Skall tackjernstionde, såsom varande af grundskatts natur, utgå af masugn, oberoende af livem som eger den, eller huruvida tackjernsblåsning blifvit verkstäld eller icke? Reservationskraf.
15 mars 1876
Så kom texten hit
- Ej mänskligt kontrollerad. Transkriberad av Stockholms universitetsbibliotek med Abbyy FineReader; text och nummer som de står i OCR-lagret. Ingen människa har läst korrektur på texten, på löpnumren eller på var referatet börjar och slutar.
- Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årgången 1876, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek (LIBRIS). Texten nedan är bibliotekets eget OCR-lager och publiceras som den står — ingenting är rättat, bara avstavning över radbrytning är hopfogad.
- Textkvalitet: högst omkring 1,3 % av orden kan vara felavlästa. Måttet är andelen ord som inte återkommer i årgångarna 1864–1880 — det räknar sällsynta ord som fel och upprepade fel som ord, och är alltså ett tak, inte en mätning
- Tryckta sidor: s. 463–468 i årgången 1876. Sidnumren är lästa ur kolumntiteln på varje sida; varje sida nedan har en egen citatknapp, för sidan är citeringen.
- Avgränsning: referatets början och slut är bandets egen löpnummerrad i brödtexten, eller — när numret inte gick att läsa — kolumntitelns byte. Avdelningen styr ingenting: tidskriften blandar avhandlingar, notiser och referat genom hela bandet, och referaten står i båda avdelningarna. Innehållsförteckningen är kontroll, inte villkor — dess punktledare tappar siffror i OCR:en, och i fyra årgångar går avdelningsrubriken inte att läsa alls. Det här referatet står inte i förteckningens avdelning III — den posten saknas eller gick inte att läsa.
- Varför det här är ett referat: texten nämner en underinstans, Högsta domstolen eller dess ledamöter och ett utslag — och bandet skriver ut en dag för Kongl. Maj:ts dom eller för föredragningen inför Högsta domstolen. Avhandlingar som handlar om domstolar faller på det andra ledet.
- Hela årgången: samma tryck finns i sin helhet, sida för sida, som Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. Trettonde årgången, 1876 i litteraturen — s. 463–468 där är samma sidor som här.
- Avgörandedag: ur bandets egen rad — «Kongl. Maj:ts dom utgafs den 15 Mars 1876»
- Upphovsrätt: verket är fritt från upphovsrätt. Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, digitaliserad av Stockholms universitetsbibliotek. Ratio Lex är inte Stockholms universitetsbibliotek och företräder det inte.
Sidbilderna publiceras inte här — de finns hos Stockholms universitetsbibliotek.
Domstolens referat
Edske masugn, belägen i Thorsåkers socken af Gefleborgs län och tillhörig Högbo stål- och jernverks-aktiebolag, blef år 1868 efter utmätning såld. Sedan masugnen samma år ytterligare försålts, inköptes den slutligen den 9 November nämnda år af Klosters bruksegare, hvilka den 27 Januari 1870 erhöllo fastebref derå.
Vid en år 1869 företagen granskning af 1865 och 1866 årens kronoräkenskaper för Gestriklands fögderi anmärkte Kongl. kammarrättens öfverrevisionsdepartements provinsräkenskapskontor, att, som masugnen inom Thorsåkers socken vore belägen inom privilegieradt bergslag, egarne af samma masugnar icke bort, på sätt som skett, från tackjernstionde befrias. Sedan dessa anmärkningar delgifvits vederbörande kronouppbördsman, kronofogden Schröder, lät denne den 18
s. 464 Sida 464 i årgången börjar här
April 1869 i Thorsåkers kyrka kungöra, att, såsom orden i kungörelsen lyda, »för innehållet af berörda anmärkningar reservationskraf härmedelst anstäldes hos egarne till de masugnar inom Thorsåkers socken, hvarest tackjernsblåsning under åren1865 och 1866 egt rum», hvilka égaré finge hos Kongl. kammarrätten besvara anmärkningarne. Någon förklaring afgafs ej af masugnens egare. Provinsräkenskapskontoret yrkade sedermera, att lösen för tackjernstionde måtte varda till gäldande ålagd enligt uträkning, deri »Edske masugn» påförts för år 1865 rdr 706: 90 och för 1866 rdr 157: 10. Genom två särskilda utslag den 27 December 1870 fann kammarrätten skäligt att de yrkade beloppen till betalning, fastställa, med föreskrift att vederbörande redogörare skulle ansvara för medlen endast i den mån reservationskraf derfor ej blifvit inom behörig tid hos de skattskyldige anstäldt.
