Fastighetsförsäljning smed rättighet för köparen att tillträda fastigheten sådan den befinnes, »ingenting undantagande». Tvist om köpebrefvets rätta lydelse. Yrkad ersättning i anledning af intecknade afsöndrings-kontrakter.
2 mars 1875
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 385–389 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, C) Jordabalken, nr 9 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 68 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Jordabalken, nr 9.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 385–389 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 2 Mars 1875»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Hemmansägaren Nils Henrik Sunesson i Lilla Klo instämde till Handbörds häradsrätt Johan Zakris Hansson i Keanäs med påstående, att som Hansson den 14 Mars 1871 till Sunesson försålt 3/16 mantal Lilla Klo utan att underrätta denne, det hemmansdelen vore besvärad med, bland andre inteckningar, tre sådane, hvilka meddelats till säkerhet för beståndet af ett lika antal kontrakter om jordafsöndringar, Hansson måtte hålla Sunesson skadeslös för den förlust, som tillskyndats Sunesson derigenom att hemmansdelens värde i följd af berörde inteckningar understege köpesumman.
Tidskrift för lagstiftning etc. 12:te årg. 25
s. 386 Sida 386 i årgången börjar här
Sunesson uppvisade inför häradsrätten ett emellan parterne upprättadt köpebref angående hemmanet, af innehåll,, bland annat, att köparen finge genast tillträda fastigheten, »sådan den för ögonen befunnes till hus, jord, skog, m. m. ingenting undantagandes». Medelst gravationsbevis styrkte Sunesson att de tre ifrågakomna inteckningarne, hvilka alla meddelats före Hanssons ägotid, afsågo dels ett torp, Hultamåla, som upplåtits på 49 år, räknadt från den 9 Oktober 1850, dels ett skogsskifte, hvilket bortpantats likaledes på 49 år från den 14 Mars 1853, samt dels en jordplan, hvilken öfverlåtits till en torpare och dennes hustru på lifstid.
Hansson bestred käromålet och genmälde, att Sunesson haft fullständig kännedom om afsöndringarne, samt att det af Sunesson framvisade köpebrefvet hvarken vore detsamma,, som Hansson vid köpets afslutande undertecknat, eller dermed fullkomligt öfverensstämmande, enär det »rätta» köpebrefvet hade innehållit, att Hansson sålde hemmanet med den rätt, han detsamma innehaft. Till bevis härom lät Hansson afhöra nedannämnda vittnen;
Johannes Jonsson i Arhult: En dag i slutet af April månad 1871 hade vittnet jemte soldaten Johan Fager åtföljt Hansson till Sunessons hemvist, för att granska det emellan parterne upprättade köpebrefvet. Sedan Sunesson framlemnat handlingen, hade vittnet genomläst densamma 2 eller 3 gånger, och hade deri funnits en punkt med innehåll, att Hansson sålde hemmanet »med samma rätt han det ägt och innehaft» ;
Fager: Vid det af Johannes Jonsson omvittnade tillfället hade Sunesson framtagit så väl köpekontrakt som köpebref angående ifrågavarande hemmanet, hvilka handlingar vittnet icke sjelf läste men deremot hörde Johannes Jonsson flera gånger uppläsa; och hade i endera af handlingarne stått att Hansson sålde hemmanet »sådant han det innehaft» ;
Petter Magnusson: Vittnet hade före medlet af Mars månad 1871 tillfälligtvis sammanträffat med parterne, hvilka då muntligen öfverenskommit om köpet; och dervid hade
s. 387 Sida 387 i årgången börjar här
Hansson, enligt hvad vittnet med visshet mindes, nämnt, att det fanns en jordafsöndring på hemmanet samt, efter hvad vittnet »nästan säkert» erinrade sig, äfven sagt, att det derjemte fanns en annan afsöndring, hvars innehafvare erlade 2 rdr i årlig skatt till hemmanet. Dessutom hade Hansson yttrat till Sunesson, såsom orden fallit: »Du kan väl förstå, att jag inte säljer hemmanet på andra vilkor, än med dem, jag sjelf köpt»;
Jonas Petter Qvist: På aftonen samma dag, som köpet afslöts, hade vittnet besökt Sunesson och dervid genomläst köpebrefvet. Sedan vittnet inför rätten under vittnesmålet fått genomläsa och noga betrakta det af Sunesson i rättegången företedda köpebrefvet, på grund af hvilket denne ock erhållit uppbud, tog vittnet på eden, att detta köpebref icke var detsamma, som det vittnet hade den 14 Mars 1871 besett hos Sunesson, och angaf vittnet noggrannt hvarjehanda olikheter emellan de begge handlingarne.
