Naumanns tidskrift 1875 s. 456

Skepparen Carl Gustaf Hammarlund instämde den 29 November 1873 till Stockholms rådstufvurätt sjökaptenen Michael Påhlsson och Stockholms ångslupsaktiebolag med påstående, att som Påhlsson med den af honom förda, bemälda aktiebolag tillhöriga ångslupen »Falken» den 15 i nyssnämnde månad å Ekeröfjärden i Mälaren, till följd af felaktig navigering å Påhlssons sida, sammanstött med den af Hammarlund förda segelslupen »Lovisa», med påföljd, att nämnda segelslup sjunkit, Påhlsson och ångslupsbolaget måtte förpligtas att, hvilkendera bäst gälda gitte, godtgöra Hammarlund dels värdet af slupen Lovisa och dess inventarier med 2,643 rdr 71 öre, dels de vid tillfället förlorade, Hammarlund och hans matros Henrik Högberg tillhöriga saker med 116 rdr 42 öre till Hammarlund och 45 rdr 50 öre till Högberg, dels ock slupens last, 19,000 stycken murtegel efter 52 rdr för tusendet med 988 rdr, äfvensom att gälda ränta å ersättningsbeloppen.

Den af Hammarlund och Högberg inför notarius publicus afgifna och inför rådstufvurätten beedigade sjöförklaringen innehöll, att de klockan 3 eftermiddagen den 15 November 1873 med segelslupen i godt och sjövärdigt skick afgått från Ragnildsborg med destination till Stockholm; att

s. 457 Sida 457 i årgången börjar härKopiera citering

i skymningen samma eftermiddag uppsatts på behöriga platser två lanternor, hvilka derefter allt intill sammanstötningen varit klart brinnande; att då slupen, seglande för frisk vind från vest eller sydvest, befunnit sig vid holmen »Kanaan» i Ekeröfjärden, der på sträckan från nämnde holme till den österut liggande s. k. »Fantholmen» farvattnet vore rymligt, ehuru från södra landet »Sillviksudden» utsköte temligen långt, varsnats förut en mötande ångbåt, som då befunnit sig i närheten af Fantholmen; att segelslupen i anledning häraf satts i kurs styrbord om farvattnets midt, för att författningsenligt gå styrbord om ångbåten; att denna, som förmärktes bogsera en å dess babords sida fastgjord pråm, i början hållit styrbord hän, men efter någon stund synts ändra kurs och hålla åt södra landsidan, dit ock segelslupen fortfarande närmade sig; att då ångslupen, som befanns vara »Falken », härvid hållit rätt på segelslupen och kommit på 5 till 6 famnars afstånd från densamma, Hammarlund tillropat Påhlsson med varning för faran, i anledning hvaraf ångmaskinen genast stoppats; men att ändock några ögonblick derefter sammanstötning på så sätt ägt rum, att lastpråmens förstäf träffat segelslupens babords bog, hvilken dervid inbräckts, så att vattnet genast inströmmat i lastrummet, och slupen sjunkit efter få minuter, hvarunder Hammarlund och Högberg icke kunnat rädda några bland sina eller slupens tillhörigheter utan blott hunnit att gå ombord å »Falken».

Äfven Påhlsson afgaf sjöförklaring, deri anfördes, att han med »Falken», bogserande en med spanmål lastad pråm, ifrågavarande dag afgått från Stockholm med destination till Wellinge; att under det Fantholmen klockan sju eftermiddagen passerades upptäckts i närheten af holmen »Kanaan» en seglare med två lanternor, hvilken seglare gått för sydvestlig vind och således antagits styra motsatt kurs med ångslupen, hvarför Påhlsson hållit denna midt i farvattnet, för att författningsenligt gå styrbord om seglaren; att, då snart härefter endast styrbordslanternan å seglaren kunnat skönjas, Påhlsson, som häraf antagit att seglaren ämnade sig

