En för oloflig bränvinsförsäljning tilltalad friar sig genom aflagd värjemålsed. Åtalet upptages åter mot lians dotter, men denna befrias, emedan häradsrätten i sitt första utslag, som mot dottren vunnit laga kraft, förklarat det fadren ensam borde för
7 februari 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1876, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 0,4 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 407–409 i årgången 1876. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Trettonde årgången, 1876 i litteraturen — s. 407–409 där är samma sidor som här.
- Föredragningsdag: ur bandets egen rad — «föredrogs den 7 Februari 1876». Bandet skriver inte ut dagen för Kongl. Maj:ts dom i det här referatet.
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Vid 1873-års vårting med Gerts härad yrkade länsmannen J. G. E. Rubin, å tjenstens vägnar, ansvar å musikanten Erik Lundström, hans hustru och makarnes dotter Anna Lundström för det de skulle efter den 14 Oktober 1872 olofligen försålt bränvin.
Sedan i anledning af svarandenes nekande, vittnen blifvit afhörda, förklarade häradsrätten genom utslag den 3 Juni 1873 Erik Lundström, jemlikt 50 § i då gällande Kongl. Förordning angående villkoren för försäljning af bränvin m. m., ensam böra för åtalade bränvinsförsäljningen ansvara samt fälde honom till böter derför, äfvensom att erlägga utskänkningsafgift och vittnesersättning.
Öfver detta utslag anförde Erik Lundström besvär hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som genom utslag den 1 December 1873, med upphäfvande af häradsrättens utslag, ålade Lundström att inför häradsrätten med ed sig värja och betyga: att hvarken Lundström sjelf eller med hans vetskap Anna Lundström, vid något af de utaf vissa namngifna vittnen uppgifna tillfällen, emot erhållen eller förväntad betalning utlemnat bränvin i mindre myckenhet än en half kanna.
Sedan Erik Lundström vid häradsrätten aflagt berörda ed, yrkade Rubin, att Anna Lundström måtte sjelf ansvara
s. 408 Sida 408 i årgången börjar här
för den olofliga bränvinsförsäljningen i sin faders hus, hvarom hon genom förut i målet forebragt bevisning vore förvunnen.
Anna Lundström bestred detta yrkande.
I utslag den 22 December 1874 utlät sig häradsrätten: att som Erik Lundström gått den honom förelagda ed, blefve han från åtalet befriad; men enär, vid sådant förhållande, Anna Lundström för den af henne under uppgifna tillfällen 1872 föröfvade »utminutering» af bränvin å söcknedagar, hvartill hon genom vittnesmålen vore förvunnen, skulle ansvara, fäldes Anna Lundström, hvilken veterligen tillförene icke blifvit straffad för slik förseelse, att, jemlikt 17, 18 och 41 §§ i gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m., för ifrågavarande försäljning böta 40 rdr och att i utskänkningsafgift erlägga 40 rdr, af hvilka belopp åklagaren skulle erhålla två tredjedelar och socknens fattige en tredjedel, hvarjemte Anna Lundström förpligtades att utgifva ersättning till i målet afhörda vittnen.
Anna Lundström besvärade sig hos hofrätten, som, medelst utslag den 12 Mars 1875, under åberopande deraf att klaganden icke iakttagit henne gifvet föreläggande att inom stadgad tid till hofrätten inlemna felande protokoll i målet, utan hinder deraf företog detsamma till afgörande och i målets så beskaffade skick fann skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i häradsrättens utslag, så vidt klaganden rörde.
Anna Lundström anförde i underdånighet besvär öfver sistberörda utslag.
Målet föredrogs den 7 Februari 1876 inför Högsta Domstolen (i närvaro af justitieråden Södergren, Wretman, Naumann, von Hofsten, Huss, von Segebaden och Svedelius), dervid, enär handlingarne utmärkte, att, sedan Anna Lundström och hennes fader Erik Lundström blifvit för ifrågavarande bränvinsförsäljning gemensamt stälda under tilltal, häradsrätten genom utslag den 3 Juni 1873 förklarat Erik Lundström ensam böra för åtalade bränvinsförsäljningen ansvara och derför fält honom att böter och utskänkningsafgift erlägga; ty och då Anna Lundström enligt omförmälda
s. 409 Sida 409 i årgången börjar här
utslag, som i hvad henne anginge vunnit laga kraft, blifvit från åtalet befriad, och häradsrätten följaktligen icke egt åtalet mot henne åter upptaga, Högsta Domstolen pröfvade lagligt domstolarnes öfverklagade beslut i fråga om Anna Lundström ådömda ansvar och ersättningar till i målet hörda vittnen till all kraft och verkan undanrödja.