Om gäldande af skuld, enligt förkommet intecknadt skuldebref af löpande beskaffenhet. Jfr. årgångarne 1865, sid. 528, och 1871, sid. 254.
21 juli 1874
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,7 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 236–240 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, H) Rättegångsbalken med dit hörande förordningar. Inteck- ningsstadgan, nr 8 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 38 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Rättegångsbalken med dit hörande förordningar. Inteck- ningsstadgan, nr 8.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 236–240 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 21 Juli 1874»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Sedan uti tvist emellan Olof Olsson i Tjurlösa och enkan Brita Stina Olsdotter i Ramsättra, angående Olof Olssons yrkande att af bemälda enka utbekomma 1,600 rdr med sex procent ränta derå på grund af ett utaf henne och hennes aflidne man Jon Persson i lifstiden den 13 Februari 1866 till Olof Olsson eller ordres utfärdadt, vid anfordran till betalning förfallet, den 7 Maj 1867 i Ås mantal Ramsättra intecknadt skuldebref, hvilket skulle blifvit natten emellan den 20 och 21 November 1868 medelst stöld Olof Olsson frånhändt, utan att någon upplysning rörande det-
s. 237 Sida 237 i årgången börjar här
samma sedermera kunnat erhållas, domstolarne ogillat berörda yrkande, på den grund att, älven om styrkt vore att skuldebrefvet blifvit bortstulet, det icke visats att skuldebrefvet, som vore af löpande egenskap, blifvit förstördt eller gjordt onyttigt, fastställde Kongl. Maj:t, genom dom den 22 Maj 1871, det slut, hvartill domstolarne kommit, sålunda att enkan Olsdotter i anledning af Olof Olssons i den saken förda talan icke kunde till den yrkade betalningsskyldigheten förpligtas.
Derefter uttog Olof Olsson ånyo till Ölands Norra Mots häradsrätt stämning å Brita Stina Olsdotter med påstående att bemälda enka, som efter sin mans död ensam fått öfvertaga makarnes egendom, måtte förpligtas antingen att till Olof Olsson utfärda ny förbindelse å det i ofvanomförmälda skuldebref af den 13 Februari 1866 förskrifna belopp med skyldighet att gälda detta å den tid, då det förkomna skuldebrefvet upphört att gälla, eller ock att hos någon myndighet eller bankinrättning nedsätta fordringsbeloppet eller derför ställa nöjaktig borgen.
Olof Olsson företedde utdrag af häradsrättens inteckningsprotokoll för den 7 Maj 1867, hvaruti ifrågavarande skuldebref, bevittnadt af J. H. Eneman och P. Ekeroth, fanns intaget.
I anledning af enkan Olsotters förklarande att hon saknade all kännedom om skuldebrefvets tillkomst, blef förbemälda vittnen, kronofogden Eneman och landtbrukaren Ekeroth, hörda på ed, dervid de intygade:
Eneman: I hans bostad i närvaro af Ekeroth hade Jon Persson och Brita Stina Olsdotter, för uppgörande af äldre i deras hemman intecknade skulder, frivilligt utfärdat det uti inteckningsprotokollet intagna skuldebref. Eneman mindes dock ej, huruvida Brita Stina Olsdotter sjelf skrifvit sitt namn derunder. Jon Perssons namn tecknades af Eneman under skuldebrefvet, deri Jon Persson sjelf sedermera anbragte sitt bomärke; och
Ekeroth: Jon Persson och hans hustru voro jemte begge vittnena tillstädes hos Eneman, då begge makarne
s. 238 Sida 238 i årgången börjar här
af fri vilja läto skrifva sina namn under ifrågavarande skuldebref.
Vidare företedde Olof Olsson protokollen vid ransakning angående den stöld, som natten emellan den 20 och 21 November 1868 från honom föröfvats. Af dessa protokoll inhemtades att vittnen intygat, det Olof Olsson dagen före stölden i sin byrå inlagt ifrågavarande skuldebref hvilket efter stölden icke kunnat der återfinnas. Vidare att för tillgreppet tilltalade Joel Svensson blifvit dömd för stöld af åtskilligt, Olof Olsson tillhörigt gods, deribland ifrågavarande skuldebref jernte andra handlingar, hvarjemte Joel Svensson förpligtats att ersätta Olof Olsson skuldebrefvets hufvudstol 1,600 rdr och 6 procent ränta derå från den 13 Februari 1866.
Enkan Olsdotter bestred bifall till käromålet. Skuldebrefvet, såsom af löpande egenskap, vore betalningsgildt i hvars mans hand. Hon ansåge sig förty icke pligtig att betala skuldförskrifna beloppet, innan originalhandlingen företeddes, äktheten deraf styrktes och valuta derför visades vara lemnad. I öfrigt anmärktes att Olof Olsson redan blifvit tilldömd ersättning af förbemälde Joel Svensson för skuldebrefvets innehåll.
