Naumanns tidskrift 1875 s. 446

Mäklare dömd för oförstånd vid utëfvande af sin befattning-. Mäklareordningen den 25 September 1872 § 19, jemförd med 25 kap. 17 § Strafflagen.

Den 25 Februari 1873 öfverlemnade handlanden P. Wretblad till stadsmäklaren J. H. Zethræus tolf s. k. »scrips» till Stockholms Intecknings-garantiaktiebolag för försäljning till pris ej understigande 95 rdr. (Dessa »scrips», — bevis om verkstäld inbetalning af 50 rdr å aktie i nämnda bolag, medförde rättighet för innehafvaren att mot inbetalning å bestämda tider af återstående 350 rdr å hvarje aktie erhålla aktiebref). Uti en ofvannämnda dag upprättad, Wretblad tillstäld redovisning för försäljningen hade Zethræus godtgjort Wretblad med 95 rdr för hvarje af berörda bevis, men derjemte påfört honom mäklarearvode 13 rdr 35 öre, motsvarande en fjerdedels procent å en hvar af omförmälda aktiers nominela belopp 400 rdr, ökadt med 45 rdr.

Efter angifvelse af Wretblad uttog t. f. stadsfiskalen P. W. L. Gilljam, å tjenstens vägnar, till Stockholms råd-

s. 447 Sida 447 i årgången börjar härKopiera citering

stufvurätt stämning â Zethræus med yrkande om ansvar â den sistnämnde för det han skulle för egen räkning inköpt ofvanomförmälda »scrips» och sålunda, emot förbudet i 8 § af mäklareordningen den 25 Oktober 1872, idkat handel samt i allt fall för försäljningen beräknat sig arvode till högre belopp, än vederbort, och påfört arvodet säljaren ensam.

Zethræus genmälde: Han hade verkligen haft köpare till ifrågavarande betalningsbevis, men då denne erfarit inköpspriset, hade han funnit det för högt och dragit sig tillbaka, i anledning hvaraf Zethræus nödgats sjelf behålla bevisen. Ett sådant förfaringssätt kunde ej anses lagstridigt. Det vore understundom nödvändigt och öfverensstämde för öfrigt med allmän sed. Det kunde nemligen inträffa, att en säljare af värdepapper vore i behof af penningar och för den skull önskade en ögonblicklig uppgörelse samt att mäklaren, som trodde sig hafva köpare till värdepapperen, lemnade säljaren penningar i utbyte mot desamma, men nödgades sedermera, af brist på köpare, för egen räkning behålla papperen. Eller ock kunde köpare finnas blott till någon del af värdepapperen, men säljaren vägra att afyttra mindre än hela posten, i hvilket fall mäklaren nödgades träda emellan och öfvertaga hela posten. 8 § Mäklareordningen hade afseende på det fall att mäklare spekulerade på aktiers eller varors stigande i pris eller att mäklare, då till försäljning utbjudna värdepapper kunde säljas till högre kurs än säljaren begärde, tillgodogjorde sig skilnaden. Hvad beträffade det påförda mäklarearvodet, ansåg Zethræus att han förfarit rätt, då han beräknat detsamma efter aktiernas nominella belopp. Detta vore ock ett vedertaget beräkningssätt.

Genom utslag den 3 Mars 1874 utlät sig rådstufvurätten: att enär Zethræus, hvilken i egenskap af mäklare och enligt det honom af Wretblad lemnade uppdrag skolat åt Wretblad bortsluta ofvanberörda 12 s. k. scrips, i stället och utan att, så vidt visadt blifvit, hafva vidtagit någon åtgärd för desammas utbjudande eller försäljande åt annan person eller om tilltänkt köp af dem för egen del Wretblad underrättat, efter det pris, 95 rdr för hvarje scrips, Wret-

s. 448 Sida 448 i årgången börjar härKopiera citering

blad uppgifvit hafva varit det lägsta, hvartill han ville dessa värdehandlingar aflåta, samt med utfärdande af en på Wretblad ställd räkning, deri Zethræus tillgodofört sig såsom mäklarearvode ett af honom vid liqvid med Wretblad ock afräknadt belopp, 13 rdr 35 öre, behållit omförmälda scrips; förty och då, om äfven Zethræus ej kunde anses hafva genom omförmälda åtgöranden idkat handel med värdepapper, Zethræus likväl genom att på uppgifvet sätt förfara vid fullgörande af det honom af Wretblad gifna uppdraget ingalunda visat den oväld, hvarmed mäklare, på sätt i 7 § af gällande Mäklareordning vore föreskrifvet, borde sin befattning utöfva, utan måste anses hafva emot bestämmelserna i åberopade § felat, rådstufvurätten, som funne Zethræus hafva mera af försummelse än uppsåtligen och för vinnings skull gjort sig skyldig till förbrytelse i den honom uppdragna befattning såsom mäklare, med tillämpning af 19 § i Mäklareordningen och 25 kap. 17 § Strafflagen, dömde Zethræus att böta 100 rdr.

En ledamot var så till vida skiljaktig, att han ansåg Zethræus icke hafva gjort sig skyldig till försummelse, utan visat oförstånd i utöfningen af sin mäklarebefattning.

Så väl Gilljam som Zethræus besvärade sig i Svea hofrätt. Gilljam yrkade att, då det vore uppenbart att Zethræus uppsåtligen och för vinnings skull sig förbrutit, han måste dömas till ansvar, enligt 16 § i 25 kapitlet Strafflagen. Zethræus åter anhöll att då han handlat i god tro samt skada ej uppstått, och, om han gjort sig skyldig till felaktigt förfarande, detta skett ej af försummelse utan af oförstånd, det honom ådömda bötesbeloppet måtte varda nedsatt.

I utslag den 17 Juli 1874 yttrade hofrätten: att emedan Zethræus, till hvilken Wretblad öfverlemnat omförmälda värdepapper till försäljning, dem för egen räkning sig tillhandlat utan något derom emellan Zethræus och Wretblad träffadt aftal, och Zethræus, hvilken således sjelf var köpare, icke vid dylikt förhållande ägt att tillgodoberäkna sig ifrågavarande, af Zethræus likväl Wretblad påförda försäljnings-

s. 449 Sida 449 i årgången börjar härKopiera citering

arvode; ty och då de af Zethræus i dessa hänseenden begångna felaktigheter ej borde anses hafva tillkommit annorledes än genom oförstånd, funne hofrätten icke skäl göra ändring i rådstufvurättens öfverklagade domslut, så vidt derigenom Zethræus blifvit dömd att enligt de i utslaget åberopade lagrum böta 100 rdr.

Öfver detta utslag anförde parterne hvar för sig i underdånighet besvär.

Vid målets föredragning den 10 Februari 1875 fann Högsta Domstolen (justitieråden Cramér, Wretman, Naumann, von Hofsten, Rabe, Lindhagen och Svedelius) klagandene icke hafva å någondera sidan anfört skäl, som i hofrättens öfverklagade utslag kunde verka ändring.