Naumanns tidskrift 1876 s. 185

Till Delsbo tingslags häradsrätt uttog guldsmeden C. F. Andersson i Ede stämning å handlanden Anders Nilsson Tiderman derstädes och anförde följande: Andersson hade med bonden Jon Olsson och dennes hustru Ingrid Jonsdotter träffat aftal om att af dem för 50 rdr inköpa 3 tunnland

s. 186 Sida 186 i årgången börjar härKopiera citering

af den till hemmanet n:o sub 1 i Ede hörande skogsmark längs efter den till Ljusdal ledande landsväg. Pä uppdrag af Andersson hade Tiderman uppsatt köpeafhandlingen, hvilken daterats den 2 Augusti 1870. Tiderman hade dervid upptagit icke Andersson utan sig sjelf såsom köpare, ehuru han uppläst afhandlingen så som om Andersson deri vore nämnd såsom köpare. Sedermera hade Tiderman, som försträckt Andersson omförmälda köpeskillingsbelopp och till sin säkerhet fått behålla köpeafhandlingen, vägrat återlemna densamma, då Andersson inbetalte nämnda belopp, samt å köpet förskaffat sig uppbud ock fasta. På grund häraf yrkade Andersson, att Tiderman måtte förpligtas att å Andersson transportera ifrågavarande köpeafhandling eller ock till Andersson utfärda nytt salubref å lägenheten, äfvensom att den Tiderman meddelade lagfart måtte förklaras vara utan verkan.

Tiderman bestred käromålet och åberopade köpeafhandlingens innehåll. Det förhölle sig nemligen sålunda: att Andersson vid något tillfälle år 1870 besökt Tiderman och begärt att få köpa en jordlägenhet; att Tiderman, som ej haft någon jord att sälja, hänvisat Andersson till Jon Olsson; samt att Andersson i sällskap med Jon Olsson sedermera infunnit sig hos Tiderman, dervid Jon Olsson yttrat, att Andersson ville köpa ett tunnland jord, hvarpå Tiderman genmält, att han sjelf ville köpa tre tunnland, och lofvat Andersson att få bygga å lägenheten.

Andersson åberopade protokoll vid vittnesförhör, för dödsfalls skull, med ett af vittnena å köpeafhandlingen, mjölnaren G. Lindgren, som då berättat följande: Vid något tillfälle år 1870, då vittnet besökt Tiderman, hade denne och Andersson varit sysselsatte med upprättande af en handling. Efter en stund hade Andersson anmodat vittnet att komma in i ett innanför Tidermans handelsbod beläget rum för att bevittna en afhandling. Sedan vittnet dit inkommit, hade Tiderman uppläst en köpeafhandling, hvarigenom Andersson för 50 rdr af Jonas Äng (= Jon Olsson) tillhandlat sig ett skogsskifte på södra sidan om Ljusdalsvägen vid

s. 187 Sida 187 i årgången börjar härKopiera citering

Ede, hvarefter vittnet satt sitt bomärke under sitt namn, som redan var skrifvet. Vittnet hade äfven hört aftal träffas mellan parterne, att Tiderman mot försträckning af köpeskillingen skulle få såsom säkerhet behålla afhandlingen till dess han erhölle betalning.

Tiderman bestred allt afseende å detta vittnesmål och anmärkte att vittnets frejdebetyg borde företes, derest något afseende å berättelsen skulle kunna fästas.

Det andra köpevittnet, Erik Larsson, hördes på Anderssons begäran i denna rättegång och vittnade: Vid ett tillfälle, då vittnet varit hos Tiderman, der jemväl Andersson samt Jon Olsson och hans hustru tillstädesvarit, hade vittnet hört det aftal träffas, att Andersson skulle köpa tre tunnland jord af makarne Olsson. Andersson skulle af Tiderman få låna 50 rdr för att dermed betala jorden, och skulle Tiderman behålla köpekontraktet till dess han finge åter nyssnämnda belopp. Vittnet erinrade sig icke hvem som skrifvit kontraktet eller om det upplästes, men hade tecknat sig såsom vittne å handlingen.

Andersson åberopade till vittnen äfven Jon Olsson och hans hustru.

Tiderman hemstälde, huruvida det kunde tillåtas makarne Olsson att i saken vittna, då makarne voro just de som sålt lägenheten.

Genom särskildt beslut den 21 Maj 1873 förklarade häradsrätten, att Makarne Olsson finge höras såsom vittnen, men att häradsrätten ville framdeles pröfva verkan af deras vittnesmål.

Makarne Olsson berättade,

l:o) mannen: Andersson hade köpt tre tunnland jord af vittnet, men som han icke hade penningar, lofvade Tiderman att hjelpa honom till en början eller »tills han kommit sig före». Tiderman hade lemnat vittnets hustru 50 rdr såsom köpeskilling för jorden; och 2:o) hustrun: Andersson hade af makarne Olsson begärt att få köpa en tomt om tre tunnland och dervid omtalat att Tiderman skulle hjelpa ho-

s. 188 Sida 188 i årgången börjar härKopiera citering

nom med penningar. Det hade aldrig varit tal om att Tiderman skulle köpa samma tomt.

