Angående rättighet för verkmästare vid fabrik att uppbära liqvid för arbeten, som han utfört, enligt fabriksidkarens fullmakt, i hvilken denne jemväl förklarat sig godkänna »allt hvad verkmästaren derutinnan gör och låter».
10 augusti 1875
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1875, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,8 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 758–761 i årgången 1875. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avdelning: III. Lagskipning, E) Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tull- och lots-författnin- garne. Legostadgan. Sparbanksreglemente, nr 21 i årgångens innehållsförteckning. Löpnummer 136 i bandet.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Förteckningen tar upp referatet under Handelsbalken. Vexellagen. Konkurslagen och förordningar, som dermed stå i samband. Sjölagen. Tull- och lots-författnin- garne. Legostadgan. Sparbanksreglemente, nr 21.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag, och posten står i årgångens innehållsförteckning, avdelning III. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Tolfte årgången, 1875 i litteraturen — s. 758–761 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 10 Augusti 1875»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Fabriksidkaren i Stockholm W. Millde utfärdade den 13 April 1872 följande fullmakt för verkmästaren vid Milldes fabrik C. E. Sundell: »Fullmakt för C. E. Sundell att under min frånvaro för min räkning sig åtaga och utföra gas- och vattenledningsarbeten m. m.; och godkänner jag allt hvad Sundell härutinnan gör och låter. Millde».
I början af år 1873 anhöll Sundell, som emellertid för Milldes räkning verkställt flera arbeten och för dem uppburit betalning, hos byggmästaren J. P. Holmberg, hvilken då förehade reparation å huset n:o 28 vid S:t Paulsgatan, att Milldes fabrik skulle få utföra derstädes erforderliga gas- och vattenledningsarbeten. Sundell upprättade ett kostnadsförslag, enligt hvilket arbetena skattades till 530 rdr, och detta godkändes af Holmberg, hvarefter Sundell derå tecknade följande: »Omstående kostnadsförslag antages till ett öfverenskommet pris 530 rdr. Stockholm den 14 Januari 1873. Millde genom Sundell». De öfverenskomna arbetena verkställdes af fabriken jemte åtskilliga öfverarbeten, så att Milldes fordran derför uppgick till 570 rdr. Räkning å detta belopp tillställdes Holmberg, hos hvilken Sundell sedermera infann sig för att uppbära liqvid ej mindre för denna räkning utan ock för en annan på ett mindre belopp. Den sistnämnda räkningen betalte Holmberg genast, men, i anseende dertill att Hohnberg ansåg det tvifvelaktigt huruvida Sundell var behörig att uppbära liqvid för Milldes räkning, erlades liqvid för den större räkningen först sedan Sundell framvisat den af Millde utfärdade fullmakten, hvilken Holmberg ansåg vara tillfyllest. Sundell qvitterade räkningen
s. 759 Sida 759 i årgången börjar här
och undertecknade »Millde genom Sundell». Hvad Sundell uppburit vid liqvid af den mindre räkningen redovisade han till Millde, men underlät deremot att redovisa den andra räkningens belopp, 570 rdr.
Millde utfärdade häruppå ny räkning å Holmberg på 570 rdr och transporterade densamma på innehafvaren, hvarefter vice häradshöfdingen J. O. Olai, såsom innehafvare af räkningen, instämde Holmberg till Stockholms rådstufvurätt med påstående att utbekomma nyssnämnda belopp jemte ränta.
Holmberg bestred krafvet. Han hade haft fullt skäl att antaga, det Sundell varit behörig att för Milldes räkning uppbära medlen, och åberopade till stöd för denna åsigt den omständigheten att Holmberg, som icke kände Millde, aftalat med Sundell om arbetena och betalningsvilkoren. Efter det Millde utfärdat ofvan omförmälda fullmakt för Sundell, hade han icke, förr än Holmberg redan liqviderat räkningen, på något sätt bekantgjort att Sundell ej längre hade hans förtroende. Först sedermera hade Millde i allmänna tidningar infört ett tillkännagifvande, att Sundell icke vidare ägde för Milldes räkning uppbära liqvider, och detta tillkännagifvande innebure indirekt medgifvande att Sundell derförinnan varit dertill berättigad.