s. 458 Sida 458 i årgången börjar härKopiera citering

åt norra landet, icke vågat draga sig mera styrbord hän utan bibehållit sin kurs midt i farvattnet, emedan i annat fall sammanstötning lätt kunnat inträffa, eftersom fartygens kurser skuro hvarandra; att segelslupen, efter det fartygen emellertid kommit hvarandra närmare, plötsligen ändrat kurs, så att dess begge lanternor åter synts, och styrt rätt ned på ångslupen och pråmen, då Påhlsson, för att gå styrbord hän, ögonblickligen lagt om rodret och kommenderat »stopp maskin», hvilket genast verkstälts; men att, innan vändningen hann ske, sammanstötning ägt rum på sätt och med den påföljd Hammarlund uppgifvit.

Besättningen å »Falken», maskinisten Engdahl och eldaren Klingberg, bekräftade denna sjöförklarings riktighet, dock , med anmärkning af

Engdahl: att han, som varit sysselsatt med maskinen, visserligen först sett begge lanternorna å seglaren och derefter ett par gånger endast styrbords lanterna samt slutligen, sedan seglaren kort före sammanstötningen vändt, endast babordslanternan, men att han icke gifvit akt på om endast styrbordslanternan under hela mellantiden varit synlig; samt af

Klingberg: att han, som jemväl sysslat vid maskinen, icke haft sin uppmärksamhet å seglaren under den tid, då, enligt Påhlssons förklaring, densammas styrbords lanterna skulle hafva varit ensam synlig.

Så väl Påhlsson som Engdahl och Klingberg, hvilka samtlige ansågo sammanstötningen hafva orsakats af de vilseledande och felaktiga manövrerna af seglaren, men icke i följd af någon felaktighet vid ångslupens manövrering, togo sina förklaringar å ed inför rådstufvurätten.

Hammarlund förmälde, att farvattnet i Ekeröfjärden hade sådan riktning, att, på sätt Påhlsson uppgifvit, segelslupens begge lanternor skolat i början synts samtidigt från ångslupen, samt att derefter, under det Hammarlund för att komma förbi Sillviks udde hållit babord hän, ensamt styrbords lanterna kunnat skönjas, mon att, sedan udden paserats, Hammarlund fallit af åt styrbord, för att på den

s. 459 Sida 459 i årgången börjar härKopiera citering

sidan komma förbi ångslupen, samt kort derefter, då ångslupens begge sidolanternor syntes, hållit ännu mera åt styrbord, hvilken manövrering varit enlig med Sjölagens föreskrifter, såsom ock ett af Hammarlund företedt af lotsåldero ... mannen Aström afgifvet intyg bekräftade.

Påhlsson uppgaf, att ifrågavarande farled vore så rymlig, att mellan södra sidorna af holmarne Kanaan och Fantholmen kunde en rät linie dragas" utan att beröra den från södra fastlandet utskjutande Sillviksudden; att då södra landet, derifrån vinden vid tillfället kommit, vore betydligt högländt, och segelslupen, för att få full vind, derföre måste hålla sin kurs på afstånd från landsidan, Påhlsson omöjligen kunnat föreställa sig att Hammarlund skulle, när fartygen kommit hvarandra nära, förändra kurs och lofva upp i vinden mot södra landet; att på ett farvatten med sådan utsträckning som det ifrågavarande icke vore nödigt att, då fartyg möttes, hålla sig styrbord om farvattnets midt, utan att det fasthellre gällde att aktgifva på de lägen och kurser fartygen redan innehade; och att således Hammarlund genom att felaktigt manövrera sitt fartyg, hvilket gått med förlig vind och med lika hastighet som ångslupen med pråmen, vore ensam vållande till skadan, den han alltså borde sjelf vidkännas.