Genom utslag den 30 December 1873 utlät sig häradsrätten: att enär något lagligt jäfsförhållande icke mot Jon Olsson och hans hustru förekommit, funne häradsrätten dessa vittnens utsagor böra vid laga verkan bibehållas, likasom anmärkningen mot vittnet Lindgren lemnades utan afseende vid det förhållande att Tiderman ej visat, att Lindgren vore vanfrejdad; och som genom hörda vittnens berättelser och hvad eljest i saken förekommit, det måste anses utredt, att inköpet från Jon Olsson af tre tunnland skogsmark under hemmanet n:o sub 1 i Ede, enligt afhandling den 2 Augusti 1870, utan afseende derå, att Tiderman derutinnan skrifvit sig som köpare, egt rum för Anderssons räkning, samt att genom det aftal, som parterne emellan föregått nämnda jordhandel, stadgats det Andersson skulle få låna köpeskillingen 50 rdr af Tiderman, som deremot finge såsom säkerhet behålla köpeafhandlingen intill dess skulden blifvit af Andersson till Tiderman betald; alltså och emedan Andersson visat, att han till Tiderman betalt 50 rdr, utan att Tiderman gittat styrka, att dessa medel afsett gäldandet af någon annan Anderssons skuld till Tiderman; ty blefve Anderssons talan på sådant sätt bifallen, att all verkan för Tiderman utaf dennes på grund af köpeafhandlingen den 2 Augusti 1.870 utverkade lagfart och fasta å tre tunnland skogsmark under hemmanet n:o sub 1 i Ede undanröjdes, och Tiderman förpligtades att inom tre månader från häradsrättens utslags dag på Andersson lagligen transportera nyssnämnda köpeafhandling.

Tiderman vädjade till Svea hofrätt och anförde: Jon Olsson och hans hustru, såsom säljare af ifrågavarande jordlägenhet, vore jäfvige, enär de kunde af sakens utgång vänta nytta eller skada. Vittnet Lindgrens berättelse saknade all betydelse, då han ej kunnat intyga att säljarne varit tillstädes vid det af honom omvittnade tillfälle. Då Tiderman köpt lägenheten, vore hans rätt att behålla köpeafhandlingen sjelfskrifven. Vittnet Erik Larsson hade ej ens vetat

s. 189 Sida 189 i årgången börjar härKopiera citering

hvad slags dokument han underskrifvit eller om detsamma blifvit uppläst.

Enligt dom den 27 Maj 1875 fann hofrätten ej skäl att göra ändring i häradsrättens ofvan omförmälda, i rättegången meddelade särskilda beslut eller slutliga utslaget, i hvad detta innefattade yttrande om giltigheten af Jon Olssons och hans hustrus vittnesmål, eller att i annan måtto ändra utslaget i hufvudsaken än att, då, vid det förhållande att ifrågavarande köpeafhandling vore ogiltig, någon transport deraf icke lagligen kunde ske, utslaget, så vidt det innefattade åläggande för Tiderman att afhandlingen på Andersson öfverlåta, upphäfdes.

Om denna dom förenade sig assessoren Böölc, referent, notarien Cöster och vice häradshöfdingen Christierson.

Hofrättsrådet Ramsay var skiljaktig och förklarade, att han ej funne skäl göra ändring i det slut, hvari häradsrätten i saken stannat.

Tiderman sökte i underdånighet ändring.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Lagergren, föredragande, och von Bahr samt konstituerade revisionssekreteraren Herslow) afgaf den 2 Oktober 1875 följande betänkande: »Nedre revisionen hemställer, att Kongl. Maj:t måtte gilla hofrättens dom beträffande rättegångsfrågorna.

Vidkommande åter sjelfva saken, så enär Andersson grundat sin talan derpå att Tiderman, vid utförandet af honom lemnadt uppdrag att för Andersson uppgöra köp om ifrågavarande jordlägenhet, handlat oredligt i det han uti den upprättade köpeafhandlingen upptagit sig sjelf och icke Andersson såsom köpare, men en sådan grund för käromålet icke lagligen lärer kunna medföra de påföljder, som Andersson med sin stämningstalan åsyftat, hemställes i underdånighet att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, ogilla den mot Tiderman förda talan».

Saken föredrogs den 20 Oktober 1875 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Södergren, Cramér, Wretman, Naumann, Rabe, Lindhagen och Svedelius), der-

s. 190 Sida 190 i årgången börjar härKopiera citering

vid, beträffande den af Tiderman fullföljda fråga om giltigbeten af de vittnesmål, Jon Olsson och dennes hustru Ingrid Jonsdotter inför häradsrätten afgifvit, Högsta Domstolens fleste ledamöter gillade hofrättens dom.

