Yrkadt ersättningsansvar å förmyndare för försummelse att indrifva myndlings fordran.
17 mars 1875
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,2 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 401–405 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, B) Ärfdabalken, nr 4 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 73 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Ärfdabalken, nr 4.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 401–405 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 17 Mars 1875»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Till utredningsman i boet efter aflidne Olof Olsson i Asphyttan och dennes jemväl aflidna hustru hade bergsmannen Anders Nilsson blifvit antagen, och förordnades Anders Nilsson jemväl till förmyndare för Olof Olssons fem omyndiga barn. Bland boets tillgångar funnos två reverser, den ena 1,500 rdr, utgifven af C. J. Lundberg i Slädbråten, och den andra å 700 rdr, utfärdad af Lars Jonsson i Westanbäck, hvilka båda reverser, på Anders Nilssons begäran, af gäldenärerne omskrefvos och ställdes till Olof Olssons sterbhusdelägare. Då arfskifte efter de aflidna makarne år 1858 upprättades, ansågos dessa båda fordringsposter vara säkra; och sedan de tre äldsta barnen uppnått myndig ålder, godtgjorde Anders Nilsson af boets gemensamma tillgångar desse arfvingar för deras andel i skuldförbindelserna. För de begge yngsta barnen fortfor Anders Nilsson att vara förmyndare, till dess det ena af dem, sonen Carl Ludvig, år 1870 afled. Samma år hade ofvanbemälde Lundberg blifvit försatt i konkurs, och tillgångarne förslogo icke till fulla gäldandet af hans förutnämnda skuld. Äfven andre gäldenären, Lars Jonsson, råkade samtidigt i obestånd, hvadan, då arfskifte efter aflidne Carl Ludvig Olsson den 24 Mars 1871 förrättades, dennes hälft i berörda fordringar antecknades såsom osäker tillgång och anmärktes, inberäknadt räntor, uppgå till 226 rdr 95 öre hos Lundberg och 400 rdr 75 öre hos Lars Jonsson. Tillika antecknades å skiftesinstrumentet att, i händelse afbetalning framdeles gjordes å dessa belopp, skulle en hvar af den aflidnes helsyskon deraf bekomma 4/15-
Tidskrift för lagstiftning ctc. 12:te årg. 26
s. 402 Sida 402 i årgången börjar här
Till 1872-års vinterting med Fernebo härad instämde handlanden Carl Ferm, som dåmera ingått äktenskap med Carl Ludvig Olssons helsyster Lovisa Olsdotter, Anders Nilsson med påstående, att som denne, såsom förmyndare för Carl Ludvig Olsson, under tolf år underlåtit att, sin pligt likmätigt, vidtaga någon åtgärd för indrifvande af myndlingens andel uti ifrågavarande fordringar, och under nämnde tid ej heller sökt att för samma fordringar bereda säkerhet, hvaraf följt, att, i anseende till gäldenärernes emellertid inträffade obestånd, fordringarne icke kunnat till deras fulla belopp utbekommas, Anders Nilsson måtte varda ålagdt ersätta den förlust, Ferm, såsom Carl Ludvig Olssons arftagare, derigenom tillskyndats.
Anders Nilsson bestred käromålet. Hvad gäldenären Lundberg beträffade, så hade denne allmänt ansetts vederhäftig, och enär han ordentligt inbetalt upplupne räntor, hade Anders Nilsson ansett onödigt att indrifva beloppet. I Januari månad 1870 hade Anders Nilsson till säkerhet derför sökt inteckning i Lundbergs 1/32 mantal Slädbråten, som förut icke var besväradt af annan inteckning än en, som afsåg en jordafsöndring, hvadan Anders Nilssons dröjsmål med att bereda inteckningssäkerhet för myndlingens fordran icke föranledt den uppkomna förlusten. Äfven Lars Jonsson hade varit känd såsom vederhäftig och intill November månad 1868 hade han riktigt fullgjort ränteliqviderna, men genom en af Kongl. Maj:t i December samma år meddelad dom hade han fråndömts en fastighetslott i Westanbäck, och härigenom hade han bragts på obestånd. Som denna fastighet varit af krononatur, hade inteckning aldrig kunnat erhållas. Ar 1870 hade Anders Nilsson lagsökt Lars Jonsson, men endast bekommit 156 rdr, som influtit för Lars Jonssons exsekutivt försålda lösören. Lars Jonsson hade tvifvelsutan till fullo inbetalt sin skuld, om han icke oförutsedt fråndömts fastigheten, och således vore Anders Nilsson ej skyldig till någon försummelse. — A Lars Jonssons skuld hade den 3 Maj 1871 ytterligare afbetalts 144 rdr 67 öre, hvaraf Ferm på sin hustrus lott bekommit
s. 403 Sida 403 i årgången börjar här
38 rdr 58 öre; och medgaf Anders Nilsson, att vidare afbetalning å denna fordran icke kunde erhållas, likasom ej heller å fordringen hos Lundberg.
Ferm erinrade, att då Anders Nilsson icke iakttagit föreskriften i 1669-års Förmyndare-Ordning att skaffa underpant för fordringarne eller indrifva desamma, så hade han iklädt sig personlig betalningsskyldighet; och då han till de myndige sterbhusdelägarne betalt fullt, vore det hårdt för de omyndige, om desse skulle drabbas af den genom förmyndarens försumlighet vållade förlusten.
