För hög ränta uppburen af filialbank. Handelsbalkens 9 kap.
25 januari 1875
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,0 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 409–413 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 409–413 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredragning den 25 Januari 1875». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
För hög ränta uppburen af filialbank. Handelsbalkens 9 kap. 6 §, jemförd med K. Förordningarne den 11 Augusti 1815 och den 13 September 1864. Bevakning i konkurs lemnad utan anmärkning.
Till filialbanken i Oskarshamn eller ordres utgaf vice konsuln P. Deurell fyra skuldebref, ett dateradt den 26 April 1866 å 1,300 rdr, ett den 16 Juli samma år å 2,000 rdr, ett den 28 derpåföljde November å likaledes 2,000 rdr och ett den 26 Maj nämnda år å 5,300 rdr. Såsom pant för de trenne förstnämnda skuldebrefven lemnades andra i fast egendom intecknade reverser. Till säkerhet för det fjerde skuldebrefvet, som var stäldt att betalas sex månader efter utgifningsdagen, pantsattes tre aktier i ångfartyget Orion.
I hvart och ett af dessa skuldebref stadgades, att, derest betalning å förfallotiden ej erlades, gäldenären skulle
s. 410 Sida 410 i årgången börjar här
betala en procent ränta i månaden för den tid, betalning efter förfallodagen uteblefve, samt att, om full liqvid ej skedde inom 30 dagar efter förfallodagen, banken ägde att genast, utan iakttagande af någon för lös pants realisering i lag föreskrifven formalitet, låta på hvad sätt bankens direktion funne förmånligast försälja panten och derur godtgöra sig för hufvudstolen med ränta och kostnader.
Den 15 Februari 1867 försattes Deurell i konkurs. Å inställelsedagen, den 15 Juni samma år, bevakade banken det i ofvanomförmälda fyra skuldebref förskrifna kapitalbeloppet, tillhopa 10,600 rdr, jemte en procent ränta i månaden å hvartdera skuldebrefvets belopp från dess förfallodag. Denna bevakning lemnades utan anmärkning, och den 13 Februari 1868 erhöll banken genom sysslomännen i konkursen full liqvid för det bevakade beloppet och för räntan, den senare beräknad till liqvidationsdagen.
Sedan sysslomännen vid sammanträde med borgenärerna den 18 April 1872 afgifvit slutlig redovisning för konkursboets förvaltning, uttogo Deurell, löjtnanten Uno Weijdling och underlöjtnanten Oscar Weijdling till rådstufvurätten i Oskarshamn stämning å sysslomännen med klander å nämnda redovisning samt anmärkte, bland annat, följande:
att å de tre här ofvan först omförmälda skuldebrefven, för hvilka intecknade reverser lemnats såsom hypotek, högre ränta än sex procent ej bort beräknas, hvadan och då banken å samma skuldebref uppburit tolf procent ränta, till konkursmassan återfordrades hälften af den erlagda räntan med tillsamman 371 rdr 83 öre;
och att å det fjerde skuldebrefvet, för hvilket ångfartygsaktier hypotiserats, ränta beräknats för tiden från förfallodagen, den 26 November 1866, till liqvidationsdagen, den 13 Februari 1868, eller för 14 månader 17 dagar, efter en procent i månaden med .............................772: 3;
men att, enligt Kongl. Förordningen -den 13 September 1864, högre ränta än efter sex procent för hundra
Transport 772: 3
s. 411 Sida 411 i årgången börjar här
Transport 772: 3 om året ej finge beräknas för längre tid än sex månader; hvadan och då räntan å sistnämnda skuldebref lagligen bort beräknas sålunda: 12 procent årlig
ränta å 5,300 rdr för 6 månader ...........318: — 6 procent årlig ränta å 5,300 rdr för 8 månader 17 dagar ............................227: 2 545: 2
skilnaden återfordrades med....................Rdr 227: 1.
Enligt träffad och af rätten stadfästad förening bilades klandret på det sätt, att de anmärkta beloppen jemte ränta öfverlätos på Deurell, Uno Weijdling och Oscar Weijdling, för att hos »vederbörande» utkräfvas, dock med skyldighet för Deurell, Uno Weijdling och Oscar Weijdling att till konkursmassan redovisa samma belopp i den mån de inflöto».
Deurell, Uno Weijdling och Oscar Weijdling uttogo derefter till rådstufvurätten stämning å ryttmästaren Axel Carleson, kammarherren G. C:son Ulfsparre, förre stadskassören J. Högström, handlanden Fr. Johansson och Fabrikören J. A. Blomqvist, i deras egenskap af ledamöter i direktionen för Oskarshamns filialbank, med yrkande att dem måtte varda ålagdt att till Deurell och hans medparter, såsom innehafvare af konkursmassans rätt, af bankens medel återgälda ofvanberörda olagligen uppburna räntebelopp, tillhopa 598 rdr 84 öre, äfvensom erlägga sex procent ränta derå från liqvidationsdagen, den 13 Februari 1868. Till stöd för detta yrkande åberopade Deurell och hans medparter de af dem för ofvannämnda klandertalan anförda grunder.