Vid en år 1871 verkstäld granskning af 1868-års räkenskaper för ofvannämnda fögderi gjorde provinskontoret enahanda anmärkning med här förut omförmälda, i anledning af hvilken anmärkning kronofogden Schröder genom kungörelse- den 11 Februari 1871 anstälde reservationskraf och kammarrätten i utslag den 23 Oktober samma år faststälde det enligt vederbörlig uträkning Edske masugn för 1868 påförda belopp rdr 357: 79, med lika föreskrift i afseende å redogörarnes ansvarsskyldighet som i de förra utslagen.
Nu omförmälda tre utslag blefvo sedermera delgifna bruksegaren F. Lagergren i egenskap af disponent för Klosters bruks aktiebolag.
På befallning af kronofogden Schröder tog länsmannen A. Dumky den 21 November 1872 masugnen i mät för gäldande af förenämnda, utaf Kongl. kammarrätten faststälda belopp, tillhopa 1,221 rdr 79 öre.
Öfver denna utmätning klagade Lagergren hos Konungens befallningshafvande i länet och anförde följande: Då tackjernstionden vore påförd för blåsning af tackjern under åren 1865, 1866 och 1868, men bolaget först den 9 November sistnämnda år blifvit egare af masugnen och under detta år der ej verkstält någon blåsning, kunde bolaget ej vara skyl-
s. 465 Sida 465 i årgången börjar här
digt gälda den skatt, som för sagde tackjernstillverkning borde utgå. Lagergren hade visserligen fått del af kammarrättens utslag, men då bolaget ej varit part i de genom samma utslag afgjorda mål eller deri hörts eller genom utslagen fått någon betalningsskyldighet sig ålagd, hade Lagergren ej ansett nödigt öfverklaga utslagen. På dessa skäl yrkade Lagergren utmätningens upphäfvande.
Schröder yrkade fastställelse, enär tackjernstionden vore en grundskatt, som borde utgå af masugn, oberoende af hvem som egde den, och utslagen, hvari skatten blifvit faststäld att utgå af masugnen, i allt fall vunnit laga kraft.
Konungens befallningshafvande anmodade landskontoret att meddela upplysning huruvida ifrågavarande tionde vore af beskaffenhet att böra utgå af Edske masugn, oaktadt denna öfvergått till andre egare än dem, som egt masugnen under de år, för hvilka tionden bort debiteras.
Landskontoret yttrade, att då tionde i allmänhet vore att betrakta såsom »grundskatt» samt enligt Kongl. Kungörelsen den 14 December 1860 tackjernstionde borde utgå från privilegierade bergslag och Thorsåkers socken vore inom ett sådant belägen; alltså och ehuru några bestämda, på förevarande fall tillämpliga stadganden, landskontoret veterligen, ej funnes, ansåge landskontoret likväl, med afseende å kronans af frågan beroende rätt, tackjernstionden af Edske masugn böra anses såsom af grundskattenatur.
I utslag den 7 Mars 1873 utlät sig Konungens befallningshafvande: att som ostridigt vore, att reservationskraf i afseende å ofvanomförmälda anmärkningar blifvit inom stadgad tid behörigen anstäldt; alltså ock då, enligt landskontorets utredning, tackjernstionden af Edske masugn borde anses såsom varande af grundskatts natur samt vid sådant förhållande den omständighet, att Klosters aktiebolag icke varit egare till nämnda masugn ifrågakomna 3 år eller verkstält den tackjernsblåsning, för hvilken den ifrågavarande tionden borde utgå, icke fritoge bolaget från skyldigheten att med masugnen ansvara för gäldandet af samma tionde, blefve den öfverklagade utmätningen faststäld.
s. 466 Sida 466 i årgången börjar här
Öfver detta utslag anförde Lagergren besvär hos kammarrätten. Reservationskraf hade, Lagergren veterligen, icke någonsin skett hos bolaget såsom masugnens nuvarande egare, vid hvilket förhållande vederbörande redogörare borde sjelf svara för beloppets gäldande. Ej heller vore tackjernstionden en grundskatt. Sådan skatt vore nemligen en från jordbruksfastighet utgående, till beloppet en gång för alla bestämd utskyld. Tackjernstionden, hvars belopp berodde på tillverkningen, vore således uppenbart en produktionsskatt, för hvilken ingen annan än producenten vore ansvarig och som följaktligen icke kunde drabba senare egare af en masugn. Äfven om tionden kunde anses såsom en på masugnen hvilande grundskatt, hade bolaget i allt fall redan den 27 Januari 1870 och således innan något af kammarrättens till grund för utmätningen liggande utslag meddelades fått fasta å masugnen, i följd hvaraf, jemlikt 17 kapitlet 4 § Jordabalken, kronan såsom ränteegare ej vidare hade någon talan å sjelfva fastigheten.
