Skuldebref, utfärdadt af A till viss man H, men transporteradt på C och af denne åter på D. Denne sistnämnde utkräfver beloppet lios förmyndaren for A:s barn, men förmyndaren påstår qvittningsrätt på grund af en löpande skuldsedel, utfärdad
1 december 1875
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1876, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,9 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 265–268 i årgången 1876. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Sökord: ur F. O. Leuhusens Register till årgångarne 1864—1886, taget bara när referatet självt använder ordet. Registrets sidkolumn är OCR-läst och ett felläst tal landar på en annan sidas referat, så sidmatchningen ensam räcker inte.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Trettonde årgången, 1876 i litteraturen — s. 265–268 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 1 December 1875»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Bagaren P. A. Grönlund instämde till rådstufvurätten i Norrköping smeden C. M. Johnsson med påstående att, på grund af ett den 7 September 1870 utaf sedermera aflidna enkan Lovisa Stylin till C. Lackström (icke ordres) utgifvet skuldebref, af Johnsson, såsom förmyndare för enkan Stylins omyndiga barn, utbekomma 400 kronor jemte ränta derå från den 28 Januari 1872, intill hvilken dag räntan förut guldits.
Enligt anteckningar å skuldebrefvet, hvilket hos rätten företeddes, hade detsamma efter bemälde C. Lackströms död blifvit den 24 Augusti 1872 af hans enka, Maria Christina Lackström, öfverlåtet å hustru Hedvig Eleonora Habelin, som derefter den 18 Oktober 1873 transporterat skuldebrefvet å Grönlund.
Johnsson erkände skuldebrefvets riktighet men bestred krafvet. Han innehade nemligen och uppvisade två af aflidne bagaren Habelin i lifstiden under äktenskapet med Grönlunds fångesman, ofvanbemälda Hedv. Eleon. Habelin, till enkan Lovisa Stylin eller ordres utgifna skuldförbindelser, å hvilka återstode oguldet tillhopa 701 kronor 50 öre; och enär enkan Habelin vore skyldig att ansvara för betalningen af denna hennes egen och mannens skuld, samt Grönlund genom öfverlåtelsen från enkan Habelin af enkan Stylins skuldebref icke kunnat förvärfva bättre rätt än enkan Habelin sjelf egt, så yrkade Johnsson att för sin motfordran åtnjuta qvittning.
s. 266 Sida 266 i årgången börjar här
Häremot invände Grönlund, att, äfven om enkan Stylins arfvingar egde ostridig fordran hos enkan Habelin, kunde detta rättsförhållande dem emellan ej förringa Grönlunds rätt att af bemälde arfvingar utfå sin fordran, enär Grönlund vore innehafvare af första längifvaren Lackströms rätt, och Johnsson ej kunnat visa att hans myndlingar egde genfordran hos Lackström.
Rådstufvurätten utlät sig genom utslag den 22 April 1874: att alldenstund det af enkan Stylin till viss man utgifna skuldebref å 400 kronor vore af enkan Habelin, hvilken sjelf blifvit innehafvare af skuldebrefvet genom öfverlåtelse af »sterbhusdelegarne» till den, som skuldebrefvet lydde å, på Grönlund öfverlåtet, utan att utgifvaren eller hans rättsinnehafvare till någondera af dessa åtgärder gifvit lof, samt Grönlund ej lagligen kunnat genom öfverlåtelsen förvärfva bättre rätt än öfverlåtaren sjelf egt; fördenskull och emedan Grönlund ej bestridt att Johnssons myndlingar, på grund af företedda skuldebref, hos Grönlunds fångesman, enkan Habelin, egde större fordran, än den hos Johnsson utsökta, kunde, jemlikt 4 kap. 5 § Utsökningsbalken, omförmälda mot Johnsson anstälda kraf icke bifallas.
