Naumanns tidskrift 1875 s. 83

Under det friherre V. E. Armfelt var förmyndare för omyndig förklarade G. A. Ulfsax blef han försatt i konkurs, men erhöll ackord, som fastställdes af Sunnerbo häradsrätt den 6 Juli 1867. Handlanden J. Carlsson, som efter Armfelt öfvertog förmynderskapet för Ulfsax, hade i Armfelts konkurs med påstående om förmånsrätt bevakat den omyndiges hos Armfelt innestående medel samt yrkat erhålla förvaltningsredogörelse, som visade hvad medlen rätteligen utgjorde; hvarefter Johan Salomonsson i Medelhult, som efterträdde Carlsson i förmynderskapet, till förenämnde häradsrätt instämde kaptenen C. G. Stenfelt och mönsterskrifvaren R. Palm, såsom varande sysslomän i Armfelts konkurs, med påstående att dem måtte åläggas till Salomonsson, som fått Carlssons rätt å sig öfverlåten, redovisa berörde, till betalning med förmånsrätt ur konkursmassan, fastställda medel.

s. 84 Sida 84 i årgången börjar härKopiera citering

Detta anspråk blef af häradsrätten ogilladt, enär sysslomännen till följd af ackordet i konkursen varit pligtige att till gäldenären ofördröjligen lemna redovisning för de afträdda tillgångarne och derefter voro frie frän redovisningsskyldighet till borgenärerna. Göta hofrätt deremot, i dom den 17 Mars 1871, ålade sysslomannen vid vite, att inom två månader aflemna behörig redovisning för omstämda medlen, såsom skäl för hvilket beslut åberopades: dels att enligt 98 och 109 §§ Konkurslagen förmånsrättsägande borgenärerne ej finge deltaga i ackordet, som icke heller vore för dem bindande: dels att massan ostridigt lemnat full tillgång till ifrågavarande fordran; och dels att tiden för anställande af den väckta talan ej vore försuten. Kongl. Maj:t, enligt dom den 11 April. 1872, fann ock att tiden ej var försuten, äfvensom att ackordet ej föranledt någon rubbning i Salomonssons rätt, såsom förmyndare för Ulfsax, att för dennes hos förre förmyndaren Armfelt innestående medel, de der ostridigt skolat med förmånsrätt utgå, ur de afträdda tillgångarne af sysslomannen uppbära betalning i den mån fordringen blifvit eller blefve till beloppet bestämd; men för utredande af detta belopp, som, så vidt handlingarne utmärkte, icke varit ens uppgifvet, hade sysslomännen efter ackordets fastställande ej ägt att med laga verkan uppgöra redogörelseräkning för det af Armfelt innehafda förmyndareskap. Och för så vidt numera utredningen af fordringens rätta belopp skulle ligga till grund allenast för bestämmande af den skada, som tillskyndats myndlingen derigenom att sysslomännen, utan afseende å hans rätt, genast efter ackordets fastställande till gäldenären återlemnat konkursboets alla tillhörigheter, kunde det från sådan synpunkt icke heller lagligen åligga sysslomännen att redovisningsräkning fölmedlen afgifva. Derföre blef hofrättens dom af Kongl. Maj:t ändrad sålunda, att sysslomännen befriades från dem ålagda skyldigheten att redovisningsräkning för omstämda medel aflemna, — hvartill Salomonsson inskränkt sin i saken förda talan.

s. 85 Sida 85 i årgången börjar härKopiera citering

Till 1872-års hösteting med Sunnerbo härad stämde Salomonsson nyssbemälde sysslomän och, under åberopande af Kongl. Maj:ts ofvananmärkta dom samt en af Armfelt den 10 Januari 1869 afgifven förmyndareräkning med derå den 3 Juni 1872 gjordt tillägg, yrkade: att sysslomännen, likmätigt deras konstaterade skyldighet, måtte förpligtas, en för begge och begge för en, att utgifva myndlingens fordran för innestående förmyndaremedel 3,544 rdr 54 öre jemte sex procent ränta derå från den 10 Januari 1869.

Häradsrätten meddelade utslag den 21 December 1872: Utan hinder deraf att sysslomännen underlåtit genmäla den i laga ordning delgifna stämningen, blef, enligt 12 kap. 3 § Rättegångsbalken, saken på för handen varande skäl till pröfning företagen; och emedan enligt 98 och 109 §§, jemförda med 112 § i Konkurslagen, den omständighet att i Armfelts konkurs ackordsaftal blifvit den 6 Juli 1867 faststäldt, icke medfört någon ändring i Salomonssons rätt att såsom förmyndare för Ulfsax, för dennes hos Armfelt innestående bevakade medel, de der ostridigt skolat med förmånsrätt utgå ur de afträdda, tillgångarne, af sy sslomännen i deras nämnda egenskap uppbära betalning i den mån sagde fordran, hvilken icke vore i konkursen till sjelfva beloppet utredd, blefve till beloppet bestämd; ty och enär konkursboet ostridigt lemhat full tillgång till gäldande af ifrågavarande fordran, som enligt Armfelts förmyndareräkning och särskilda bevis, utgjorde 3,544 rdr 54 öre, samt sysslomännen genom deras uteblifvande måste anses sakna giltig invändning deremot eller eljest skäl att undandraga sig godtgöra den Ulfsax tillskyndade skada, som följt af erkända åtgärden att hafva, utan att dessa medel förmyndaren tillhandahålla, konkursboets alla i behåll varande tillgångar till Armfelt återställt; alltså pröfvade häradsrätten, enligt 66 § i Konkurslagen, lagligt förpligta sysslomännen, hvilka, så vidt visadt vore, icke sig emellan delat konkursboets förvaltning, att, hvilkendera bäst gälda kunde, emot qvitto till Salomonsson genast utgifva fordrade 3,544 riksdaler 54 öre

s. 86 Sida 86 i årgången börjar härKopiera citering

jemte sex procent ränta dera frän förmyndareräkningens dag den 10 Januari 1869 till dess liqvid skedde.