Häradsrätten yttrade i utslag den 9 Januari 1873: att enär vid det den 24 Mars 1871 efter Carl Ludvig Olsson förrättade arfskifte, vid hvilket tillgångarne uppgifvits och redovisats af Anders Nilsson, såsom osäker tillgång uppgifvits ifrågavarande fordringar hos Lundberg och Lars Jonsson, samt enligt bestämmelse vid arfskiftet Ferm för sin hustru ägde att af berörda fordringar bekomma 4/15; ty och som på Lars Jonssons skuld den 3 Maj 1871 blifvit afbetaldt 144 rdr 67 öre, hvaraf Ferm bekommit 38 rdr 58 öre, samt det vore ostridigt att Lundberg och Lars Jonsson saknade tillgång till gäldande af den skuld, hvaruti de hvar för sig häftade till Carl Ludvig Olssons sterbhusdelägare; alltså och då ifrågavarande fordringar, hvilka förefunnits redan vid det efter Carl Ludvig Olssons fader år 1858 förrättade arfskifte, då blifvit ansedda såsom säkra, utan att Anders Nilsson, som redan vid den tiden varit förmyndare för Carl Ludvig Olsson och sedermera oafbrutet innehaft denna befattning, dervid gjort någon anmärkning, samt Anders Nilsson icke förr än år 1870 vidtagit någon åtgärd för fordringarnes utbekommande eller för gäldenärernes tillförbindande att ställa säkerhet för gälden, och icke visat, att de under den föregående tiden saknat tillgång till sina förbindelsers infriande, hvilket icke kunde anses styrkt derigenom, att Anders Nilsson ådagalagt, att Lars Jonsson år 1868 blifvit dömd att frånträda en torplägenhet, förpligtades Anders Nilsson, som, jemlikt 22 kapitlet 1 § Ärfdabalken, vore pligtig att gälda den skada, som genom hans
s. 404 Sida 404 i årgången börjar här
försummelse vid värden af hans myndlings gods uppkommit, att, emot qvitto, till Ferm betala 167 rdr 38 öre jemte sex procent ränta derå frän den 24 Mars 1871 till dess betalning komme att ske, efter afdrag i enlighet med 9 kapitlet 5 § Handelsbalken af de den 3 Maj 1871 guldne 38 rdr 58 öre.
Anders Nilsson vädjade till Svea hofrätt. Han hade icke utlånat medlen till gäldenärerne, utan fordringarne vore arf efter Olof Olsson, och vid sådant förhållande hade förmyndaren icke skyldighet att ersätta uppkommen förlust, helst som motparten icke ens gjort sannolikt att gäldenärerne, innan Anders Nilsson sökt inteckning eller betalning, ägt andra, åtkomliga tillgångar.
Ferm invände, att då Anders Nilsson låtit gäldenärerne, efter Olof Olsson död, omskrifva reverserne till sterbhusdelägarne, så utvisade detta, att Anders Nilsson lemnat gäldenärerne kredit.
Hofrätten utlät sig genom dom den 2 Juli 1874: att enär det icke vore ådagalagdt, att Anders Nilsson uti ifrågavarande hänseende åsidosatt skyldig omtanka vid förvaltningen af myndlingen Carl Ludvig Olssons gods, pröfvade hofrätten rättvist att, med upphäfvande af häradsrättens utslag, ogilla den emot Anders Nilsson i saken förda talan.
I detta domslut förenade sig assessoren Böök samt adjungerade ledamöterne, vice häradshöfdingarne Selling och friherre J. Staël von Holstein; hvaremot hofrättsrådet, friherre Leuhusen var skiljaktig och pröfvade rättvist gilla häradsrättens utslag.
Ferm sökte i underdånighet ändring, som deremot bestreds af Anders Nilsson.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Bahr, föredragande, och konstituerade revisionssekreteraren Adlers) afgaf underdånigt betänkande den 13 Februari 1875, af innehåll: att då Anders Nilsson, som, efter hvad upplyst vore, af gemensam tillgång i boet efter Olof Olsson och hans hustru godtgjort deras myndige arfvingar på dem belöpande andel uti ifrågavarande skuldförbindelser, icke under den
s. 405 Sida 405 i årgången börjar här
längre tid intill år 1870, han innehaft förmynderskapet för Carl Ludvig Olsson, vidtagit någon åtgärd för betryggande af dennes på grund af samma förbindelser så väl förut ägande som genom Anders Nilssons berörda förfarande ytterligare erhållna fordringsrätt, samt, på sätt häradsrätten anmärkt, Anders Nilsson icke heller visat, att gäldenärerne under nämnda tid saknat förmåga att förbindelserna infria, hemställde nedre revisionen, det Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist, med ändring af hofrättens dom, fastställa häradsrättens i saken meddelade beslut.
T. f. revisionssekreteraren Skarin var af skiljaktig mening och hemställde i underdånighet, det Kongl. Maj:t måtte i nåder gilla hofrättens dom.
Saken föredrogs den 16 Februari 1875 inför Högsta Domstolen, hvars fleste ledamöter (justitieråden Bolin, Olivecrona, von Segebaden och Svedelius) gillade det af t. f. revisionssekreteraren Skarin afgifna yttrande.
Justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen och Lagerstråle biföllo det underdåniga betänkandet.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 17 Mars 1875.