Sedan parterne vidare tvistat om värdet å segelslupen och öfriga förolyckade godset, meddelade rådstufvurätten den 13 April 1874 dom, af innehåll: att enär genom de i saken af Påhlsson samt besättningen å de begge fartygen afgifna och med ed fästade sjöförklaringar, jemte hvad i öfrigt i saken förekommit, vore utredt, att då de två fartygen, försedda med klart lysande och på behöriga platser anbragta lanternor, ofvannämnda dag på eftermiddagen, efter det skymning inträdt, kommit i sigte af hvarandra, slupen »Lovisa», seglande för god vest eller sydvest vind, och ångslupen »Falken», gående i motsatt riktning, vid sin venstra sida bogserande en pråm, destinerad till Wellinge, befälhafvaren å hvartdera fartyget, vid det slupen »Lovisa» passerat holmen Kanaan, och ångslupen »Falken», då den gått förbi Fantholmen, sett det

s. 460 Sida 460 i årgången börjar härKopiera citering

mötande fartygets begge sidolanternor och begge styrt styrbord om farvattnets midt, för att taga hvarandra om babord, men att, då slupen »Lovisa», för att kunna gå klar ofvannämnde i farvattnet utskjutande Sillviks udde, ändrat sin kurs något åt babord, så att endast dess styrbords lanterna varit från ångslupen synlig, Påhlsson icke låtit ångslupen stäfva än mera styrbord hän, utan fortsatt sin kurs ungefär i det vanliga farvattnet, eller, efter hvad Hammarlund uppgifvit, närmare södra landet och dermed fortfarit äfven sedan slupen »Lovisa», efter att hafva passerat Sillviks udde, åter, för att låta ångslupen gå förbi slupen »Lovisa» på dess babords sida, fallit af åt styrbord under södra landet och ända till dess begge fartygen kommit hvarandra på ett afstånd af fem eller sex famnar nära, hvaraf inträffat att, oaktadt Påhlsson då först stoppat ångslupens maskin och omedelbart derpå låtit densamma backa, ombordläggning emellan slupen »Lovisa» och den af ångslupen bogserade pråmen ägt rum på det sätt, att pråmens förstäf träffat slupen »Lovisas» babords bog med den påföljd, att den blifvit bräckt och vattnet inrusat i rummet, så att slupen efter några minuters förlopp sjunkit; ty och som, vid det ostridiga förhållande, att det farvatten, der ombordläggningen ägt rum, vore så bredt och djupt, att 23 § i Kongl. Förordningen den 22 Juni 1869 angående hvad å fartyg iakttagas bör för undvikande af ombordläggning icke vore uti förevarande fall tillämplig, det, jemlikt 15 § i nyssnämnda Kongl. Förordning, ålegat Påhlsson, som i sin afgifna sjöförklaring medgifvit, att fara för ombordläggning varit för handen, att med sitt för ånga gående fartyg i det öppna farvattnet styra undan eller manövrera så, att den seglande slupen »Lovisa» ej hindrades att fortsätta sin ofvannämnda kurs, ansåges Påhlsson hafva genom felaktig manövrering varit vållande till den timade ombordläggningen och den deraf uppkomna skadan, i följd hvaraf Hammarlunds i saken förda talan blefve, på grund af stadgandet i 49 § Sjölagen den 23 Februari 1864, på det sätt bifallen, att Påhlsson och Stockholms ångslupsaktiebolag förpligtades att med fartyg och frakt ansvara Hammarlund och

s. 461 Sida 461 i årgången börjar härKopiera citering

Högberg för den timade skadan, så vidt densamma blifvit styrkt, samt i sådant afseende utgifva ersättning till Hammarlund för det förolyckade fartyget och hans enskilda förlorade tillhörigheter, tillhopa 1,916 rdr 42 öre och till Högberg 45 rdr 50 öre, jemte fem procent årlig ränta å dessa begge belopp från stämningsdagen till dess betalning komme att ske.

Parterna vädjade hvar för sig till Svea hofrätt, hvarest Hammarlund styrkte sin uppgift om myckenheten och värdet af det i segelslupen vid tillfället inlastade tegel, och yrkade att varda tillagd ersättning jemväl derför.

