Naumanns tidskrift 1875 s. 66

Efter angifvelse af trafikchefen vid Borås—Herrljungajernvägen, yrkade länsmannen O. F. Dafgård, å tjenstens vägnar, vid Wedens häradsrätt ansvar å förre löjtnanten J. von Kock för det denne den 25 Juni 1873 med häst och åkdon olofligen färdats på nämnde jernväg, i följd hvaraf fara eller olycka vid jernvägstrafiken kunnat uppkomma.

Vid ransakningen inför häradsrätten uppgaf angifvaren : att von K. ofvannämnde dag, åkande i en så kallad schäs, förspänd med en häst, vid en jernvägsöfvergång rest in på jernbanan och följt densamma 500 à 1,000 alnar till en annan öfvergång, der han vikit af på landsvägen; att häraf visserligen icke förorsakats annan skada än en obetydlig rubbning af banvallen, men att, enär banan emellan de begge

1 ) Strafflagens 19 kap. om eldskada af uppsåt eller vållande; så ock om annan skadegörelse à egendom.

11 §. Hvar som uppsåtligen förstörer statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad, eller jervägsanläggning, eller å desamma, dertill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de för framfarten å jernväg använda vagnar eller andra förskaffningsmedel gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara eller olycka vid kanal- eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt farlig öfversvämning deraf uppkomma kan; dômes till straffarbete från och med två till och med sex år. Kom deraf ej olycka, och var faran ringa :, då må tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas.

2d §. Den som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse, är vållande till eldskada å annans egendom eller till skeppsbrott, eller till sådan skada eller öfversvämning, som i 11 § nämnd är, eller dertill att fara uppstått för begagnande af verk, byggnader eller anläggning, som i sagda § omförmäles, straffes med fängelse i högst sex månader eller böter.

s. 67 Sida 67 i årgången börjar härKopiera citering

öfvergångarne löpte å en hög bank och vore sluttande, en stor olycka lätteligen kunnat inträffa, om bantåg, lokomotiv eller lös vagn ankommit, under det von Kock färdades framåt banan, emedan det skulle varit honom omöjligt att vika af frän den höga banken; att ordinarie bantåg visserligen icke väntats vid den tid, von K. befarit banan, men att deremot extra tåg och lösa lokomotiv vid den tidpunkten ofta plägat utgå.

Von K. medgaf, att han vid uppgifna tillfället och på sätt, angifvaren förmält, rest längs jernbanan, och uppgaf såsom skäl härför, att då han på resa från Borås till sitt hemvist anländt till det ställe, der ginaste vägen till hans hem ginge öfver banan, hade en utställd soldatpost tillsagt honom, att han till följd af pågående målskjutning icke finge fortsätta samma väg, hvadan von K., som hade brådtom, enär främmande personer i hans hem afvaktade hans ankomst vid middagstid, i stället för att vända om och fortsätta landsvägen till närmaste vägöfvergång, färdats å jernbanan till denna senare öfvergång.

Vid häradsrätten upplystes vidare, att Kongl. Maj:t genom nådigt Bref den 5 Maj 1863 förklarat Kongl. Kungörelsen den 18 Januari 1855 om fridlysning af allmänna jernvägsanläggningar skola äga tillämpning på Borås—Herrljungabanan.

Häradsrätten yttrade enligt utslag den 27 December 1873: att, som. von K:s åtalade åtgärder, med särskild hänsyn till de små lokomotiv och lätta vagnar, som begagnas å ifrågavarande smalspåriga jernbana, uppenbarligen vore af beskaffenhet att fara eller olycka vid jernvägfartens begagnande deraf kunnat uppkomma; alltså, och ehuru faran varit ringa, dömdes von K., jemlikt 19 kap. 11 och 14 §§ Strafflagen, jemförde med Kongl. Brefvet den 5 Maj 1863, att för åtalade förseelsen hållas till straffarbete i sex månader.