Schröder anmärkte, att reservationskraf vore i behörig ordning anstälda och hade delgifvits, om icke bolaget eller dess disponent, hvilka bodde utom länet, så åtminstone masugnens förvaltare.
Kammarrätten fann i utslag de 19 November 1873 Lagergren icke hafva anfört skäl, föranledande till ändring i Konungens befallningshafvandes öfverklagade utslag. Den med kammarrättens utslag missnöjde hänvisades att hos Kongl. Maj:t söka ändring genom besvär, hvilka skulle i finansdepartements-expeditionen ingifvas.
Lagergren anförde underdåniga besvär, men i resolution den 29 Januari 1875 förklarade Kongl. Maj:t, att som talan mot kammarrättens utslag bort fullföljas på sätt allmänna lagen stadgade, blef, med undanrödjande af den utaf kammarrätten meddelade besvärshänvisning. Lagergren hänvisad att inom en månad efter delfåendet af berörda resolution hos kammarrätten anmäla sig för erhållande af underrättelse om hvad han hade att iakttaga för att hos Kongl.
s. 467 Sida 467 i årgången börjar här
Majst få fullfölja underdånig talan mot kammarrättens omförmälda utslag.
I enlighet med Lagergren härefter meddelad hänvisning sökte han, efter nedsättande af revisionsskilling, ändring i kammarrättens utslag samt yrkade utmätningens upphäfvande på de skäl han förut anfört.
Medelst underdånigt betänkande den 5 Februari 1876 hemstälde nedre revisionen (konstituerade revisionssekreteraren Herslow samt t. f. revisionssekreterarne Skarin, föredragande, och Westman), att Kongl. Maj:t måtte pröfva rättvist gilla kammarrättens öfverklagade utslag.
Saken föredrogs den 22 Februari 1876 inför Högsta Domstolen, hvars fleste ledamöter (justitieråden Cramér, friherre Leuhusen, Wretman, Naumann, Huss och Svedelius) biföllo nedre revisionens betänkande.
Justitierådet Södergren yttrade: »Som i förevarande sak, hvilken är att hänföra till de i 14 § af Kongl. instruktionen för kammarrätten af den 15 Oktober 1831 omförmälda exsekutiva besvärsmål, med hvilka kammarrätten hade att forfara efter hvad allmänna lagen stadgar för besvär hos hofrätt öfver exsekutors utslag, Lagergren, under bestridande att Edske masugn, efter att hafva den 9 November 1868 blifvit af Klosters bruksegare inköpt, lagligen finge tagas i mät för de genom kammarrättens utslag den 27 December 1870 och den 23 Oktober 1871 stadgade tiondeafgifter för tackjernstillverkningen under den före nämnda köp förflutna tid, vidare invändt, att icke till grund för krafvet företetts bevis derom, att i anledning af de i kammarrättens öfverrevisionsdepartement år 1869 gjorda anmärkningar, öfver hvilka kammarrätten meddelat de åberopade utslagen, de i 18 § af ofvanberörde instruktion föreskrifna reservationskraf i den ordning, som i kammarkollegiets och kammarrättens kungörelse den 6 Augusti 1817 är bestämd, blifvit gjorda hos Klosters bruksegare; under förnekande hvaraf Lagergren erinrat, att de af kronofogden Schröder åberopade kungörelser angående dessa reservationskraf, som genom uppläsning från predikstolen i Thorsåkers sockens
s. 468 Sida 468 i årgången börjar här
kyrka skett, icke skulle emot masugnens egare hafva laga verkan, alltså och med afseende å det i kammarrättens ofvanberörda utslag gifna bestämmande rörande ansvarigheten för de faststälda afgifterna, finner jag för min del, med ändring af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes och kammarrättens nu öfverklagade utslag, frågan om Klosters bruksegares skyldighet att med Edske masugns i mät tagna byggnader svara för gäldande af ifrågavarande tiondeafgifter vara af den tvistiga beskaffenhet, att samma fråga icke må af exsekutor bedömas, hvadan, meo voto, jemlikt 2 kapitlet 5 § Utsökningsbalken, saken skjutes under domaren och den öfverklagade utmätningen förfaller».
Kongl. Maj:ts dom utgafs den 15 Mars 1876.