Om detta domslut förenade sig borgmästaren Stolpe, rådmannen Hertzman samt stadsnotarierne Risberg och Reckman. Rådmännen Fogelstrand och Bååth voro deremot skiljaktige och afgåfvo följande yttrande: »Då Johnssons myndlingar ej ega gvittningsgild genfordran hos C. Lackström, å hvilken ifrågavarande af myndlingarnes moder, enkan Stylin, den 7 September 1870 utgifna skuldebref lyder, samt den omständighet att enkan Habelin, efter öfverlåtelse från bemälde Lackströms enka, varit innehafvare af samma skuldebref, hvilket hon sedan transporterat å Grönlund, icke kan, mot stadgandet i 4 kap. 5 § Utsökningsbalken, medföra rätt för Johnssons myndlingar att qvitta sin skuld mot den fordran, som de hos enkan Habelin kunna ega, pröfva vi, för vår del, lagligt förpligta Johnsson att, mot återfående af ofvanberörda skuldebref
s. 267 Sida 267 i årgången börjar här
i hufvudskrift, af de medel, hans myndlingar tillhöra, genast till Grönlund utgifva fordrade heloppet, 400 kronor med 6 procent ränta derå frän den 28 Januari 1872 tills betalning sker».
Grönlund sökte, efter vad till Göta hofrätt, ändring och åberopade dervid de skäl, hvarå rådstufvurättens sistbemälde ledamöter grundat sitt skiljaktiga votum.
I dom den 15 Januari 1875 yttrade hofrätten sig funnit skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i motvädjade utslaget.
Till detta beslut bidrogo hofrättsrådet Andersson, assessoren Fagerberg och adjungerade ledamoten, v. häradshöfdingen C. Lothigius; hvaremot hofrättsrådet Qveckfeldt och assessoren Korsett voro af skiljaktig mening och förenade sig om detta yttrande: »Emedan utgifvare af skuldebref, som är stäldt till viss man utan att gäldenären deri gifvit lof att låta det komma i annans hand, icke kan, emot grunderna för stadgandet i 4 kap. 5 § Utsökningsbalken, anses berättigad till qvittning mot annan, än den skuldebrefvet lyder å, eller den, som söker att göra det gällande, men Johnsson icke ens föreburit, att hans myndlingar ega fordran hos Lackströms sterbhus eller hos Grönlund; ty och då anmärkning mot krafvet i öfrigt icke förekommit, pröfva vi rättvist att, med upphäfvande af motvädjade utslaget, förpligta Johnsson att, mot skuldebrefvets återfående, af sina myndlingars tillgångar genast till Grönlund utgifva 400 kronor jemte sex procent ränta derå från den 28 Januari 1872 tills betalning sker».
Grönlund sökte i underdånighet ändring.
Nedre revisionen (revisionssekreteraren Fåhræus, föredragande, konstituerade revisionssekreteraren Åbergsson och t. f. revisionssekreteraren Herslow) hemstälde i underdånigt betänkande den 16 Oktober 1875, att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.
Saken föredrogs den 1 November 1875 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden, friherre Leuhusen, Almqvist, Carleson, von Hofsten, Rabe, von Segebaden och
s. 268 Sida 268 i årgången börjar här
Hernmarck); och som Johnsson icke ens uppgifvit, att hans myndlingar egde fordran hos C. Lackströms sterbhusdelegare eller genfordran hos Grönlund; alltså och då, enligt 4 kap. 5 § Utsökningsbalken, vid det förhållande att borgenär utan gäldenärens lof öfverlåtit hans förskrifning till annan, denne ej har annan rätt än den, som förskrifningen lyder å, pröfvade Högsta Domstolens nämnde ledamöter, med undantag af justitierådet Almqvist, rättvist att, med ändring af domstolarnes beslut, förpligta Johnsson, såsom förmyndare för enkan Stylins omyndiga barn, att emot erhållande af omförmälda skuldebref till Grönlund utgifva deri förskrifna 400 kronor jemte sex procent ränta derå från den 28 Januari 1872 till dess betalning komme att ske.
Justitierådet Almqvist yttrade: Att ehuru upplyst vore, att enkan Stylin egt motsvarande ostridig genfordran hos enkan Habelin, från hvilken Grönlund fått å sig ifrågavarande skuldsedel öfverlåten; likväl och emedan det icke vore visadt, att enkan Habelin, under det skuldebrefvet var i hennes hand, derför njutit godtgörelse genom qvittning af sin skuld till Stylin eller annorledes, instämde justitierådet i det slut, hvari Högsta Domstolens öfrige ledamöter stannat.
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 1 December 1875.