Gåfva eller hemföljd!
27 maj 1875
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,0 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 573–576 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, A) Giftermålsbalken, nr 4 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 104 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Giftermålsbalken, nr 4.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 573–576 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 27 Maj 1875»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Giftermålsbalkens 16 kap. 1, 3 SS. Ärfdabalkens 12 kap. 9 §.
Jfr. årg. 1868, sid. 708 o. f. Årg. 1874, sid. 399 o. f.
Per Johan Andersson i Frogesta och Olof Olsson i Åby, hvilka förordnats till förmyndare för Lars August Larssons i Wallby tre omyndiga döttrar, instämde bemälde Lars August Larsson till 1873-års hösteting med Sköllersta härad under yrkande att ett belopp af 3,148 rdr, som Larsson enligt qvitto uppburit af sin svärfader Eric Hagsten och som utgjorde hemföljd till Larssons sedermera aflidna hustru Anna Charlotta Hagsten, måtte, enär Larssons omyndiga barn vore enda arfvingarne efter bemälde Eric Hagsten, vid arfskifte efter Larssons hustru tillgodoföras myndlingarne såsom en dem enskildt tillhörig fordran i boet.
Det af förmyndarne i stämningen åberopade qvitto var af följande innehåll: »Utaf min svärfader Eric Hagsten i Boängen har jag undertecknad bekommit, såsom fastighetsarf för min hustrus räkning följande kontanta penningar
nemligen:
1857 den 10 Maj kontant .......................2,210: — 1859' » 19 Mars »........................... 828: —
1860 » 25 April » 110: -
Summa rmt 3,148: — hvilket härmed med tacksamhet erkännes och qvitteras af Wallby den 18 Februari 1865 Lars August Larsson i Wallby (sigill). Vittnar: Johan Gustaf Jonsson».
Larsson medgaf, att han erhållit de i qvittot omförmälda penningarne men bestred käromålet, enär har bekommit dem såsom gåfva, men icke såsom hustruns hem-
s. 574 Sida 574 i årgången börjar här
följd. Uppgiften i qvittot, att medlen varit vederlag för hustruns fastighetsarf, vore oriktig, enär hennes föräldrar öfverlefvat henne, och arf efter dem således icke kommit henne till godo. Giftermålsbalkens 16 kapitel stadgade jemväl att om föräldrar ville till full ägo gifva sina barn penningar, lösören eller jord, så skulle sådant icke till skifte återbäras, hvilket desto mindre kunde i förevarande fall ifrågakomma, som penningarne förvandlats i lösören. Icke heller funnes det stadgadt att vederlag för gåfva skulle lemnas.
Vid nästpåföljande ting, derförinnan Hagsten hade aflidit, hördes i saken dennes enka, som förklarade att hon ansåge förmyndarnes yrkande befogadt. Medlen vore nemligen att anse såsom hemföljd, hvarå qvitto skulle tagas, och ej såsom gåfva, derå sådant ej behöfde lemnas. Vid sådant förhållande borde dotterdöttrarne få öfvertaga hemföljden med samma rätt, som deras moder densamma innehaft.
Larsson genmälde, att qvittot icke finge tydas mera vidsträckt än hvartill det gåfve anledning. Då deri sades att han bekommit medlen såsom hustruns fastighetsarf, men denna uppgift, af förut nämnda orsak, vore oriktig, så innefattade qvittot icke annat än ett erkännande om en mottagen gåfva.