Beträffande särskildt det fjerde skuldebrefvet androgo Deurell och hans medparter följande: Den för det fall att betalning å förfallodagen uteblefve stadgade räntan af 12 procent vore rätteligen att anse såsom ett vite för underlåtenhet att betala, hvadan högre ränta än sex procent, jemlikt Kongl. Förordningen den 11 Augusti 1815, ej bort efter förfallotiden ifrågakomma. Men äfven om det skulle kunna antagas, att Kongl. Förordningen den 13 September 1864 medgåfve en högre räntefot efter förfallotiden, så kunde
s. 412 Sida 412 i årgången börjar här
dock denna högre räntefot ej fä gälla för längre tid än den i sistnämnda förordning stadgade längsta tid af sex månader, derest icke laga hinder för utsökning af förskrifna beloppet mött. Nu hade emellertid i förevarande fall lagsökning ej vidtagits, och den omständighet, att konkurs inträffat, hade ej förhindrat banken att i enlighet med förbehållet i skuldebrefvet realisera panten och derur taga sin betalning. Kongl. Förordningen den 19 Maj 1756 föreskrefve, att för löpande skuldebref ränteberäkning upphörde efter förfallotiden, så framt ej kraf anstäldes; och rättigheten att tillgodonjuta en högre ränta, än den normala, kunde ej hafva en större utsträckning än den, som i allmänhet tillkomme rättigheten till ränta. Visserligen vore den högre räntan i konkursen bevakad, men banken kunde ej anses vara genom bevakningsåtgärden frikallad frän skyldigheten att ställa sig gällande lag till efterrättelse.
Direktionen genmälde: Ifrågavarande lån vore lemnadt endast på sex månaders tid. På begäran af sysslomännen i konkursen hade banken medgifvit anstånd med betalningen. I allt fall vore bankens bevakning i konkursen lemnad utan anmärkning. På dessa grunder bestreds käromålet.
I utslag den 17 Mars 1873 utlät sig rådstufvurätten: att enär i målet vore upplyst, att filialbanken af Deurell låtit sig förskrifva och tagit tolf för hundra om året å ej mindre tre emot pant af i fast egendom intecknade skuldebref beviljade försträckningar å tillsamman 5,300 rdr, än äfven under en tid af 14 månader och 17 dagar efter förfallodagen å 5,300 rdr, som lemnats såsom lån på grund af det den 26 Maj 1866 å detta belopp utstälda, sex månader derefter till inlösen förfallna skuldebref; alltså och då filialbanken sålunda öfverträdt föreskrifterna uti 9 kapitlet 6 § Handelsbalken, sådant detta lagrum lydde i Kongl. Förordningen den 11 Augusti 1815 samt Kongl. Förordningen den 13 September 1864, och den omständighet att anmärkning i Deurells efter lånens utlemnande inträffade konkurs ej framstälts mot filialbankens bevakning af nämnda fordringar, med förskrifven ränta, icke kunde utgöra hinder för Deurell
s. 413 Sida 413 i årgången börjar här
och förvaltarne af hans bo att söka rättelse uti ifrågavarande afseende, förpligtades direktionen att af bankens tillgångar, vid utmätningstvång, emot qvitto till Deurell och hans medparter, som fått konkursboets rätt härutinnan på sig öfverlåten, återbära den del af omförmälda ränta, som direktionen emot lag uppburit, utgörande ostridigt tillsamman 598 rdr 84 öre jemte sex procent ränta å detta belopp från emottagningsdagen den 13 Februari 1868 till dess liqvid komme att ske.
Häröfver anförde direktionen besvär hos Göta hofrätt.
Genom utslag den 26 Januari 1874 fann hofrätten ej skäl att i rådstufvurättens utslag meddela annan ändring, än att, då filialbanken, jemlikt Kongl. Förordningen den 13 September 1864, varit lagligen berättigad att på grund af det den 26 Maj 1866 af Deurell utfärdade, mot pant af aktier i ångfartyget Orion i filialbanken belånade skuldebrefvet å 5,300 rdr taga ränta efter en procent i månaden från förfallodagen till dess liqvid skett, Deurells och hans medparters yrkande att af hvad filialbanken såsom ränta å sagda belopp uppburit återfå 227 rdr 1 öre, jemte ränta derå, ogillades.
Om detta utslag förenade sig hofrättsråden Granfeldt och Westring, assessoren Lejman och vice häradshöfdingen Svalander.
Assessoren Runbäck, som ansåg att Kongl. Förordningen den 13 September 1864 icke ägde tillämplighet å något af ifrågavarande skuldebref, å hvilka räntan förskrifvits endast för den tid, som kunde förflyta från förfallodagarne till betalningsdagarne, var från hofrättens beslut skiljaktig och faststälde öfverklagade utslaget.
Deurell och hans medparter sökte i underdånighet ändring i hvad dem genom hofrättens utslag emotgått.
Vid målets underdåniga föredragning den 25 Januari 1875 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Qvensel, friherre Leuhusen, Naumann, Rabe, Olivecrona och von Segebaden) fann Högsta Domstolen skäl icke vara anfördt, som kunde föranleda ändring i hofrättens öfverklagade utslag.