Olai invände att Sundell hvarken genom fullmakten eller annorledes bemyndigats att uppbära liqvider åt Millde. Sundell hade visserligen detta oaktadt flera gånger lyftat betalningar, men då han varit obehörig dertill, hade det följaktligen skett på kundernas risk, och så länge han ordentligt redovisat, hade Millde ej gjort någon anmärkning.
Rådstufvurätten utlät sig genom dom den 23 Februari 1874: att enär Olai medgifvit, att Holmberg betalt beloppet af ifrågavarande räkning till den hos Millde då anställde verkmästaren Sundell, hvilken ock i Milldes namn qvitterat en å Holmberg utställd räkning på omstämda arbetena; ty och som beträffande Olais invändning att Sundell skulle varit obehörig att för Millde uppbära penningar, upplyst vore att, ehuru Sundell, hvilken innehaft Milldes fullmakt att i hans frånvaro för hans räkning åtaga sig och utföra arbeten,
s. 760 Sida 760 i årgången börjar här
samt på grund deraf med Holmberg träffat aftal om ifrågavarande arbeten, tillförene en gång af Holmberg för andra af Millde verkställda arbeten uppburit betalning och derför till Millde redovisat, Millde, som sålunda afvetat, att Sundell för honom uppburit liqvid, icke, så vidt visadt vore, före nu ifrågavarande medels utbetalande till Sundell underrättat Holmberg att Sundell ej ägde Milldes medgifvande att för hans räkning inkassera penningar, samt vid sådant förhållande Holmberg saknat anledning till annat antagande än att Sundell handlade såsom Milldes ombud och följaktligen vore behörig att, på sätt som skett, för Millde uppbära och qvittera penningar, blefve käromålet ogilladt; och skulle Olai ersätta Holmberg för hans inställelse i saken med 30 rdr.
Svea hofrätt, der Olai efter vad fullföljde talan, yttrade i dom den 15 Januari 1875: att som Holmberg icke haft något att anmärka mot beloppen af de uti ifrågavarande räkning honom påförda poster utan allenast invändt att han till ofvanbemälde Sundell betalt räkningens belopp, samt hvad i saken förekommit icke emot Olais bestridande innefattade bevisning derom att Sundell varit behörig att ifrågavarande medel å Milldes vägnar uppbära, pröfvade hofrätten lagligt, med ändring af rådstufvurättens dom, förpligta Holmberg att till Olai, såsom efter öfverlåtelse innehafvare af Milldes rätt, emot betalningsbevis utgifva räkningens belopp, 570 rdr; och blefve, med afseende å sakens beskaffenhet, rättegångskostnaderne så väl vid rådstufvurätten som i hofrätten parterne emellan qvittade.
Holmberg sökte i underdånighet ändring under åberopande af hvad han förut i saken andragit. — Deremot yrkade Olai fastställelse af hofrättens dom.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren Poignant, konstituerade revisionssekreteraren Herslow och t. f. revisionssekreteraren Skarin, den sistnämnde föredragande) afgaf den 14 Juli 1875 underdånigt betänkande af följande innehåll: »Emedan Millde i fullmakten den 13 April 1872 bemyndigat Sundell att under Milldes frånvaro för hans räkning sig åtaga och utföra gas- och vattenledningsarbeten samt förklarat sig
s. 761 Sida 761 i årgången börjar här
godkänna allt hvad Sundell härutinnan gjorde och läte; ty och som Holmberg af ordalagen i denna fullmakt, jemförda med den omständighet att Sundell flera gånger för verkställda arbeten å Milldes vägnar uppburit betalning, utan att sådant föranledt något tillkännagifvande från Millde till hans kunder att Sundell härtill varit obehörig, måste anses hafva lagligen ägt antaga att Sundell, med hvilken Holmberg aftalat om verkställande af ifrågavarande arbeten, äfven varit berättigad att å Milldes vägnar emottaga och qvittera den af Holmberg för arbetena ostridigt lemnade liqvid, hemställer nedre revisionen i underdånighet att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af hofrättens dom, fastställa rådstufvurättens beslut i hufvudsaken och beträffande rättegångskostnaderne».
Saken föredrogs den 20 Juli 1875 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Cramér, friherre Leuhusen, von Hofsten, Rabe, Huss, von Segebaden och Hernmarck) ; och dervid blef nedre revisionens betänkande af Högsta Domstolen bifallet.
Kongl. Maj:ts dom utfärdades den 10 Augusti 1875.