Häradsrätten utlät sig genom utslag den 18 April 1874: att enär Larsson, enligt afgifvet qvitto, endast såsom fastighetsarf för sin hustrus räkning af sedermera aflidne Eric Hagsten i lifstiden vid tre särskilda tillfällen bekommit tillhopa 3,148 rdr, och 17 kapitlet 2 § Ärfdabalken stadgade att, om någon vid arfskifte tagit lösören för arfvejord å landet, då skulle efter dennes död, der ej fast gods funnes, penningar i brist af annat sättas i stället och dessa behålla arfvejords egenskap i hans hand, som dem då ärfde, borde ifrågavarande medel, dock utan ränta, upptagas såsom en sterbhusets skuld till Larssons omyndiga barn, hvilka efter modrens död inträdt i hennes arfsrätt efter hennes se-
dermera aflidne fader.
s. 575 Sida 575 i årgången börjar här
Lars August Larsson vädjade till Svea hofrätt. Ärfdabalkens 17 kapitel 2 § vore icke tillämplig på Eric Hagstens åtgärd att till Larsson öfverlemna omstämda beloppet; och för öfrigt vore nämnda lagrum upphäfdt genom Kongl. Förordningen den 21 December 1857, angående hvad i testamente gifvas må m. m. Uti företedda qvittot hade Larsson icke sagt sig stå i skuld till Eric Hagsten för medlen och ej heller förbundit sig att framdeles återgälda desamma.
Förmyndarne bestredo ändringssökandet. Då Larsson i qvittot erkänt sig hafva emottagit penningarne såsom hustruns fastighetsarf, så hade han derigenom afsagt sig giftorätt deri, och då han i allt fall icke styrkt att medlen bekommits på sådant sätt, att han kunnat erhålla giftorätt i desamma, så borde de betraktas såsom hemföljd.
Hofrätten yttrade i dom den 24 November 1874: att. emedan förmyndarne hvarken med åberopade qvittot eller eljest styrkt, att Larsson af sin svärfader Eric Hagsten i lifstiden uppburit ifrågakomna penningebelopp på sådana vilkor, att han icke i dem skulle äga giftorätt, utan varit skyldig att vid sin hustrus frånfälle återgälda dem till Eric Hagsten; alltså pröfvade hofrätten, med ändring af häradsrättens utslag, rättvist den af förmyndarne i saken förda talan att ogilla.
Om detta domslut förenade sig hofrättsrådet Forssell samt assessorerne, friherre 0. W. Staël von Holstein och Boivie. Deremot var adjungerade ledamoten, vice häradshöfdingen von Krusenstjerna skiljaktig och yttrade: »Emedan innehållet af åberopade utaf Larsson den 18 Februari 1865, medan hans svärfader ännu lefde, utfärdade qvitto, enligt hvilket han erkänt sig hafva af sin svärfader såsom fastighetsarf för sin hustrus räkning bekommit tillhopa 3,148 rdr, enligt min åsigt utmärker att Larsson för sin hustrus räkning uppburit berörda medel såsom hemföljd, samt Larssons och hans hustrus barn förty, jemlikt 16 kapitlet 3 § Giftermålsbalken, ägt att efter hustruns död
s. 576 Sida 576 i årgången börjar här
behålla dessa medel, så länge Eric Hagsten lefde; alltså och då, efter Eric Hagstens död, ifrâgakomna medel visserligen bort, enligt 1 s i åberopade kapitel, till skifte återbäras för att mellan hans sterbhusdelägare fördelas, men desse utgjorts endast af Larssons barn och Eric Hagstens enka, samt den sistnämnda, hvilken blifvit i saken hörd, förmält sig instämma i förmyndarnes talan, finner jag ej skäl att göra ändring i det slut, hvari häradsrätten stannat».
Förmyndarne sökte i underdånighet ändring, som deremot bestreds af Larsson.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren von Bahr, föredragande, konstituerade revisionssekreteraren Adlers och t. f. revisionssekreteraren Lilienberg) hemställde i underdånigt betänkande den 24 April 1875, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla hofrättens dom.
Då saken den 5 påföljde Maj inför Högsta Domstolen föredrogs (i närvaro af justitieråden Södergren, friherre Leuhusen, Almqvist, Naumann, Dolin, Olivecrona och Lindhagen) blef nedre revisionens betänkande af Högsta Domstolen bifallet.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 27 Maj 1875.