Von K. besvärade sig i Göta hofrätt och anförde: att den af honom befarna bansträckan hölle 1,611 fot i längd och således utgjorde högst tre minuters väg; att banvallen derstädes endast på en längd af omkring 200 fot vore hög

s. 68 Sida 68 i årgången börjar härKopiera citering

och för öfrigt sä låg, att von K. kunnat hvar som helst i nödfall vika af på sidan om banan; att von K. genom tidtabellen för trafiken visste, att icke något ordinarie tåg varit att förvänta, och att ej heller något extra tåg nalkades hade kunnat med säkerhet slutas deraf, att banvakt icke funnits tillstädes vid väg öfverg ang en; att jernbanan på ömse sidor om första öfverfartstället på en betydlig sträcka framlöpte i rät linea, så att bantåg skolat på långt afstånd kunnat skönjas; att, när lokomotiv nalkades närbelägna stationer och vägöfvergångar, signal alltid gåfves medelst ånghvissla, så att von K. måst i god tid blifvit varskodd; att åtalade förseelsen icke kunde hänföras under Strafflagens bestämmelser, utan skulle bedömas enligt fridlysningsstadgan den 18 Januari 1855, men att, om än Strafflagen kunde i förevarande fall åberopas, förseelsen vore att hänföra under 19 kap. 12 § och såsom »ringare fall» straffas med böter, då deremot 11 § i samma kap. ingalunda vore tillämplig, enär deri förutsattes »brottsligt uppsåt att åstadkomma skada».

Hofrätten fann, enligt utslag den 10 Juli 1874, skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i häradsrättens utslag.

Om detta beslut förenade sig hofrättsrådet Björkman samt assessorerne Lothigius och Schånberg; hvaremot vice häradshöfdingen Lothigius, med hvilken vice häradshöfdingen Löwenadler instämde, afgaf följande yttrande: »Enär annat förhållande icke blifvit i målet ådagalagdt, än att von K:s ifrågavarande förfarande, hvarigenom fara för jernvägsfartens begagnande uppkomma kunnat, skett af obetänksamhet utan uppsåt att skada göra; förty och med tillämpning af stadgandet i 19 kap. 21 § Strafflagen, jemfördt med 14 § i samma lag och Kongl. Brefvet den 5 Maj 1863, pröfvar jag, med ändring af öfverklagade utslaget, rättvist döma von K. för hvad honom till last ligger att böta 400 rdr».

Von K. sökte i underdånighet ändring i hofrättens utslag och åberopade dervid en af t. f. jägmästaren de Frése, samt ordföranderne i Fristads sockens kommunalstämma och kommunalnämnd Olof Johansson och Petter Johansson under

s. 69 Sida 69 i årgången börjar härKopiera citering

edsförpligtelse utfärdad attest af innehåll, att den af von K. befarna delen af banan utgjorde, såsom von K. förut uppgifvit, 1,611 fot i längd; att afståndet mellan den vägöfvergång, der von K. reste in på banan, och det ställe, der lokomotiv alltid med ånghvissla signalerade sin ankomst från Borås till en söder om sagde vägöfvergång belägen anhaltsstation vore 7,986 fot; att afståndet emellan den vägöfvergång, der von K. lemnade banan, och en norrut derifrån belägen station utgjorde 2,772 fot; att banan sträckte sig i fullkomligt räl linea emellan begge vägöfvergångarne och på båda sidor derom, 3,498 fot åt söder och 1,980 fot åt norr; samt att den befarna delen af banvallen hade en höjd af 3 till 6 fot med lindrig sluttning, med undantag af en sträcka om 204 fot, der banvallen höjde sig 20 till 24 fot med starkare sluttning. I följd af dessa förhållanden intygade attestgifvarne, att von K., om tåg ankommit, skulle utan särdeles brådska upphunnit den vägöfvergång, der han lemnade banan; att lokomotivförare kunnat stoppa ankommande tåg, i fall von K. ej hunnit undan; och att von K., till undvikande af sammanstötning, kunnat utan olägenhet afvika från banan, der vallen ej vore högre än 3 till 6 fot, och utan lifsfara, der vallens höjd uppginge till 20 à 24 fot.