Genom utslag den 5 Maj 1873 utlät sig häradsrätten: att som det vore styrkt, att Jon Persson och Brita Stina Olsdotter utfärdat eller låtit utfärda ofvanomförmälda skuldebref och att detta blifvit genom stöld Olof Olsson frånhändt, samt enkan Olsdotter icke ens uppgifvit, mindre visat, att skuldebrefvet sedermera blifvit infriadt; alltså och då ostridigt vore, att enkan Olsdotter genom testamente bekommit all Jon Perssons efterlemnade egendom, blef Olof Olssons stämningstalan på det sätt gillad, att enkan Olsdotter förpligtades, vid vite af 25 rdr, att inom två veckor efter det häradsrättens utslag meddelats, till Olof Olsson aflemna en skriftlig handling, hvarigenom hon förbunde sig att, sedan tio år förflutit från den dag, då åberopade skuldebrefvet utgifvits, utan att fordringsrätten på grund af detsamma blifvit genom kraf eller annorledes bevarad, och efter det den
s. 239 Sida 239 i årgången börjar här
till säkerhet för fordringen meddelade inteckning upphört att vara gällande, till Olof Olsson utgifva 1,600 rdr jernte sex procent ränta derå från den 13 Februari 1866, äfvensom att till säkerhet för denna handling lemna Olof Olsson inteckning i enkan Olsdotters hemman.
Begge parterna vädjade till Göta hofrätt. Olof Olsson yrkade att hofrätten måtte antingen uti sjelfva domen tillerkänna honom sådan fordringsrätt, som häradsrättens utslag bestämde, utan att enkan Olsdotter behöfde utfärda särskild förbindelse, eller ock, om detta ej kunde bifallas, att häradsrättens utslag, i hvad det rörde fordringsrätten, måtte fastställas. Enkan Olsdotter hade numera sålt sin fasta egendom och kunde således med lätthet undanskaffa sina tillgångar.
Enkan Olsdotter yrkade på de af henne vid häradsrätten anförda skäl ogillande af Olof Olssons talan.
Hofrätten meddelade dom den 12 December 1873 och fann Olof Olssons stämningspåstående, såsom saknande stöd af lag, icke kunna bifallas, i följd hvaraf häradsrättens beslut upphäfdes; dock vore det Olof Olsson obetaget att, sedan tio år förflutit från den dag skuldebrefvet utgafs, utan att kraf på grund deraf mot enkan Olsdotter eller hennes rättsinnehafvare ägt rum, och den till säkerhet för skuldebrefvet meddelade inteckning upphört att gälla, emot vederbörande föra talan efter befogenhet.
Olof Olsson sökte i underdånighet ändring. Då mera än åtta år förflutit från den dag skuldebrefvet utfärdats och mera än fem år från det stölden hos Olof Olsson ägt rum, vore föga troligt att skuldebrefvet skulle komma att dyka upp. För den händelse dock att skuldebrefvet skulle återfinnas och hos enkan Olsdotter utsökas, vore Olof Olsson villig att ställa borgen för kostnad och skada, deponera penningar eller säkerhetshandlingar under vilkor, som vore för begge parterne betryggande.
Uti underdånigt betänkande den 20 Juni 1874 yttrade nedre revisionen (revisionssekreterarne Fahr anis och Lagergren, den sistnämnde föredragande, samt von Bahr): Lika
s. 240 Sida 240 i årgången börjar här
med häradsrätten torde Kongl. Maj;t finna i saken vara lagligen ådagalagdt, att enkan Olsdotter och hennes numera aflidne man Jon Persson låtit utfärda ifrågakomna vid anfordran till betalning förfallna skuldebref och att detsamma blifvit Olof Olsson genom stöld frånhändt; i följd hvaraf och då enkan Olsdotter, som, enligt hvad hon lemnat obestridt, på grund af testamente bekommit all mannens qvarlåtenskap, icke visat att det i skuldebrefvet förskrifna belopp blifvit i någon mån guldet, samt Olof Olsson erbjudit sig att ställa säkerhet för det fall att skuldebrefvet på grund af sin löpande egenskap skulle komma att mot enkan Olsdotter göras gällande, Kongl. Maj:t torde pröfva rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, i så måtto bifalla Olof Olssons talan, att enkan Olsdotter förpligtas att genast uti Kalmar läns ränteri nedsätta förskrifna beloppet 1,600 rdr rmt jernte sex procent ränta derå från den 13 Februari 1866 till nedsättningsdagen med rättighet för Olof Olsson att, sedan tio år från sagde den 13 Februari 1866 förflutit, utan att fordringsrätten på grund af skuldebrefvet blifvit genom kraf eller annorledes bevarad, och inteckningen upphört att gälla, lyfta de nedsatta medlen, dock mot skyldighet för Olof Olsson att vid nedsättningens verkställande tillställa enkan Olsdotter en skriftlig af två personer, hvilkas vederhäftighet blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller domaren i orten vitsordad, en för begge och begge för en, i vittnens närvaro ingången borgen för den kostnad och skada, enkan Olsdotter kunde få vidkännas derigenom att innehafvaren af nämnda skuldebref skulle på grund af detsamma komma att mot enkan Olsdotter göra krafrätt gällande.
Saken föredrogs den 1 Juli 1874 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen, Wretman, Naumann, von Hofsten, Olivecrona och Lindhagen), dervid Högsta Domstolens fleste ledamöter pröfvade rättvist hofrättens dom att gilla.
Justitierådet Naumann biföll nedre revisionens underdåniga betänkande.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 21 Juli 1874.