Motparterne deremot yrkade käromålets ogillande till alla delar. Rådstufvurättens antagande att »Lovisa» för att kunna gå klar Sillviks udde behöft ändra sin kurs något åt babord vore felaktigt. Då »Lovisa» ändrat sin kurs till nämnda riktning, hvarigenom endast dess styrbordslanterna kommit att synas från »Falken», hade Påhlsson ingen anledning att låta ångslupen stäfva mera åt styrbord, utan hade han låtit densamma bibehålla sin kurs ungefär i vanliga, farleden, som ginge närmare åt södra landet. Någon egentlig fara för sammanstötning hade icke förefunnits förr än Hammarlund vändt »Lovisa» i riktning mot södra landet, men genom denna manöver blef sammanstötning oundviklig.

Hofrätten yttrade i dom den 3 December 1874: att, med afseende å hvad i saken blifvit upplyst angående farledens beskaffenhet å det ställe, der sammanstötningen inträffat, hofrätten, lika med rådstufvurätten, funne bestämmelsen i 23 § af Kongl. Förordningen den 22 Juni 1869 derom, att. i trång farled skall för ångfartyg, som bogserar, annat fartyg styra undan, icke vara i saken tillämplig; och som 15 § af samma Kongl. Förordning innehölle, att, om två fartyg, af hvilka det ena är segel- och det andra ångfartyg, styra sådana kurser, att fara kan uppstå för ombordläggning, ångfartyget skall styra undan eller manövrera så, att segelfartyget ej hindras att fortsätta sin kurs, samt nämnda stadgande ej kunde annorlunda förstås, än att i thy fall

s. 462 Sida 462 i årgången börjar härKopiera citering

segelfartyget skulle fortsätta den kurs, det innehade, dä faran för ombordläggningen uppstod; men Hammarlund sjelf uppgifvit, att han, vid iakttagandet af ångslupen »Falkens» båda sidolanternor, ändrat sin kurs styrbord hän i tanka att sålunda undvika ombordläggning, och derigenom inträffat, att ångslupen »Falken», hvilkens kurs emellertid ändrats babord hän i ändamål att passera emellan slupen »Lovisa» och södra landet, med den af ångslupen bogserade pråm stött emot slupen »Lovisas» babordsbog; alltså och då genom hvad i saken förekommit det måste anses utredt, att, då genom »Lovisas» berörda förändring af kurs fara för sammanstötning uppstod, fartygen varit så nära hvarandra, att ångslupens befälhafvare ej kunnat, genom att minska farten eller tidigare än som skett, stoppa maskinen, afvärja ombordläggningen, samt vid sådant förhållande Hammarlund genom den af honom vidtagna felaktiga manövrering sjelf vållat den inträffade sammanstötningen, pröfvade hofrätten, med ändring af rådstufvurättens dom, rättvist den af Hammarlund i saken förda talan att ogilla.

Om detta beslut förenade sig assessoren friherre Staël von Holstein samt adjungerade ledamöterne fiskalen Westman och vice häradshöfdingen von Krusenstjerna; hvaremot assessoren Boivie, med hvilken hofrättsrådet Forssell förenade sig, var skiljaktig och yttrade: »Lika med rådstufvurätten finner jag Påhlsson hafva varit vållande till ifrågavarande ombordläggning och deraf uppkomna skada, i följd hvaraf Påhlssons ändringssökande af mig ogillas; finnande jag i anledning af Hammarlunds fullföljda talan ej skäl att i rådstufvurättens dom göra annan ändring, än att, då Hammarlund med i hofrätten företedt, den 15 November 1873 utfärdadt konnossement styrkt, att i slupen »Lovisa» varit inlastade 19,000 murtegel, som sålunda vid slupens förolyckande gått förlorade och hvilket murtegel, enligt jemväl företedd räkning, blifvit i Stockholm försåldt för 988 rdr, Påhlsson och rederiet för ångslupen »Falken» förklaras skyldige att med fartyg och frakt ansvara för gäldandet jemväl af nämnda murtegels värde, hvadan de förpligtas att till Ham-

s. 463 Sida 463 i årgången börjar härKopiera citering

marlund, utöfver de af rådstufvurätten ådömda ersättningsbelopp, utgifva ytterligare 988 rdr jemte fem procent årlig ränta derå frän stämningsdagen tills betalning sker».