Häremot anmärkte angifvaren och åklagaren i underdånig förklaring, att enär å ömse sidor om banan funnes ett flere alnar bredt dike och på yttre kanten deraf ett stängsel, så blefve det svårt att med erforderlig hastighet få undan häst och åkdon, om bantåg ankomme, helst som hästen, deraf skrämd, ej vore lätt att styra; att den omständigheten att banvakt icke funnits tillstädes vid vägöfvergången ingalunda kunde anses såsom bevis, att icke extra tåg varit att förvänta, ty hvarje banvakt hade på sin lott 3/10 mils område med flera öfvergångar att tillse; att banans krökning från stationen närmast norr om den af von K. befarna jernvägssträckan omöjliggjort for von K. att i tid se derifrån kommande tåg, så att, om sådant kommit, hade, om än von K. kunnat rädda sin person, sammanstötning med hans åkdon

s. 70 Sida 70 i årgången börjar härKopiera citering

alltid måst ske, samt faran för tåg och passagerare sålunda varit oberäknelig.

Målet föredrogs inför Högsta Domstolen den 23 November 1874; och då, till följd af skiljaktiga meningar vid målets afgörande, omröstning företogs, yttrade justitierådet Svedelius: »Emedan von K., som erkänt, att han vid ifrågavarande tillfälle, endast för beredande åt sig af kortare väg till hemmet, med häst och åkdon kört in på jernbanan och sedermera färdats långsåt densamma på en sträcka af mer än ett tusen sex hundra fot, sålunda är öfvertygad att hafva uppsåtligen vidtagit en åtgärd, hvaraf, vid de förhållanden, som angående jernvägens beskaffenhet och rörelsen derå varit för handen, fara vid jernvägsfartens begagnande uppenbarligen kunnat uppkomma, samt en mindre skada å jernvägsbyggnaden jemväl orsakats, finner jag icke skäl att i hofrättens utslag göra ändring».

Justitierådet Huss anförde: »Som, med afseende å hvad. i målet förekommit, annat förhållande, enligt mitt omdöme, icke lagligen må, emot von K:s bestridande, antagas, än att von K., då ifrågavarande åtgärd af honom vidtogs, ansett sig förvissad derom, att vådlig påföljd af densamma ej var att befara, finner jag von K. ej kunna för åtalade förfarandet svårare anses, än såsom den der ouppsåtligen genom oförsigtighet vållat fara vid jenvägsfartens begagnande; i följd hvaraf jag, för min del, pröfvar rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, jemlikt 19 kap. 21 § Strafflagen fälla von K. att, för hvad honom, i målet till last faller, böta 500 rdr».

Justitierådet Bolin instämde i det af justitierådet Svedelius afgifna yttrande.

Justitierådet Nazimann fann von K. hafva gjort sig skyldig till ansvar enligt Strafflagens 19 kap. 21 §, senare stycket, jemfördt med 14 § i samma kap. och Kongl. Brefvet den 5 Maj 1863, för det han af brottslig vårdslöshet, utan uppsåt att skada göra, varit vållande dertill, att fara uppstått för begagnande af jernväg; hvadan justitierådet, enligt

s. 71 Sida 71 i årgången börjar härKopiera citering

åberopade lagrum, pröfvade rättvist, med ändring af domstolarnes beslut, döma von K. att böta 500 rdr.

Justitierådet Wretman instämde i den af justitierådet Svedelius yttrade mening.

Justitierådet Cramér anförde: »Som von K:s å vederdelosidan icke motsagda uppgifter om anledningen till bans lagstridiga förfarande att med häst och åkdon färdas å ifrågavarande jernvägsanläggning, och hvad i öfrigt angående nämnda tilldragelse i målet förekommit, uppenbarligen gifver vid handen, att förfarandet icke varit föranledt af brottsligt uppsåt att skada eller orsaka fara, samt vid detta förhållande åtalade förbrytelsen, ehuru deraf skada följt och fara kunnat uppstå, ej, enligt min åsigt, är att hänföra till sådant brott, som i det af domstolarne åberopade lagrum omförmäles; alltså pröfvar jag rättvist på det sätt ändra öfverklagade beslutet, att von K., för hvad honom blifvit i målet till last fordt, domes, med stöd af 19 kap. 21 § Strafflagen och Kongl. Brefvet den 5 Maj 1863, att böta 500 rdr».

Justitierådet Södergren yttrade: » Den så inom hofrätten som nu inom Högsta Domstolen uppkomna skiljaktighet i omdömen, angående rätta tillämpningen å von K:s åtalade gerning af allmänna lagens straffbud emot störande af jernvägsfriden, föranleder mig att närmare redogöra för de grunder, på hvilka jag, med justitieråden Wretman, Bolin och Svedelius, gillar hofrättens öfverklagade utslag».