Sysslomännen vädjade till Göta hofrätt, som, enligt dom den 21 November 1873, ej fann skäl att i häradsrättens utslag göra annan ändring, än att, enär sysslomännen med hos hofrätten företedda handlingar ådagalagt, att friherre Armfelt till Carlsson i. afräkning på ifrågakomne hos Armfelt innestående medel öfverlemnat en af kaptenen A. Th. Ulfsax till majoren C. F. Bergh den 18 April 1862 utfärdad förbindelse å 1,000 rdr, samt att detta belopp tillika med sex procent ränta derå från den 18 April 1866 inbetalts dels till Carlsson och dels till Salomonsson, sysslomännen berättigades att å hvad dem blifvit till utgifvande ådömdt tillgodonjuta afdrag för berörde 1,000 rdr jemte ränta derå från sistnämnde dag.

Uti denna dom sökte sysslomännen i underdånighet ändring och åberopade, bland annat, att Konkurslagen ej innehölle något stadgande derom att sysslomännen skulle sörja för de prioriterade fordringsägarnes liqviderande, men väl derom att, då ackord blifvit faststäldt, egendom skulle till gäldenären återlemnas.

Medelst underdånigt betänkande den 10 Juni 1874 hemställde nedre revisionen (revisionssekreterarne Wedberg och Lagergren, den sistnämnde föredragande, samt t. f. revisionssekreteraren Skarin) att Kongl. Maj:t måtte, med afslag å sökandernes begäran om sakens återförvisning, pröfva rättvist gilla hofrättens dom.

Saken föredrogs den 29 i nyssnämnde månad inför Högsta Domstolen, hvars flesta ledamöter (justitieråden Wretman, Naumann, von Hofsten, Olivecrona och Lindhagen) funno icke skäl att i hofrättens dom göra annan ändring, än att, enär sökanderne för hvad de af konkursboets egendom haft under gemensam förvaltning icke stått i ansvar en för begge och begge för en, sökanderne ålades att endast till hälften hvar till Johan Salomonsson utgifva ådömda beloppet 2,544 riksdaler 54 öre med derå stadgad ränta.

s. 87 Sida 87 i årgången börjar härKopiera citering

Justitierådet Qvensel yttrade: »Som Konkurslagen i 52 § uppställer den allmänna regel, att boets egendom skall hållas oförskingrad till dess afgjordt är, att ackord ej kommer till stånd, och bland de enda undantag, som derifrån göras och förekomma i -17, 48, 53, 54 och 106 §§, icke finnes något, som åsyftar att bereda tillgång till den i 55 § medgifna lyftning under anslagstiden af betalning för fordran, som utgår med förmånsrätt efter 4 eller 5 §i17 kapitlet Handelsbalken, eller för sådan lyftning efter inställelsedagen i afseende på andra förmånsrätt ägande fordringar; alltså och emedan på grund häraf antagas måste, att lagen har för ändamål att sätta gäldenär, som får ackord, i tillfälle att fortfara med sin verksamhet, utan att dervid störas af den mindre fördelaktiga förvandling i penningar af boets egendom, som af konkursens fortgång skulle blifva en oundviklig följd; men detta ändamål komme att i väsendtlig mån förfelas om, på sätt i förevarande fall blifvit ifrågastäldt, det vore sysslomannens åliggande att efter faststäldt ackord besörja, att de borgenärer, som borde åtnjuta förmånsrätt, i händelse afbrott i konkursen icke ägde rum genom ackordet, utfinge betalning äfven då kontanta medel i kassa,n saknades, ett åliggande, som i ty fall ej kunde fullgöras med mindre, än att ej allenast intecknad fastighet och pantsatt lösegendom än äfven den egendom, som häftar för tyst förmånsrätt, konkursvis försåldes; ty och då således föreskriften i 112 §, om återställande och redovisning i följd af faststäldt ackordsaftal till gäldenären, måste afse den egendom, hvars försäljning i 52 § förbjudes intill dess sig visat att ackord ej kommer till stånd, pröfvar jag, med ändring af domstolarnes beslut, rättvist det emot sökanderne instämda käromål att ogilla».

Justitierådet friherre Leuhusen anförde: »Enär, efter mitt omdöme, den omständighet, att sökanderne såsom sysslomän i friherre Armfelts genom ackord afslutade konkurs låtit gäldenären tillträda boets egendom, icke kan för sökanderne medföra förpligtelse att med egna medel ansvara för ifråga-

s. 88 Sida 88 i årgången börjar härKopiera citering

varande fordran, varda, med ogillande af domstolarnes beslut, sökanderne, meo voto, från den omstämda betalningsskyldigheten befriade».

Kongl. Maj:ts dom utgafs den 21 Juli 1874.