Hammarlund sökte i underdånighet ändring. Eftersom man från hvartdera fartyget från början förmärkt det andras begge sidolanternor, så hade det mötande fartygets kurs va- . rit för de styrande känd. Emedan »Falken» — oaktadt endast den röda (babords) lanternan på »Lovisa» varit synlig, sedan detta fartyg, efter att hafva passerat Sillviks udde, hållit styrbord hän — ändock ändrat sin kurs åt babord, så vore »Falken» ensam vållande till ombordläggningen, ty omförmälda manöver hade varit den enda, som kunnat föranleda sammanstötning.

Påhlsson och ångslupsbolaget yrkade fastställelse å hofrättens dom, åberopande dervid hvad de förut andragit.

Nedre revisionen (revisionssekreteraren Fåhreus, föredragande, samt konstituerade revisionssekreterarne Adlers och Åbergsson) tillstyrkte i underdånigt betänkande den 10 April 1875, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.

Saken föredrogs inför Högsta Domstolen den 20 April 1875; och enär, emot innehållet i den af Påhlsson rörande ifrågavarande tilldragelse afgifna sjöförklaring samt de af honom påkallade vittnens berättelser, icke lagligen visadt vore, att omstämda skadan i följd af vållande å Påhlssons sida timat, pröfvade Högsta Domstolens fleste ledamöter (justitieråden Södergren, Wretman, Naumann, Huss och Svedelius) rättvist gilla det slut i saken, hvaruti hofrätten stannat.

Justitieråden Cramér och Bolin förenade sig i följande yttrande: »Emedan de förklaringar öfver förloppet vid ifrågavarande tilldragelse, hvilka blifvit af Hammarlund och Påhlsson hvar för sig afgifna och bekräftade med vittnesmål, Hammarlunds af matrosen Högberg samt Påhlssons af maskinisten Engdahl och eldaren Klingberg, finnas i fråga om den kurs, hvartdera fartyget vid tillfället gifvits, stridiga, så att Hammarlund uppgifvit, att han, efter passerandet med

s. 464 Sida 464 i årgången börjar härKopiera citering

slupen »Lovisa» af Sillviks udde skulle hafva, för att författningsenligt taga den mötande ångslupen på »Lovisas» babords sida, riktat dess kurs åt södra landet, äfvensom att, oaktadt Hammarlund fortfarande bibehållit »Lovisa» i samma kurs, Påhlsson ändrat ångslupens kurs i riktning babord hän jemväl mot södra landet och genom detta oriktiga förfarande orsakat sammanstötningen; hvaremot Påhlsson förklarat, att han alltifrån upptäckten af slupen »Lovisas» tvenne lanternor i närheten af holmen Kanaan och likaledes sedan, i följd af »Lovisas» kursförändring åt norra sidan, endast dess styrbords lanterna blef synlig, hållit ångslupen ungefärligen i farvattnets midt, intill dess att fartygen kommit hvarandra nära och »Lovisas» kurs ånyo förändrats, så att båda lanternorna syntes, då han ögonblickligen lade om rodret för att gå styrbord hän samt stoppade ångmaskinen, men att ångslupen och den vid dess sida fästade pråmen ej hunno fullända den med rodrets omkastning afsedda vändning, utan törnade pråmen mot »Lovisas» babords sida, hvaraf olyckan inträffade; ty och enär hvad Hammarlund, på sätt ofvanberördt är, anfört, icke finge emot den af Påhlsson åstadkomna motbevisning, tillerkännas vitsord, samt det icke heller af hvad i öfrigt under rättegången förekommit kunde anses lagligen utredt, att den inträffade skadan vållats genom någon lagstridig åtgärd eller underlåtenhet å Påhlssons sida, pröfvade bemälde justitieråd rättvist gilla det slut i saken, hvari hofrätten stannat.

Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 25 Maj 1875.