»Jag har här tagit under betänkande: väglängden från det jernbanans öfvergångsställe, der von K. körde in på banan, till det ställe, der han den åter lemnade: — den omständighet, att denna vägsträcka till en del låg på en bank, hvars sidor nära från jernbanans ytterkanter brant stupade ned till ett djup af ända till 24 fot, så att på sådana punkter af vägsträckningen möjlighet saknades att medelst åkdonets körande åt sidan i hvilken stund som helst lemna jernbanan fri från belamring: — det ytterst ovissa i den förutsättning att, om von K. vid upptäckten af ett hastigt framilande jernvägståg velat uppoffra häst och åkdon genom deras störtande utför någondera sidobranten, för att lemna ba-

s. 72 Sida 72 i årgången börjar härKopiera citering

nan fri frän denna massa, bland annat, af jern och träd, den sjuttioårige mannen skulle, i hvilket ögonblick som helst en sådan nödutväg för jernvägstågets säkerhet kunde erfordras, hafva förmått öfvervinna hästkreaturets af naturlig bevarelsedrift härrörande motstånd till dess störtande utför den höga branten, eller att, om något ofall hämmat hästens rörelseförmåga, från banan bortvälta denna väldiga tyngd jemte åkdonet och de deruti förda saker: — den sanning (så enkel och klar, att någon oförmåga till dess uppfattning icke kan hos någon anklagad förutsättas) att enär olyckshändelser på jernvägar kunna förorsakas äfven af ofrivilliga misstag eller försummelser hos den betjenande personalen, hvarigenom jernvägståg kunna komma att utöfver rätta tidsordningen eller utan förebådande genom behörig signalering framila, det måste vara en sträng fordran, att icke i någon stund faran af dessa möjliga ofall ytterligare ökas genom sådana tilltag i jernvägs obehöriga belamring med hinderliga föremål, som det af von K. begångna; hvarföre icke heller någon trygghet mot företagets farlighet kunde för honom vinnas genom det af honom antagna förhållande, att i den stund, då han sin färd å jernbanan anträdde, något ordinarie tåg icke skulle vara nära för handen och något extra tåg icke var genom signalering förebådadt».

»Vid öfvervägande af detta med hvad under rättegången å von K:s sida blifvit förklaradt och i öfrigt förekommit, finner jag, för min del, det vara uppenbart, icke allenast att von K:s åtalade gerning var, såsom i det af domstolarne åberopade lagrum sägs, sådan å jernvägsanläggning vidtagen åtgärd, att fara eller olycka vid jervägsfartens begagnande deraf uppkomma kunde, utan ock att von K. vid gerningens företagande insett denna dess egenskap och ändock, men i förlitande på lyckans skickelse att under ifrågavarande tid icke något jernvägståg skulle inträffa, gjort detta företag, således uppsåtligen åstadkommit för jernvägens ägare, den betjenande personalen och den jernvägsfarten begagnande allmänhet faran till den olycka, von K. visste kunna inträffa, derest hans blott gissningsvis fattade förhoppning om jern-

s. 73 Sida 73 i årgången börjar härKopiera citering

vägstågs uteblifvande icke kommit att af verkligheten motsvaras. Gerningen med sitt uppsåt var således i fullt mått den i 19 kap. 11 § Strafflagen beskrifna, och detta lika säkert som det är, att derest af von K:s icke för verklig olycka å jernvägståg beräknade gerning sådan olycka hade följt, just denna gerning då hade måst hänföras under hvad nämnda lagrum förmår med orden: »uppsåtligen vidtager sådana åtgärders. Och särdeles väsendtligt skiljer sig en sådan gerning från de fall jag kan anse, i hvad angår för jernvägsförvaltningen främmande personer, vara åsyftade i 21 § af samma kapitel, då någon »ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse är vållande dertill, att fara uppstår för begagnande af jernväg»; t. ex. att den, som öfver jernväg går med börda af jernstänger men visst icke skulle vilja å denna väg qvarlemna något enda för densamma främmande föremål, gör forslingen så »vårdslöst», så »oförsigtigt», med sådan »försummelse» i tillsynen öfver sitt eljest lofliga förehafvande, att en från bördan nedfallande jernstång blir qvarliggande tvärs öfver jernvägsskenorna, o. s. v. I ett sådant fall saknas uppsåtet till det jernvägens belamrande med främmande föremål, som utgjorde faran. — Von K. har deremot uppsåtligen, med berådt mod, verkställt jernvägens olofliga belamring. Denna skilnad är så väsendtlig, att det blir onödigt att spilla något ord på ett närmare betraktande huru ringa bestämningsorden vårdslöshet, oförsigtighet, försummelse kunna efter allmänna språkbruket passa in på von K:s jernvägsfärd, som i dess helhet, från dess början till dess slut, var just det åtalade lagbrottet».