Sunesson bestred vittnesmålens riktighet.
Häradsrätten meddelade utslag den 24 November 1873, hvari, efter upprepande af hvad i saken förekommit, häradsrätten yttrade, att ehuru Hansson vid försäljningen af 3/16 mantal Lilla Klo till Sunesson genom skriftlig handling tillkännagifvit, att fastigheten såldes med samma rätt, som Hansson innehaft, likväl och som Hansson genom detta allmänna yttrande ej kunde anses hafva till sina egna förbindelser rörande ofvan omförmälda afsöndringar bundit Sunesson, samt Hansson dessutom ej med fullständig bevisning styrkt, att han underrättat Sunesson om dessa afsöndringar; alltså funne häradsrätten rättvist ålägga Hansson att till Sunesson utgifva ersättning för den skada och förlust, som tillskyndats honom derigenom att de förberörde tre lägenheterne vore från fastigheten afsöndrade, hvilken ersättning, om parterne derom ej åsämjdes, skulle bestämmas af gode män, som utsåges, en af Sunesson, en af Hansson och en af de sålunda valde, ifall desse ej blefve om beslutet ense.
Hansson vädjade till Göta hofrätt och yrkade, att häradsrättens utslag måtte upphäfvas på grund af den åväga-
s. 388 Sida 388 i årgången börjar här
bragta bevisningen, soin ådagalade, att Hansson icke lemnat Sunesson i okunnighet om afsöndringarne, och att Hansson icke sålt hemmanet med annan eller bättre rätt, än han sjelf ägt, ehuru detta förbehåll blifvit uteslutet ur det af Sunesson framvisade, oriktiga köpebrefvet.
Uti dom den 17 Juli 1874 fann hofrätten skäl icke hafva förekommit att meddela ändring i häradsrättens utslag.
Om detta beslut förenade sig hofrättsråden Qveckfeldt och. Andersson samt assessorerne Korsell och Skarin; deremot var assessoren Fagerberg af skiljaktig mening och yttrade: »Då till säkerhet för beståndet af handlingarne rörande ifrågakomne jordupplåtelserna häradsrätten beviljat inteckningar, som, efter behörige förnyelser, ännu äro lagligen gällande, samt Hansson icke sålt 3/16 mantal Lilla Klo till Sunesson med bättre rätt än Hansson dertill sjelf ägt, pröfvar jag rättvist att, med upphäfvande af häradsrättens utslag, ogilla Sunessons ersättningsanspråk».
Hansson fullföljde underdånig talan, åberopande dervid hvad i saken förekommit.
Nedre revisionen (revisionssekreterarne Lagergren, föredragande, samt Glimstedt och konstituerade revisionssekreteraren Bråkenhielm) afgaf underdånigt betänkande den 27 Januari 1875, deruti — enär emot Hanssons nekande och hvad vittnena Jonas Petter Qvist och Johannes Jonsson, efter granskning af det utaf Sunesson till stöd för hans talan åberopade köpebref, intygat, Sunesson icke styrkt, att berörda köpebref vore detsamma, som Hansson vid ifrågavavarande fastighetsköp utfärdat, utan deremot Hanssons uppgift att han före köpslutet underrättat Sunesson att från fastigheten vore afsöndrad jord, och att uti det af Hansson utfärdade köpebref det förbehåll intagits, att Hansson sålde fastigheten med samma rätt, han den sjelf innehade, vunne stöd i förra afseendet af vittnet Petter Magnussons och i det senare af ofvanbemälde Johannes Jonssons och Johan Fagers vittnesberättelser; alltså och då på grund häraf Hansson icke torde anses hafva genom köpet tillerkänt Sunesson bättre rätt beträffande jordafsöndringarna än Hansson sjelf
s. 389 Sida 389 i årgången börjar här
haft — hemställdes i underdånighet, att Kongl. Maj:t mätte pröfva rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, ogilla Sunessons mot Hansson förda ersättningstalan.
Saken föredrogs den 9 Februari 1875 inför Högsta Domstoten (i närvaro af justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen, Dolin, Olivecrona, Lagerstråle, Huss och von Segebaden); och dä Hansson i de handlingar, hvarigenom han pä vederparten öfverlåtit äganderätten till Lilla Klo, ej förbundit sig föranstalta om upphäfvande af den nyttjanderätt till vissa under hemmanet hörande lägenheter, som andre personer utöfvat på grund af kontrakter, om hvilkas tillvaro det berott af Sunesson att vinna underrättelse genom gravationsbevis, pröfvade Högsta Domstolen, med ändring af domstolarnes beslut, rättvist det instämda käromålet att ogilla.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 2 Mars 1875.