Justitierådet Södergren och Rabe förenade sig i det yttrande, att, enär vittnesförhöret med Jon Olsson och Ingrid Jonsdotter haft till ändamål att styrka sanningen af Anderssons angifvelse, att Tiderman skall genom list mot bemälde Jon Olsson och svikligt förfarande mot Andersson hafva förmått Jon Olsson att underskrifva och utfärda salubref för annan person, än den, med hvilken han ingått köpeaftalet; af hvilken utredning skulle följa, att Jon Olsson icke verkligen med Tiderman slutit det köp, hvarför, såsom Jon Olsson inför häradsrätten förmält, Tiderman till Jon Olssons hustru betalt de i omförmälda salubref såsom köpeskilling betingade penningar; justitieråden, för deras del, funne, på grund af 17 kapitlet 7 § Rättegångsbalken, att Jon Olssons och hans hustrus på ed afgifna berättelser icke borde tillerkännas kraft af laga vittnesmål.

Hvad anginge sjelfva saken afgåfvo justitieråden Södergren, Cramér och Rabe följande yttrande: »Emedan af lagens i 1 kapitlet 2 § Jordabalken stadgade grundsats, att köp om jord, så länge det icke skriftligen skett, icke är afslutet, utan ännu, intill dess att köpeafhandlingen blifvit underskrifven, är beroende på de aftalandes vilja och frihet till återtagande af förut gjorda anbud, måste i förevarande sak dragas den följd, att, om ock det må för utredt antagas, det Jon Olsson vid ifrågavarande tillfälle, den 2 Augusti 1870, haft för afsigt att till Andersson, icke till Tiderman, utfärda salubref och endast till förment verkställande af detta syftemål tecknat sitt namn under den af Tiderman framlagda skrift, Andersson likväl, då samma salubref icke är till honom, utan till Tiderman stäldt, icke genom livad vid berörda tillfälle förefallit eller hvad då eller tillförene varit emellan Andersson och Jon Olsson angående köpet muntligen aftaladt, hade vunnit eganderätt till ifrågavarande jord; och Andersson, då Jon Olsson icke bemyndigat honom att

s. 191 Sida 191 i årgången börjar härKopiera citering

väcka talan om den underskrifna köpeafhandlingens ogillande och den derpå grundade lagfartens återgång, utan deremot, så vidt handlingarne utvisade, låtit vid Tidermans bruk af salubrefvet förblifva, följaktligen måste anses sakna behörighet att emot Tiderman sådan klandertalan å dennes fång utföra; ty och enär, om än Tiderman antoges hafva i den af Andersson uppgifna mån svikligen förfarit uti erhållet uppdrag till ombesörjande af köpslut emellan Andersson och Jon Olsson, så att Andersson derigenom gått i mistning af förmånen att jordlägenheten inköpa, deraf dock icke följde skyldighet för Tiderman att till vederparten afträda den eganderätt till jordlägenheten, som genom berörda svek skulle hafva blifvit Jon Olsson obehörigen afhänd och hvilken denne icke till Andersson sålt, funne justitieråden, med ändring af domstolarnes beslut, Anderssons i saken förda talan icke kunna bifallas».

Justitierådet Lindhagen fann väl ifrågavarande emellan Tiderman, å ena, samt Jon Olsson och hans hustru, å andra sidan, afslutade köp angående tre tunnland mark, om hvars upphäfvande, så vidt visadt blifvit, ingendera af dem väckt fråga, icke kunna, på sätt som skett, på Anderssons stämningstalan förklaras ogiltigt eller verkan af den för Tiderman å köpet meddelade lagfart undanrödjas; men enär Tiderman genom sitt förfarande gjort sig skyldig att godtgöra Andersson den skada, honom genom nämnda förfarande orsakats, och detta skadestånd, hvarom Anderssons stämning jemväl måste anses innefatta påstående, icke kunde lämpligare bestämmas, än att Tiderman till Andersson afträdde den genom köpet åtkomna mark, fann justitierådet ej skäl göra ändring i domstolarnes derutinnan sammanstämmande beslut, att omförmälda köp icke skulle komma Tiderman tillgodo; och enär med domstolarnes uppfattning af saken närmare bestämmelser i afseende å omförmälda skadestånd ej funnes meddelade och sådant icke borde omedelbarligen hos Kongl. Maj:t ske, blefve saken af justitierådet visad åter till häradsrätten, som hade att uppå anmälan densamma åter företaga och dermed lagligen förfara.

s. 192 Sida 192 i årgången börjar härKopiera citering

Justitieråden Wretman, Naumann och Svedelius funno ej skäl att pä Tidermans klagan göra ändring i hofrättens dom.

Kongl. Maj:ts dom, som, beträffande sjelfva saken, skulle expedieras i öfverensstämmelse med den af justitieråden Södergren, Cramér och Habe yttrade mening, utgafs den 11 November 1875.