»Emellan andra lagrum, än de begge nu anförda, är vid målets bedömande något val icke att göra; ettdera af dessa måste här tillämpas. Vid betraktande af den strängt bjudande nödvändigheten att genom allvarliga, i hvarje sin tillämpning skarpt varnande straffbud skydda jernvägarne mot så väl ondskans skadelystna anläggningar, som ock öfverdådets och lättsinnets ofta icke mindre farliga tilltag, kan jag icke i den omständighet, att i en åtalad uppsåtlig öfverträdelse af jernvägarnes fridlysning saknats önskan att

s. 74 Sida 74 i årgången börjar härKopiera citering

den anlagda faran skulle taga utsträckning till verklig olycka för jernvägståg, upptäcka någon anledning dertill, att, i strid mot klar ordalydelse, jag skulle förneka möjligheten eller ens lämpligheten att i ett ämne, der en viss fara, i och för sig betraktad, måste behandlas såsom sjelfständigt brott af dess anstiftare och beläggas med straff, fastän någon skada icke skett, kunde inom ett lagrum, som medgifver straffmätning inom den vidsträckta latituden från sex månader till sex års straffarbete, sammanställas sådant uppsåtligt, men dock icke skadelystet föranstaltande af fara å jernväg, som det nu ifrågavarande, och andra för beräknad skadegörelse begångna brott mot jernvägsfriden: -— för ett och samma alltid lika nödvändiga ändamål förbjudna tilltag, som i afseende på den yttre gerningens beskaffenhet och möjliga verkningar äro identiska, åtminstone med hvarandra särdeles nära beslägtade, fastän utan tvifvel de, i mån af olikheten i gerningsmännens bevekelsegrunder, i straffmätningen blifva långt skiljaktiga, möjligen ända intill de motsatta yttersta gränserna af den stora strafflatituden».

»Jag betviflar högligen att, derest en sådan gerning, som von K:s åtalade, hade vållat olycka, hvarigenom en mängd menniskolif gått förlorade, mången skulle hafva, under det lifliga intrycket af denna fasansfulla verklighet, trott sig kunna för orimlig hårdhet tillvita den lagstiftare, som i det nu åberopade lagrum med hotet af straffarbete sökt hindra äfven det icke skadelystna okynnet från anläggande af sådana faror och olyckor, — icke, såsom i de nästföljande 12 och 13 §§ i fråga om mindre vådliga angrepp å allmänna kommunikationsanstalter skett, låtit strafflatituden inbegripa lindrigare straffarter. Uti den straffart, som i det af domstolarne tillämpade lagrum är stadgad, finner jag således icke något, som för ett fall af nu ifrågavarande beskaffenhet kunde föranleda annan tolkning af lagbudets syftning, än ordalydelsen fordrar».

I underdånig nådansökning, hvarvid fanns fogadt prestbevis, utvisande att von K. är född den 7 September 1804,

s. 75 Sida 75 i årgången börjar härKopiera citering

bönföll hans hustru, Augusta von K., om försköning för honom frän ådömda straffarbetet. Till denna ansökan tillstyrktes af Högsta Domstolens flesta ledamöter bifall. Justitierådet Almqvist deremot afstyrkte den dömdes benådande.

Kongl. Maj:t i Statsrådet den 18 December 1874 tillät af nåd, att von Kock, med förskoning från straffarbetet, fick umgälla sitt ifrågavarande brott med böter, 500 rdr.