plåten efter det pris, bolaget kunnat år 1872 för plåten erhålla, derest densamma då befunnits i behåll, förpligtades Norelius att till bolaget emot qvitto utgifva 61 pounds 10 shillings 6 pence efter den vid betalningstiden gällande kurs jemte fem procent årlig ränta derå från stämningsdagen, till dess betalning skedde.
s. 220 Sida 220 i årgången börjar här
Efter vad vid Svea hofrätt yrkade Norelius ändring i rådstufvurättens utslag och befrielse från krafvet.
I hofrätten upplystes att Norelius den 19 Oktober 1872 till ett ombud i Söderhamn för bolagets kommissionär i Stockholm betalt 39 pounds 12 shillings 6 pence. Då bolaget sedermera dock vägrat emottaga detta lägre belopp, hade Norelius erbjudits återtaga detsamma, hvilket han dock ej velat, enär han för denna betalning fått valuta.
Hofrätten utlät sig genom dom den 11 December 1873, att hofrätten icke funne skäl i motvädjade utslaget göra annan ändring, än att, då upplyst och ostridigt emellan parterne vore, att Norelius af den för ifrågakomna bleckplåt fordrade betalning den 19 Oktober 1872 erlagt 39 pounds 12 shillings 6 pence, det belopp, som det ålåge Norelius att, jemte ränta enligt den af rådstufvurätten stadgade grund, gälda såsom återstående betalning för plåtpartiet, bestämdes till 21 pounds 18 shillings.
Om detta beslut förenade sig hofrättsråden Montelius och Tornavisti assessoren Gripensköld samt fiskalen Norberg; hvaremot fiskalen Almgren var af skiljaktig mening och yttrade: »Som vid det förhållande att Parker & Comp., hvilka, enligt hvad de sjelfve uppgifvit, år 1871 försålt ifrågavarande parti plåt till Norelius, lagligen icke ägt att, då betalning från Norelius uteblifvit, år 1872 försälja samma parti plåt till annan person, Parker & Comp. icke kunna anses vara berättigade att för plåten uppbära högre betalning än den de vid köpets uppgörande med Norelius betingat, uppgående till 39 pounds 12 shillings 6 pence; alltså och då upplyst och ostridigt emellan parterne är, att Norelius redan den 19 Oktober 1872 i betalning för ifrågavarande parti plåt till Parker & Comp. erlagt sistnämnda belopp, finner jag för min del, med ändring af öfverklagade utslaget, Parker & Comp:s yrkande att af Norelius utbekomma ytterligare 21 pounds 18 shillings ej kunna bifallas».
Norelius sökte i underdånighet ändring så vidt honom emotgått, hvaremot bolaget yrkade fastställelse å hofrättens dom.
s. 221 Sida 221 i årgången börjar här
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Fâhrœus och von Bahr, den sistnännde föredragande, saint t. f. revisionssekreteraren Åbergsson) afgaf den 27 Juni 1874 underdånigt betänkande af innehåll: Enär utredt vore, att, efter det ifrågavarande plåt blifvit i Juni månad 1871 Norelius tillsänd, bolaget, i anledning af Norelius’ vägran att densamma behålla och derför erlägga betalning, i ett till Norelius aflåtet bref, under hänvisande till dennes reqvisition af plåten, tillkännagifvit sig icke kunna tillåta att den blefve för bolagets räkning upplagd, och att, derest svar å berörda skrifvelse icke afhördes, saken skulle åt bolagets ombud i rättsärenden öfverlemnas; ty och då af hvad sålunda förekommit Norelius ägt skälig anledning att antaga, det bolaget icke ansett sig pligtigt eller för sin del medgifvit att låta det, på sätt berörda tillkännagifvande utmärkte, enligt hans förmenande redan afslutade köpeaftalet gå åter, och vid sådant förhållande Norelius’ åtgärd att sjelf förbruka plåten icke borde medföra skyldighet för honom att ersätta densamma med högre belopp än det derför vid varans aflemnande betingade pris 39 pounds 12 shillings 6 pence, hvilket Norelius, efter hvad ostridigt vore, redan före sakens anhängiggörande erlagt, hemställde nedre revisionen i underdånighet: det måtte Kongl. Maj:t pröfva rättvist, med upphäfvande af domstolarnes beslut, Norelius från den honom i saken ådömda betalningsskyldighet att befria.
Saken föredrogs den 21 Juli 1874 inför Högsta Domstolen, dervid justitieråden Qvensel, Bolin, och Lindhagen biföllo nedre revisionens underdåniga betänkande.
Justitieråden von Segebaden och Olivecrona pröfvade rättvist gilla hofrättens dom.
Justitierådet Wretman, med hvilken justitierådet friherre Leuhusen sig förenade, yttrade: »På de af nedre revisionen anförda skäl, pröfvar jag rättvist, med ändring af domstolarnes beslut, förklara käromålet i saken icke kunna i vidsträcktare mån bifallas, än att Norelius förpligtas å den ifrågavarande plåtens pris 39 pounds 12 shillings 6 pence erlägga ränta efter sex för hundra om året från den å be-
s. 222 Sida 222 i årgången börjar här
loppet utställda vexelns förfallodag den 9 September 1871 och till den 19 Oktober 1872, då betalning för varan till bolagets ombud erlades».
Kongl. Maj:ts dom utgafs den.25 Augusti 1874 i enlighet med förstnämnde tre justitieråds votum.